Den otröstade

Den otröstade är Kazuo Ishiguros fjärde roman och den handlar om Ryder, som är konsertpianist. Han kommer till en stad, vilken nämns inte, någonstans i centrala Europa för att hålla en konsert. Men han har tappat bort sitt tidsschema och detta gör att han hela tiden kommer på avvägar från det han egentligen ska göra. Han träffar bäraren Gustav, dennes dotter Sofie och sonsonen Boris, hotellägaren Hoffman och dennes son och hustru, den f d alkoholiserade dirigenten Brodsky och hans f d fru miss Collins m fl.

Egentligen kan man inte skriva mycket mer om handlingen än så här, för i själva verket handlar den här romanen inte om någonting annat än Mr Ryder och hans färder runt i staden. Det är mer som att läsa en dröm än att läsa en roman. Det händer hela tiden konstiga saker som bara kan inträffa i drömmar, som t ex det faktum att han när han träffar Sofie inte ens vet hur hon ser ut, men i nästa ögonblick framgår att de känner varandra och ska köpa hus tillsammans. Eller att han hittar ett bilvrak, som visar sig vara den bil hans föräldrar hade när han var liten, och att han åker iväg till en plats som senare visar sig vara hotellet han bor på.

Jag tyckte att den här romanen var mycket jobbig att läsa. Jag blev vansinnigt stressad över hans sätt att bara ge sig iväg någon annanstans än dit han borde bara för att någon försöker övertala honom till det. Jag blir också stressad över alla människor som han glömmer på det viset, t ex glömmer han pojken Boris på ett café.

I de tidigare romaner av Ishiguro som jag har läst har jag verkligen gillat hans språk och sätt att skriva. Den här romanen är skriven på samma sätt, men här tycker jag att det på något vis känns fel och malplacerat. Alla människor pratar så vårdat och artigt, trots att de i själva verket är riktigt ohövliga. Det gör att man får en känsla av romanen utspelar sig någon gång för ganska länge sedan, men vissa detaljer, som personsökare och TV-spel avslöjar att handlingen utspelar sig i nutid (d v s i början av 90-talet, då romanen skrevs).

Jag tycker därför att den här romanen hittills är Ishiguros sämsta. Den var inte dålig, men jag hade svårt att hålla intresset uppe eftersom jag inte kände något särskilt för någon av karaktärerna. Och att jag hela tiden kände mig otroligt stressad gjorde inte saken bättre. Men det kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare, för han har ju tidigare skrivit romaner som jag tyckt mycket om. Dessutom vittnar även den här romanen om att han är en väldigt duktig författare, även om jag inte gillad handlingen i denna.

Ett sista andetag

Ett sista andetag är Stephen Booths femte roman. Precis som i de övriga så är huvudpersonerna i Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken har Mansell Quinn, som för fjorton år sedan dömdes för mordet på sin älskarinne, släppts ut ur fängelset och försvunnit. När Quinns f d fru hittas mördad verkar det som att Quinn är ute efter hämnd och det gäller att försöka ligga steget före och komma på vilka som kan finnas på Quinns lista. När Ben Cooper får veta att det var hans far som satte Quinn bakom galler inser han att han själv kan vara en av dem som Quinn vill hämnas på.

Som vanligt så är det mest karaktärerna som jag gillar med boken. Jag tycker om Ben och Diane och relationen mellan dem. I den här boke tycker jag dock inte att det händer särskilt mycket nytt på den punkten. Jag tyckte också att den här boken var mer förutsägbar än hans tidigare. Jag listade ganska snabbt ut det som nog skulle vara lite av en överrraskning mot slutet. Men egentligen gjorde det inte så mycket, för den var ändå ganska spännande på slutet. Kanske för att jag själv lider av cellskräck...

Det finns egentligen inte så mycket att säga om den här boken som jag inte redan har sagt när jag läst de tidigare. Jag tycker att de är alldeles lagom underhållning när man vill slappa lite grann och jag kommer också att läsa hans två senaste böcker när tillfälle ges.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Jag trodde att Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson skulle vara en svensk roman, men där hade jag fel. Linda Olsson är svensk, men bor på Nya Zeeland och den här romanen, hennes debutroman, är skriven på engelska. Själv tycker jag dock att det är lite bakvänt att hon inte själv översatt den, med tanke på att hon ju kan båda språken. I slutet skriver författaren dock att hon inte ville göra det eftersom det då skulle ha blivit en helt annan roman och det kanske stämmer. Men hade det varit jag så hade jag nog hellre översatt den själv ändå.

