Damen med enhörningen

Jag har sett filmen Flickan med pärlörhänget, som baseras på en roman av Tracy Chevalier. Romanen i sin tur baserar sig på ett konstverk. Den idén tilltalar mig, eftersom jag själv gillar att söka inspriration för mitt skrivande i bilder. Så när jag hittade Damen med enhörningen av samma författare och såg att också den baserar sig på ett känt konstverk köpte jag den.

Damen med enhörningen handlar om konstnären och kvinnokarlen Nicolas des Innocentes som av Jean Le Viste får i uppdrag att måla en förlaga till sex tapeter som ska täcka festsalen i Le Vistes hem. Under arbetets gång förälskar sig Nicolas i Le Vistes dotter Claude och hon ger honom inspiration till sitt konstverk. Vävaren Georges de la Chapelle i Bryssel blir den som får uppdraget att väva tapeterna och Nicolas åker dit för att överse och hjälpa till med arbetet. Detta vävningsuppdrag får konsekvenser både för de la Chapelles hustru och dotter.

Jag fastnade i den här romanen så fort jag började läsa. Jag gillar upplägget med att låta historien framskrida genom de olika karaktärernas synvinkel. Varje karaktär har därför ett eget kapitel med namnet som titel och som då är berättar-jaget i just det kapitlet. Det gör i och för sig att man ibland måste stanna upp och påminna sig om vem det är som är jaget i just det kapitlet, men jag tycker inte att det stör lika mycket som det ibland kan göra.

Chevalier skriver rätt bra, enkelt och lättsamt. Historien är också väldigt intressant och jag blev som sagt fångad redan från första början. Detta beror nog till stor del på att hon har lagt ner ganska mycket arbete på att forska om det aktuella konstverket (detta framkommer också i efterordet där hon hänvisar till olika källor). Hon är också duktig på att analysera och läsa in saker i konstverket. Jag tyckte att idén var bra och resultatet visade sig också vara mycket bra.

Jag gillade att det fanns bilder på de sex tapeterna med Damen och enhörningen i början och slutet av romanen; det förhöjde läsupplevelsen att kunna titta på det som beskrevs i texten.
Det var bra flyt i berättelsen och jag gillade slutet, men jag anar att det råder delade meningar om det. Den här romanen påminner mig en hel del om Joanne Harris romaner, kanske främst Kärlekens dårar, och eftersom jag gillar hennes romaner är det ett gott betyg (även om jag inte riktigt tycker att den här romanen når upp till hennes klass). Jag kommer absolut att läsa fler romaner av Tracy Chevalier, också Flickan med pärlörhänget, även om jag redan sett filmen (det var dock ganska länge sedan).

De hängdas evangelium

De hängdas evangelium av Robert Karjel funderade jag på att läsa när den kom ut för några år sedan, men glömde bort den. Men när jag såg den på bokrean kom jag ihåg att jag ville läsa den och passade på att köpa den i pocketform.

Den handlar om journalisten Henry, som en dag får i uppdrag att skriva en dödsruna över en gammal skolkamrat som lämnat efter sig ett självmordsbrev. Men något lik finns inte och Henry börjar tvivla på att Rosander, som skolkamraten heter, verkligen är död. När munken Bokelman hittas hängd i sitt hem förefaller det som att det dödsfallet har någon koppling till Rosander. Och allt verkar hänga ihop med en gammal skrift, skriven av de första kristna, och det är många som vill komma åt detta evangelium av olika skäl.

Det är omöjligt att läsa den här romanen utan att göra jämförelser med Dan Browns Da Vinci-koden (inte minst för att det på omslaget står En svensk Da Vinci-kod), eftersom de handlar om ungefär samma sak. Men även om det finns likheter så finns det också skillnader. En skillnad är att den här romanen är betydligt mer välskriven. Robert Karjel är helt klart en bättre författare än Dan Brown. Romanen utspelar sig i början av 60-talet och den känns väldigt tidstypisk i språket, samtidigt som det också är modernt och lättläst.

