Rösten i mörkret

Rösten i mörkret är en skräcknovellsamling av William Hope Hodgson. Jag har aldrig hört talas om honom tidigare, men jag tilltalades av bokens omslag. Dessutom passade det mig bra att läsa en novellsamling när jag hade mycket att göra, eftersom de korta berättelserna gör att man inte behöver läsa så länge, men ändå får veta slutet på berättelsen.

I slutet av novellsamlingen finns också en kort biografi om William Hope Hodgson. Han levde 1877-1918 och var son till en präst. Han drömde dock om att gå till sjöss, vilket han gjorde som 13-åring. Eftersom han blev hunsad som skeppspojke började han lära sig judo för att kunna försvara sig. Han trivdes dock inte på sjön utan gick iland och skapade en skola för kroppskultur. Efter att ha skrivit en del artiklar om styrketräning upptäckte han sin berättartalang och sålde sin första novell 1904. Trots att han började skriva ganska sent och inte blev särskilt gammal hann han ändå skriva ganska mycket.

Den här novellsamlingen innehåller sex noveller som är reprensentativa för hans författarskap. Många av hans noveller är inspirerade av hans år som sjöman. Jag tyckte bäst om novellen som gett samlingen dess titel, Rösten i mörkret. Den, och den första novellen i samlingen, Vraket, är surrealistiska noveller i sjömansmiljö. Vraket handlar om en jättemögelvarelse och det känns som att den har något slags samband med Rösten i mörkret. Ändå tyckte jag bättre om den sistnämnda eftersom den var precis lagom lång och lyckades hålla mitt intresse upp hela tiden.

Hemsökelsen i slutet av gatan, är ett exempel på hans Carnackideckare. Den är ganska enkel och det märks att han skrivit den för att tjäna pengar, men jag tycker ändå att den är ganska bra. Han lyckas bra med att bygga upp stämningen. Den sista novellen, Hemsökelsen på Lady Shannon, är också ett exempel på hans skrivande för att tjäna pengar men den är inte alls lika bra om den förstnämnda.

Novellen Havet utan ebb och flod ska enligt niografin vara ett exempel på hans mytologi om Sargassohavet och handlar om ett par som blir fast på ett skepp som fastnar i tången i Sargassohavet och inte kan komma därifrån. Eloi Eloi lama sabachtani är ett exempel på hans science fiction-skräck och är en märklig och surrealistisk skildring av vad som kan hända den som försöker återskapa Jesu lidande på korset.

Hodgson är väldigt duktig på att skapa en stämning och atmosfär i sina noveller, men jag tröttnar lite på att alla noveller, utom den sista, har samma uppbyggnad. Det finns ett jag i berättelsen som träffar på någon som berättar om en hemsk händelse och denna berättelse är också skriven i jag-form. Det är inte så krångligt som det låter, men eftersom alla dessa skräckhistorier blir andrahandshistorier känns de mindre trovärdiga och skrämmande. För ingen av historierna är egentligen särskilt skrämmande, bara lite lagom obehagliga.

Jag tyckte om att det fanns en presentation av författaren i slutet av novellsamlingen eftersom han trots allt är en ganska okänd författare. Det är också intressant att känna till att han inspirerat andra skräckförfattare som till exempel H P Lovecraft. För mig räcker det dock gott med det här urvalet av hans författarskap; jag får ingen lust att läsa mer av honom. Men jag kan gott och väl tänka mig att använda exempelvis Rösten i mörkret i min undervisning.