Alltid hos dig

Maria Ernestams senaste roman heter Alltid hos dig och handlar om Inga, vars man plötsligt dör i hjärtinfarkt. I två år förtränger hon sorgen , men en elak kommentar från en kollega gör att hon flyr undan till släktens sommarstuga på Marstrand. Där hittar hon en gammal låda full med papper, tidningsurklipp och ett brev stämplat i Kenya. Detta väcker hennes nyfikenhet och hennes efterforskningar leder henne bakåt i familjens förflutna, till en avgörande händelse vid tiden för första världskriget. Hon förstår att hennes farmors öde har påverkat henne mer än hon kunde ana.

Det här är Ernestams fjärde roman och jag har tidigare läst Busters öron och Kleopatras kam. I den sistnämnda fanns ett utdrag ur Alltid hos dig, som då inte hade kommit ut så jag har väntat och hållit ögonen öppna för den här romanen. Det som gjorde att jag blev intresserad, förutom förstås att jag tyckte att de två tidigare romanerna var bra, var följande citat om fotografering: Men ibland kan perfektionism vara lite tråkig. Har du tänkt på det? Det fulländade är nästan alltid fulländat just för att det inte är perfekt. De här bilderna gör inte anspråk på att sitta inne med den enda sanningen. I stället fångar de en känsla. Det stämmer så bra överens med vad jag själv strävar efter när jag fotograferar.

Alltid hos dig var dock inte riktgt lika bra som jag hade hoppats på, även om den absolut inte var dålig. Romanen har parallella berättelser och en den ena får man läsa om vad som händer Inga i nuet och om hennes efterforskningar. I den andra får man läsa om Ingas farmor Rakel, som tänker tillbaka på vad som hänt på sin dödsbädd 1959. Jag tycker att gåtan med vad som hände den där natten för länge sedan är spännande och jag vill hela tiden läsa vidare för att få veta, men det är ändå något som stör mig med de parallella berättelserna.

Dels tycker jag att det hade varit bra om det hade varit lite stilskillnader i språket i de två olika historierna. Lite tråkigt är det också att Rakels berättelse är så mycket mer intressant än Ingas. Dessutom tycker jag att det blir lite tråkigt att Rakel som tänker tillbaka gör det i prydlig kronologisk ordning. Det hade blivit mycket intressantare om hennes berättelse hade portionerats ut lite mer som tankar kommer och går, så att man hade fått pussla lite mer.

Som det är nu känns allt väldigt tillrättalagt för att Inga ska få reda på exakt vad som hänt. Det gör också att boken inte känns trovärdig och det blir nästan lite tråkigt att det inte finns några hemligheter kvar när romanen är slut. Det finns också en del som känns lite konstigt, t ex hur Inga kan få reda på vissa saker som läsaren vet efter att ha läst Rakels berättelse men som Inga inte borde känna till.

Jag gillade dock att hon fick med lite tankar om klass och kön i romanen, utan att det känns tvunget och konstlat. Det finns också lite tankar om religionen: Det är därför jag säger dig, Rakel, att det där med Bibeln och dess budskap, det ger jag inte mycket för. Inte när den som ska förstå sig på Bibeln bättre än andra och förklara det som är gott beter sig värre än den värste och kränker en annans värdighet.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag hade som sagt gärna sett en liten stilskillnad i kapitlen som handlar om nutiden jämfört med dåtiden. Visst, hon lägger in en del ålderdomliga ord, men det räcker inte riktigt. Den här romanen nådde inte upp till samma nivå som Busters öron, men på det stora hela var detta en lättsam läsupplevelse och trevlig underhållning.

Next

Next av Michael Crichton är en thriller om genetisk forskning. Frank Burnet och hans familj blir jagade landet runt på grund av sina värdefulla gener. På Borneo hittar man en talande orangutang. Josh Winkler hittar ett genetiskt botemedel för drogmissbruk. Forskare hittar en härskargen som kan styra andra. Marknaden för ägg och spremier blomstrar. På bårhuset stjäls det kroppsdelar som säljs till genetisk forskning. Henry Kendall får oväntat veta att han har ett utomäktenskapligt barn- med en aphona.

