Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson av Kalle Dixelius är verkligen en originell roman. Till att börja med är den något så ovanligt som en svensk science fiction-roman. Den har också ett intressant och udda tidsperspektiv. Dessutom är den skriven på ett slags framtidssvenska.

"Toffs bok" är skriven i framtiden, någon gång på 2200-talet, och hittas på 2460-talet. Toff bor i Ståkkålm, nämare bestämt Hornschtull, där folk bor i dragiga ruiner och förtrycks av fullmäktige. En dag hittar Toff en penna och börjar skriva, trots att det är förbjudet. Han skriver om sitt liv, sina tankar och känslor och beskriver även de förhållanden han lever under. Han träffar Anna, får en bok och blir medlem i en motståndsrörelse. Som ett komplement till Toffs berättelse finns också kommentarer från Muham Bentson, skrivna i en mycket bättre framtid.

Jag gillade konceptet med kommentarerna eftersom det dels ger boken ett intryck av äkthet och dels för att man då får inblick i två "framtider", en dystopisk och en utopisk. Dock tycker jag att det i kommentarerna kunde ha framkommit ännu mer om det nya och bättre samhället i vilket Muham Bentson lever.

Jag tyckte också om att boken var skriven på ett slags framtidssvenska, där stockholmsslangen har haft stort inflytande (eftersom Toff bor där; på andra platser har sannolikt språket andra dialektala drag) och angliscismer som dila, spilla, hinta duggar tätt. Toffs sätt att skriva ljudenligt (Ståkkålm, Schuan och foppoll) gör romanen både humoristisk och språkligt intressant. Jag kan mycket väl tänka mig att använda den här romanen i undervisning av just den anledningen. Den kan ge upphov till intressanta diskussioner om språket idag och i framtiden. Dock tycker jag inte att Kalle Dixelius lyckas fullt ut med att skriva på "framtidssvenska", men det är ett beundransvärt försök.

Humor finns det gott om i den här romanen. Man kan inte låta bli att skratta åt den muntligt berättade historien om Lok och Leja (d v s Star Wars) och ramsan som man säger när man leker kull: Ingenting kan stoppa mig, du kommer hitta mig som död (paus) och begraven. Som svensklärare kan man inte heller låta bli att småle åt kommentarer som Jag gav upp den där 'Da Vinci-koden'. Dels var den full av referenser (nytt fint ord jag lärt mig) till saker som jag inte förstod. Mona Lisa?Judas Iskariot? Louvren? Dels var den inte lika skön att läsa som 'Om en pojke'. Orden flöt inte på samma sätt. Meningarna hade ingen djupare mening. När folk sa nåt, kändes det inte som om de verkligen sa det. Deras ord var mer påhittade. Naturligtvis var de lika påhittade i 'Om en pojke'- men i 'Da Vinci-koden' kändes det inte som om det var riktiga personer som pratade. och Jag har hållit mig till klassikerna: Hjalmar Söderberg, Kurt Vonnegut och Stephen King. August Strindberg, Henning Mankell, Kajsa Ingemarsson och Paul Auster. Ed McBain, Dean Koontz och Jane Austen. Liza Marklund, Joyce Carol Oates, Selma Lagerlöf, Sidney Sheldon och några till.

Kalle Dixelius roman utspelar sig i framtiden, men handlar huvudsakligen om nutiden. Toff skriver om dåtidens Sverige, som ju är dagens, och det gör naturligtvis att man tvingas fundera över det samhälle vi lever i. Toffs beskrivningar av vår värld är ofta humoristisk och ibland gör han också felaktiga antaganden, som också gör att man får tänka till lite.

Men trots att romanen känns originell så har den också drag av många andra science fiction-romaner, t ex 1984, Fahrenheit 451 och Anthem och filmen Equilibrium. Det gör inte mig något eftersom jag är väldigt förtjust i dystopiska framtidsskildringar. Av den anledningen tyckte jag väldigt mycket om den här romanen, som jag mer eller mindre sträckläste.