Dorés bibel

Jag har nu lyssnat på Dorés bibel av Torgny Lindgren. Ända sedan den kom ut och jag läste en recension om den i Norran har jag funderat på att läsa den, men det har aldrig blivit av förrän nu då jag tyckte att den kunde vara lämplig att lyssna på medan jag jobbar. Nu har jag också själv sett en bibel med bilder av Gustave Doré och det kändes därför som att det kunde ge extra krydda åt läsningen/lyssningen.

En anledning till att jag väntat så länge med att läsa den är att vi på gymnasiet tvingades både läsa och lyssna på Torgny Lindgren (Ormens väg på hälleberget, om jag inte minns helt fel) och jag tyckte inte alls att han skrev bra. Jag var övertygad om att vi läste honom bara för att han är västerbottensförfattare, inte för att han skrev bra. Jag har dock med åren lärt mig att uppskatta en annan typ av litteratur och jag har läst en del av Åke Lundgren och gillar att läsa om platser som jag känner igen.

Och jag gillade verkligen den här romanen. Den handlar om en person, som inte är namngiven, som berättar sin historia om sin relation till Dorés bibel. Han har växt upp med den och älskar att titta på bilderna i den. Han lär sig aldrig att läsa, men tycker sig inte heller ha behov av det. Tvärtom menar han att bokstäverna dödar, det är bilderna som ger liv.

Det, och mycket annat, är värt att fundera på. Och som bekant så gillar jag romaner som får mig att fundera. Religionen är förstås en viktig del av romanen, men jag gillar att den ifrågasätts. Jag gillar också att det finns lite humor i romanen. Jag skrattade t ex åt skolfröken som sa att "Hos oss lär sig alla att läsa. Ja, utom de obildbara förstås". En bortförklaring som förmodligen använts av många lärare genom tiderna (och säkert också än idag).

Romanens karaktärer känns trovärdiga och sympatiska, samtidigt som hela berättelsen känns nästan som en skröna. Jag fastnade i alla fall för den på en gång och kan verkligen rekommendera den. I efterhand har jag fått veta att detta är den tredje delen i en triptyk, så det kan kanske vara en god idé att läsa de två första delarna, Hummelhonung och Pölsan, först, men det störde inte mig att jag inte gjort det (bortsett från en känsla av att jag borde ha vetat vem Manfred Marklund var, så märkte jag inte ens att detta var en del i en serie.

Uppläsare av romanen var författaren själv och det tyckte jag var bra. Det känns som att uppläsningen blir mera "rätt" på det viset och Torgny Lindgren har en bra röst att lyssna till. Spåren av västerbottensdialekten gör också att det känns ännu mera autentiskt, nästan som att författaren är identisk med huvudpersonen. På det stora hela känns romanen nästan lite som en självbiografi, även den förstås inte är det.

Kärlekströst

Kärlekströst av Nicci Gerrard handlar om Irene, som är i fyrtioårsåldern, gift med Adrian och mor till tre döttrar. Den grå vardagen tär på deras äktenskap och Adrian lämnar henne för hennes bästa kompis syster. Irene måste nu hitta sig själv och skapa sig en ny tillvaro.

Nicci Gerrard är ena halvan av författarparet Nicci French och jag har läst ett par av deras böcker. Jag har inte varit överdrivet förtjust i dem, men eftersom jag fick tag på denna väldigt billigt på bokrean tänkte jag ge henne en chans att visa vad hon kan åstadkomma på egen hand.

Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet imponerad. Första tredjedelen orkade jag knappt ta mig igenom, men därefter blev den faktiskt lite bättre. Den blev dock aldrig riktigt bra och jag blev aldrig riktigt fängslad av handlingen. Det jag gillade bäst med den var att den inte går ut på att "hitta sig själv" är detsamma som att "hitta en ny man", som är så vanligt i den här typen av romaner. Men detta var en högst medelmåttig roman.

Det tredje tecknet

När jag läser vill jag hålla i boken, vända blad och tolka orden själv och därför har jag inte fallit för trenden med ljudböcker som så många har gjort. Men eftersom jag numera inte har möjlighet att läsa på jobbet som tidigare kom jag på idén att lyssna på en bok medan jag jobbar. Många uppgifter kan jag utföra med en hörlur i ena örat och att lyssna på en bok är i alla fall snäppet bättre än att inte "läsa" alls.

Jag begav mig alltså till biblioteket för att låna en ljudbok och valet föll på Det tredje tecknet av Yrsa Sigurdardóttir. Jag har tidigare läst Den som gräver en grav av henne och detta är boken som kom före den och är därmed författarens debutroman.

Precis som med Den som gräver en grav gillar jag att boken utspelar sig på Island och jag gillade speciellt att den tog upp en del om Islands historia, eftersom det är något jag är intresserad av. Romanen handlar om advokaten Thora som får uppdrag att utreda mordet på en tysk student tillsammans med en representant till familjen.

Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i deckare, men den här gillade jag faktiskt. Den var en aning förutsägbar, men den var spännande och jag ville lyssna vidare för att få veta vilken vändning handlingen skulle ta härnäst. På vissa ställen var boken ganska rå, t ex i beskrivningarna av hur en tunga delas, men även om jag är lite känslig på så vis att det gör ont i mig när jag läser eller hör sådant så tyckte jag om just det. Råheten och den lite kärva humorn passar i en isländsk roman, som ett arv från de isländska sagorna.

I den här boken tyckte jag att personbeskrivningarna var bättre än i den förra jag läste och det beror förmodligen på att detta är den första romanen om Thora. Det är dock inte några lysande personbeskrivningar och de flesta karaktärerna är ganska stereotypa. Thora känns dock ganska vanlig och trevlig, men även hon är en aning stereotyp. Språket är enkelt och ibland lite överdrivet förklarande, så att man känner sig lite underskattad som läsare/lyssnare.

Att lyssna på en roman var som sagt en ny upplevelse för mig (att jag lyssnade på Rödluvan och andra sagor på bandspelaren och bläddrade i den medföljande boken när det plingade räknas knappast). Det var inte lika bra som att hålla i en bok, men det var ändå rätt okej. Jag tror till och med att det kan vara så att jag uppskattar deckare mer om jag lyssnar på dem. Katarina Ewerlöf är dessutom en mycket bara uppläsare (även om hon uttalar vissa ord på ett annat sätt än vad jag gör, vilket i och för sig inte behöver vara fel).

Caipirinha med Döden

Jag har tidigare läst Busters öron, Kleopatras kam och Alltid hos dig av Maria Ernestam och jag har gillat det jag läst. Jag har dock medvetet låtit bli att läsa hennes debutroman Caipirinha med Döden eftersom jag inte tyckte att handlingen verkade bra när jag läste baksidestexten.

Romanen handlar om Erica, som just separerat från sin sambo. En kväll ringer det på dörren och utanför står Döden. De blir vänner och han flyttar tillfälligt in hos henne och lagar fantastiska middagar och bjuder på gott vin. De pratar med varandra och Erica får också chansen att hjälpa honom i hans arbete och därmed också chansen att ordna upp lite i sin omgivning. Men hon begår också en del misstag.

Trots att jag inte var så sugen på att läsa den här romanen köpte jag den ändå på bokrean och nu har jag alltså läst den. Den påminner rätt mycket om TV-serien Dead like me och påminner också om Mort, Reaper Man och Hogfather av Terry Pratchett. Terry Pratchetts böcker är ju humoristisk fantasy och detta är en seriös roman och det var därför som jag kände att handlingen skulle bli för overklig. Men den var faktiskt mycket bättre än vad jag hade trott.

Detta är en roman som tar upp allvarliga ämnen som etik och moral och en del existentiella frågor, med ett visst mått av humor. Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen när jag läste 'Du talade om Sisselas själ. Har du en själv eller har du sålt den till Djävulen i utbyte mot evigt liv?'
Döden fick ett irriterat uttryck i ansiktet.
'Blanda inte ihop mig med den kvinnan, för henne har jag inget att göra med annat än i yttersta nödfall.

Boken är ju inte speciellt trovärdig, men den får mig ändå att tänka på den del saker. Huvudpersonen Erica får chansen att välja en person som ska dö och det fick mig att fundera på vem jag skulle välja. Till skillnad från huvudpersonen funderade jag också på möjliga konsekvenser av mitt (hypotetiska) val. Det är en intressant tanke.

En annan tanke som jag fastnade vid var själarnas färg. I romanen fångar Döden själarna i en flaska, för att spara och sedan oftast återanvända efter kortare eller längre tid. Dessa själar har olika färger och jag kan inte låta bli att fundera över vilken färg min egen själ kan tänkas ha (inte för att jag tror att människor har några själar, men det är kul att fundera ändå). Slutligen kom jag fram till att min själ (om jag nu hade någon) nog är blå, kanske mörkt blå eller möjligen åt det lila hållet.

Jag gillade verkligen omslaget på den här romanen och jag tyckte också om det överraskande slutet. Kanske beror det på att jag var ganska negativt inställd när jag började läsa, men den här romanen var faktiskt en positiv överraskning.

Häxan från Portobello

Jag har nu läst Häxan från Portobello av Paulo Coelho. Jag har tidigare läst några av hans böcker, Veronika bestämmer sig för att dö, Elva minuter och Alkemisten, och gillat hans enkla, lättlästa stil och filosofiska tankar. När jag såg den här romanen på bokrean fastnade jag omedelbart för omslaget och titeln, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Precis som hans tidigare romaner var den här väldigt lättläst. Den handlar om Athena (eller Sherine, som hon egentligen heter), som är en ung kvinna som söker en mening med livet. Hon gifter sig och skaffar barn, men det räcker inte. Hon letar reda på sin biologiska mamma, men det räcker inte heller. Hon söker sig därför till det ockulta.