Den här boken köpte jag när jag var i England, men har inte läst den förrän nu. Anledningen till det var att jag fått för mig att jag inte skulle gilla den, vilket är väldigt konstigt. Jag har tidigare läst Urtidsparken (d v s Jurassic Park) och Rising Sun av Michael Crichton och dem gillade jag. Det visade sig att jag gillade även den här.

Dock inte så mycket för handlingens skull, eftersom jag upplevde att den saknade röd tråd. Det är många saker som händer, många personer att hålla reda på och det känns inte som om allt hänger ihop eller knyts ihop på slutet. Trots det är romanen spännande och intressant.

I boken skriver Crichton Especially since the country with the least regulation of genetic experiments is the United States. You can do almost anything there. och det får mig att tro att hans avsikt med romanen var att väcka tankar och reaktioner om genetisk forskning och det är också därför som jag gillar den.

I slutet av boken skriver också Michael Crichton sina egna åsikter som han kommit fram till under arbetet med Next. Bland annat så tycker han att man ska sluta ta patent på gener, sätta upp riktlinjer för användande av mänskliga vävnader och stifta lagar som gör att data om gentester blir offentlig.

Förutom tidigare nämnda Jurassic Park och Rising Sun har han också skrivit Lost World, Congo, Sphere och The 13th Warrior som också filmatiserats och han var med och skrev Twister. Dessutom är han ju skapare till en av världens mest populära TV-serier ER, eller Cityakuten som den heter på svenska. Next var Michael Crichtons sista roman, eftersom han dog i cancer 2008. Dock kommer det att komma ut två romaner till postumt och det känns mycket troligt att jag i framtiden kommer att läsa dem.

Dumpa Matthew

Dumpa Matthew av Jane Fallon är naturligtvis en typisk chic lit-roman. Den handlar om Helen, som är kär i Matthew. För det måste hon väl vara som har varit hans hemliga älskarinna i fyra år? Men när han lämnar sin fru och flyttar in hos henne är hon inte längre lika säker på att hon älskar honom och hon gör sitt bästa för att bli av med honom. Dessutom träffar hon en man som, om det inte var för Matthew, skulle kunna vara hennes livs stora kärlek.

Den här romanen bjöd inte på någonting nytt och var därmed väldigt förutsägbar. Av att läsa baksidestexten fick jag uppfattningen att Helen skulle göra allt för att bli av med Matthew och därmed trodde jag att det skulle kunna bli lite humoristiskt, men jag hade fel. Humorn var ganska frånvarande i den här boken och det var också kärleken, vilket är väldigt konstigt för att vara den här typen av roman.

Jag har också svårt att se något roligt i otrohet och jag tycker att det äckligt när unga kvinnor har ihop det med mycket äldre män. Jag känner därför inte igen mig i något av det hon skriver om och jag tycker rent av illa om både Helen och Matthew. Ja, i stort sett tycker jag illa om alla karaktärer i den här boken utom Matthews f d fru (och i viss mån döttrarna) och Helens nya kärleksintresse. Det gör förstås att det inte känns särskilt intressant att läsa den här boken.

Den stora fördelen med den är att den är lättläst och den tar inte heller speciellt lång tid att läsa. Översättningen är dock inte särskilt bra. På det stora hela är detta en ganska intetsägande bok. Den är inte tillräckligt bra eller tillräckligt dålig för att jag ska minnas den någon längre tid.

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson av Kalle Dixelius är verkligen en originell roman. Till att börja med är den något så ovanligt som en svensk science fiction-roman. Den har också ett intressant och udda tidsperspektiv. Dessutom är den skriven på ett slags framtidssvenska.

"Toffs bok" är skriven i framtiden, någon gång på 2200-talet, och hittas på 2460-talet. Toff bor i Ståkkålm, nämare bestämt Hornschtull, där folk bor i dragiga ruiner och förtrycks av fullmäktige. En dag hittar Toff en penna och börjar skriva, trots att det är förbjudet. Han skriver om sitt liv, sina tankar och känslor och beskriver även de förhållanden han lever under. Han träffar Anna, får en bok och blir medlem i en motståndsrörelse. Som ett komplement till Toffs berättelse finns också kommentarer från Muham Bentson, skrivna i en mycket bättre framtid.

