Häxan från Portobello

Jag har nu läst Häxan från Portobello av Paulo Coelho. Jag har tidigare läst några av hans böcker, Veronika bestämmer sig för att dö, Elva minuter och Alkemisten, och gillat hans enkla, lättlästa stil och filosofiska tankar. När jag såg den här romanen på bokrean fastnade jag omedelbart för omslaget och titeln, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den.

Precis som hans tidigare romaner var den här väldigt lättläst. Den handlar om Athena (eller Sherine, som hon egentligen heter), som är en ung kvinna som söker en mening med livet. Hon gifter sig och skaffar barn, men det räcker inte. Hon letar reda på sin biologiska mamma, men det räcker inte heller. Hon söker sig därför till det ockulta.

Boken är upplagd så att olika personer ur Athenas liv berättar om henne och hennes liv, ungefär som en dokumentär, fast en fiktiv sådan förstås. Det är ett intressant upplägg, men jag tycker att det är lite tråkigt att den är i kronologisk ordning. Det hade varit mer utmanande att själv få pussla ihop historien. Det är också lite trist att alla dessa personer som berättar om Athena "låter" likadant. Man kunde ju tänka sig att en beduin i öknen skulle prata lite mindre bildat än en läkare eller journalist, men Coelho låter allas röster vara likadana.

I början hade jag svårt att intressera mig för romanen; den kändes rörig och osammanhängande. Men ett litet avslöjande väckte mitt intresse och jag ville läsa vidare för att se vad som skulle leda fram till denna händelse. Bitvis tyckte jag att romanen var ganska intressant, men bitvis var den också ganska tråkig. Jag hade svårt att tycka om och identifiera mig med huvudpersonen; jag skulle aldrig i verkliga livet ha något gemensamt med en så flummig människa som Athena och hon verkar ganska självisk och osympatisk.

Jag gillade inte heller riktigt Coelhos språk. Jag saknar gestaltning och jag irriterar mig många gånger på hans flummigt poetiska språk, som mer känns tillgjort än nyskapande. Ett tema i den här romanen är kärlek, där han kommer fram till vad många andra kommit fram till före honom: Kärleken är.

Ett annat tema i romanen är feminism. Athena ska nog föreställa en stark kvinna, en förebild för andra kvinnor, och hon står i kontakt med den stora Modern, vilket tyder på att Coelho vill vara på kvinnornas sida. Men han motsäger sig själv när han skriver att man kan tillbe den stora Modern genom /.../ tystnaden eller vardagssysslorna- som att följa ditt barn till skolan, laga middag, sköta hemmet. Allt är tillbedjan. Så vad han egentligen menar är att kvinnor får känna sig starka men ska hålla sig på sin plats, d v s sköta hemmet. Inte precis en feministisk tanke.

Detta är nog det sämsta jag läst av Coelho hittills, men därmed inte sagt att boken var dålig. Den var som sagt lättläst och i övrigt helt okej, om än inte någon stor litteratur. Den ger också läsaren en del funderingar om saker och ting och det gillar jag. Jag funderade själv på nödvändigheten i att äga en massa böcker och kom fram till att jag vill ha mina bokhyllor fulla.

Höstoffer

Årets första lästa bok blev Höstoffer av Mons Kallentoft. Jag har läst hans två tidigare böcker, Midvinterblod och Sommardöden och även om jag inte var överförtjust i dem så ville jag ändå fortsätta att läsa serien om polisen Malin Fors. Jag tror också att jag lockas väldigt mycket till de här böckerna av omslagen, som jag tycker väldigt mycket om.

Jag uppskattar också att Kallentoft inte skriver lika enkelt som de flesta deckarförfattare och att han inte underskattar sina läsare genom att förklara precis allt. Dock tycker jag att han nästan går till överdrift med sitt poetiska språk i den här romanen. Det blir liksom lite för överarbetat och känns därför inte naturligt. Jag tycker inte heller att han lyckas speciellt bra med dialogen, som många gånger känns extremt konstlad.

I den första romanen tyckte jag att det var intressant att han lät mordoffret komma till tals i de kursiverade styckena, men att göra om det i den andra tyckte jag var fantasilöst. Att sedan göra exakt samma sak i den tredje boken tycker jag var extremt fantasilöst (fast jag antar att det är ett "tema" han kommer att köra på i alla fyra böckerna om Malin Fors). Jag gillar inte riktigt det övernaturliga i romanerna; att det finns ett liv efter detta från vilket mordoffren kan följa mordutredningen och att Malin Fors skulle vara mottaglig för tecken från de döda.

Detta är den absolut sämsta av hans romaner hittills. Jag hade mycket svårt för att komma in i handlingen, främst för att det egentligen inte händer något i början. Visst, de hittar ett mord, men sedan kommer det bara in fler och fler berättarjag och handlingen drivs inte framåt. Det blir bättre sen, men det är förutsägbart vem som är mördaren. Det känns som att deckargåtan försvinner bland Malin Fors problem med dottern, f d mannen och framför allt hennes spritproblem.

Just hennes spritproblem tycker jag att det är fruktansvärt tråkigt att läsa om. Jag tycker inte synd om henne för att hon är alkoholist och jag blir mest bara irriterad för att alla i hennes omgivning vet om det, men ingen gör något. Hon tillåts till och med fortsätta utredningen fast kollegan hittade henne stupfull på hallgolvet när hon inte kom till jobbet och fast hon åkt fast för rattfylla.

Dock gillar jag symboliken mellan det blöta vädret (för självklart är det en extremt regnig höst, precis som det var en extremt kall vinter i Midvinterblod och en extremt varm sommar i Sommardöden) och Malins supande. Vädret i romanerna stämmer ganska bra överens med Malins privatliv, vilket tyder på att hon i nästa roman Vårlik kommer att gå en ny vår (nykter, förbättrat förhållande till dottern och kanske hittar hon kärleken hos journalisten Daniel) till mötes. Så självklart kommer jag att läsa även den fjärde och sista boken i serien på fyra delar om Malin Fors, bara för att få veta om jag har rätt i det.

Babbeldrottningen

Just nu är jag inne i en chic lit-period och har nu läst Babbeldrottningen av Meg Cabot. Den handlar om amerikanskan Lizzie som blir ensam i London sedan hennes brittiske pojkvän visat sitt rätta jag och hon vet inte var hon ska bo eller vad hon ska göra. Hon bestämmer sig för att åka till sin rumskompis från college som jobbar på ett slott i södra Frankrike. Lizzies problem är dock att hon har en tendens att säga fel saker vid fel tillfälle.

Detta är en lättläst och lättsmält roman som ger en stunds avkoppling. Som chic lit betraktat är den dock inte särskilt bra. Den är förutsägbar (men det är i och för sig all chic lit), karaktärerna är stereotypa och intetsägande och språket är fattigt.

Det jag tyckte var det bästa med romanen var igenkänningsfaktorn på vissa saker: Jag väcks ur mina funderingar av att kassörskan ger mig mina pengar. Åh, de är så fina! Mycket finare än amerikanska pengar, som bara är så... gröna. Och det finns så många olika storlekar- det brittiska pundmyntet ser ut, och känns, som en guldklimp i handen. Britterna har verkligen otroligt många olika mynt och det tog ett bra tag innan jag lärde mig känna igen dem alla (syrran hade samma problem när vi var i London i somras).

Ett annat citat som jag smålog lite åt: De sevärdheter som jag är mest intresserad av är naturligtvis-förutom Andrew- Oxfams där jag har hört att man kan göra fantastiska fynd, ett ställe som heter Topshop, som lär vara en brittisk motsvarighet till T.J Maxx och kanske H&M som vi inte har i Michigan, men som jag naturligtvis har hört talas om som ett Mecka för modeälskare.

Just att H&M skulle vara ett Mecka för modeälskare log jag lite åt. Så är det ju knappast här hemma och det gör det i alla fall lite mindre genant att jag köpte en kjol på H&M i London (i London ska man handla modekläder, inte på affärer som vi har hemma i Sverige). Top Shop är dock ett ställe som jag gillar (utom deras avdelning för Top Dog...) och sist jag var i London köpte jag ett par skitsnygga jeans på Top Shop på Oxford Street.

Men i övrigt tyckte jag att den här boken var ganska intetsägande och jag kommer att glömma den så fort jag läser något annat. Inte en som chic lit betraktat var den särskilt bra.

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet av Marita Conlon-McKenna handlar om Ellie Matthews. När hennes mamma dör blir hon ansvarig för mammans gamla hattäffär i Dublin. Ellie blir erbjuden att sälja affären till ett fastighetsföretag som vill göra förändringar i området, men bestämmer sig för att behålla hattaffären. Hon träffar rockmanagern Rory och blir förälskad, men stöter också på fastighetsföretagets advokat Neil på de mest oväntade ställen.