Jag tyckte om författarens sätt att skriva och som vanligt gillar jag också att det är korta kapitel. Jag tyckte också att romanen var rätt spännande. Den fångade mitt intresse redan från början och jag ville läsa vidare för att få veta om Rosander verkligen var död och hur han kunde sammankopplas med den hängda munken. Dock tyckte jag att den blev lite långtråkig ungefär i mitten, men den tog sig igen på slutet. Dock bjöd inte slutet på några direkta överraskningar, men det hade jag i och för sig inte väntat mig heller.

Romanen var i alla fall tillräckligt spännande och intressant för att jag skulle gilla den. Jag gillade Karjels sätt att skriva och jag vet att han skrivit åtminstone två romaner till. Det är mycket troligt att jag kommer att läsa även dem någon gång i framtiden.

Brick Lane

Jag har funderat på att läsa Brick Lane av Monica Ali ända sedan jag såg reklam för filmen med samma namn när jag var i England. Jag ville gärna se filmen, men helst ville jag läsa romanen först, så när jag hittade Brick Lane på bokrean var det ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Den handlar om Nazneen som växer upp i Bangladesh. Hon blir sedan bortgift med en dubbelt så gammal man som bor i England, närmare bestämt på Brick Lane i London. Med tiden börjar Nazneen anpassa sig till livet i England, även om området de bor i snarare verkar vara en Bangladesh i miniatyr. Hon börjar jobba hemifrån med att sy kläder och inleder ett förhållande med en ung man. Det blir rasrelaterade oroligheter i området, vilka naturligtvis förvärras efter 11 spetember, och Nazneens man, den begåvade men oföretagsamme Chanu, bestämmer sig för att hela familjen ska flytta tillbaka till Bangladesh.

Jag är väldigt glad att jag köpte och läste den här romanen. När jag läste om romanen och såg reklamen för filmen fick jag en föreställning om den som visade sig vara felaktig, vilket bara var till dess fördel. Exempelvis fick jag för mig att den äldre mannen hon tvingas gifta sig med skulle vara en otrevlig och osympatisk person, men det är han inte. Visst, ibland visar han upp mindre trevliga sidor, som när han skriker och hotar sina döttrar, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka om den lite smått löjliga figuren. Jag föreställde mig också att mannen hon inleder förhållandet med skulle vara en bättre människa en den äldre äkta maken, men så är det inte heller. I själva verket har jag svårt att se något attraktivt med en så religiös människa som han.

Det intressantaste med romanen är dock religionen. Nazneen är en djupt troende muslim, men har samtidigt ganska intressanta funderingar, som t ex när hon tänker att om imamerna vore kvinnor skulle de göra det obligatoriskt att be upprätt för att underlätta för gravida kvinnor. Man får också en god inblick i hur muslimska kvinnor kan tänka, även om det är ganska frustrerande att läsa, t ex inställningen att "Jag är ju bara kvinna". Jag kände igen mycket från när jag läste religion och en muslimsk kvinna kom och berättade om sitt liv och det gör att det känns väldigt realistiskt att muslimska kvinnor resonerar på det viset. Och även om jag inte håller med, så gör det att jag får mer förståelse för varför saker och ting är som de är och det är alltid bra.

Det är också intressant att läsa om konflikterna mellan första generationens och andra generationens invandrare. Nazneens älskare är bangladeshier, men har aldrig varit i Bangladesh, vilket naturligtvis ses ner på. Och det förekommer ofta bråk i familjen eftersom den äldsta dottern vill klä sig och leva på engelskt vis. Problemet med missbruk av droger bland invandrarungdomar tas också upp, även om jag knappast tror att det är ett problem enbart bland invandrare.

Problemen med rasism tas också upp på ett realistiskt sätt. Att hatet mot muslimer har blivit ett problem efter 11 september var ingen nyhet, men jag visste inte att problemet var så pass stort redan innan det. Jag tycker att det var väldigt intressant att få läsa om det från en annan vinkel än vad man vanligtvis gör, d v s från en muslimsk synvinkel. Det gör förstås att man får mer förståelse och det tror jag är bra. Samtidigt finns det andra saker som jag har väldigt svårt att ha förståelse för (t ex att offra sig själv för sakens skull) och det tror jag också är bra att man är medveten om.

