Brunstkalendern

Som ett litet tidsfördriv har jag nu läst Brunstkalendern av Emma Hamberg. Och som tidsfrödriv och en stunds underhållning passar den här romanen alldeles utmärkt. Den handlar om tre systrar som är helt olika. Marie är äldst och bor i Stockholm där hon är barchef på en tuff hårdrocksbar. Åsa är näst äldst och miljonär. Men det hon och hennes man helst vill ha kan de inte köpa för pengar- ett barn. Barn har dock yngsta systern Lena gott om; hon har fyra stycken plus ett antal kaniner, några katter och en hund. Hon sliter hårt för att ta hand om dem medan hennes man mest bara jobbar. Ingen av systrarna lever det liv de hade drömt om, men när de motvilligt måste återvända till barndomshemmet Solvändan tar deras liv ännu fler oväntade vändningar.

Den här romanen är väldigt enkel skriven och meningarna är korta. Ibland alldeles för korta. Emma Hamberg skriver ofta med ofullständiga meningar och det gör att det går fortare att läsa, men jag irriterar mig ändå på det (fast det kan vara svenskläraren i mig, så andra kanske inte alls stör sig på det). Men hennes sätt att skriva är ibland också humoristiskt och det gillar jag.

Handlingen i romanen är långt ifrån originell och den var rätt förutsägbar. Det gör inte heller så mycket eftersom jag inte förväntade mig annat när jag valde den. Karaktärerna är stereotypa, fast det gör också att man känner igen sig själv och/eller andra i dem. Jag har dock svårt att riktigt identifiera mig och känna med någon av dem.

Det irriterar mig också lite grann att romanen slutar utan att man riktigt får veta hur det ska gå. Visst, man får veta att relationen mellan systrarna löser sig, men man vill ju också veta hur det blev med allt det andra. På det stora hela var den här romanen ganska medelmåttig. Den funkade som underhållninng och tidsfördriv, men jag har också läst feel good-litteratur som varit bättre än denna.

Utan nåd

Utan nåd av Peter Birro har undertiteln The Sound of Speed och på ett sätt tycker jag att det är en mer passande titel. Speed har nämligen en väldigt central roll i romanen. Den handlar om Daniel, som åker till London för att hälsa på sin f d flickvän, numera bästa vän, Melinda. Melinda bor i ett ockuperat hus tillsammans med några andra och Daniel flyttar in där. Det är en udda samling människor, men intresset för att dricka öl och ta droger har de gemensamt. Daniel blir också kär i Izabella, som förutom sina drogproblem också har psykiska problem.

Jag kan inte precis påstå att jag kan identifiera mig med någon av karaktärerna i den här romanen. Jag delar varken deras livsstil eller musiksmak (Morrisseys musik är viktigt i romanen). Men man får helt klart en känsla av att författaren identifierar sig med romankaraktärerna och att den delvis är självupplevd. Att romanen är skriven i jag-form bidrar till den känslan.

Inte på något vis kan jag tycka att detta är en vacker kärleksroman eftersom jag har otroligt svårt för romaner (och filmer) som romantiserar eller normaliserar droger. Visserligen försöker inte Peter Birro få det att verka som att droger är något positivt, men romanen ger ändå en känsla av att droger är något normalt och i viss mån romantiskt. För mig som inte provat på starkare droger än alkohol och som inte ens gillar att bli full känns därför det mesta så främmande och avlägset att det är svårt att identifiera sig med någon.

Det är dock ingen tvekan om att Peter Birro är en duktig författare. Han skriver med ett poetiskt språk som jag gillar (fast det förekommer en del irriterande stavfel). Jag gillar också att romanen utspelar sig i London, även om jag inte precis känner igen mig (jag var visserligen på King's Cross, men jag rörde mig aldrig i området runt omkring). Men det känns som att författaren varit på de platser som han beskriver och det gör romanen trovärdig.

Jag både gillade och gillade inte den här romanen. Det jag gillade var Birros sätt att skriva, men handlingen tyckte jag inte var särskilt bra. Handlingen var också väldigt förutsägbar och det som hände på slutet blev ingen riktig överraskning.

