Mias hemlighet

Mias hemlighet är den tredje boken om Maria Erikssons liv på flykt. De andra två, Gömda och Asyl, har Maria Eriksson skrivit i samarbete med Liza Marklund. Men den här gången skriver hon själv och jag undrar verkligen varför hon inte skrivit också de andra två själv. Det är ju uppenbart att hon kan själv, kanske till och med bättre än Liza Marklund. Visserligen är detta kanske inget litterärt mästerverk, men här är det innehållet som är viktigt.

Efter tretton år på flykt undan Mias f d pojkvän, som misshandlat och hotat att döda både henne och dottern, får Mia och hennes familj asyl i USA. Hon och maken Anders skiljer sig och hon försöker återigen börja om på nytt. Nytt hem och nya vänner. Men hon har en hemlighet- en gång tvingades Mia svika sitt eget barn. Två barn tog hon med sig när hon flydde men ett barn lämnade hon kvar i Sverige. Han är nu en vuxen man och vet inte varför hans mamma försvann. Kan hon förlåta sig själv för det?

Det var intressant att få läsa fortsättningen och få veta mer om hur det har gått för Mia. Asyl uppfyllde inte mina förväntningar på att få veta hur det har gått, så därför blev jag glad när jag hittade denna bok på biblioteket. Den lämnade mig mycket mer tillfredsställd än Asyl. Denna bok slutar lyckligt, i alla fall så lyckligt som den kan sluta. Jag känner att jag nu är nöjd; jag behöver inte veta mer om Mias liv.

Jag tycker visserligen att det är lite obehagligt att folk verkar gilla att frossa i andras olyckor och elände så mycket. Dessa böcker, och många andra liknande, har ju blivit väldigt populära. Men samtidigt tycker jag också kvinnomisshandel och förföljelse är viktiga saker att skriva om. Jag är säker på att dessa böcker gett många kvinnor hopp och mod att ta sig ur svåra situationer.

Den här boken var välidgt lättläst. Jag läste ut hela på en dag utan att ens sträckläsa. Språkligt är den väldigt enkel med korta meningar och mycket repliker. Jag gillar dock de kursiverade avsnitten som finns mellan kapitlen i början av boken. De är nästan poetiska.
Bilden, hon skulle ha svårt att beskriva den.
Stunden är kort.
Svävande kan den komma, ett mjukt moln, som fyller henne. Diffust i konturerna.
Molnets många små partiklar svävar fritt men hakar så småningom tag i varandra.
Det är då mönstret framträder. Klart och exakt inom henne, med alla ljuvliga detaljer.
Men inte länge.
En blixtrande sekund.
Eller en ljuv minut.
Så kan det vara, skulle hon säga om hon tvingades beskriva, och på flera andra sätt.
Men alltid kort.