Jag gillade att man också fick en liten inblick i hur livet i Bangladesh kan se ut, genom systern Hassinas brev till Nazneen. Jag gillade också att romanen hade inslag av muntlig berättartradition genom berättelserna från Bangladesh; berättelser om djinner och dylikt.

Monica Ali skriver väldigt bra och romanen är så pass lättläst, trots att den har ett viktigt budskap och handlar om svåra och tunga saker, att den passar i stort sett alla läsare. Jag kan nog till och med tänka mig att använda den i min undervisning eftersom den erbjuder så pass mycket att diskutera och fundera på. Det jag dock inte gillade med den var att kapitlen var alldeles för långa. Jag vet att jag kanske är lite väl petig med det, men vissa kapitel var ca 30 sidor långa och det tycker jag är för långt. Men romanen var ju ändå bra, så det är bara ett litet minus.

Detta var Monica Alis debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler. Jag kommer absolut att läsa dem. Med all säkerhet kommer jag också att se filmen Brick Lane någon gång framöver, även om jag tror att den kommer att skilja sig en hel del från romanen och jag är säker på att den inte kommer att vara lika bra som romanen (eftersom filmer baserade på romaner sällan är det).

En spricka i kristallen

En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjärna handlar om Suss, vars föräldrar är rika. Hennes pappa är en framgångsrik företagsledare som ofta är bortrest och ofta har affärer med andra kvinnor. Mamman är hemmafru, men förmår inte älska sina barn. Framgång är väldigt viktigt i familjen, som i bakgrunden domineras av en auktoritär morfar. Suss kan inte leva upp till familjens krav och har som vuxen mycket svårt att frigöra sig från dem, vilket ställer till problem i hennes äktenskap.

Detta är en ganska jobbig bok att läsa. Den är säkert bra att läsa för många, eftersom jag får en uppfattning av att många anser att rika människor aldrig har några problem. Det är förstås inte sant och ibland kan det säkert vara värre eftersom t ex skolan inte reagerar lika mycket på att en rik berömdhets barn inte verkar må bra.

Jag har dock själv inga sådana erfarenheter och har därför lite svårt att identifiera mig med huvudpersonen Suss. Många gånger tycker jag att hon är korkad och beter sig idiotiskt. Det är frustrerande att läsa om hur hon förstör båda sina äktenskap, när man som läsare helt tydligt ser lösningen. Men det är förstås alltid så att allt framstår mycket tydligare för en utomstående.

Boken är väldigt välskriven rent språkligt, men jag tycker egentligen att historien är lite tunn. På bokens omslag kan man läsa att En spricka i kristallen har filmats och sänt som serie på TV. Jag har inte sett serien och medan jag läste försökte jag föreställa mig hur TV-serien var och jag tyckte inte att det fanns tillräckligt med material i boken för en hel TV-serie. Det kan förstås ha lagts till och broderats ut, som ofta görs i serier och filmer, men jag tycker nog att berättelsen inte riktigt räckte till.

Jag gissar att en anledning till att den blivit populär och filmats är att den är skriven av PG Gyllenhammars dotter (som är gift von Krusenstjärna) och att den är delvis självupplevd. Det märks när man läser att mycket är självupplevt, men det är svårt att säga exakt vad som är självupplevt och vad som är fiktion, (även om jag är ganska säker på att ätstörningarna är självupplevda) vilket är ett gott betyg till författaren.

Men boken är faktiskt också bra, så jag tror inte att det är enbart för att hon är en Gyllenhammar som boken kommit ut. Jag kommer med all sannolikhet att läsa mer av henne om hon skriver fler romaner, för hon är en författare med potential. Jag tror till och med att romanen kan bli bättre om hon lämnar det självbiografiska, eftersom jag upplever att det gjorde att vissa saker ibland kom lite för nära, vilket gjorde att författaren distanserade sig och det var inte till nytta för romanen (även om jag kan förstå det).

Våga flyga

Lisa Jewell heter författaren till Våga flyga, som handlar om Leah som ofta sitter i fönstret och betraktar människorna i huset mittemot. Det verkar vara någon sorts kollektiv med en konstig blandning av människor. En dag lär hon av en slump känna husets ägare Toby och när han ber henne om råd i en svår fråga är hon villig att hjälpa till. Toby, en misslyckad poet, har fått ett gäng inneboende på halsen och han behöver hjälp av Leah för att få dem ur huset.

