Jag har nu läst Framgångens pris av Michael Connelly. Jag har haft den liggandes i bokhyllan länge nu, men har aldrig kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om Henry Pierce som just flyttat ifrån sin flickvän in i en ny lägenhet och har nytt telefonnummer. Men någon har haft hans nummer tidigare. Det ringer hela tiden män som söker efter en kvinna vid namn Lilly. När han börjar undersöka saken visar det sig att Lilly är prostituerad, men att hon är försvunnen. Pierce blir alltmer besatt av att försöka hitta henne, men plötsligt pekar alla spår på att den är han själv som skulle vara orsaken till hennes försvinnande.
Detta är en ganska typisk kriminalroman/deckare, fast enligt min mening något bättre än genomsnittet. Den lyckades i alla fall hålla mitt intresse uppe mesta delen av boken. Jag drevs framåt i läsningen av att jag ville veta vad som hänt Lilly och hur Pierce ska komma ur sin knipa. Och vem är det som försöker sätta dit honom?
Som vanligt i denna typ av romaner är språket inte särskilt märkvärdigt och som vanligt retar jag mig på författarens övertydlighet. Jag gillar absolut inte att bli underskattad som läsare. Detta gäller inte bara ledtrådar, utan också vanliga handlingar som t ex när några skrattar åt ett skämt och en av personerna slår näven i bordet så känner sig författaren tvungen att förklara att han gör det för att understryka det roliga. Helt onödigt.
Ett annat litet irritationsmoment är beskrivningen av vad Pierce arbetar med. Det har visserligen en ganska viktig del i handlingen, men varför göra det så krångligt? Jag fattar inte vad det är han håller på med och därmed inte heller om det är trovärdig (även om det inte känns särskilt trovärdigt). Det är alldeles för tekniskt avancerat och känns mest som att författaren vill briljera med kunskaper inom ett område. Här är en liten förklaring på vad han jobbar med:
Det vi försöker göra på Amedeo, och vad de försöker göra på Bronson Tech och Midas Molecular och i dussintals andra företag och på universitet och statliga institutioner över hela världen, är att skapa datorkretsar gjorda av molekyler. Att försöka bygga ett helt datorsystem endast baserat på molekyler från organiskt material. En dator som en vacker dag uppstår ur en behållare med kemikalier och vars molekyler är självorganiserande beroende på enligt vilket recept kemikalierna blandas. Här handlar det om en dator som framställs utan användning av vare sig kisel eller magnetiskt material. Den blir oerhört mycket billigare att bygga och får en ofattbar prestanda- där en enda tesked molekyler kommer att kunna lagra mer än det största system som idag är i bruk.
Men på det stora hela var denna roman en ganska lagom underhållande och spännande läsning under en ett par mycket varma sommardagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar