Mias systrar

Mias systrar är skriven av Maria Eriksson och Kerstin Weigl och handlar om tre olika kvinnor som är på flykt undan våldsamma män. Det är Veronika, vars före detta pojkvän hotar och misshandlar henne. De är inblandade i en vårdnadstvist och deras lille son mår inte heller bra. Den handlar också om Anette som lämnar Sverige och åker til USA för att försöka skapa ett nytt liv och sig och sin dotter. För att kunna göra detta måste hon ingå ett skenäktenskap med en amerikansk man. Den handlar också om Leila, en 17-årig flicka som misshandlas av sin pappa och ska giftas bort med en kusin när hon flyr från familjen.

Detta är en sorts uppföljare till Gömda och Asyl av Liza Marklund och Mias hemlighet av Maria Eriksson. Den här boken har Maria Eriksson, huvudperson i dessa tre böcker, skivit tillsammans med Kerstin Weigl och den handlar inte om Mia själv utan om andra kvinnor som måste komma undan våldsamma män.

Den här romanen är väldigt lätt att läsa och är skriven på ungefär samma journalistiska sätt som de tidigare. Jag tycker egentligen att stilen är lite för enkel för min smak, men samtidigt så gör det också att boken inte är krånglig och svår att läsa. Det tror jag lockar fler läsare och här tycker jag att det är viktigare att folk läser än att boken har litterära kvaliteter. Dock tycker jag att Maria Eriksson kunde ha skrivit själv, som hon gjorde i Mias hemlighet, för hon skriver bättre än både Liza Marklund och Kerstin Weigl. Det finns ett litterärt drag hos Kerstin Weigl som jag irriterade mig väldigt mycket på och det är att hon klämmer in ordet att på ställen där det inte ska vara, t ex ...fast att... Det är också irriterande mycket satsradning, men det kan jag hellre överse med än de irriterande att- en överallt.

Det är en god idé att berätta andra kvinnors historier och just tre är ett lämpligt antal att berätta om en bok. Men jag tycker inte riktigt att det fungerar så bra som det skulle kunna göra. Det jag främst invänder mot är att de inte alla tre får samma utrymme i boken. Exempelvis berättas Leilas historia på ca 70 sidor av bokens 400 sidor. Jag tycker också att urvalet av kvinnor att berätta om är lite konstigt, eller i alla fall är det konstigt berättat. Man får t ex aldrig veta vad som hänt Anette och som leder fram till att hon och dottern flyttar till USA. Hon talar om den leende mannen och att han hotat att döda henne, men jag skulle ha velat veta lite mer om omständigheterna kring varför hon lever på flykt.

Veronikas historia är den som får mest utrymme i boken. Det är också den som är mest skrämmande, men också den som är mest intressant. Det är förmodligen för att det är den som väcker mest känslor. Man blir arg och frustrerad på myndigheterna som inte gör något, men man blir också rätt irriterad på Veronika som hela tiden utsätter sin lilla son för fara och psykisk ohälsa genom att resonera som så att pojken behöver sin pappa. Det må vara sant i de allra flesta fall, men barn behöver inte pappor som hotar, misshandlar, ljuger, skriker och manipulerar.

Syftet med den här boken är att visa på svenska myndigheters oduglighet och flathet och det lyckas författarna bra med. Det är väldigt frustrerande att läsa hur myndigheter tilldömmer den misshandlande och manipulerande fadern vårdnaden om barnet och hur de låter en ung flicka sitt rädd och ensam i en lägenhet utan att våga gå ut för att hon riskerar att bli igenkänd i området. Det är frustrerande, irriterande och upprörande att läsa den här boken och det är just det som gör att den är så viktig: sådana här problem i samhället måste uppmärksammas och göras något åt.