Boken är upplagd så att olika personer ur Athenas liv berättar om henne och hennes liv, ungefär som en dokumentär, fast en fiktiv sådan förstås. Det är ett intressant upplägg, men jag tycker att det är lite tråkigt att den är i kronologisk ordning. Det hade varit mer utmanande att själv få pussla ihop historien. Det är också lite trist att alla dessa personer som berättar om Athena "låter" likadant. Man kunde ju tänka sig att en beduin i öknen skulle prata lite mindre bildat än en läkare eller journalist, men Coelho låter allas röster vara likadana.

I början hade jag svårt att intressera mig för romanen; den kändes rörig och osammanhängande. Men ett litet avslöjande väckte mitt intresse och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle leda fram till denna händelse. Bitvis tyckte jag att romanen var ganska intressant, men bitvis var den också ganska tråkig. Jag hade svårt att tycka om och identifiera mig med huvudpersonen; jag skulle aldrig i verkliga livet ha något gemensamt med en så flummig människa som Athena och hon verkar ganska självisk och osympatisk.

Jag gillade inte heller riktigt Coelhos språk. Jag saknar gestaltning och jag irriterar mig många gånger på hans flummigt poetiska språk, som mer känns tillgjort än nyskapande. Ett tema i den här romanen är kärlek, där han kommer fram till vad många andra kommit fram till före honom: Kärleken är.

Ett annat tema i romanen är feminism. Athena ska nog föreställa en stark kvinna, en förebild för andra kvinnor, och hon står i kontakt med den stora Modern, vilket tyder på att Coelho vill vara på kvinnornas sida. Men han motsäger sig själv när han skriver att man kan tillbe den stora Modern genom /.../ tystnaden eller vardagssysslorna- som att följa ditt barn till skolan, laga middag, sköta hemmet. Allt är tillbedjan. Så vad han egentligen menar är att kvinnor får känna sig starka men ska hålla sig på sin plats, d v s sköta hemmet. Inte precis en feministisk tanke.

Detta är nog det sämsta jag läst av Coelho hittills, men därmed inte sagt att boken var dålig. Den var som sagt lättläst och i övrigt helt okej, om än inte någon stor litteratur. Den ger också läsaren en del funderingar om saker och ting och det gillar jag. Jag funderade själv på nödvändigheten i att äga en massa böcker och kom fram till att jag vill ha mina bokhyllor fulla.

Höstoffer

Årets första lästa bok blev Höstoffer av Mons Kallentoft. Jag har läst hans två tidigare böcker, Midvinterblod och Sommardöden och även om jag inte var överförtjust i dem så ville jag ändå fortsätta att läsa serien om polisen Malin Fors. Jag tror också att jag lockas väldigt mycket till de här böckerna av omslagen, som jag tycker väldigt mycket om.

Jag uppskattar också att Kallentoft inte skriver lika enkelt som de flesta deckarförfattare och att han inte underskattar sina läsare genom att förklara precis allt. Dock tycker jag att han nästan går till överdrift med sitt poetiska språk i den här romanen. Det blir liksom lite för överarbetat och känns därför inte naturligt. Jag tycker inte heller att han lyckas speciellt bra med dialogen, som många gånger känns extremt konstlad.

I den första romanen tyckte jag att det var intressant att han lät mordoffret komma till tals i de kursiverade styckena, men att göra om det i den andra tyckte jag var fantasilöst. Att sedan göra exakt samma sak i den tredje boken tycker jag var extremt fantasilöst (fast jag antar att det är ett "tema" han kommer att köra på i alla fyra böckerna om Malin Fors). Jag gillar inte riktigt det övernaturliga i romanerna; att det finns ett liv efter detta från vilket mordoffren kan följa mordutredningen och att Malin Fors skulle vara mottaglig för tecken från de döda.

Detta är den absolut sämsta av hans romaner hittills. Jag hade mycket svårt för att komma in i handlingen, främst för att det egentligen inte händer något i början. Visst, de hittar ett mord, men sedan kommer det bara in fler och fler berättarjag och handlingen drivs inte framåt. Det blir bättre sen, men det är förutsägbart vem som är mördaren. Det känns som att deckargåtan försvinner bland Malin Fors problem med dottern, f d mannen och framför allt hennes spritproblem.

Just hennes spritproblem tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om. Jag tycker inte synd om henne för att hon är alkoholist och jag blir mest bara irriterad för att alla i hennes omgivning vet om det, men ingen gör något. Hon tillåts till och med fortsätta utredningen fast kollegan hittade henne stupfull på hallgolvet när hon inte kom till jobbet och fast hon åkt fast för rattfylla.

Dock gillar jag symboliken mellan det blöta vädret (för självklart är det en extremt regnig höst, precis som det var en extremt kall vinter i Midvinterblod och en extremt varm sommar i Sommardöden) och Malins supande. Vädret i romanerna stämmer ganska bra överens med Malins privatliv, vilket tyder på att hon i nästa roman Vårlik kommer att gå en ny vår (nykter, förbättrat förhållande till dottern och kanske hittar hon kärleken hos journalisten Daniel) till mötes. Så självklart kommer jag att läsa även den fjärde och sista boken i serien på fyra delar om Malin Fors, bara för att få veta om jag har rätt i det.