Detta var en väldigt mysig och gullig liten roman. Totalt förutsägbar och bjöd inte på några överraskningar, men passade alldeles utmärkt att läsa uppkrupen i soffan med en kopp te i vintermörkret. Som andra romaner i samma genre var den lättläst och språket var enkelt. Karaktärerna var stereotypa och handlingen var som sagt mycket förutsägbar.

Denna roman är långt ifrån den bästa chic lit jag läst, men jag tyckte i alla fall att den bjöd på tillräcklig avslappning och underhållning för att vara värd att läsa.

Den jag älskar

Den jag älskar av Emily Giffin handlar om Ellen Dempsey, som har en framgångsrik karriär som fotograf, en fin våning i New York och ett perfekt äktenskap med maken Andy. Men tre månader in i det lyckliga äktenskapet stöter Ellen på Leo, hennes första stora kärlek som försvann ut ur hennes liv efter ett bråk för sju år sedan. Eftersom hon inte kan glömma Leo börjar hon ifrågasätta sitt äktenskap med Andy.

Detta är ju ett ganska uttjatat tema, men jag tycker ändå att Emily Giffin lyckas rätt bra. Det är inte uppenbart från början vilken man Ellen kommer att välja eftersom hon inte faller i fällan att porträttera den ena som en bra människa och den andra som en dålig människa. Istället har både Andy och Leo både goda och dåliga egenskaper, vilket gör att de känns som verkliga personer.

Detta är en lättläst, charmig och underhållande, och något så ovanligt som oförutsägbar, chic lit-roman som definitivt är läsvärd. Den är dock mer allvarlig och inte lika humoristisk som romaner i den här genren brukar vara, men det tycker jag inte gör något. Sedan så tycker jag i och för sig att Ellen väljer fel, men det gör ju även Ivanhoe och den romanen/filmen tröttnar man ju aldrig på trots det.

Mellan himmel och jord

Huvudperson i Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti är 13-årige Cristiano Zena, men romanen handlar nästan lika mycket om hans far Rino, en arbetslös alkoholiserad skinhead, och faderns två vänner Danilo Aprea och Quattro Formaggi. Cristianos mamma har övergett honom och fadern och Rino är inte precis någon respektabel samhällsmedborgare. Av rädsla för att de sociala myndigheterna ska ta sonen ifrån honom planerar Rino och hans vänner att spränga en bankomat, men saker och ting går inte riktigt som planerat.

Jag fastnade i den här romanen ganska snabbt. Man förstår redan från början att något hemskt kommer att hända och man vill läsa vidare för att få veta vad det är som ska ske. Det som gjorde att jag fastnade var beskrivningen av hur Rino skickar ut Cristiano i vinterkylan för att skjuta en hund, just för att jag tyckte att det var så hemskt:

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Cristiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Det är en mörk stämning i romanen, utan att för den skull vara dyster. Författaren lyckas faktiskt blanda in lite humor i allt elände. Jag gissar att romanen är tänkt att vara samhällskritisk och visst går det budskapet fram, men jag tror att det hade kommit fram ännu bättre om karaktärerna hade varit lite mer "normala" istället för utflippade och knäppa.

Jag hade lite svårt att bestämma mig för om jag gillade den här romanen eller inte. I början tyckte jag att den var bra, men på slutet blev den lite konstig. Dessutom tycker jag inte att det var lika intressant att läsa om alla karaktärer. De kanske var nödvändiga för historien, men man hade inte behövt ha så ingående kunskap om dem. I slutändan bestämde jag mig i alla fall för att jag gillade den mer än jag inte gillade den.

En dag till skänks

En dag till skänks av Anna Gavalda är en kort roman, ca 150 sidor, i litet format, A6. Det gick därför väldigt fort att läsa ut. Jag läste faktiskt ut den när jag satt ensam i skogen som skytt på rapporten.

Den handlar om syskonen Garance, Lola och Simon som rymmer från ett tråkigt släktbröllop för att hälsa på yngsta brodern Vincent, som jobbar som guide på ett slott. Där får de en dag till skänks, en dag att återuppleva barndomens ansvarslösa frihet.

Jag har tidigare läst allt som Anna Gavalda har skrivit (novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans och romanerna Jag älskade honom, Tillsammans är man mindre ensam och Lyckan är en sällsam fågel) och gillat det, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa den här lilla romanen när jag fick syn på den i affären.

Jag gillar hennes sätt att skriva eftersom jag gillar när författare inte beskriver för mycket utan låter läsaren tänka till och läsa mellan raderna. Jag gillar också bokens omslag väldigt mycket, en diffus person som håller fram ett foto av fyra barn. Det känns som att omslaget passar bra till bokens handling. Jag får också en känsla av att boken är bra översatt, men jag kan ju inte franska (i alla fall inte mer än jag lärde mig på tre år i gymnasiet) så helt säker kan jag inte vara.

Helt säker är jag i alla fall på att jag gillade den här korta, lilla romanen. Den är definitivt läsvärd.

The Holiday

Jag köpte The Holiday av Erica James i London och förundrades över att jag aldrig hört talas om henne och varför inga av hennes romaner finns översatta till svenska när det fanns en hel hylla med hennes böcker på Waterstones. Men nu när jag har läst en av hennes böcker så är jag inte så förvånad längre.

Boken handlar om Izzy Jordan, som just blivit dumpad och vill komma undan som manipulativa mamma. Så när hon blir erbjuden att spendera sommaren på Korfu hos goda vänner nappar hon på erbjudandet och åker dit. Där träffar hon bland andra snygge Theo, som erbjuder henne en semesterromans och hans vän, författaren Mark.

Handlingen erbjuder inget nytt och det hade jag inte heller förväntat mig. Jag förväntade mig en lättsam roman om kärlek som ger lite underhållning. Den här romanen uppfyller ytligt det kravet, men inte speciellt bra. Det är alldeles för många karaktärer i romanen och författaren går in alldeles för detaljerat på deras förflutna. Det är så många tillbakablickar i allas historia att man när man läst klart upptäcker att egentligen har det inte hänt speciellt mycket i romanen.

Förutsägbarheten i den här typen av romaner- att den kvinnliga och den manliga huvudpersonen ska bli kära i varandra- är inget jag har något emot. Tvärtom, syftet med en sån här roman är ju att få lite lättsam underhållning och slippa tänka alltför mycket. Men det är alldeles för mycket som är "enligt mallen". Alla är vackra, framgångsrika och rika, utom den kvinnliga huvudpersonen som är vacker men fattig. Miljön på medelhavsön är perfekt; soligt, varmt och villan är vackert belägen med utsikt över stranden och havet. Karaktärerna blir, trots alla beskrivningar av deras historia och personlighet, inte särskilt trovärdiga. Och romanen som helhet blir tråkig och ointressant.

Den här romanen, såväl som de flesta av Erica James romaner, blev en bästsäljare, så jag hoppas att det beror på att denna är ett undantag och att hon egentligen skriver mycket bättre. Inte minst hoppas jag det eftersom jag faktiskt köpte ännu en roman av henne när jag ändå var i England. Just nu känner jag inte för att läsa den, men någon gång inom en relativt snar framtid kommer jag att få svaret på om hon kan skriva bättre eller inte.

Baristas

Det var länge sedan jag läste någon ungdomsroman, så när jag hittade Baristas av Denise Rudberg bestämde jag mig för att passa på. Jag har tidigare läst flera av hennes vuxenromaner, t ex Jenny S och Matilde samt hennes ungdomsromaner Tillsammans, Tillsammans-andra boken och Tillsammans- tredje boken.

Den här boken/serien (för det är uppenbart att detta bara är första delen) är en spin off på Tillsammans-serien. Kaffebaren där de tre unga killarna Ruben, Ludvig och Nicolas får jobb drivs nämligen av Sandro, Alexanders pappa, och Alexander och hans flickvän Theresa finns också med i periferin. Men huvudpersonerna i den här boken är de tre unga gymnasiekillarna. Ruben går teaterlinjen på gymnasiet men som inte trivs för att klasskompisarna inte gillar honom. Ludvig har det jobbigt hemma med föräldrar som bråkar hela tiden. Nicolas har just kommit hem från ett år i USA hos sin pappa och har svårt att anpassa sig och har problem med flickvännen.

Den här romanen påminner väldigt mycket om Tillsammans-serien, inte bara för att man får möta gamla bekanta. Upplägget är väldigt likt och det är lite synd att det är så uppenbart att detta bara är första delen. Det kunde ha varit lite mer handling och inte bara en presentation av karaktärerna. Men boken är lättläst och det är inte svårt att engagera sig. Man vill också väldigt gärna läsa vidare för att få veta hur de ska gå för de tre killarna. Jag tycker dessutom att Denise Rudberg skriver mycket bättre ungdomsromaner än vuxenromaner, så jag kommer alldeles säkert att läsa även nästa bok i serien, när den nu kommer.

