Svampkungens son

Svamkungens son av Marie Hermansson utspelar sig på 70-talet och handlar om Gunnar, vars far är svampkännare och en mycket duktigt sådan. Han ar också bra på att förföra kvinnor och det gör han ofta på de många svampkurser som han håller. Gunnar har inte samma hand med kvinnor, utan får hålla till godo med de Lektyrtjejer som han tejpar upp på sina väggar. Men när den vackra Madeleine kommer till en svampkurs blir det konkurrens mellan far och son. Vissa händelser leder till att Gunnar söker upp sin mor som bor vid havet och där hittar han sig själv.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Marie Hermansson, Mannen under trappan och Hembiträdet samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten. Jag tyckte om båda de romaner jag läst tidigare och även novellsamlingen innehöll en del bra berättelser.

Jag tyckte också om den här. Medan jag läste den här romanen tyckte jag nog att den var till och med lite bättre än de andra två, men jag tror inte att den kommer att fastna i minnet på samma sätt som de andra gjorde. Den här romanen var bra, lättläst och man ville hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Gunnar. Det var en intressant intrig. Den hade också en intressant symbolik i motsättningen mellan hav och skog, manligt och kvinnligt o s v, men romanen gav egentligen inte så mycket att tänka på.

Precis som Marie Hermanssons andra romaner har också den här romanen ett drag av saga, som jag gillar väldigt mycket. I romanen nämner författaren också till Elsa Beskows Tomtebobarnen, som jag tyckte hemskt mycket om som barn. Jag gillar också Marie Hermanssons sätt att skriva. Hon skriver enkelt och rakt med en ibland lite humoristisk ton.

Varje del i den här romanen började med en beskrivning av en svamp ur någon svampbok och svampens karaktäristiska drag hade betydelse för det avsnittet. Jag är helt ointresserad av svampt, men jag tyckte ändå om att svamparna fick betydelse i romanen. Jag gillade pappan Holgers anekdoter om olika svampar; jag gillar att känna till onödiga fakta som att det finns svampar som kan röra på sig. Men svampar är ju ganska magiska till sin natur och jag tycker nästan att författaren kunde ha använt sig av detta i större utsträckning än hon gör.

Som sagt, jag gillade den här romanen medan jag läste den, men eftersom den inte ger något att fundera på och karaktärerna är lite för stereotypiska så är det nog ingen roman som jag kommer att minnas länge. Men den erbjöd en mycket trevlig underhållning medan jag läste den och det är ju också viktigt. Det är ju därför jag läser.

Alentejo Blue

Alentejo Blue av Monica Ali handlar om den lilla portugisiska byn Mamrrosa. Men egentligen finns ingen direkt handling i den här romanen. Varje kapitel handlar om olika personer som av någon anledning befinner sig i Mamarrosa. Det är t ex Joao, en homosexuell grisfarmare , den brittiske författaren Stanton och Teresa, som bor i Mamarrosa men som ska flytta till London och bli barnflicka. De olika personernas vägar korsas naturligtvis, men det finns ingen egentlig sammanhållande handling. Det är bara nedslag i deras liv, även om dessa nedslag sker i kronologisk ordning.

Tempot i romanen är väldigt lugnt och det händer inte så mycket. Nu verkar det kanske som att det är en ganska tråkig roman, men det är det inte. I och för sig tyckte jag att vissa personer var intressantare att läsa om än andra, men så är det ju ofta i en roman. Grisfarmaren Joao hade jag gärna läst mer om och författaren Stanton och hans samröre med den andra engelska familjen som bor i Mamarrosa intresserade mig också. Men det unga amerikanska paret på resa i Portugal tyckte jag bara störde i romanen. Jag kände mig helt enkelt stressad av att läsa om dem och jag tyckte heller inte att deras bröllopsproblem var särskilt intressanta.

För inte så länge sedan läste jag romanen Brick Lane av Monica Ali och den tyckte jag om. Man kan dock knappt tro att den här romanen är skriven av samma författare; så olika är de två romanerna. Enligt min mening så tyder det på att det är en skicklig författare. Att stilen varierar något beroende på vilken person hon skriver om tyder också på detta.

Brick Lane läste jag på svenska, men Alentejo Blue valde jag att läsa på engelska och det tror jag var ett klokt val. Jag gillar Monica Alis sätt att skriva och hennes personliga stil märks ännu mer på originalspråket. Personligen tyckte jag dock att Brick Lane var lite bättre, men jag tyckte om den här också. Jag kommer garanterat att fortsätta att läsa Monica Alis romaner, om hon nu skriver fler.

The Secret Dreeamworld of a Shopaholic

The Secret Dreamworld of a Shopaholic av Sophie Kinsella är en typisk chic lit-roman. Den är lättläst och lättsmält, vilket var precis vad jag behövde efter att ha läst Jonathan Strange & Mr Norrell. Dessutom var det länge sedan jag läste något på engelska och det längtade jag efter.

