Atlantis hemlighet

Innan bokrean övervägde jag om jag skulle köpa Atlantis hemlighet av David Gibbins eller inte. På omslaget jämförs den med Dan Browns Da Vinci-koden och det var det som talade emot att jag skulle köpa den- sådana jämförelser brukar bara leda till besvikelse. Det som talade för att jag skulle köpa den var att författaren är marinarkeolog med sjunkna skepp och försvunna städer som specialitet. Eftersom jag trodde att det skulle ge trovärdighet åt romanen valde jag att köpa den.

Atlantis hemlighet handlar om marinarkeologen Jack Howard som gör ett sensationellt fynd som ger ledtrådar till var Atlantis kan finnas. Samtidigt gör Jack Howards vän dr Hiebermeyer ett annat sensationellt fynd som ger ledtrådar till var Atlantis kan finnas. Tillsammans börjar de försöka tolka och tyda de ledtrådar de fått i hopp om att de ska leda dem till Atlantis. Men de är inte ensamma om att försöka finna Atlantis. Den ökände ryske terroristen Aslan är dem på spåren och han vill lägga beslag på de rikedomar som han tror finns där.

Redan efter ett par kapitel ångrade jag att jag köpte den här romanen. Ämnet intresserar mig eftersom jag är intresserad av både arkeologi och grekisk mytologi, men författaren lyckas mycket dåligt med att fånga mitt intresse. Till stor del beror det på språket, som är platt och tråkigt. Jag har läst uppsatser av gymnasieelever som har varit bättre skrivna än den här romanen. Uppenbarligen har David Gibbins aldrig fått lära sig att gestalta och boken är full med tråkiga klyshor som Jag har en god och en dålig nyhet och Vi kan vänta oss det oväntade.

Däremot har författaren fått lära sig att en roman måste innehålla action och det har han verkligen tagit fasta på. Det händer saker hela tiden och då menar jag inte bara att huvudpersonerna agerar utan att det händer stora grejer, som att folk blir skjutna och skepp och helikoptrar sprängs i luften. Romanen blir bitvis lite intressant när den handlar om de arkeologiska fynd som görs, men de delarna hamnar i skymundan för all action som författaren verkar tro är ett måste.

Det är illa nog att författaren skriver dåligt, men det allra värsta är att Gibbins förklarar allt in i minsta detalj. Det är uppenbart att han kan mycket om ämnet, men han tror uppenbarligen att han är den enda som kan något. Som läsare känner man sig mycket underskattad när han förklarar saker som att Platon var Sokrates elev eller att en kropp förintas om den kastas i en lavaflod. Han försöker också få med alldeles för mycket av det han kan i romanen. Han försöker visserligen väva in en del av det i repliker, men det gör bara att dialogen känns onaturlig: 'Vi betraktade dom här som dom bästa universalattackubåtarna, motsvarigheterna till ubåtarna i den amerikanska Los Angeles-klassen' tillade hon. 'Kazbek byggdes i Komsomolsk vid Amur 1988 och togs i bruk i början av 1991. Hon har bara en reaktor till skillnad från vad västliga underrättelsetjänster har påstått. Fyra 650-millimeters och sex 533- millimeters utskjutningsrös för olika vapen, inklusive kryssningsrobotar.' och 'Enfield SA80 Mark 2' sa hon. 'Brittiska armén. Trettio kulors magasin, 5.56 mm. Bulldoggsdesign. Handtaget framför magasinet, bra i trånga utrymmen.' Hon siktade. 'Det infraröda siktet är bra, men jag föredrar ändå den nya Kalasjnikov AK 102.'

Man tröttnar också på alla tekniska berskivingar av alla de högteknoklogiska prylar som de använder: ' ROV-farkoster har använts rätt flitigt av forskare i ett par decennier nu,' förklarade Macleod. 'Men under dom senaste åren har teknologin blivit alltmer förfinad. För utforskningsändamål använder vi AUV, autonomus operated vehicles, självstyrande farkoster försedda med video och side-scan-ekolod. När ett mål är identifierat skickar vi ut direktstyrda ROV-farkoster. Den IMU Mark 7 som vi använder här är inte mycket större än en portfölj, tillräckligt liten för att ta sig in i små springor på havsbotten.' Mycket av det han skriver om dessa högteknologiska prylar verkar vara direkta citat från någon informationsbroschyr, eftersom författaren inte ens verkar bry sig om ifall dialogen låter trovärdig eller inte.

Det gör förstås också att karaktärerna inte blir särskilt trovärdiga och det finns inte en enda karaktär som jag känner för. De är allta hopplöst stereotypa och helt enkelt ointressanta.

Det dåliga språket, den usla dialogen, de övertydliga förklaringarna, de urtista karaktärerna och de långtråkiga beskrivningarna av högteknologiska prylar gjorde att jag blev fullkomligt uttråkad av att läsa den och jag kommer absolut inte att läsa fler böcker av den här författaren. Tydligen har någon köpt filmrättigheterna och det är inte omöjligt att den kan bli bättre som film än vad den är som bok, men jag tvivlar faktiskt på att jag kommer att vilja se filmen. Det är faktiskt sällan jag tycker att en roman är så dålig som jag tyckte att den här var. De flesta romaner har ändå något som gör dem läsvärda, men det har inte den här så jag rekommenderar alla att låta bli att läsa den.