Lilla livet lilla döden

Lilla livet lilla döden är skriven av Per Nilsson, som är en känd ungdomsromanförfattare. Jag har tidigare läst flera ungdomsromaner av honom, t ex Hjärtans Fröjd, Ja må han le...Va?, Anarkai, Du & Du & Du och Ett annat sätt att vara ung. Jag har gillat alla hans ungdomsromaner, så när jag såg den här romanen på vuxenavdelningen på biblioteket kunde jag inte låta bli att läsa hans första vuxenroman.

Den här romanen handlar om Janne, som är fyrvaktare. Han är inte precis utstött i samhället, men ändå inte riktigt med. Han är ensam, men ändå inte helt ensam. Janne och författren Per Nilsson möts och Janne börjar skriva och Per hjälper honom med skrivandet. Första delen av romanen är den berättelse Janne skriver och kapitel 5 och 7 är också Jannes, medan resterande kapitel är Pers berättelse om hur han försöker få reda på om det Janne berättat var sant eller inte.

Just detta med sanning och påhitt är ett tema i romanen och jag tycker att det är väldigt intressant. Författaren vill få det att verka som att det är sant att han har träffat Janne och att Janne har berättat en historia som var till stor del sanning men också en del påhitt. Men är det sant eller bara ett påhitt? Eller är det delvis sant? Är det han får veta om Jannes barndom sanning, påhitt eller någonting mitt emellan? Personligen tror jag på ett mitt emellan; jag tror att alla människor lever någonstans mitt emellen sanning och påhitt.

Jag tyckte egentligen inte att handlingen i romanen var särskilt spännande, utan det var de funderingar som jag fick som var intressanta. Det märks att författaren har "stulit" från andra författare när har skrivit den här romanen, men jag uppfattar att det är ett medvetet grepp för att få fram budskapet med romanen.

Sättet att skriva på känner jag igen från hans ungdomsromaner och även det filosofiska temat är bekant från hans ungdomsromaner. Jag tycker att det funkar lika bra i en vuxenroman som i en ungdomsroman. Jag tycker också att den här romanen kan lämpa sig för ungdomar såväl som vuxna, fast den har ett visst sexuellt innehåll. Dock tror jag inte att alla uppskattar hans sätt att skriva, eftersom det ibland känns hackigt och korthugget och ibland lite pretentiöst. Jag tror inte heller att alla uppskattar hans sätt att blanda in sig själv i romanen, som han gör i den här och i Ett annat sätt att vara ung.

Men jag tycker att hans böcker är lättlästa och de har ofta något som får mig att börja fundera och det gillar jag. Dock märker jag när jag tänker tillbaka på de ungdomsromaner som jag läst av honom att jag inte kommer ihåg dem särskilt tydligt. Vissa bitar kommer jag ihåg, men inte hela handlingen. Och då har jag ändå mycket bättre minne än de flesta när det gäller saker som jag har läst. Jag tolkar det som att hans romaner är trevlig underhållning för stunden, men att de inte lämnar några bestående intryck. Och den här romanen är så lik hans andra romaner att det förmodligen är samma sak med den. Jag gillade att läsa den just nu, men snart kommer jag att ha glömt stora delar av den.