Romanen handlar om Rebecca Bloomwood, som är ekonomijournalist. Sin egen ekonomi har hon dock ingen koll på. Hon älskar att shoppa och skulderna hopar sig. Hon försöker handla mindre men det går inte. Då försöker hon tjäna mer pengar, men det går inte heller så bra.

Jag hade väldigt svårt att identifiera mig med huvudpersonen Rebecca. Jag kan verkligen inte förstå hur det kan vara så viktigt att ha dyra märkeskläder. Rebecca är nämligen så ytlig att det är statusen som avgör vad hon vill köpa och inte om hon tycker om det eller inte. Exempelvis så tittar hon på en träskål som hon tycker är jätteful, men när hon får veta att den varit med i en fin inredningstidning så vill hon genast köpa den.

Hon agerar också på ett sätt som gör att man bara blir irriterad när man läser. Exempelvis så stoppar hon breven från banken i en grop som håller på att fyllas med cement, för att hon menar att hon då kan skylla på att hon aldrig fått dem. Alla hennes skulder och bankfolk som försökte få tag i henne gjorde att jag kände mig stressad hela tiden jag läste, i alla fall fram tills hon började ta sitt förnuft till fånga mot slutet.

Det kändes faktiskt lite beklämmande att läsa något som är avsett att vara humoristiskt om ett allvarligt problem. Ingen skulle väl skriva på det viset om drogberoende? I och för sig har ju Marian Keyes gjort det i viss mån i En oväntad semester, men även i den finns en ton av allvar när det gäller missbruket.

När jag läste den här romanen kunde jag heller inte låta bli att tänka på vad den sänder ut för budskap till unga kvinnor som läser den. Man får lätt intrycket av att en riktig kvinna ska älska att shoppa och att det är viktigt att ha kläder av de "rätta" märkena. Det är förstås inte bara den här romanen som ger en sådan bild av kvinnor, utan det förekommer i nästan alla romaner i den här genren, men den här var nog en av de mest ytliga jag någonsin läst.

Författaren skriver dock bra och jag gillade hennes Mina hemligheter. Därför kommer jag nog att läsa mer av henne, inte minst för att jag redan köpt en till roman av henne. Men jag är lite osäker på om jag kommer att läsa fler romaner i shopaholic-serien, även om jag faktiskt känner en liten nyfikenhet över hur det ska gå för Rebecca. Så vi får väl se om det blir fler romaner i serien.

Sex

Sex av Sara Villius är en väldigt kort roman, bara 135 sidor i A5-format, så den går väldigt fort att läsa. Eftersom jag har väldigt mycket att göra så var det precis vad jag ville ha och det var därför som jag lånade den på biblioteket trots att jag har en massa böcker som står i bokhyllan och väntar på att bli lästa. Kapitlen är väldigt korta, vissa inte mer än en mening, och det bidrar förstås också till att den går fort att läsa.

Boken handlar om den vackra, elvaåriga Myra som en dag träffar CF, en vuxen man som hon börjar umgås med. När Myra ska åka på läger i tre veckor åker hon istället i hemlighet med CF till Frankrike.

Tyvärr avslöjas lite för mycket av bokens handling på bokens baksida, för där antyds att alla kanske inte är vad det verkar att vara. Och så är det ju; Myras äventyr är en annan kvinnas fantasier för att fly verkligheten. Jag hade förmodligen tyckt att romanen varit intressantare om det hade kommit som en överraskning istället. Det gör också att man känner sig underskattad som läsare eftersom det känns som att de som skrivit baksidestexten tror att läsaren kommer att bli förvirrad och inte förstå boken om de inte förklarar i förväg.

Handlingen är väldigt koncentrerad och berättas med ett stilsäkert språk. Språket är nog det jag uppskattade mest i romanen, för den är väldigt välskriven. Myra är också en intressant karaktär, men CF känns inte riktigt lika levande. Jag hade nog önskat att han varit lite mer "hotfull", för jag tycker att jag borde ha fått mer känsla av att han var pedofil och sexuella övergrepp hotade Myra, men den känslan fick jag egentligen aldrig. Kanske beror det på att jag redan från början visste lite för mycket.

Sara Villius har tydligen skrivit fler böcker, men jag har aldrig läst något av henne eller ens hört talas om henne. Men jag kan mycket väl tänka mig att läsa mer, eftersom jag gillar hennes sätt att skriva. Ändå tycker jag inte att den här boken var annat än medelmåttig, men jag tror att det beror på att man inte blir överraskad av det som antagligen är avsett som en överraskning. Jag gillar ju romaner som gör att man får tänka till lite och det hade jag fått göra i den här om inte baksidestexten avslöjat för mycket.