Babbeldrottningen

Just nu är jag inne i en chic lit-period och har nu läst Babbeldrottningen av Meg Cabot. Den handlar om amerikanskan Lizzie som blir ensam i London sedan hennes brittiske pojkvän visat sitt rätta jag och hon vet inte var hon ska bo eller vad hon ska göra. Hon bestämmer sig för att åka till sin rumskompis från college som jobbar på ett slott i södra Frankrike. Lizzies problem är dock att hon har en tendens att säga fel saker vid fel tillfälle.

Detta är en lättläst och lättsmält roman som ger en stunds avkoppling. Som chic lit betraktat är den dock inte särskilt bra. Den är förutsägbar (men det är i och för sig all chic lit), karaktärerna är stereotypa och intetsägande och språket är fattigt.

Det jag tyckte var det bästa med romanen var igenkänningsfaktorn på vissa saker: Jag väcks ur mina funderingar av att kassörskan ger mig mina pengar. Åh, de är så fina! Mycket finare än amerikanska pengar, som bara är så... gröna. Och det finns så många olika storlekar- det brittiska pundmyntet ser ut, och känns, som en guldklimp i handen. Britterna har verkligen otroligt många olika mynt och det tog ett bra tag innan jag lärde mig känna igen dem alla (syrran hade samma problem när vi var i London i somras).

Ett annat citat som jag smålog lite åt: De sevärdheter som jag är mest intresserad av är naturligtvis-förutom Andrew- Oxfams där jag har hört att man kan göra fantastiska fynd, ett ställe som heter Topshop, som lär vara en brittisk motsvarighet till T.J Maxx och kanske H&M som vi inte har i Michigan, men som jag naturligtvis har hört talas om som ett Mecka för modeälskare.

Just att H&M skulle vara ett Mecka för modeälskare log jag lite åt. Så är det ju knappast här hemma och det gör det i alla fall lite mindre genant att jag köpte en kjol på H&M i London (i London ska man handla modekläder, inte på affärer som vi har hemma i Sverige). Top Shop är dock ett ställe som jag gillar (utom deras avdelning för Top Dog...) och sist jag var i London köpte jag ett par skitsnygga jeans på Top Shop på Oxford Street.

Men i övrigt tyckte jag att den här boken var ganska intetsägande och jag kommer att glömma den så fort jag läser något annat. Inte en som chic lit betraktat var den särskilt bra.

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon-McKenna handlar om Ellie Matthews. När hennes mamma dör blir hon ansvarig för mammans gamla hattäffär i Dublin. Ellie blir erbjuden att sälja affären till ett fastighetsföretag som vill göra förändringar i området, men bestämmer sig för att behålla hattaffären. Hon träffar rockmanagern Rory och blir förälskad, men stöter också på fastighetsföretagets advokat Neil på de mest oväntade ställen.

Detta var en väldigt mysig och gullig liten roman. Totalt förutsägbar och bjöd inte på några överraskningar, men passade alldeles utmärkt att läsa uppkrupen i soffan med en kopp te i vintermörkret. Som andra romaner i samma genre var den lättläst och språket var enkelt. Karaktärerna var stereotypa och handlingen var som sagt mycket förutsägbar.

Denna roman är långt ifrån den bästa chic lit jag läst, men jag tyckte i alla fall att den bjöd på tillräcklig avslappning och underhållning för att vara värd att läsa.

Den jag älskar

Den jag älskar av Emily Giffin handlar om Ellen Dempsey, som har en framgångsrik karriär som fotograf, en fin våning i New York och ett perfekt äktenskap med maken Andy. Men tre månader in i det lyckliga äktenskapet stöter Ellen på Leo, hennes första stora kärlek som försvann ut ur hennes liv efter ett bråk för sju år sedan. Eftersom hon inte kan glömma Leo börjar hon ifrågasätta sitt äktenskap med Andy.

Detta är ju ett ganska uttjatat tema, men jag tycker ändå att Emily Giffin lyckas rätt bra. Det är inte uppenbart från början vilken man Ellen kommer att välja eftersom hon inte faller i fällan att porträttera den ena som en bra människa och den andra som en dålig människa. Istället har både Andy och Leo både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns som verkliga personer.

Detta är en lättläst, charmig och underhållande, och något så ovanligt som oförutsägbar, chic lit-roman som definitivt är läsvärd. Den är dock mer allvarlig och inte lika humoristisk som romaner i den här genren brukar vara, men det tycker jag inte gör något. Sedan så tycker jag i och för sig att Ellen väljer fel, men det gör ju även Ivanhoe och den romanen/filmen tröttnar man ju aldrig på trots det.