Finger Lickin' Fifteen

Finger Lickin' Fifteen är den femtonde boken i serien om prisjägaren Stephanie Plum av Janet Evanovich. I den här boken blir Lula ögonvittne till ett mord, en kändiskock blir halshuggen. Mördarna är nu ute efter Lula, som bestämmer sig för att anmäla sig till grilltävlingen som kändiskocken skulle ha deltagit i eftersom hon hoppas att mördarna ska dyka upp där så att hon kan inkassera belöningen på en miljon dollar, tillsammans med Stephanie. Mormor Mazur hjälper också till. Stephanie jobbar också tillsammans med Ranger för att lösa ett antal inbrott i hus som skyddas av Rangeman. Morelli är inte glad över detta, trots att det är slut mellan honom och Stephanie efter ett gräl om jordnötssmör.

Precis som de övriga böckerna i serien erbjöd den här en stund lättsmält underhållning. Jag tycker dock att Fearless Fourteen, som jag läste alldeles innan var en liten aning bättre. Dock kan jag inte jämföra den med någon av de jag läst tidigare eftersom de inte precis fastnar i minnet. I och för sig kommer man ihåg vissa saker, men man vet inte i vilken bok det var. De svenska titlarna, där alla heter något med "byte", hjälper ju också till att göra dem mer anonyma. De engelska titlarna säger i alla fall något om handlingen; den här bokens titel syftar på att man slickar på fingrarna när man äter grillade revbenspjäll.

Fearless Fourteen

Det var ett tag sedan jag läste något av Janet Evanovich, men tidigare har jag läst alla böcker i hennes serie om prisjägaren Stephanie Plum (Lovligt byte, Jagat byte, Nedlagt byte, Fångat byte, Delat byte, Hett byte, Farligt byte, Svårfångat byte, Lätt byte, Gömt byte, Explosivt byte, Twelve Sharp och Lean Mean Thirteen). Fearless Fourteen är, som man kan förstå av namnet, den fjortonde boken i serien.

I den här boken ska Stephanie försöka få tag på en avlägsen kusin till Morelli, men hon försvinner och lämnar dessutom över ansvaret för tonårssonen Mario, eller Zook som han vill bli kallad, på Stephanie. Försvinnandet visar sig vara en kidnappning, vilken har att göra med ett bankrån för många år sedan. Det verkar finnas ett samband mellan Morellis garage och de nio miljoner som stals vid rånet. Stephanie jobbar också extra som body guard åt en kändis tillsammans med Ranger.

Som de övriga böckerna i serien så var den här boken lättläst och rolig. Det är de på svenska också, men de är nog snäppet bättre på engelska eftersom vissa skämt är svåra att översätta till svenska. Och skämten är ju rätt viktiga eftersom hela poängen med att läsa en sådan här bok är att bli road.

The Kill Call

Trots att jag egentligen inte gillar deckare speciellt mycket gillar jag Stephen Booths böcker. Jag var därför rätt säker på att jag skulle gilla The Kill Call, som är den nionde boken med poliserna Diane Fry och Ben Cooper i huvudrollen.

Den här gången hittas ett lik på en ödegård ute på heden. Offret visar sig vara en hästhandlare med lite tvivelaktiga affärer, eftersom han köper hästar som han sedan låter gå till slakt och bli människomat. Spåren leder också till Edendales jaktlag såväl som till deras motståndare. Snart försvinner också offrets affärspartner och sökandet efter honom för Fry och Cooper lite närmare varandra.

Det som gör att jag gillar Booths deckare mer än andra deckare är att karaktärerna känns äkta och att det finns en dynamik mellan dem. I den här boken känns det som att de kommer varandra lite närmare. Jag tyckte dock inte att detta är den bästa av hans böcker. Den var inte speciellt spännande och även om man ville veta hur det skulle gå så kände jag inte att jag vill veta det NU.

Men den är helt klart läsvärd. Jag gillade också att fenomenet rävjakt, som ju fortfarande är ett ganska hett ämne i England, diskuterades. Frys ståndpunkt är ganska lik min egen:
Ben, as far as I'm concerned, the hunt is all about violence. Even if the violence is dressed up i red coats and following an artificial scent, it's still about violence. Basic principle.

Blandat blod

Blandat blod är den första i en planerad släktsaga som ska sträcka sig genom hela Sveriges historia. Förlaget Historiska Media har knutit till sig populära författare som ska skriva varsin del i denna släktsaga och denna första del är skriven av Katarina Mazetti.

Den handlar om båtbyggaren Säbjörn, vars maka Alfdis försvunnit utan förklaring en kall vinternatt lämnat honom och de två sönerna Svarte och Kåre. Bröderna har svårt att hålla sams och söker äventyret på varsitt sätt. Den äldste brodern Svarte beger sig till rusernas rike, där han möter sidenhandlardottern Milka och hon, hennes trälinnor och hennes bror följer med honom tillbaka.

Jag har aldrig tidigare läst något av henne (men jag har sett filmen Grabben i graven bredvid), men jag förväntade mig att hon skulle skriva enkelt och lättläst och det visade sig stämma. Jag gillar att hon använder sig av den typiska lakoniska humorn som är så vanlig i isländska sagor:
Striden blev hård. Främlingarna dök upp ur buskarna runt gården och rusade skriande emot dem från alla håll. Säbjörn och hans män frälste sig så gott de kunde med svärd och huggyxor men det stod snart klart att de var mycket underlägsna till antalet. Skade den skallige föll först, med en genomborrad fiende över sig. 'De är lika många som vildsvinen i skogen!' flämtade han till Säbjörn. 'Jag känner att såret jag fått kommer att ta mig till Valhall innan morgonen. Och där ska jag buda valkyriorna åt er...' 'Det kan behövas, Skade!' flåsade Säbjörn tillbaka. 'För vi är inte mycket flera än håren på ditt huvud!'

Jag gillar själv vikingatiden och jag tycker att Katarina Mazetti plockar ut det viktigaste att berätta om den här tiden. Hon betonar att vikingarna inte var nationalromantiska, mycket på grund av att det inte fanns någon nationalstat och att samhället vid den tiden påverkades av mängder av impulser, kulturella såväl som genetiska.
'Vi nordmän' sade han, 'borde hålla oss för goda för att blanda vårt blod med blåmän och andra! Ska nu detta fortsätta ser vi väl snart ut som troll allihop!' Lilla Grytan rullade med ögonen och trevade efter den lilla kniven i sitt bälte men Säbjörn hejdade henne. För en gång skull vart han riktigt vred på en av sina båtbyggare. 'Så kan bara den tala som hållits hemmavid större delen av livet!' röt han. 'Tror du inte att vi blandat vårt blod med andra folk förr? Nordmän har rest i alla väderstreck och hemför trälinnor och befolkat jorden tillsammans med dem! Det sägs att på Island är var och varannan kvinna rövad från irernas land. Och hade vi inte gjort det utan bara avlat med dem som står oss närmast i släkt skulle vi väl varit som Storködrottens barn allihop! Fånar!'

Hon betonar också kvinnornas starkare ställning i det förkristna samhället och det gillar jag. Jag gillar också skämten om kristendomen, som många gånger fick mig att skratta högt:

'Kristpräster finns det av flera slag, visste du det, moster Arnlög? Några har sänts hit av herrar i Bremen för att göra oss alla till sin sorts kristna. De talar ett språk som kallas latin när de blotar och de knäfaller och dyrkar en gud i Rom som heter påven. Men vi mötte den andra sorten också, de kom österifrån /.../ Nå, de östkristna tyckte inte alls om påven och de talade ett annat språk när de blotade och de berättade mycket och vackert om de stora kyrkorna i Miklagård och deras gud hette patriarken. Och ändå sade de alla med en mun att de hade samma gudar också, en som hette Jesus och kunde gå på vattnet och hans mor som hette Maria och så fanns det någon helig fågel också. Och högst av allesammans var någon som de bara kallade Herren- som om det fanns bara en! /.../ Och båda sorternas präster hade något otyg för sig när de blotade ibland, de sade att de skulle dricka den här Jesus blod och äta hans kött. Jag trodde först att de skulle offra någon av sina trälar och det gjorde mig inte glad att tänka på, men istället låtsades de bara att ölet var blod och brödet var kött. Det borde varit vin, sade de, men då sade jag att kunde de låtsas att ölet var blod kunde de väl låtsas att det var vin?

Den här romanen var lättläst, rolig och underhållande och därför gillade jag den mycket. Den kunde ha varit djupare och gått in mer på historiska detlajer o s v, men jag tycker att den duger bra som en stunds underhållning.