Jonathan Strange & Mr Norrell

Efter att ha sett folk på bussen läsa Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke funderade jag på att köpa den och när jag såg den på bokrean slog jag till. Skälet till att jag ville köpa den var att jag tyckte att den var snygg. Den är 770 sidor lång och svart (med titeln och författaren i vit text på pappersomslaget, men på själva boken är också texten svart). Det är inte heller bara pärmarna som är svarta, utan även bladens kanter är svarta. Och så finns det ett svart snöre, som är till för att lägga mellan sidorna för att man ska veta var man är.

Vanligtvis köper jag inte böcker för att de är snygga och naturligtvis trodde jag också att handlingen i den här romanen skulle vara bra. Den handlar om Mr Norrell, en torr och tråkig typ som inte skulle varit särskilt märkvärdig om det inte varit för hans magiska förmågor, och Jonathan Strange, som också har magiska förmågor och som blir Norrells elev. En profetia säger att de två ska återföra magin till England. Det får dock vissa konsekvenser.

Den här romanen var verkligen seg och långtråkig i början. Jag hade oerhört svårt att komma in i den. Den är indelad i tre delar och den första delen var rätt långtråkig, men bitvis verkade den lovande. Den andra delen var mest bara långtråkig. Den tredje och sista deln var riktigt bra och först då började jag tycka om den.

En av de saker som jag ogillade med den här romanen var att författaren ville berätta alldeles för mycket. Det gör att romanen känns lite ofokuserad och spretig. Alla bitar om politik och kriget mot Napoleon (romanen utspelar sig i början av 1800-talet) kunde man lätt ha hoppat över, eftersom de enligt min mening inte tillförde något till handlingen. Romanen innehåller ganska mycket historiska och kulturhistoriska referenser och det kan vara kul för den som känner igen dem, men är rätt onödiga för handlingen. Speciellt i en roman som ändå är så pass lång så tror jag att författaren hade tjänat på att vara mer fokuserad på huvudhandlingen.

En annan sak som jag starkt ogillade med den här romanen var alla dessa fotnoter, som ibland var mer än en hel sida långa. Fotnoterna var lika påhittade som resten av berättelsen och innehöll allt från förklaringar till ett ord till långa sagor och berättelser om helt ovidkommande saker. Jag säger inte att alla fotnötter var ointressanta; många av dem var riktigt bra sagor. Men de hade väldigt liten eller ingen relevans för historien och verkade mest störande och irriterande. Återigen, författaren vill berätta så mycket, men det blir bara jobbigt att läsa.

Jag undrar om det är något slags modenyck hos författare (i alla fall författare som försöker efterlikna 1800-talsromaner) eftersom jag nyligen klagade på samma sak när jag skrev om Mörkrets väg. Susanna Clarke lyckas dock verkligen i sitt försök att efterlikna 1800-talsförfattarna. Språket känns exakt rätt och får mig att tänka på systrarna Brontë, Jane Austen och i viss mån också Charles Dickens. Berättelsens långsamma tempo, med många utvikningar och oväsentligheter om t ex kläder och uppförande, är också typiskt för den tidens romaner.

Jag beundrar författaren för det, men i mitt tycke är det inte nödvändigtvis något bra. Jag tycker nämligen inte särskilt mycket om Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights eller Jane Austens Emma eller Stolthet och fördom. Författaren har också en sorts torr humor, som jag inte alltid vet om den är avsiktlig eller inte. Det finns också en del samhällskritik. Jag bläddrade i den här romanen i England, så jag har läst lite ur den engelska versionen och för en gångs skull tycker jag att översättningen är riktigt, riktigt bra.

Jag brukar gilla när romaner utspelar sig på platser där jag varit och det gör den här romanen i början, då den utspelar den sig i Yorkshire. Där har jag ju bott i sex veckor och mr Norrells första magiska trick utförs i York Minster, där han får draken och statyerna av kungarna att börja prata, och det kan jag lätt föreställa mig eftersom jag har varit där. Men det är förstås inga problem att föreställa sig miljöerna även om man inte varit där; det är bara det att jag tycker att igenkännandet förhöjer läsningen lite grann. Och kanske speciellt med den här romanen eftersom den var ganska seg i början.

Karaktärerna är många och det är ibland, särskilt i början, svårt att hålla reda på vem som är vem. Vissa karaktärer är också intressantare än andra. Jonathan Strange är en betydligt mer intressant karaktär än mr Norrell. Betjänten Stephen Black är dock kanske den mest intressanta av alla karaktärer och den som känns mest levande. Mannen med tistelfjunshåret är också en färgstark karaktär. Bland bikaraktärerna utmärker sig några, t ex Vinculus och Childermass, och gör boken lite mer intressant.

Boken var som sagt ganska seg och det tog mig ganska lång tid att läsa (inte bara för att den var seg, utan för att jag hade annat att göra), men jag ångrar ändå inte att jag köpte den. Den kommer att pryda min bokhylla. Det fanns ett citat av mr Norrell i romanen som jag tycker sammanfattar mina åsikter om den här romanen på ett ganska bra sätt: En bok om magi är inte nödvändigtvis en magisk bok.