Jag har tidigare läst Typ trettio, Ralphs party, Stjärna för en natt och Vince & Joy av den här författaren. De är alla typiska chic lit- romaner, precis som den här. Jag gillade Typ trettio och Ralphs party, men var inte riktigt lika förtjust i de andra två. Den här romanen var dock helt okej. Den var inte jättebra, men det var en stunds underhållning. Den var lättläst och lättsmält, precis som det ska vara med den här typen av litteratur.

Lisa Jewell är ganska medelmåttig som författare och jag tycker inte att den här boken når upp till samma standard som t ex Marian Keyes eller Sophie Kinsellas böcker. Men den är heller inte lika dålig som en hel del litteratur i genren är. Jag gillar formatet på boken och jag gillar också att det fanns flikar på omslaget, som man kan vika in för att veta var man var när man slår ihop boken. Jag gillar också, som vanligt, att det är korta kapitel. Det gör att boken känns ännu mer lättläst och det finns gott om naturliga ställen att göra pauser (även om det också gör att man tänker "bara ett kapitel till" och läser längre än vad man egentligen hade tänkt).

Även om den här boken bara var medelmåttig, eller kanske lite över medel, så kommer jag förmodligen att läsa fler böcker av Lisa Jewell, just för deras enkelhets skull. I Vince & Joy fastnade jag för ett citat som hade med hundar att göra och det gjorde jag även i den här boken, även om jag personligen kanske skulle byta ut rasen: När man en gång sett en pyreneisk vallhund i ögonen är man förlorad. Resten av livet går åt till att längta efter en.

Den enda lögnen

Den enda lögnen av Harlan Coben handlar om åklagaren Paul Copeland som är åklagare och ensamstående far. För tjugo år sedan försvann hans syster från ett sommarläger och även om hennes kropp aldrig hittades så hittades två andra kroppar brutalt mördade. Paul arbetar för tillfället med en knivigt våldtäktsfall, där den anklagades pappa ställer till med privata problem för Paul. Det visar sig också att en mördad man har kopplingar till Paul och de gamla morden på sommarlägret. Paul bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen hände den där natten för tjugo år sedan.

Jag har tidigare läst flera böcker av Harlan Coben och jag har gillat alla utom The final detail, som är en sorts kioskdeckar. Den här är en av hans vanliga thrillerdeckare, som är betydligt mer välskrivna och spännande än The final detail.

Jag hade lite svårt att komma in i den här från början, men det beror nog mest på att jag hade annat att tänka på så att jag hade svårt att koncentrera mig på grund av det. Jag tyckte också att bihandlingen med våldtäktsrättegången tog för mycket plats i boken. Det kändes inte särskilt väsentligt. I övrigt tyckte jag att den var ganska spännande och lagom oförutsägbar.

Som vanligt med den här typen av litteratur så ligger fokus mest på handlingen och inte på personerna. Det blir därför ganska stereotypa och intetsägande huvudpersoner. Det tycker jag är ganska tråkigt och detta är därför ingen bok som jag kommer att minnas i längden.

Jag inser också när jag tänker på det att jag knappt minns någon av hans andra böcker, varken titlar eller handling, men det behövs kanske inte alltid. Som avkopplande underhållning duger ju detta alldeles utmärkt. Därför kommer jag säkert också att fortsätta att läsa hans böcker.

Mina hemligheter

Mina hemligheter av Sophie Kinsella handlar om Emma som är en helt vanlig tjej. En dag befinner hon sig på ett flygplan och då kraftig turbulens leder till att hon tror att de kommer att störta berättar hon om alla sina hemligheter för en främmande man på planet. Exempelvis berättar hon hur och när hon förlorade oskulden, att hon tycker stringtrosor är obekväma, att hon väger 59 kg istället för 52 som hon sagt till sin pojkvän, att hon tycker att pojkvännen liknar en Kendocka, att hon vattnar kollegans planta med apelsinjuice m m. Hon hoppas förstås att hon aldrig kommer att se honom igen, men ödet vill annat.