En stilla vrede

Berättarjaget i Åke Lundgrens En stilla vrede berättar om sin farfars liv. Farfadern var mycket noga i allt han gjorde och var väldigt snäll och blev aldrig arg; kunde på sin höjd säga "Jag blir nästan som arg när jag tänk på det ...". Det är en berättelse om en man som finner sig i allt- nästan. För inom farfar brann en stilla vrede som sent omsider vaknade.

Precis som i Åke Lundgrens andra romaner utspelar sig denna i Västerbotten och är delvis skriven på dialekt, främst då i dialogen. Det tycker jag om eftersom det ger en känsla av äkthet och trovärdighet. Jag tycker inte att det gör den svår att förstå, men jag kan förstås inte avgöra om den är svår att förstå för någon som inte är van vid dialekten.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen, trots att den egentligen inte handlade om särskilt mycket och trots att den var ganska förutsägbar, på så vis att jag räknade ut redan tidigt på vilket sätt farfaderns stilla vrede skulle ta sig uttryck. Jag gillar Åke Lundgrens sätt att skriva, eftersom det är enkelt och han skriver inte ut det som är självklart. Han låter läsaren läsa mellan raderna och det uppskattar jag.

En annan sak som jag gillade med romanen var att farfadern påminde väldigt mycket om min egen farfar. Exempelvis så hade farfar i romanen ett potatisland som upptog en hel legda, precis som min farfar. Men jag tror inte att det bara handlar om att han påminde om min farfar, utan jag tror att han påminner om många människors farfar och det är just det att Åke Lundgren lyckas med att skapa en generell karaktär som ändå blir personlig och levande som gör romanen så bra.

Equinox

Equinox av Michael White är en deckare som utspelar sig i Oxford. En seriemördare dödar unga kvinnor och avlägsnar organ, olika för varje gång, och ersätter det med ett mynt. Amerikanskan Laura Niven är författare och bestämmer sig för att skriva en roman vilket leder till att hon börjar forska om morden. Snart inser hon att ockultism har med saken att göra och hon kommer ett hemligt sällskap, som härstämmar från Isaac Newtons tid, på spåren.

Den här romanen var bitvis lite spännande och den skulle nog kunna bli ganska bra på film, men språket är så dåligt att man knappt orkar engagera sig i historien. Det gör också att karaktärerna blir platta och ointressanta. Det är svårt att komma ihåg vem som är vem och tyvärr gör det att slutet inte blir lika spännande som det annars hade kunnat vara.

Historien utspelar sig delvis i nutid och delvis på Isaac Newtons tid och de två historierna är väldigt ojämna. Båda är förstås skrivna med samma dåliga språk, men kapitlen som utspelar sig på Newtons tid är urtråkiga och jag kände inget som helst engagemang när jag läste dem. Det kändes som att romanen hade kunnat bli precis lika bra om de kapitlen inte hade varit med. Dock gillade jag faktadelen som fanns i slutet av romanen, där man fick läsa lite mer om t ex Newton, alkemi och astrologi.

Detta är helt klart en roman som försökt rida på vågen efter Dan Browns Da Vincikoden, men som inte alls når upp till dess standard. Fast ett litet plus är det att det inte är den heliga graalen som står i centrum i den här romanen. Här har författaren också kryddat lite med lite influenser från Indiana Jones, men det blir inte särskilt lyckat.

19 minuter

19 minuter av Jodi Picoult handlar om en skolskjutning i en liten amerikansk småstad. Peter Houghton mobbas från första dagen i skolan tills han sjutton år gammal går in i sin skola med två pistoler och skjuter ihjäl 9 skolkamrater, 1 lärare och skadar många fler, både fysiskt och psykiskt.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer. Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire. På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol. På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den. På nitton minuter kan man hämnas…..