Borta bäst

Jag har tidigare läst Sandor slash Ida och Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors och gillade dem, så det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Borta bäst på bokrean. Borta bäst handlar om Sylvia, som bor i sin dyra, fina bil på en parkering utanför IKEA. Hon tvättar sig på deras toalett, sover en stund i deras sängar, dricker gratiskaffe och äter upp folks kvarlämnade mat. Medan hon kämpar för att upprätthålla fasaden som välklädd medelklassmänniska får hon stifta bekantskap med en värld som med tiden förändrar hela hennes världsbild.

När man läser romanen undrar man förstås vad som lett fram till att hon blivit hemlös och man vill förstås också läsa vidare för att få veta hur det ska gå för henne. Ändå känns karaktärerna i den här romanen lite platta och jag har lite svårt att känna för Sylvia.

Sara Kadefors skriver dock mycket bra och hon lyckas hålla läsarens intresse uppe, trots de något intetsägande karaktärerna. Mycket beror det på att hon inte invecklar sig i långa, tråkiga förklaringar. Nästan mellan raderna berättar hon Sylivas historia och hon låter läsaren tänka själv. Sådant gillar jag.

Jag är dock inte helt nöjd med slutet. Visst ville jag att romanen skulle sluta bra, men den slutar nästan lite för bra och det gör att slutet inte känns riktigt trovärdigt. Det är också vissa andra delar i romanen som inte heller känns trovärdiga och vissa karaktärer är ganska stereotypa, vilket tyder på att hon inte helt är insatt i det hon skriver om. Det är förstås inte nödvändigt för en författare att vara, men det känns ändå som att den här romanen är tänkt att vara samhällsdebatterande och som sådan tycker jag inte att författaren har lyckats fullt ut. Men det är trots det en bra roman, som är väl värd att läsas.

Oväntat besök på Star Street

Oväntat besök på Star Street är Marian Keyes senaste roman. Berättaren i romanen är någon sorts ande, som allvetande ser allt som händer i huset på Star Street 66 i Dublin. I huset bor Katie, som är PR-chef på en skivbolag. Under henne bor Jan och Andrei, två muskulösa polacker som delar lägenhet med taxichauffören Lydia. I huset bor också den vackre Fionn, som kommit till Dublin för att bli TV-stjärna, hos sin "fostermamma" Jemima och hennes hund Gramse. På bottenvåningen bor Matt och Maeve, som är väldigt kära i varandra samtidigt som de också mår väldigt dåligt.

Personligen har jag väldigt svårt för det övernaturliga och jag hade väldigt svårt att komma in i romanen på grund av det. Jag tycker helt enkelt att det är alldeles för fantasifullt och jag tycker inte att det passar i den här genren. Det var dessutom inte heller speciellt svårt att lista ut vem anden var, så boken var ju väldigt förutsägbar, vilket i och för sig chic lit alltid är.

I mitten var det dock lite mindre "andeberättande" och då kändes romanen betydligt mer läsvärd och jag lyckades engagera mig lite grann i alla fall. I slutet var andens närvaro mer tydlig, men då hände det mer så det gjorde inte lika mycket som i början.

Dock tycker jag ändå att detta är det klart sämsta Marian Keyes har skrivit. Tyvärr måste jag säga att jag tycker att hennes senaste romaner bara blivit sämre och sämre, även om de även har vissa förtjänster. Trots allt så är hennes sämsta romaner bättre än genomsnittet i genren chic lit.

En fröjdefull jul

En fröjdefull jul är den tredje romanen i Viveka Lärns serie om Saltöborna. I denna bok tänker Kabben, ägaren till restaurang Lilla Hunden, hänga sig på julnatten. McFie saknar Sara, som har öppnat hälsokostaffär med Kabbens f d sambo Lotten. Polisen Christer längtar efter Emily, som har åkt till Göteborg för att öppna ett café. Emily saknar dock inte Christer, för hon har fullt upp med att ta emot trånsjuka kunder i sin lägenhet och leka med dockskåp. Emilys pappa rymmer till Grekland med den snart åttioåriga Magdalena Månsson.

Jag har inte så mycket nytt att säga om den här boken som jag inte redan sagt när jag skrev om Midsommarvals och Hummerfesten. Dock är det lite lättare att hålla reda på alla karaktärerna nu när man har "lärt känna" dem lite grann. Men jag tycker fortfarande att de är mer eller mindre osympatiska och jag har svårt att engagera mig i deras liv. Mest tycker jag att stämningen i romanerna är dyster och deprimerade och den humor som jag tyckt mig ana i det lilla jag sett av TV-serien saknas i stort sett helt i romanerna.

Inés min själs älskade

Inés min själs älskade av Isabel Allende handlar om Inés, som själv berättar sin historia för sin styvdotter Isabel på ålderns höst. Inés var en ung sömmerska av enkelt ursprung som gifte sig med en opålitlig man, som lämnade henne för att åka till den Nya Världen. Inés åkte efter för att leta efter sin man, men återfann honom aldrig. Istället blev hon passionerat förälskad i Pedro de Valdivia, som var fältöverste i Francisco Pizarros armé. I tio år levde hon i synd med honom, eftersom han hade en fru hemma i Spanien. Med honom följde hon med för att erövra det territorium som senare skulle bli Chile och hon slogs precis som männen i conquistadorernas armé.

Den här romanen bygger på en verklig person och hennes hjältemodiga insatser och bedrifter skildrades av dåtidens krönikörer, men hon glömdes bort (som så ofta när det gäller kvinnor); i alla fall tills Isabel Allende valde att skriva en roman om henne.

Bitvis tyckte jag att den här romanen var ganska torr och tråkig att läsa, vilket kan bero på att den ibland känns lite som en lärobok. Det beror antagligen på att Isabel Allende lärt sig en hel del under sina efterforskningar och vill ha med lite för mycket fakta som inte egentligen är nödvändig. Men till största delen tyckte jag ändå att detta var en bra roman.

Det är kul att läsa om starka kvinnor som bryter mot traditioner. Jag gillar också romaner som väcker tankar och den här boken väcker en del tankar om vad som är acceptabelt att göra som kvinna. Idag är det naturligtvis inget konstigt med att kvinnor t ex bär byxor, men det finns annat som inte är riktigt accepterat för kvinnor att göra.

Romanen väcker också en hel del tankar om att erövra andra kulturer i tron att den religion/kultur man själv har är den enda rätta:
Det är tradition bland mapuche att fästmannen, med hjälp av sina bröder och vänner, rövar bort den flicka han vill ha, efter vad Felipe berättade för mig. Ibland bryter sig hopen av unga män in flickans hem med våld, binder föräldrarna och bär henner sprattlande med sig, men sedan sonas oförrätten, under förutsättning att flickan är villig, genom att friaren betalar sina blivande svärföräldrar en lämplig ersättning i form av husdjur och andra ägodelar. På så sätt legaliseras äktenskapet. En man kan ha flera hustrur men måste ge var och en lika mycket och behandla dem lika. Ofta gifter han sig med två eller flera systrar för att inte skilja dem åt. González de Marmolejo, som brukade vara med vid mina lektioner i mapudungu, förklarade för Felipe att denna omåttliga lasbarhet var ett mer än tillräckligt bevis för att Djävulen bodde bland mapuche, som i brist på dopets heliga vatten skulle komma att halstras på helvetets eld. Pojken frågade honom då om Djävulen också bodde bland spanjorerna, som tog sig ett dussin indianskor utan att ge ersättning i form av lamor och guanacor till deras föräldrar som sig bör, och som dessutom slog dem, inte behandlade alla lika och bytte ut dem mot andra när de så behagade. Kanske skulle spanjorer och mapuche mötas i helvetet, där de skulle fortsätta att slå ihjäl varandra i all evighet, framkastade han. Jag blev tvungen att hastigt snubbla ut ur rummet för att inte skratta rakt i det skäggiga ansiktet på den ärevördige prästen.

Hummerfesten

Hummerfesten är den andra delen i Viveka Lärns serie om Saltöborna. Som titeln antyder är det nu höst på Saltön och det är dags för den årliga hummerfesten. I år kommer det dock att bli förändringar eftersom hamnmagasinet är uthyrt till Johannas son och hans pojkvän. Johanna själv har planer för henne själv och Blomgren, trots att han har återförenats med sin fru Emily. Den unga änkan Sara har flyttat in med sin passion, den pensionerade McFie, men går ändå på dejt med Ambassadören, baddräktsdesignern Philip.

Eftersom det är samma huvudpersoner i den här romanen som i Midsommarvals tycker jag att det är alldeles för många karaktärer. Lite mysko är det också att en av karaktärererna heter olika i de båda romanerna- i den första kallas han Kabbe och i den andra kallas han Kabben. Inte speciellt stor skillnad i och för sig, men inkonsekvensen retar mig lite grann. Jag tycker fortfarande att alla karaktärer är mer eller mindre osympatiska och de känns inte alls trovärdiga.