Detta är en typisk chic lit-roman och som sådan är den förstås lättsmält underhållning. Men jag tycker faktiskt att den är snäppet bättre än det mesta i den här genren (kan chic lit räknas som en genre?). Denna roman är t ex betydligt roligare än de flesta. Jag skrattade faktiskt högt flera gånger och smålog ännu oftare. Naturligtvis var den här romanen i likhet med andra i samma genre ganska förutsägbar och det är ju på något vis också meningen att de ska vara det. Fast den här romanen var inte rakt igenom förutsägbar även om slutet förstås var det.

Det är nästan omöjligt att låta bli att dra paralleller mellan huvudpersonen i den här romanen och Bridget Jones. Jag har i och för sig inte läst Bridget Jones dagbok, men jag har sett filmen. Jag tycker dock att Emma Corrigan är en roligare karaktär än Bridget Jones, som tenderar att mest vara pinsam.

När jag var i England tittade jag flera gånger på Sophie Kinsellas romaner men köpte aldrig någon eftersom jag inte trodde att jag skulle gilla dem eftersom de mest verkade handla om shopping och verkade lite ytliga. Fast nu när jag har läst Mina hemligheter så har jag nästan lust att läsa hennes andra romaner också, även om jag inte är helt övertygad om att jag kommer att gilla dem. Tur att det finns bibliotek...

Svinalängorna

Svinalängorna av Susanna Alakoski handlar om Leena som tillsammans med sin familj flyttar från Finland och in i bostadsområdet Fridhem i Ystad. Detta bostadsområde fylls med invandrare och låginkomsttagare och därför blir det snart i folkmun kallat Svinalängorna. Leenas föräldrar super i perioder väldigt mycket och då bråkar och slåss de. Hon söker ofta tillflykt hos vännerna Åse och Riitta, men deras situation är inte mycket bättre än Leenas. Dessutom känner hon dåligt samvete för att hon lämner bröderna och hunden åt sitt öde med föräldrarna när hon inte är där.

Detta är en gripande roman om utsatthet och just att det skildras ur barnets synvinkel gör att det känns ännu mer. Jag fastnade direkt i den här romanen och hade svårt att lägga den ifrån mig. Man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det går för Leena och hennes familj och precis som Leena så hoppas man att det ska bli bättre efter föräldrarna fått hjälp, även om man innerst inne vet att förbättringen bara är tillfällig.

Den här romanen påminner en del om Underdog av Torbjörn Flygt, eftersom den också handlar om låginkomsttagare i ett storstadsområde. Men kanske mest för att båda böckerna utspelar sig på 60- och 70-talen (Underdog i och för sig mest på 70-talet). Båda romanerna har och hög nostalgifaktor eftersom de nämner saker som jag minns från min egen barndom, som t ex trekantiga festisar. Men jag gillar Svinalängorna bättre eftersom den inte spelar på detta med igenkännandet i lika hög grad som författaren gör i Underdog.

Trots att detta egentligen är en ganska hemsk och tragisk historia så har den också en hel del humor. Det drivs med föräldrarnas finska brytning, som t ex att Leenas mamma är "hemmavru" och att de söker "socialpidrag" och det finns en slags torr humor i romanen som jag verkligen gillar. Jag gillar också att författaren valt att skriva så pass lättsamt, för det känns mycket bättre att kunna skratta i allt elände. Och jag tror faktiskt att det är lättsamheten som gör att man känner allvaret i den här romanen.

Jag tyckte mycket om Svinalängorna och jag förstår varför den vann Augustpriset 2006. Den är väldigt läsvärd och jag rekommenderar den starkt. Jag vet inte om Susanna Alakoski skrivit fler romaner, men om hon har det eller kommer att skriva fler i framtiden så kommer i alla fall jag att läsa dem.

Snöstorm och mandeldoft

Snöstorm och mandeldoft är en kortroman av Camilla Läckberg. Jag har aldrig läst något av henne förut, eftersom jag inte är överdrivet förtjust i deckare, men den här lilla romanen såg lockande ut, inte minst just för att den är kort. Jag lockades också av baksidestexten där det bl a stod att det var en roman i Agatha Christie-anda. Och jag gillar den typen av pusseldeckare som är lite kluriga.