Jag gillade konceptet med kommentarerna eftersom det dels ger boken ett intryck av äkthet och dels för att man då får inblick i två "framtider", en dystopisk och en utopisk. Dock tycker jag att det i kommentarerna kunde ha framkommit ännu mer om det nya och bättre samhället i vilket Muham Bentson lever.

Jag tyckte också om att boken var skriven på ett slags framtidssvenska, där stockholmsslangen har haft stort inflytande (eftersom Toff bor där; på andra platser har sannolikt språket andra dialektala drag) och angliscismer som dila, spilla, hinta duggar tätt. Toffs sätt att skriva ljudenligt (Ståkkålm, Schuan och foppoll) gör romanen både humoristisk och språkligt intressant. Jag kan mycket väl tänka mig att använda den här romanen i undervisning av just den anledningen. Den kan ge upphov till intressanta diskussioner om språket idag och i framtiden. Dock tycker jag inte att Kalle Dixelius lyckas fullt ut med att skriva på "framtidssvenska", men det är ett beundransvärt försök.

Humor finns det gott om i den här romanen. Man kan inte låta bli att skratta åt den muntligt berättade historien om Lok och Leja (d v s Star Wars) och ramsan som man säger när man leker kull: Ingenting kan stoppa mig, du kommer hitta mig som död (paus) och begraven. Som svensklärare kan man inte heller låta bli att småle åt kommentarer som Jag gav upp den där 'Da Vinci-koden'. Dels var den full av referenser (nytt fint ord jag lärt mig) till saker som jag inte förstod. Mona Lisa?Judas Iskariot? Louvren? Dels var den inte lika skön att läsa som 'Om en pojke'. Orden flöt inte på samma sätt. Meningarna hade ingen djupare mening. När folk sa nåt, kändes det inte som om de verkligen sa det. Deras ord var mer påhittade. Naturligtvis var de lika påhittade i 'Om en pojke'- men i 'Da Vinci-koden' kändes det inte som om det var riktiga personer som pratade. och Jag har hållit mig till klassikerna: Hjalmar Söderberg, Kurt Vonnegut och Stephen King. August Strindberg, Henning Mankell, Kajsa Ingemarsson och Paul Auster. Ed McBain, Dean Koontz och Jane Austen. Liza Marklund, Joyce Carol Oates, Selma Lagerlöf, Sidney Sheldon och några till.

Kalle Dixelius roman utspelar sig i framtiden, men handlar huvudsakligen om nutiden. Toff skriver om dåtidens Sverige, som ju är dagens, och det gör naturligtvis att man tvingas fundera över det samhälle vi lever i. Toffs beskrivningar av vår värld är ofta humoristisk och ibland gör han också felaktiga antaganden, som också gör att man får tänka till lite.

Men trots att romanen känns originell så har den också drag av många andra science fiction-romaner, t ex 1984, Fahrenheit 451 och Anthem och filmen Equilibrium. Det gör inte mig något eftersom jag är väldigt förtjust i dystopiska framtidsskildringar. Av den anledningen tyckte jag väldigt mycket om den här romanen, som jag mer eller mindre sträckläste.

Sista sommaren (med dig)

Sista sommaren (med dig) av Anne Brashares handlar om systrarna Alice och Riley, som varje sommar återvänder till föräldrarnas sommarställe ute på en ö trots att de nu är vuxna. Efter flera års frånvaro har också barndomsvännen och grannen Paul återvänt till ön. Men den här sommaren blir inte riktigt likadan som när de var barn. Alice och Paul upptäcker att deras känslor inte längre är lika syskonlika som de varit och de inleder ett förhållande. Dessutom känner de sig svekfulla mot Riley. Men något ännu värre hotar deras kärlek.