Så börjar romanen och jag fastnade för den redan där. Romanen utspelar sig under drygt 17 år och jag gillar verkligen upplägget med den brutna kronologin. Romanen börjar med själva skjutningen och sedan får vi i vissa kapitel läsa om vad som hänt i det förflutna och som ledde fram till skolskjutningen och i andra kapitel får vi också veta vad som händer efter skjutningen. Jag tycker att det gör läsnigen mycket intressantare och författaren lyckas också få med en liten överrraskning i slutet.

Det är också intressant att man får läsa om händelsen ur flera olika personers synvinkel: barndomskamratens, domarens, mammans, utredarens och Peters. Det märks ganska tydligt att Jodi Picoult har inspirerats av bl a händelserna i Columbine. Det är omöjligt att låta bli att jämföra den här romanen med We Need To Talk About Kevin och på ett sätt tycker jag att den här romanen är bättre, just för att den ser saken från flera olika personers perspektiv. Dock går ju We Need To Talk About Kevin mer på djupet än vad den här romanen gör. Det känns som att Jodi Picoult är mer intresserad av att sälja och därför känns också romanen lite ytligare. Författaren har också inkluderat en ganska onödig kärlekshistoria i sin roman, som jag dock inte tycker stör handlingen.

Jag har tidigare läst flera romaner av Jodi Picoult (Allt för min syster, Försvinnanden, Mercy och Den tionde kretsen) och jag har gillat dem alla, mer eller mindre. Men jag tycker nog att 19 minuter är det bästa jag har läst av henne hittills.

Allt som återstår

Allt som återstår är Elin Boardys debutroman och utspelar sig på Orust från början av 1900-talet till 1923. Huvudperson i romanen är Emma, som stannar hemma på gården för att ta hand om sin far när syskonen försvinner åt olika håll, från Arboga till Amerika. Hon blir med barn och gifter sig med drängen Emil och sedan kommer fler och fler barn, samtidigt som livet på gården går vidare i sakta mak.

Det händer inte speciellt mycket i den här romanen och det är på något vis det som gör den så intressant. Jag fastnade i den med en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta mer. Skildringen av Emmas liv känns väldigt realistisk och jag gillar Elin Boardys sätt att skriva, med korthuggna meningar där ord i slutet av meningen faller bort, som en oavslutad tanke eller en oavslutad replik. Dock blir det ibland lite tjatigt, men det är ingen tvekan om att hon skriver bra.

Just det långsamma tempot och händelselösheten är det som gör den här romanen till en realistisk kvinnoskildring. Det känns precis som att det var precis så där det var för kvinnorna på den tiden. På ett sätt får den mig att tänka på min mormor, trots att hon inte alls har många likheter med Emma. Bitvis blir den dock lite tråkig, men det gör inte så mycket. Jag skulle också ha önskat att hon skrivit lite mer om vad som händer på slutet.

Romanen har verklighetsbakgrund, eftersom Emma Ulrika Johansson var Elin Boardys morfars mor, men det mesta är förstås fiktion eftersom ingen kan veta vad verklighetens Emma tänkte, kände och gjorde. Det man vet är rena fakta, som vem hon gifte sig med och hur många barn hon fick samt att hon hamnade på Vänersborgs Hospital & Asyl och avled där.

Miljöbeskrivningarna i romanen är mycket bra, men karaktärerna beskrivs dock inte lika bra, inte ens huvudpersonen Emma. Man känner inte riktigt att man kommer henne inpå livet; kanske för att det inte finns något allvetande berättarjag. Men kanske också på att hon helt enkelt var en person som var svår att lära känna. Hennes man Emil påminner en hel del Heathcliff i Wuthering Heights och Emma känner både avsky och lust inför honom. Själv har jag svårt att hitta något sympatiskt med Emil. Den enda karaktär, förutom Emma, som jag tycker är intressant är Emmas bror Simon, som åker till Amerika, kommer tillbaka och åker till Amerika igen.

Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den här romanen och det är svårt att tänka sig att den är skriven av en debutant. Hoppas verkligen att Elin Boardy fortsätter att skriva, för jag kommer garanterat är läsa hennes romaner om hon skriver fler.