Handlingen i den här romanen är lika oengagerande som i den förra, även om vissa personers handlingar intresserar mig lite mer än andra, t ex Emilys romans med polisen Christer och Saras flirt med Philip (som jag för övrigt tycker mycket bättre om än den gamla enstöriga gubben McFie). Men det var ändå segt att ta sig igenom den här romanen och jag orkade inte läsa långa stunder åt gången för att jag blev för uttråkad.

Midsommarvals

Jag köpte Midsommarvals och de efterföljande romanerna i serien om Saltön av Viveka Lärn på bokrean. Jag har sett något avsnitt av TV-serien och tyckte att den verkade lite smårolig, så jag antog att romanerna skulle vara lite roliga också men tyvärr blev jag besviken på den punkten.

Midsommarvals handlar om människorna på Saltön och deras midsommarfirande. Den unga änkan Sara kommer till Saltön för att hon vill ha miljöombyte efter makens död, men hon har svårt att komma undan uppvaktande kavaljerer. Sara själv är mest intresserad av den mycket äldre McFie. Hon hyr ett rum av Johanna, som är ensamstående mamma till en hemmaboende son i trettioårsåldern. Direktör Månson och hans mycket unga fru Kristina har äktenskapsproblem, liksom tobakshandlaren Blomgren, vars fru Emily lämnar honom för att bosätta sig i bilen och inleda en affär med den cykelsemestrande adjunkten Ragnar.

Och detta är bara några av de personer som romanen handlar om. Min uppfattning är att det är alldeles för många karaktärer och det gör att det blir svårt att få sammanhang i romanen. Dessutom tycker jag illa om de flesta karaktärerna och har svårt att engagera mig i deras öde. Jag tycker också att handlingen är rätt ointressant, eftersom det i stort sett inte händer något.

En flicka som kallas Alice

En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah utspelar sig i den lilla staden Rain Valley där en liten flicka plötsligt dyker upp ur de djupa skogarna. Hon är undernärd, skräckslagen och aggressiv. Hon är omöjlig att få kontakt med och ingen verkar veta vem hon är. Polisen som fann flickan har en syster som en barnpsykiatriker och trots att hennes karriär skadats av en skandal får hon i uppdrag att ta reda på vem flickan är. Sakta men säkert gör de framsteg med flickan, som de kallar för Alice, när en man plötsligt dyker upp och säger sig vara hennes far.

Handligen i den här romanen är väldigt förutsägbar (påminner bitvis om en Harlekinroman), men som lättsmält underhållning fungerar den alldeles utmärkt. Den är lagom spännande, romantisk och intressant för att hålla kvar läsarens intresse. Den lyckas dock inte gå på djupet med den psykologiska biten i att behandla mutism hos barn (där tycker jag att Torey Haydens böcker är helt överlägsna!).

Men som sagt, som lättsmält underhållning kan jag verkligen rekommendera denna roman.

Boktjuven

Nu har jag läst Boktjuven av Markus Zusak. Jag fastnade för omslaget när jag såg den i bokhandeln, gillade det jag läste på baksidan och köpte den. Och det ångrar jag verkligen inte. Romanens berättare är Döden och den handlar om nioåriga Liesel Meminger, som lever i Tyskland under andra världskriget. Hon bor i fosterfamilj hos den barska Rosa och den snälla Hans Hubermann. Hennes föräldrar har tagits till koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv och stjäl både från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek. Hon läser högt för grannarna när de sitter i skyddsrummet och hon läser också för Max, den judiske man som de håller gömd i källaren.

Jag älskade den här romanen och jag fastnade för den på första sidan. Jag gillar verkligen sättet den är skriven på. Att ha Döden som berättare känns verkligen helt rätt och är dessutom en originell idé. Språket är bitvis poetiskt och bitvis komiskt. Jag gillar också att författaren väljer att lägga in illustrationer i romanen; det gör att den känns mer levande och trovärdig. Att den är tydligt indelad i delar och i ganska korta kapitel i varje del tycker jag också om.

Den här romanen är inte bara mycket välskriven; den handlar också om ett viktigt ämne, andra världskriget. Det som gör den så bra tror jag är att den inte bara handlar om offren för nazisterna- det har man ju läst om i många andra romaner- utan att den handlar om människor som faktiskt vågade tänka själva och låta bli att lyda. Jag uppskattar också att Markus Zusak visar att allt faktiskt inte är svart eller vitt, gott eller ont. Det fanns nazister som visserligen inte gjorde motstånd, men som inte heller var onda.

Boktjuven liknar inte någon annan roman jag läst, samtidigt som den påminner om många andra romaner jag har läst. Slutet är på sätt och vis både sorgligt och lyckligt och det känns helt rätt eftersom man inser att en sådan historia som utspelar sig i andra världskrigets Tyskland inte kan sluta odelat lyckligt. Den här romanen är kanske framför allt en roman om ordets makt. Zusak låter med sitt poetiska språk orden ta en fysisk form i romanen, men den betonar också ordens betydelse för nazismens framgång. I slutet av romanen säger Liesel:

Jag har hatat orden och
jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt.

Det har hon (eller rättare sagt Markus Zusak).

Innan jag dör

Innan jag dör av Jenny Downham handlar om 16-åriga Tessa som är döende i leukemi. Hon tycker att det är så mycket hon inte har hunnit göra i sitt liv så hon skriver en lista över sånt som hon vill göra och uppleva innan hon dör- ligga med en kille, köra bil, bryta mot lagen, prova droger m m. Till sin hjälp har hon sin bästa kompis Zoey.

Den här romanen var enkelt skriven och lättläst och väldigt gripande. Jag var faktiskt lite tveksam till om jag skulle gilla den, eftersom konceptet inte alls kändes nytt och intressant, men trots allt gillade jag den. Relationerna och känslorna känns på något sätt äkta.

Konstigt nog handlar den här romanen lika mycket om livsbejakande som om döden och jag tror att det är det som gör den så bra. Visst grät jag en del när jag läste den, men mitt i all sorg finns också hopp, kärlek och glädje.

Den jag ville ha

Den jag ville ha av Sheila O'Flanagan handlar om Darcy, som en dag får en inbjudan till ett bröllop. Det är hennes f d bästa kompis Nieve som ska gifta sig med Aidan, som en gång var Darcys pojkvän. Darcys och Nieves vänskap tog slut när Nieve stal Aidan från Darcy och med bröllopsinbjudan vill Nieve sluta fred. Men Darcy har inga planer på att förlåta- hon har hämnd i sikte.

Det här är en chic lit-roman om vänskap, svek och verklig kärlek och som sådan är den underhållande. Och som underhållning var den här romanen helt okej. Den var lättläst och jag läste nästan ut den på en natt när jag jobbade. Jag tyckte i och för sig att den var lite för lång och bitvis tjatig och lite tråkig, speciellt för att huvudpersonernas yrkesliv får alldeles för stor betydelse.

Sheila O'Flanagan är en irländsk chic lit-författare så det är förstås svårt att inte jämföra henne med en annan irländsk chic lit-författare, Marian Keyes. Enligt min mening når hon inte upp till Keyes nivå när Keyes är som bäst. Dock tycker jag att Marian Keyes två senaste romaner Anybody out there? och This charming man, inte heller når upp till Keyes nivå. Jämfört med dem är den här romanen ungefär lika bra, men Keyes tidigare romaner är betydligt bättre.

Den brinnande flickan

Den brinnande flickan av Mark Billingham handlar om polisen Tom Thorne som hjälper en gammal bekant att utreda ett gammalt brott. För 20 år sedan satte någon eld på en flicka på en internatskola och en man döms för dådet. Carol Chamberlain som var ansvarig för utredningen då, men som nu är pensionerad, har fått meddelanden som tyder på att de har fått tag på fel gärningsman. Deras efterforskningar drar dem in i en värld av organiserad brottslighet.

Som bekant är deckare inte min favoritgenre. Jag har dock läst några deckare som jag har tyckt varit riktigt bra, men detta är inte en av dem. Jag har svårt att engagera mig både historien och huvudpersonerna. Historien är inte särskilt engagerande och om jag hade orkat läsa hela baksidestexten tills organiserad brottslighet nämndes så hade jag aldrig köpt boken. Jag gillar nämligen inte alls böcker eller filmer som handlar om organiserad brottslighet. Jag tycker helt enkelt inte att det är spännande. Det var också ganska mycket våld i boken och det gillar jag inte heller.

Det är väldigt vanligt i deckare att karaktärerna kallas vid efternamn och det stör mig väldigt mycket. I den här boken upplevde jag att det var extremt många efternamn. Karaktärerna var också hopplöst stereotypa och tråkiga. Man får inte veta något om ens huvudpersonens tankar och känslor och man får i stort sett inte veta något alls om hans privatliv. Jag gillade inte alls den här boken och jag kommer nog inte att läsa fler böcker av Mark Billingham.

14 år till salu

14 år till salu av Caroline Engvall har undertiteln En skakande svensk historia och det stämmer ganska bra. Boken är en verklighetsbaserad berättelse om 14-åriga Tessan som en kväll blir våldtagen av en jämnårig kill när hon är på väg hem från stallet. Hon tar på sig skulden för våldtäkten och börjar må allt sämre. När en kompis föreslår att de ska börja sälja sex via nätet för att tjäna pengar tvekar hon inte. Tessan hamnar i en ond cirkel av självförnedring och prostitution och klarar inte att ta sig ur det själv.

Det här är en viktig bok på så vis att den belyser ett verkligt problem i dagens samhälle. Kanske främst för att Tessan är en så "vanlig" tonårstjej. Hon har en bra familj och en trygg uppväxt, hon är duktig i skolan och håller på med hästar på fritiden. På många sätt påminner Tessan om mig själv som yngre. Jag tror att det är viktigt att visa att det inte bara är barn med dåliga uppväxtförhållanden som hamnar i prostitution, utan att det kan hända vem som helst.

Det som är lite tråkigt med boken är att den inte är speciellt bra skriven. Jag har träffat gymnasieelever som skriver bättre än Caroline Engvall. Men detta är trots allt en bok där innehållet är viktigare än formen. Jag kan mycket väl tänka mig att den här boken kan användas i undervisningen på högstadiet och gymnasiet, men kanske är det ännu viktigare att föräldrar och andra vuxna läser den.

Jag gillar inte heller riktigt att vissa stycken är skrivna i kursiv stil och andra inte. Det finns ingen riktigt anledning till det. Dessutom upprepas vissa saker och det känns lite irriterande, liksom att vissa saker inte får någon förklaring. Till exempel förstår jag aldrig varför den man som utnyttjar henne mest följer också dyker upp i Piteå efter att hon har flyttat dit. Det är också vissa saker som inte riktigt stämmer överens. Historien är säkert sann, men dessa frågetecken kan göra att läsaren tvivlar på sanningshalten och det vore ju synd eftersom detta är en sådan viktig bok.

Natasha och historien

Natasha och historien av Elena Lappin handlar om Natasha som bor i London med sin man Tim och dottern Erica. Hon är redaktör på en judisk tidskrift, The Nose och när tidningen får en stor summa pengar av en gammal tysk man får hon i uppdrag att ta reda på varför han vill skänka pengarna. När hon börjar rota i hans förflutna upptäcker hon hemligheter som hennes egen mor aldrig velat berätta.

Den här boken är bitvis spännande och man vill verkligen läsa vidare för att få veta vad det är för hemligheter som Hoffman, den f d redaktören Held och hennes mamma har. Men bitvis är den också lite långtråkig och i början hade jag lite svårt att komma in i den.

Boken var också lite rolig på vissa ställen:
'Somliga här kanske anser att Natashas beslut att ägna ett helt nummer av tidskriften åt temat 'Judar och kriminaliet' är en smula oklokt, men då kan jag upplysa er om att problemet är betydligt-betydligt- allvarligare än så. Jag talar om pengar, eller snarare brist på pengar. För att gå rakt på sak', sa han segervisst, 'så har vi gjort slut på hela årsbudgeten.' /.../ 'Tyvärr har Natasha överskridit portobudgeten', fortsatte Sussman, med tolv och trettionio, alltsa en och tjugoen mer än förra månaden. Detta utgör en årlig ökning på närmare åttahundra procent. Trots att jag upprepade gånger har begärt att bli rådfrågad före avsändandet av redaktionell post har så inte skett. Resultatet är- konkurs. Eller fördömt nära en sådan.'

Bitvis var den här romanen ganska bra, men på det stora hela kan jag inte tycka att den var mer än medelmåttig. Den lyckas ju inte vara spännande och intressant rakt igenom och den är inte tillräckligt humoristisk eller välskriven för att jag ska kunna bortse från de tråkigare bitarna.

Attack!

Nu har jag läst Attack! av Kathy Lette. Den handlar om Maddy, som just fött sin son Jack när hon blir tagen för snatteri och förargelseväckande beteende på Harrods. Eftersom hon är från Australien och saknar gilitiga papper hamnar hon i kvinnofängelse och där riskerar sonen Jack att adopteras bort. Hon lyckas smuggla ut honom till sin vän Gillian, som är på jakt efter en rik, gammal man och blir måttligt glad över att få en bebis på halsen. Till råga på allt dyker också Alex, Jacks pappa, upp för att göra en dokumentärfilm om fängelset.

På baksidan av boken står det att detta är "Ett rafflande, roligt kärlekskrig." Jag vet i och för sig bättre än att tro på baksidestexter, men när jag hittade denna roman i bibliotekets bokbytarlåda trodde jag att den ändå kunde funka som lättsam sommarläsning. Nu blev förstås inte av att läsa den under sommaren, men jag tror ärligt talat inte att den hade varit mycket bättre i solen.

Det var inte mycket jag tyckte var humoristiskt och ingen av karaktärerna var speciellt sympatisk (utom då möjligen bebisen Jack). Historien var ointressant och oengagerande; mest kände jag mig uttråkad medan jag läste.

No och jag

No och jag av Delphine de Vigan handlar om Lou Bertignac, en överingtelligent 13-årig tjej. Hon är yngst, minst och bäst i klassen och i hemlighet är hon kär i Lucas, som är längst, sämst och coolast i klassen. När hon förbereder ett föredrag som hon är tvungen att hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På järnvägsstationen träffar hon No, en artonårig hemlös tjej som går med på att bli intervjuad för föredraget. Men det går längre än så. Lou och No blir vänner och den vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon bestämmer sig för att försöka rädda No och ge henne ett hem och en familj.

Den här romanen var väldigt lättläst och det tog inte lång tid att läsa den. Kapitlen var korta och språket enkelt och lättläst. Jag fastnade för den på en gång och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Lou, Lucas och No. Det är också en angeläget ämne att diskutera (inte bara i Frankrike, där romanen utspelar sig), men bitvis känns den inte speciellt trovärdig. Kanske beror det på att den bitvis kändes lite för fransk. Men jag gillar i alla fall slutet; ett annat slut hade känts alldeles för otroligt.

Karaktärerna känns inte heller alltid helt trovärdiga, men jag gillar i alla fall Lous naiva inställning till livet. No är mindre sympatisk, men det hade känts alldeles för osannolikt om hon hade varit det. Annars tycker jag att många karaktärer är stereotypa och det är svårt att känna något för dem.

Trots allt gillade jag den här romanen, men den var mer underhållning än ett inlägg i en samhällsdebatt. Visserligen klämmer författaren in en del fakta om hur många hemlösa som finns i Paris o s v, men det känns inte riktigt som att hon är speciellt insatt i de hemlösas situation, i alla fall inte mer än det hon kunnat läsa sig till. Läs gärna den här romanen, men gör det för underhållningens skull.

A Clockwork Orange

Nu har jag äntligen tagit mig för att läsa A Clockwork Orange av Anthony Burgess. Jag har sett filmen som bygger på den här romanen ett par gånger och jag kan inte påstå att jag har tyckt att den är speciellt bra. Men jag har ändå alltid tänkt att jag någon gång ska läsa boken för att jag misstänkt att den är bättre än filmen (eftersom det oftast är så) och nu har jag som sagt gjort slag i saken.

Och det visade sig att jag hade alldeles rätt. Jag fastnade för boken redan efter ett par sidor och jag ville hela tiden läsa vidare. Jag trodde att det skulle vara svårt att läsa den för att den delvis är skriven på ett påhittat språk, som är en blandning mellan engelska och ryska. Vid en första anblick verkar följande citat ganska obegripliga:
...you could peet it with vellocet or synthemesc or drencrom or one or two other veshches.
...to tolchock some old veck in an alley and viddy him swim in his blood.

Men det var faktiskt förvånansvärt lätt att komma in i det och innan jag läst ut romanen kändes ord som tolchock, malchick och chelloweck som helt normala engelska ord. Jag valde att läsa romanen på engelska främst för att jag tycker att den svenska titeln En apelsin med urverk låter lite löjlig, men också för att det knappast hade varit lättare att läsa på svenska eftersom den till stor del är skriven på nadsat (Burgess påhittade språk).