Mellan himmel och jord

Huvudperson i Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti är 13-årige Cristiano Zena, men romanen handlar nästan lika mycket om hans far Rino, en arbetslös alkoholiserad skinhead, och faderns två vänner Danilo Aprea och Quattro Formaggi. Cristianos mamma har övergett honom och fadern och Rino är inte precis någon respektabel samhällsmedborgare. Av rädsla för att de sociala myndigheterna ska ta sonen ifrån honom planerar Rino och hans vänner att spränga en bankomat, men saker och ting går inte riktigt som planerat.

Jag fastnade i den här romanen ganska snabbt. Man förstår redan från början att något hemskt kommer att hända och man vill läsa vidare för att få veta vad det är som ska ske. Det som gjorde att jag fastnade var beskrivningen av hur Rino skickar ut Cristiano i vinterkylan för att skjuta en hund, just för att jag tyckte att det var så hemskt:

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Cristiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Det är en mörk stämning i romanen, utan att för den skull vara dyster. Författaren lyckas faktiskt blanda in lite humor i allt elände. Jag gissar att romanen är tänkt att vara samhällskritisk och visst går det budskapet fram, men jag tror att det hade kommit fram ännu bättre om karaktärerna hade varit lite mer "normala" istället för utflippade och knäppa.

Jag hade lite svårt att bestämma mig för om jag gillade den här romanen eller inte. I början tyckte jag att den var bra, men på slutet blev den lite konstig. Dessutom tycker jag inte att det var lika intressant att läsa om alla karaktärer. De kanske var nödvändiga för historien, men man hade inte behövt ha så ingående kunskap om dem. I slutändan bestämde jag mig i alla fall för att jag gillade den mer än jag inte gillade den.

En dag till skänks

En dag till skänks av Anna Gavalda är en kort roman, ca 150 sidor, i litet format, A6. Det gick därför väldigt fort att läsa ut. Jag läste faktiskt ut den när jag satt ensam i skogen som skytt på rapporten.

Den handlar om syskonen Garance, Lola och Simon som rymmer från ett tråkigt släktbröllop för att hälsa på yngsta brodern Vincent, som jobbar som guide på ett slott. Där får de en dag till skänks, en dag att återuppleva barndomens ansvarslösa frihet.

Jag har tidigare läst allt som Anna Gavalda har skrivit (novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och romanerna Jag älskade honom, Tillsammans är man mindre ensam och Lyckan är en sällsam fågel) och gillat det, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den här lilla romanen när jag fick syn på den i affären.

Jag gillar hennes sätt att skriva eftersom jag gillar när författare inte beskriver för mycket utan låter läsaren tänka till och läsa mellan raderna. Jag gillar också bokens omslag väldigt mycket, en diffus person som håller fram ett foto av fyra barn. Det känns som att omslaget passar bra till bokens handling. Jag får också en känsla av att boken är bra översatt, men jag kan ju inte franska (i alla fall inte mer än jag lärde mig på tre år i gymnasiet) så helt säker kan jag inte vara.

Helt säker är jag i alla fall på att jag gillade den här korta, lilla romanen. Den är definitivt läsvärd.

The Holiday

Jag köpte The Holiday av Erica James i London och förundrades över att jag aldrig hört talas om henne och varför inga av hennes romaner finns översatta till svenska när det fanns en hel hylla med hennes böcker på Waterstones. Men nu när jag har läst en av hennes böcker så är jag inte så förvånad längre.

Boken handlar om Izzy Jordan, som just blivit dumpad och vill komma undan som manipulativa mamma. Så när hon blir erbjuden att spendera sommaren på Korfu hos goda vänner nappar hon på erbjudandet och åker dit. Där träffar hon bland andra snygge Theo, som erbjuder henne en semesterromans och hans vän, författaren Mark.

Handlingen erbjuder inget nytt och det hade jag inte heller förväntat mig. Jag förväntade mig en lättsam roman om kärlek som ger lite underhållning. Den här romanen uppfyller ytligt det kravet, men inte speciellt bra. Det är alldeles för många karaktärer i romanen och författaren går in alldeles för detaljerat på deras förflutna. Det är så många tillbakablickar i allas historia att man när man läst klart upptäcker att egentligen har det inte hänt speciellt mycket i romanen.

Förutsägbarheten i den här typen av romaner- att den kvinnliga och den manliga huvudpersonen ska bli kära i varandra- är inget jag har något emot. Tvärtom, syftet med en sån här roman är ju att få lite lättsam underhållning och slippa tänka alltför mycket. Men det är alldeles för mycket som är "enligt mallen". Alla är vackra, framgångsrika och rika, utom den kvinnliga huvudpersonen som är vacker men fattig. Miljön på medelhavsön är perfekt; soligt, varmt och villan är vackert belägen med utsikt över stranden och havet. Karaktärerna blir, trots alla beskrivningar av deras historia och personlighet, inte särskilt trovärdiga. Och romanen som helhet blir tråkig och ointressant.

Den här romanen, såväl som de flesta av Erica James romaner, blev en bästsäljare, så jag hoppas att det beror på att denna är ett undantag och att hon egentligen skriver mycket bättre. Inte minst hoppas jag det eftersom jag faktiskt köpte ännu en roman av henne när jag ändå var i England. Just nu känner jag inte för att läsa den, men någon gång inom en relativt snar framtid kommer jag att få svaret på om hon kan skriva bättre eller inte.

Baristas

Det var länge sedan jag läste någon ungdomsroman, så när jag hittade Baristas av Denise Rudberg bestämde jag mig för att passa på. Jag har tidigare läst flera av hennes vuxenromaner, t ex Jenny S och Matilde samt hennes ungdomsromaner Tillsammans, Tillsammans-andra boken och Tillsammans- tredje boken.

Den här boken/serien (för det är uppenbart att detta bara är första delen) är en spin off på Tillsammans-serien. Kaffebaren där de tre unga killarna Ruben, Ludvig och Nicolas får jobb drivs nämligen av Sandro, Alexanders pappa, och Alexander och hans flickvän Theresa finns också med i periferin. Men huvudpersonerna i den här boken är de tre unga gymnasiekillarna. Ruben går teaterlinjen på gymnasiet men som inte trivs för att klasskompisarna inte gillar honom. Ludvig har det jobbigt hemma med föräldrar som bråkar hela tiden. Nicolas har just kommit hem från ett år i USA hos sin pappa och har svårt att anpassa sig och har problem med flickvännen.

Den här romanen påminner väldigt mycket om Tillsammans-serien, inte bara för att man får möta gamla bekanta. Upplägget är väldigt likt och det är lite synd att det är så uppenbart att detta bara är första delen. Det kunde ha varit lite mer handling och inte bara en presentation av karaktärerna. Men boken är lättläst och det är inte svårt att engagera sig. Man vill också väldigt gärna läsa vidare för att få veta hur de ska gå för de tre killarna. Jag tycker dessutom att Denise Rudberg skriver mycket bättre ungdomsromaner än vuxenromaner, så jag kommer alldeles säkert att läsa även nästa bok i serien, när den nu kommer.

Finger Lickin' Fifteen

Finger Lickin' Fifteen är den femtonde boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. I den här boken blir Lula ögonvittne till ett mord, en kändiskock blir halshuggen. Mördarna är nu ute efter Lula, som bestämmer sig för att anmäla sig till grilltävlingen som kändiskocken skulle ha deltagit i eftersom hon hoppas att mördarna ska dyka upp där så att hon kan inkassera belöningen på en miljon dollar, tillsammans med Stephanie. Mormor Mazur hjälper också till. Stephanie jobbar också tillsammans med Ranger för att lösa ett antal inbrott i hus som skyddas av Rangeman. Morelli är inte glad över detta, trots att det är slut mellan honom och Stephanie efter ett gräl om jordnötssmör.

Precis som de övriga böckerna i serien erbjöd den här en stund lättsmält underhållning. Jag tycker dock att Fearless Fourteen, som jag läste alldeles innan var en liten aning bättre. Dock kan jag inte jämföra den med någon av de jag läst tidigare eftersom de inte precis fastnar i minnet. I och för sig kommer man ihåg vissa saker, men man vet inte i vilken bok det var. De svenska titlarna, där alla heter något med "byte", hjälper ju också till att göra dem mer anonyma. De engelska titlarna säger i alla fall något om handlingen; den här bokens titel syftar på att man slickar på fingrarna när man äter grillade revbenspjäll.

Fearless Fourteen

Det var ett tag sedan jag läste något av Janet Evanovich, men tidigare har jag läst alla böcker i hennes serie om prisjägaren Stephanie Plum (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp och Lean Mean Thirteen). Fearless Fourteen är, som man kan förstå av namnet, den fjortonde boken i serien.

I den här boken ska Stephanie försöka få tag på en avlägsen kusin till Morelli, men hon försvinner och lämnar dessutom över ansvaret för tonårssonen Mario, eller Zook som han vill bli kallad, på Stephanie. Försvinnandet visar sig vara en kidnappning, vilken har att göra med ett bankrån för många år sedan. Det verkar finnas ett samband mellan Morellis garage och de nio miljoner som stals vid rånet. Stephanie jobbar också extra som body guard åt en kändis tillsammans med Ranger.

Som de övriga böckerna i serien så var den här boken lättläst och rolig. Det är de på svenska också, men de är nog snäppet bättre på engelska eftersom vissa skämt är svåra att översätta till svenska. Och skämten är ju rätt viktiga eftersom hela poängen med att läsa en sådan här bok är att bli road.

The Kill Call

Trots att jag egentligen inte gillar deckare speciellt mycket gillar jag Stephen Booths böcker. Jag var därför rätt säker på att jag skulle gilla The Kill Call, som är den nionde boken med poliserna Diane Fry och Ben Cooper i huvudrollen.

Den här gången hittas ett lik på en ödegård ute på heden. Offret visar sig vara en hästhandlare med lite tvivelaktiga affärer, eftersom han köper hästar som han sedan låter gå till slakt och bli människomat. Spåren leder också till Edendales jaktlag såväl som till deras motståndare. Snart försvinner också offrets affärspartner och sökandet efter honom för Fry och Cooper lite närmare varandra.

Det som gör att jag gillar Booths deckare mer än andra deckare är att karaktärerna känns äkta och att det finns en dynamik mellan dem. I den här boken känns det som att de kommer varandra lite närmare. Jag tyckte dock inte att detta är den bästa av hans böcker. Den var inte speciellt spännande och även om man ville veta hur det skulle gå så kände jag inte att jag vill veta det NU.

Men den är helt klart läsvärd. Jag gillade också att fenomenet rävjakt, som ju fortfarande är ett ganska hett ämne i England, diskuterades. Frys ståndpunkt är ganska lik min egen:
Ben, as far as I'm concerned, the hunt is all about violence. Even if the violence is dressed up i red coats and following an artificial scent, it's still about violence. Basic principle.

Blandat blod

Blandat blod är den första i en planerad släktsaga som ska sträcka sig genom hela Sveriges historia. Förlaget Historiska Media har knutit till sig populära författare som ska skriva varsin del i denna släktsaga och denna första del är skriven av Katarina Mazetti.

Den handlar om båtbyggaren Säbjörn, vars maka Alfdis försvunnit utan förklaring en kall vinternatt lämnat honom och de två sönerna Svarte och Kåre. Bröderna har svårt att hålla sams och söker äventyret på varsitt sätt. Den äldste brodern Svarte beger sig till rusernas rike, där han möter sidenhandlardottern Milka och hon, hennes trälinnor och hennes bror följer med honom tillbaka.

Jag har aldrig tidigare läst något av henne (men jag har sett filmen Grabben i graven bredvid), men jag förväntade mig att hon skulle skriva enkelt och lättläst och det visade sig stämma. Jag gillar att hon använder sig av den typiska lakoniska humorn som är så vanlig i isländska sagor:
Striden blev hård. Främlingarna dök upp ur buskarna runt gården och rusade skriande emot dem från alla håll. Säbjörn och hans män frälste sig så gott de kunde med svärd och huggyxor men det stod snart klart att de var mycket underlägsna till antalet. Skade den skallige föll först, med en genomborrad fiende över sig. 'De är lika många som vildsvinen i skogen!' flämtade han till Säbjörn. 'Jag känner att såret jag fått kommer att ta mig till Valhall innan morgonen. Och där ska jag buda valkyriorna åt er...' 'Det kan behövas, Skade!' flåsade Säbjörn tillbaka. 'För vi är inte mycket flera än håren på ditt huvud!'

Jag gillar själv vikingatiden och jag tycker att Katarina Mazetti plockar ut det viktigaste att berätta om den här tiden. Hon betonar att vikingarna inte var nationalromantiska, mycket på grund av att det inte fanns någon nationalstat och att samhället vid den tiden påverkades av mängder av impulser, kulturella såväl som genetiska.
'Vi nordmän' sade han, 'borde hålla oss för goda för att blanda vårt blod med blåmän och andra! Ska nu detta fortsätta ser vi väl snart ut som troll allihop!' Lilla Grytan rullade med ögonen och trevade efter den lilla kniven i sitt bälte men Säbjörn hejdade henne. För en gång skull vart han riktigt vred på en av sina båtbyggare. 'Så kan bara den tala som hållits hemmavid större delen av livet!' röt han. 'Tror du inte att vi blandat vårt blod med andra folk förr? Nordmän har rest i alla väderstreck och hemför trälinnor och befolkat jorden tillsammans med dem! Det sägs att på Island är var och varannan kvinna rövad från irernas land. Och hade vi inte gjort det utan bara avlat med dem som står oss närmast i släkt skulle vi väl varit som Storködrottens barn allihop! Fånar!'

Hon betonar också kvinnornas starkare ställning i det förkristna samhället och det gillar jag. Jag gillar också skämten om kristendomen, som många gånger fick mig att skratta högt:

'Kristpräster finns det av flera slag, visste du det, moster Arnlög? Några har sänts hit av herrar i Bremen för att göra oss alla till sin sorts kristna. De talar ett språk som kallas latin när de blotar och de knäfaller och dyrkar en gud i Rom som heter påven. Men vi mötte den andra sorten också, de kom österifrån /.../ Nå, de östkristna tyckte inte alls om påven och de talade ett annat språk när de blotade och de berättade mycket och vackert om de stora kyrkorna i Miklagård och deras gud hette patriarken. Och ändå sade de alla med en mun att de hade samma gudar också, en som hette Jesus och kunde gå på vattnet och hans mor som hette Maria och så fanns det någon helig fågel också. Och högst av allesammans var någon som de bara kallade Herren- som om det fanns bara en! /.../ Och båda sorternas präster hade något otyg för sig när de blotade ibland, de sade att de skulle dricka den här Jesus blod och äta hans kött. Jag trodde först att de skulle offra någon av sina trälar och det gjorde mig inte glad att tänka på, men istället låtsades de bara att ölet var blod och brödet var kött. Det borde varit vin, sade de, men då sade jag att kunde de låtsas att ölet var blod kunde de väl låtsas att det var vin?