Jag har tidigare läst serien om Systrar i jeans: Första sommaren, Andra sommaren, Tredje sommaren och Fjärde sommaren av den här författaren och då jag såg att hon nu skrivit en vuxenroman fick jag lust att läsa den. Dock tycker jag att det känns lite konstigt att kategorisera romaner på det viset. Visst kanske den här romanen vänder sig till lite äldre läsare än Systrar i jeans, men den lämpar sig alldeles utmärkt även för ungdomar. Språket i den här romanen är enkelt, dock kanske inte lika enkelt som i Systrar i jeans, och den känns inte heller lika ytlig.

Jag valde att läsa den här romanen för att jag var sjuk och ville ha något lätt och enkelt och den här boken passade alldeles utmärkt. Den är lättläst och handlingen är enkel och förutsägbar. Det är en skön stämning i miljöbeskrivningarna och beskrivningarna om deras barndoms somrar, även om det i och för sig ibland känns lite väl soligt och rosenskimrande. Trots att det finns en del sorgligt och eländigt i romanen så får det väldigt lite plats, vilket jag tycker är lite synd. Det känns inte riktigt som att författaren beskriver verkligheten.

Jag irriterar mig dock lite på bokens titel. Att kalla den för Sista sommaren (med dig) gör att man genast förknippar den med Första, Andra, Tredje och Fjärde sommaren, trots att den här inte alls har med dem att göra. Det känns lite som att författaren inte vågade lita på sin förmåga att skriva en bra bok, utan ville rida på vågen av sina tidigare framgångar.

Karaktärsbeskrivningarna i den här romanen är lite mer ingående än i Systrar i jeans, men jag känner inte riktigt att jag lär känna någon av dem riktigt ordentligt. Mycket beror det nog på att allt känns så idealiserat och perfekt. Den här boken dög bra som lättsam underhållning, men jag tvivlar på att jag kommer att minnas den särskilt länge.

The Observations

The Observations av Jane Harris handlar om Bessy, en irländsk ung kvinna i Skottland. Hon lämnar Glasgow och hamnar av en slump i Castle Haivers, där hon får jobb som tjänsteflicka hos missus Arabella, en engelsk kvinna. Förutom de vanliga arbetsuppgifterna, som att laga mat och städa, får Bessy även göra andra saker, som förbryllar henne trots att hon egentligen inte har någon erfarenhet av denna typ av arbete. När Bessy får förklaringen till detta blir hon arg och svartsjuk. Hon bestämmer sig för att spela sin arbetsgivare ett spratt som hämnd, men det hela tar en ände med förskräckelse.

Detta är Jane Harris debutroman och jag tror inte att den finns översatt till svenska. På sätt och vis är det lite synd, för jag tyckte att den här romanen var riktigt bra. Men jag tror också att den kanske gör sig bättre på engelska eftersom den är ganska speciellt skriven. Bessy är berättaren och eftersom hon är en relativt obildad irländsk flicka så är den skriven med typiska grammatiska fel, som felaktig användning av was och were och fel tempus, t ex I seen him istället för I saw him. I början tyckte jag att det var lite jobbigt att läsa, men jag vande mig efter ett tag. Det gjorde också att jag fick fundera lite över grammatiken och det tyckte jag var bra.

I replikerna där någon skotte talar kommer den skotska dialekten fram: Missus Reid hit the Refferent Pollock wit a shoffel and ran afwhay fwould you be fwanting to go for a walk wit me Bessy, hon your day hoff? Romanen är också språkligt intressant genom att man här och där hittar ord som har sitt ursprung i svenskan, t ex ... I elbowed her out the room and shut the door in her bake och ...the last time she'd went to Mass she was full and fell off the chair laughing...

En annan sak som var speciell med den här romanen är författarens sätt att använda siffror och symboler. Exempelvis så skriver hon inte half utan 1/2 och &c istället för etc. Det ger ett barnsligt intryck, som säkert är medvetet eftersom Bessy är obildad och ung, men jag tycker ändå att det är irriterande och stör läsningen. Vad jag däremot uppskattade med romanen var humorn och det ibland lite råa språket.

The Observations känns på något sätt fräsch och i början ville man läsa vidare för att få veta varför Bessys arbetsgivare betedde sig så underligt och sedan ville man läsa vidare för att få veta hur det skulle gå med Bessys hämnd. Detta är en läsvärd roman som jag verkligen rekommenderar att man läser på originalspråk.