Den här kortromanen handlar om Martin Molin, som är polis. Motvilligt har han övertalats att delta på en familjesammankomst tillsammans med sin flickvän Lisette. De åker ut till Valö utanför Fjällbacka. Patriarken Ruben styr familjen med järnhand, men vid julmiddagen faller han ihop och dör och Martin konstaterar att det rör sig om ett mord. En snöstorm har skurit av alla förbindelser med fastlandet och de är isolerade på ön. Någon i familjen måste vara mördaren, men vem?

Eftersom jag aldrig läst något av Camilla Läckberg förut så vet jag inte om någon av personerna förekommer i någon av hennes andra böcker och jag kan heller inte jämföra den här romanen med hennes andra. Men jag tror att den skiljer sig lite, just för att det är en pusseldeckare i Agatha Christies stil. Detta var också det som gjorde att jag tyckte att den var ganska bra.

Fast jag tyckte inte att hon riktigt når upp till Agatha Christies nivå. Hon lyckas inte riktigt skapa samma känsla av mysterium som Christie. Men den här romanen är långt ifrån förutsägbar och jag lyckades inte räkna ut hur saker och ting hängde ihop förrän alldeles på slutet. Dock hade jag kanske kommit på det tidigare ifall jag hade varit mer uppdaterad i Arthur Conan Doyles romaner, men nu har jag inte läst någon Sherlock Holmes på väldigt länge; inte sedan jag var tonåring tror jag.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag absolut tycker att denna korta lilla roman är läsvärd. Den erbjuder en stunds underhållning, även om det inte blir särskilt lång stund eftersom den är så kort (114 sidor).

Skogsmadonnan

Skogsmadonnan av David Guterson handlar om 16-åriga Ann Holmes som rymmer hemifrån på grund av sin dysfunktionella familj. Hon tar en del droger och eftersom hon har svår astma tar hon också starka allergimediciner. Hon bor på en camping och försörjer sig på att plocka svamp. En dag när hon är ute i skogen uppenabarar sig jungfru Maria för henne och vill att hon ska bygga en kyrka på den platsen. Sedan uppenbarar hon sig för Ann flera dagar i följd vid ungefär samma tid på dagen. Folk börjar vallfärda i tusental till den lilla byn för att få tröst och frälsning. En hel industri byggs upp kring uppenbarelsemyten.

Eftersom jag är en ateist med stort intresse för religion så passade ämnet i den här romanen mig perfekt. Jag tyckte också att det var väldigt intressant, speciellt att läsa om folks övertygelse eftersom det för mig är totalt obegripligt hur man inte kan inse att Ann får sina uppenbarelser p g a att hon tar droger och starka mediciner. Detta är dock ingen roman som totalt sågar de troende utan det hålls ganska öppet för möjligheten att hon faktiskt är kallad av jungfru Maria, samtidigt som den också erbjuder möjligheten att det berodde på drogerna.

Min personliga tolkning är, självklart, att det berodde på drogerna. Men i vilket fall så är detta en roman som väcker tankar och funderingar. Och inte bara tankar om religion, även om det förstås är huvudtemat. Men den väcker också tankar om psykologi, om mänskliga relationer m m. Detta med att väcka tankar och funderingar är något som jag uppskattar i en roman och jag tyckte mycket om den här.

David Guterson är också en duktig författare, som skriver väldigt bra. Språket är enkelt, men ändå speciellt. Mest utmärkande är kanske att han inte använder sig av några markörer för dialogen, som talstreck eller citationstecken, utan låter dialogen väva sig in i texten. I början tyckte jag att det kändes konstigt och ovant och ibland också förvirrande, när repliker blandades in i den löpande texten. Men jag vande mig och till slut tänkte jag inte längre på det.