Den här romanen var lättläst, rolig och underhållande och därför gillade jag den mycket. Den kunde ha varit djupare och gått in mer på historiska detlajer o s v, men jag tycker att den duger bra som en stunds underhållning.

Borta bäst

Jag har tidigare läst Sandor slash Ida och Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors och gillade dem, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Borta bäst på bokrean. Borta bäst handlar om Sylvia, som bor i sin dyra, fina bil på en parkering utanför IKEA. Hon tvättar sig på deras toalett, sover en stund i deras sängar, dricker gratiskaffe och äter upp folks kvarlämnade mat. Medan hon kämpar för att upprätthålla fasaden som välklädd medelklassmänniska får hon stifta bekantskap med en värld som med tiden förändrar hela hennes världsbild.

När man läser romanen undrar man förstås vad som lett fram till att hon blivit hemlös och man vill förstås också läsa vidare för att få veta hur det ska gå för henne. Ändå känns karaktärerna i den här romanen lite platta och jag har lite svårt att känna för Sylvia.

Sara Kadefors skriver dock mycket bra och hon lyckas hålla läsarens intresse uppe, trots de något intetsägande karaktärerna. Mycket beror det på att hon inte invecklar sig i långa, tråkiga förklaringar. Nästan mellan raderna berättar hon Sylivas historia och hon låter läsaren tänka själv. Sådant gillar jag.

Jag är dock inte helt nöjd med slutet. Visst ville jag att romanen skulle sluta bra, men den slutar nästan lite för bra och det gör att slutet inte känns riktigt trovärdigt. Det är också vissa andra delar i romanen som inte heller känns trovärdiga och vissa karaktärer är ganska stereotypa, vilket tyder på att hon inte helt är insatt i det hon skriver om. Det är förstås inte nödvändigt för en författare att vara, men det känns ändå som att den här romanen är tänkt att vara samhällsdebatterande och som sådan tycker jag inte att författaren har lyckats fullt ut. Men det är trots det en bra roman, som är väl värd att läsas.

Oväntat besök på Star Street

Oväntat besök på Star Street är Marian Keyes senaste roman. Berättaren i romanen är någon sorts ande, som allvetande ser allt som händer i huset på Star Street 66 i Dublin. I huset bor Katie, som är PR-chef på en skivbolag. Under henne bor Jan och Andrei, två muskulösa polacker som delar lägenhet med taxichauffören Lydia. I huset bor också den vackre Fionn, som kommit till Dublin för att bli TV-stjärna, hos sin "fostermamma" Jemima och hennes hund Gramse. På bottenvåningen bor Matt och Maeve, som är väldigt kära i varandra samtidigt som de också mår väldigt dåligt.

Personligen har jag väldigt svårt för det övernaturliga och jag hade väldigt svårt att komma in i romanen på grund av det. Jag tycker helt enkelt att det är alldeles för fantasifullt och jag tycker inte att det passar i den här genren. Det var dessutom inte heller speciellt svårt att lista ut vem anden var, så boken var ju väldigt förutsägbar, vilket i och för sig chic lit alltid är.

I mitten var det dock lite mindre "andeberättande" och då kändes romanen betydligt mer läsvärd och jag lyckades engagera mig lite grann i alla fall. I slutet var andens närvaro mer tydlig, men då hände det mer så det gjorde inte lika mycket som i början.

Dock tycker jag ändå att detta är det klart sämsta Marian Keyes har skrivit. Tyvärr måste jag säga att jag tycker att hennes senaste romaner bara blivit sämre och sämre, även om de även har vissa förtjänster. Trots allt så är hennes sämsta romaner bättre än genomsnittet i genren chic lit.

En fröjdefull jul

En fröjdefull jul är den tredje romanen i Viveka Lärns serie om Saltöborna. I denna bok tänker Kabben, ägaren till restaurang Lilla Hunden, hänga sig på julnatten. McFie saknar Sara, som har öppnat hälsokostaffär med Kabbens f d sambo Lotten. Polisen Christer längtar efter Emily, som har åkt till Göteborg för att öppna ett café. Emily saknar dock inte Christer, för hon har fullt upp med att ta emot trånsjuka kunder i sin lägenhet och leka med dockskåp. Emilys pappa rymmer till Grekland med den snart åttioåriga Magdalena Månsson.

Jag har inte så mycket nytt att säga om den här boken som jag inte redan sagt när jag skrev om Midsommarvals och Hummerfesten. Dock är det lite lättare att hålla reda på alla karaktärerna nu när man har "lärt känna" dem lite grann. Men jag tycker fortfarande att de är mer eller mindre osympatiska och jag har svårt att engagera mig i deras liv. Mest tycker jag att stämningen i romanerna är dyster och deprimerade och den humor som jag tyckt mig ana i det lilla jag sett av TV-serien saknas i stort sett helt i romanerna.