Jag älskade verkligen den här romanen, dels för att den är intressant ur en språklig synvinkel och dels för att den ger läsaren väldigt mycket tankar om ödet och fri vilja, etik och moral, gott och ont m m:
It may not be nice to be good, little 6655321. ... It may be horrible to be good. And when I say that to you I realize how self-contradictory that sounds. I know I shall have many sleepless nights about this. What does God want? Does God want goodness or the choice of goodness? Is a man who chooses the bad perhaps in some ways better than a man who has the good imposed upon him? Deep and hard questions…

They have turned you into something other than a human ... being. You have no power of choice any longer. You are committed to socially acceptable acts, a little machine capable only of good. And I see that clearly--that business about the marginal conditionings. Music and the sexual act, literature and art, all must be a source now not of pleasure but of pain.

But, brothers, this biting of their toe-nails over what is ... the cause of badness is what turns me into a fine laughing malchick. They don't go into the cause of goodness, so why the other shop? If lewdies are good that's because they like it, and I wouldn't ever interfere with their pleasures, and so of the other shop. And I was patronizing the other shop. More, badness is of the self, the one, the you or me on our oddy knockies, and that self is made by old Bog or God and is his great pride and radosty. But the not-self cannot have the bad, meaning they of the government and the judges and the schools cannot allow the bad because they cannot allow the self. And is not our modern history, my brothers, the story of brave malenky selves fighting these big machines? I am serious with you, brothers, over this. But what I do I do because I like to do.

Bara inte du

Jag har läst en del ungdomsromaner av Katarina von Bredow och nu har jag även läst hennes senaste, Bara inte du. Den handlar om 20-åriga Emma, som just flyttat in i sin första lägenhet. Hon är lycklig för det, men plötsligt blir allt komplicerat när hon upptäcker att hon har känslor för bästa väninnans pojkvän. Och än mer komplicerat blir det av att känslorna uppenbarligen är besvarade. Till råga på allt blir även förhållandet mellan Emma och bästa kompisen Markus lite ansträngt. Situationen blir också lite hotfull när det visar sig att hennes bror trasslat till det för sig och hon måste försöka hjälpa honom.

Katarina von Bredows inriktning på författandet är att skriva om ömöjlig och förbjuden kärlek och jag även om jag tycker att hennes böcker ofta är lite obehagliga, som t ex Syskonkärlek, där ett syskonpar blir förälskade i varandra, så tycker jag att hon skriver väldigt bra. Den här romanen är också bra och man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Emma. När jag väl hade börjat läsa den var det svårt att lägga den ifrån sig.

Men det är ändå något som saknas och jag tycker inte att detta är hennes bästa roman; det är nog Expert på att rodna, tror jag. Förutom kärlek och vänskap tar von Bredow upp teman som drogproblem, skilsmässoproblem, otrohet m m, men det känns inte som att hon går in speciellt djupt på något av dem. Språket var enkelt och lättläst, vilket det bör vara i en ungdomsroman, och handlingen var ganska förutsägbar. Men det gör egentligen ingenting, eftersom det är just en ungdomsroman. Det här är kanske inte en roman som lämpar sig att använda i undervisning, men jag är övertygad om att det är många tonårstjejer som har läst och kommer att läsa den här romanen och då kan det vara bra att ha läst, om jag skulle få jobb som lärare.

Ers Majestäts olycklige Kurt

Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelson är något av en blandning mellan en historisk faktaroman och en skönlitterär roman, kanske med viss övervikt på det förstnämnda. Den handlar om Kurt Haijby, som under 30-talet har ett hemligt, homosexuellt förhållande med kungen, Gustaf V och om hur det påverkade hans liv fram till hans död 1965.

Jag får nog erkänna att jag inte hade en aning om att Gustaf V var homosexuell; det kom som en överraskning för mig när jag läste baksidestexten och det var en stor anledning till att jag lånade den här romanen på bibliotektet. Jag tyckte också att det var intressant att läsa om Haijbys förhållande med kungen och det var även rätt intressant att läsa om när han hamnade på sinnessjukhuset Beckomberga och skickades till Tyskland, där han hamnade i Gestapos fängelse, som en konsekvens av sin affär med kungen. Men mot slutet, när det mesta handlade om åtelat för utpressning, blev det ganska tråkigt och enformigt och jag tappade lite av intresset.

Romanen är välskriven och det märks att författarna lagt ner ett jättejobb på att hitta fakta om Haijbyaffären. Men det gör tyvärr också att den inte riktigt känns som en skönlitterär roman, utan mer som en faktaroman med en del skönlitterära inslag. De skönlitterära inslagen är dock på många ställen mycket bra. Speciellt gillade jag dialogerna, där man lätt kan föreställa sig hur de olika personerna pratade; man kan nästan höra V-Gurras läspande och skorrande r i repliken Eugen skall ha en liten soarrré till weekenden. Med några vasande trevliga gästerr och Pauls brytning i repliken Det hvar som helvede.

Jag har också lärt mig en del intressant, som att man på 30-talet gjorde mycket moderna experiment numera, där den sjuke får se ett antal bilder, och varje gång det kommer upp en bild på en naken yngling, så får den sjuke en elektrisk stöt. Det lär vara en mycket framgångsrik metod. Jag vet att man än idag försöker "bota" homosexuella på det viset i USA, men jag hade ingen aning om att det gjorts även i Sverige, även om jag förstås kände till att homosexualitet var olagligt och likställdes med pedofili.

Jag visste också att många homosexuella hamnade i koncentrationsläger under nazitiden, men jag kände inte till att det var för att de sågs som ett hot mot Tredje Riket (även om det är ganska logiskt att de tänkte så, med sina ariska avelsprogram) och att det därför betraktades som politiska fångar. Jag visste inte heller att SS hade en speciell avdelning för bekämpande av homosexualitet och fosterfördrivning.

Ett annat intressant, men egentligen ganska värdelöst vetande, är hur stadsdelen Kungens Kurva fick sitt namn. Visst vet jag att den heter så för att kungen körde av vägen i en kurva just där, men jag hade ingen aning om orsaken till varför de körde av vägen: Riksettan var hal. Det hade regnat mycket de senaste dagarna, första regnet efter den torra sommaren, och dikena var fulla med vatten. Kungens oväntade attack mot chaufförens underliv kom precis i fel ögonblick, i en ganska skarp högerkurva, när gasen var tryckt i botten. Man befann sig på en öde plats strax söder om Segeltorp, några mil utanför Stockholm. Chauffören ryckte till och tappade kontrollen och det bar sig inte bättre än att ekipaget gick av vägen och hamnade i diket.

Det fanns alltså en del intressant i den här romanen, men bitvis var den tyvärr lite tråkig att läsa, nästan som en torr föreläsning. Jag förstår förstås att författarna vill redovisa alla fakta de fått reda på och eftersom det rör sig om en historisk händelse, som inträffat i modern tid, kan man kanske inte göra romanen allt för skönlitterär. Men jag saknade ändå att läsa om huvudpersonernas tankar och känslor inför det som händer dem. Jag tycker också att författarna kunde ha låtit läsaren bilda sin egen uppfattning om vad som egentligen hände. Det känns som att de bara konstaterar att "så här var det", men jag tvivlar t ex starkt på att Gustaf V gav storkorset till Göring på grund av Kurt Haijby. Men trots detta tycker jag ändå att det här är en läsvärd roman.

Camera

Camera av Eva-Marie Liftner handlar om fotografen Johanna Hall som av sin farbror Jakob får ärva en portfölj med en bunt fotografier. Fotografierna är svårtydda och väcker hennes nyfikenhet, så hon reser till London för att söka svaret på vad som hände sommaren 1905, då Jakob praktiserade i en fotofateljé i East End. Johanna kommer en makaber historia på spåren.

Romanen utspelar sig dels i nutid och dels i dåtid. Johannas nutidsberättelse är skriven i jag-form, medan Jakobs är skriven i tredje person. Jag tycker dock inte att de två tidsperioderna är lika intressanta, utan det känns som att den verkliga romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Vad Johanna har för sig i romanens nutid intresserar mig knappast alls och det gör att romanen känns väldigt ojämn.

Överhuvudtaget har jag svårt för att komma in i den här romanen och den har redan börjat blekna bort ut mitt minne, så jag kan inte påstå att den gjorde något stort intryck på mig. Bitvis var den så tråkig att jag knappt orkade läsa vidare. Jag har aldrig hört talas om författaren och jag kan inte påstå att jag blev särskilt intresserad av att läsa något mer av henne. I somras bytte jag till mig den här boken i bibliotekets bokbytarväska och där kommer den nog att hamna igen nästa sommar.

Ängelns lek

När jag såg att Carlos Ruiz Zafón hade kommit ut med en ny roman, Ängelns lek, blev jag glad. Jag tyckte jättemycket om hans första roman Vindens skugga och ville därför absolut ha den här romanen. Även Ängelns lek utspelar sig i Barcelona och har vissa beröringspunkter med Vindens skugga, utan att det för den skull är nödvändigt att man har läst den för att uppskatta den här romanen. Man känner dock igen vissa karaktärer från den första romanen.

