En spricka i kristallen

En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjärna handlar om Suss, vars föräldrar är rika. Hennes pappa är en framgångsrik företagsledare som ofta är bortrest och ofta har affärer med andra kvinnor. Mamman är hemmafru, men förmår inte älska sina barn. Framgång är väldigt viktigt i familjen, som i bakgrunden domineras av en auktoritär morfar. Suss kan inte leva upp till familjens krav och har som vuxen mycket svårt att frigöra sig från dem, vilket ställer till problem i hennes äktenskap.

Detta är en ganska jobbig bok att läsa. Den är säkert bra att läsa för många, eftersom jag får en uppfattning av att många anser att rika människor aldrig har några problem. Det är förstås inte sant och ibland kan det säkert vara värre eftersom t ex skolan inte reagerar lika mycket på att en rik berömdhets barn inte verkar må bra.

Jag har dock själv inga sådana erfarenheter och har därför lite svårt att identifiera mig med huvudpersonen Suss. Många gånger tycker jag att hon är korkad och beter sig idiotiskt. Det är frustrerande att läsa om hur hon förstör båda sina äktenskap, när man som läsare helt tydligt ser lösningen. Men det är förstås alltid så att allt framstår mycket tydligare för en utomstående.

Boken är väldigt välskriven rent språkligt, men jag tycker egentligen att historien är lite tunn. På bokens omslag kan man läsa att En spricka i kristallen har filmats och sänt som serie på TV. Jag har inte sett serien och medan jag läste försökte jag föreställa mig hur TV-serien var och jag tyckte inte att det fanns tillräckligt med material i boken för en hel TV-serie. Det kan förstås ha lagts till och broderats ut, som ofta görs i serier och filmer, men jag tycker nog att berättelsen inte riktigt räckte till.

Jag gissar att en anledning till att den blivit populär och filmats är att den är skriven av PG Gyllenhammars dotter (som är gift von Krusenstjärna) och att den är delvis självupplevd. Det märks när man läser att mycket är självupplevt, men det är svårt att säga exakt vad som är självupplevt och vad som är fiktion, (även om jag är ganska säker på att ätstörningarna är självupplevda) vilket är ett gott betyg till författaren.

Men boken är faktiskt också bra, så jag tror inte att det är enbart för att hon är en Gyllenhammar som boken kommit ut. Jag kommer med all sannolikhet att läsa mer av henne om hon skriver fler romaner, för hon är en författare med potential. Jag tror till och med att romanen kan bli bättre om hon lämnar det självbiografiska, eftersom jag upplever att det gjorde att vissa saker ibland kom lite för nära, vilket gjorde att författaren distanserade sig och det var inte till nytta för romanen (även om jag kan förstå det).