David Guterson har tidigare skrivit en roman som heter Snö faller på cederträden, vilken jag började läsa för länge sedan. Jag hann dock inte läsa klart den på grund av skolarbete (bibliotekslån) och det blev aldrig att jag kom mig för att läsa den. Efter att ha läst den här och gillat den kommer jag dock att vid tillfälle läsa även Snö faller på cederträden (fast innan dess har jag en massa böcker från årets bokrea som jag ska läsa först).

Vit som marmor

Vit som marmor av Carina Burman handlar om författarinnan och amatördetektiven Euthanasia Bondeson som tillsammans med sin sällskapsdam befinner sig i Rom. Året är 1852 och tillsammans med ett gäng andra svenskar njuter de av god mat och gott vin och lärda diskussioner på caféerna. Men när en jesuitpräst blir mördad börjar Euthanasia nysta i det hela för att avslöja mördaren.

Jag hade svårt att komma in i den här romanen eftersom den kändes väldigt tråkig. Det var svårt att placera huvudpersonerna i någon tid i historien. Den kändes mest som en modern roman som försöker ge intryck av att vara en gammal roman. Det är kul att Carina Burman använder gamla ord som t ex hoppeligen som sällan eller aldrig används idag, men det gör inte att språket känns ålderdomligt. Snarare ger det romanen en pittoresk och charmig karaktär, men det känns hela tiden bara som en modern roman med några gamla ord.

Mordgåtan var inte heller mycket att hurra för. I samma ögonblick som det avslöjades vem den mördade (den första mördade) var listade jag ut vem mördaren var och varför. I vanliga fall brukar det vara lite spännande att läsa vidare för att få veta om man hade rätt, men inte i den här romanen.

Det enda den här romanen har gemensamt med året 1852 var att den var nästan lika långtråkig som andra 1800-talsromaner, där huvudpersonerna är överklassmänniskor som roar sig med att äta och dricka, promenera eller ha picknick ute i naturen. Det kändes heller inte särskilt trovärdigt att i stort sett alla som Euthanasia umgås med i Rom är svenskar.

Det enda som jag gillade med den här romanen var beskrivningen av Euthanasias och de andras promenader i Rom. Det känns nästan som att författaren själv varit där. Dock tycker jag att det är lite synd att inte en större del av staden än de vanliga turistmålen beskrivs (vilket kanske tyder på att författaren inte varit där). Hur som helst spelar det ingen roll eftersom beskrivningarna av stan känns äkta. Jag har i alla fall varit i Rom och jag tycker alltid att det förhöjer en roman lite extra om man vet hur platserna ser ut.

Det fattas en tärning

Det fattas en tärning av Johanna Thydell är en ungdomsroman som handlar om Puck. Puck är 16 år och kämpar för att inte någon komma nära, samtidigt som det är det hon längtar efter. På grund av att hennes pappa lämnade henne och mamman är hon rädd för att bli övergiven. Det är en roman om rädsla och otrygghet, vänskap och kärlek. Och också om svek och försoning.

Jag läste Johanna Thydells debutroman I taket lyser stjärnorna för rätt länge sedan och även om jag inte minns mer av den än att den handlade om en tjej vars mamma dör i cancer, så minns jag att jag tyckte väldigt mycket om den. Det var mycket därför jag lånade den här boken på biblioteket.

Och jag tyckte väldigt mycket om den här boken också. På många sätt påminde den mig om min egen ungdom, även om Puck egentligen inte alls är ett dugg lik mig. Jag gillade också att vartannat kapitel handlade om Puck när hon var 11 respektive 16 år. På det viset får man se att händelser i det förflutna påverkar hur man blir när man blir äldre.

Jag gillade också att språket skilde mellan de olika delarna. Kapitlen med Puck som elvaåring är skrivna i 1:a person och imperfekt, medan kapitlen med Puck som sextonåring är skrivna och 3:e person och i presens. Dialogen i romanen var väldigt bra; den kändes för det mesta autentisk med typiskt ungdomsspråk. Att Johanna Thydell skriver bra råder det ingen tvekan om.

Jag kommer med all säkerhet att läsa även hennes nästa roman, om hon nu skriver fler (vilket jag hoppas på). Jag kan också mycket väl tänka mig att använda hennes romaner i undervisningen, eftersom de både är bra skrivna, lättlästa och innehåller mycket som kan diskuteras.