Den här romanen handlar om David Martín, som vill bli författare. Han skriver gotiska berättelser och är på väg att slå igenom när han drabbas av olycklig kärlek och kan inte uppfylla det slavkontrakt han upprättat med förläggarna. Men en dag dyker en man som påstår sig vara förläggare upp och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå. David ska skriva en bok av ett slag som världen sällan skådat och för det ska han få en stor summa pengar. Han köper ett övergivet tornhus där han upptäcker en del hemligheter. Snart befinner han sig en en gåtfull mardröm som det inte tycks finnas någon väg ut ur.

Jag tyckte inte lika mycket om den här romanen som jag tyckte om Vindens skugga. Carlos Ruiz Zafón skriver väldigt bra, men jag tycker att tempot i den här romanen är alldeles för långsamt. Dessutom är intrigen lite för tillkrånglad och det känns som att författaren ansträngt sig lite för mycket. Det är lite för mycket övernaturliga inslag och lite för många mord.

Det är ingen tvekan om att Zafón skriver bra och hans miljö- och personbeskrivningar är mycket bra. Jag gillar författare som kan konsten att gestalta istället för att skriva rakt ut vad läsaren ska tycka, tro och tänka. Det är mycket som är oklart i den här romanen och det kan säkert reta en del, men jag gillar att inte få veta allt utan tvingas använda fantasin lite grann. Den här romanen påminner i stilen om de gotiska skräckromaner som huvudpersonen David Martín skriver, men jag tycker inte att författaren lyckas helt med att skapa spänning i romanen, annat än i enstaka partier.

I den här romanen tycker jag mig också lägga märke till spår av författarens arbete som manusförfattare i Hollywood. Bitvis känns romanen lite som ett filmmanus. Jag tror också att den skulle göra sig mycket bra som film. Jag tycker också om att romanen ger en del tankeställare, framför allt om religion;
Det mest intressanta hittills är att de flesta religioner verkar utgå från en verklig, historisk händelse eller från en person med största sannolikhet har existerat, sedan har de i snabb takt utvecklats till rörelser som formats av och underkastats politiska, ekonomiska och sociala omständigheter inom den egna gruppen. /.../ Mycket av mytologin kring de här troslärorna, från liturgi till normer och tabun, kommer från den byråkrati som växer fram parallellt med dem, och inte från den förmodat historiska händelse eller person som var deras upprinnelse. Större delen av derssa enkla och harmlösa anekdoter- där sunt förnuft blandas med skrock- och den krigiska ton som allteftersom utvecklas i dem, kommer ur efterföljande tolkningar av de grundläggande troslärorna, när de inte tenderar att förvrängas i händerna på dem som förvaltar dem. Den administrativa och hierarkiska aspekten som verkar vara avgörande för deras utveckling. Till en början är sanningen uppenbarad för alla, men snart dyker det upp individer som ger sig själva makten och plikten att tolka, förvalta, och i vissa fall, ändra på sanningen. De säger sig göra det för det allmännas bästa, och i det syftet bygger de upp en mäktig organisation och potentiell förtryckarapparat. Detta beteende, som enligt vad biologin har lärt oss kännetecknar alla sociala djur, förvandlar snart doktrinen till en byggsten för kontroll och politisk kamp, med splittring krig och uteslutning som oundviklig följd.

Det fanns mycket som var tänkvärt i romanen, men detta tycker jag är speciellt värt att uppmärksamma, eftersom det enligt min mening är så det är (kristendomen är INTE ett av de få undantagen!): En av grundpelarna i alla organiserade religioner, med ytterst få undantag, handlar om att underkuva och förtrycka kvinnan, och att utesluta henne från gruppen. Kvinnan ska finna sig i rollen som eteriskt, passivt och moderligt väsen, hon får inte vara stark och självständig, det kan stå henne dyrt. Hon han få en hedersplats bland symbolerna, men aldrig i hierarkin. Religion och krig är manliga angelägenheter. Och det slutar ofta med att kvinnan inte bara medverkar till, utan även driver på, sin egen underkastelse.

Carlos Ruiz Zafón skriver också mycket vacker om böcker: Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För var gång en bok byter ägare, för var gång som en ny läsare låter sin blick glida fram över sidorna i den, växer sig bokens själ allt starkare.

Mitt nya jag

Mitt nya jag av Sophie Kinsella är en chick lit-roman som handlar om Lexi, som vaknar upp på sjukhuset efter en olycka. Hon har tappat minnet och tror att året är 2004 istället för 2007 och att hon har sneda tänder och ett katastrofalt kärleksliv. Men hennes tänder är raka, hon är chef på jobbet och gift- med en snygg miljonär. När hon får veta mer om sitt nya jag och sitt perekta liv upptäcker hon en del mindre roliga saker om sig själv.

Som all litteratur i den här genren är romanen enkelt skriven och därmed lättläst. Jag har tidigare läst Mina hemligheter, The Secret Dreamworld of a Shopaholic och The Undomestic Godess av samma författare och jag gillade inte alls The Secret Dreamworld of a Shopaholic, men de övriga två böckerna jag läst hör inte till Shopaholic-serien och de har varit betydligt bättre. Därför trodde jag att jag skulle gilla även den här, men det gjorde jag inte.

Den här romanen saknade den humor som fanns i både Mina hemligheter och The Undomestic Godess och jag kan inte på något sätt känna sympati för huvudpersonen. I de romaner jag läst tidigare har det också varit en hel del romantik, vilket jag saknade i den här romanen. Dessutom känns handlingen så osannolik att det är svårt att engagera sig.

Jag ogillar dessutom omslaget på den här romanen. Tjejen på bilden ser mest ut som en uppblåsbar docka med sina överdrivet rosa läppar. Dessutom ser hon ut som en dum bimbo (visserligen ska det säkert symbolisera huvudpersonens förvirring, men då kan de väl ha en tjej som ser förvirrad istället för korkad ut på omslaget?).

Romanen var mycket ytlig och jag irriterade mig lite på att den sänder ut budskapet att det är viktigt att vara snygg. Men den gick i alla fall fort att läsa och hade väl vissa kvaliteter som lättsam underhållning (exempelvis gillar jag avsnittet där Lexi försöker göra sig av med en död fisk), men någon bra litteratur är det inte enligt min mening.

Högläsaren

Högläsaren av Bernhard Schlink fick jag tag på i bokbytarväskan på biblioteket. Jag hade aldrig hört talas om den, men det fanns inte så många andra bra böcker i bokbytarväskan och baksidestexten lockade i alla fall lite grann. Och när jag började läsa den ångrade jag inte för ett ögonblick att jag bytte till mig den!

Den handlar om Michael som på 60-talet träffar den mer än dubbelt så gamla Hanna. Hon är vacker, sensuell och gåtfull. Efter skolan smyger sig den femtonårige Michael hem till henne för att älska och för att läsa högt för henne ur olika romaner. Men deras kärlek är dömd på förhand och Hanna försvinner, men de träffas igen några år senare och Michael får veta mer om den gåtfulla Hanna.

Skuld och skam är två framträdande teman i den här romanen: Hon accepterade att ställas till svars, men ville inte dessutom skylta med sin skam. Hon slogs inte för att rädda sin egen sak utan för det hon menade vara sanning och rätt. Eftersom hon alltid måste förställa sig lite, aldrig kunde vara alldeles öppen och helt sig själv, blev hennes påståenden sällan övertygande men för henne var det sanning och rätt, det enda hon ville kämpa för. Hon måste vara totalt slut. Hennes kamp gällde inte bara rättegången. Hennes kamp gällde och hade alltid gällt, inte att visa vad hon kunde utan att dölja vad hon inte kunde. Ett liv där nerderlagen markerats av drastiska uppbrott och segrarna varit lyckat kamouflage.

Den här romanen inbjuder till en hel del tankar och funderingar och det är ju som bekant något som jag tycker om. Det jag tyckte var mest intressant var att inte bara Hanna ställs till svars för det hon gjort, utan även Michael, fast på ett annat sätt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var kort och väldigt enkel i handlingen, men just för att den får läsaren att tänka och känna så älskade jag den. Jag fastnade i den nästan så fort jag började läsa och jag tänkte hela tiden medan jag läste att den skulle passa jättebra som film. När jag hade läst ut den läste jag på lite grann om författaren m m och fann då att den faktiskt redan kommit ut som film, med titeln The Reader och med Ralph Fiennes och Kate Winslet i huvudrollerna. Jag är förvånad över att jag inte hört talas om den eller sett den, men jag ska försöka se den så snart som möjligt (även om jag har svårt att tro att den överträffar romanen, eftersom filmer sällan gör det).