Romanen handlar om Veronika, som kommer till en stuga i Dalarna för att skriva färdigt sin roman. I huset mitt emot bor enstöringen Astrid, som bakom skyddande väggar bevarar mörka familjehemligheter. De båda kvinnorna närmar sig varandra och de blir till slut vänner och deras vänskap kommer att förändra bådas liv.

Språket i den här romanen är poetiskt och man kan gissa sig till att författaren gillar poesi, eftersom varje kapitel inleds med en strof ur olika dikter. Jag tyckte också om sättet som den var upplagd på. Till exempel så får man ett intryck av att romanen som Veronika till slut kommer att skriva i själva verket är den roman som man just nu läser. Jag gillade också att man får veta mer och mer om huvudpersonerna i precis lagom stora doser så att man vill fortsätta och läsa mer om varför saker och ting blivit som de blivit.

En bok att tycka om! lyder omdömet från Dagens Nyheter som finns på omslaget. Och för en gångs skull kan jag faktiskt instämma i ett sådant omslagscitat. Jag tyckte om den här romanen, som var väldigt stillsam, finstämd och sorglig.

Busters öron

Jag har läst Busters öron av Maria Ernestam. Den handlar om Eva, en 56-årig kvinna vars hobby är att odla rosor. Hon får en dagbok av sitt barnbarn och börjar i den skriva ner sin historia, som hon dittills gjort allt för att glömma. Hon växte upp i en familj som på ytan verkade perfekt, men som inte var det. Hennes självcentrerade mamma gjorde hennes liv till ett helvete och Eva bestämmer sig tidigt för vad hon måste göra.

Jag fastnade för den här boken redan från första meningen (i den "riktiga" boken; inte inledningen i kursiv stil, som jag inte riktigt såg någon mening med): Jag var sju år när jag bestämde mig för att döda min mamma. Enligt min mening är det ett perfekt sätt att börja en bok, eftersom det väcker så många frågor som man sedan vill läsa vidare för att få svar på; varför vill hon döda sin mamma och dödar hon henne verkligen?

Jag gillade den här romanen just för att den är ganska otäck. Det är en hel del våldssamma händelser och det väcker min fascination, samtidig som jag tycker att det är hemskt (speciellt Busters öron, som den djurälskare jag är). Den väcker också en hel del känslor. Sättet som mamman behandlar Eva är verkligen hemskt och man lider med barnet Eva, samtidigt som man ser konsekvenserna av det hos den vuxna Eva.

Dagboksanteckningarna tar nämligen inte bara upp det som har hänt i det förflutna, utan behandlar också det som händer Eva i nutiden. På det viset får man en helhetsbild av henne som person. Men även om det verkar som en ganska mörk roman, så är den inte det. På sina ställen är den, trots allt otäckt, lite smårolig och den slutar ganska hoppfullt.

Jag tycker att Maria Ernestam skriver bra. Språket är varierat och samtidigt enkelt. Dagboksformen gör att den blir lättläst och man får hela tiden veta lagom mycket för att man ska vilja läsa vidare för att få veta mer om vad som händer Eva, både i nutiden och det förflutna. Jag kommer sannolikt att läsa fler romaner av henne någon gång i framtiden.

Bekantas bekanta

Nu har jag då läst Mats Strandbergs andra bok, Bekantas bekanta. Den handlar om Daniel, en överviktig drag queen. Han hamnar ofrivilligt mellan sin bästa kompis Camilla, som är en f d fotomodell som har som mål att få tillbaka mannen hon älskar och förverkliga sin dröm om att bli popartist, och sin lillasyster Lilly, som till varje pris vill bli känd.

När jag hade läst ut Mats Strandbergs debutroman Jaktsäsong förra veckan hoppades jag att denna skulle vara bättre och det var den också. Den var dock inte särskilt bra, bara bättre än den förra. Den stora skillnaden tror jag beror på att denna utspelar sig på 90-talet. Det är lättare att skriva om förfluten tid, för då vet man vad som finns kvar i folks minnen och inte. Jag menar då de populärkulturella saker som författaren tar upp, t ex musik, film, klädmode o s v. Jaktsäsong, som utspelar sig i nutid, riskerar att bli högst omodern inom kort eftersom författaren då inte vet om läsarna om bara ett par år kommer att minnas de låtar och TV-program som nämns.

Men jag tycker ärligt talat att det är lite fantasilöst att inte skapa nya karaktärer i den här romanen. Nästan alla karaktärer i den här romanen förekommer också i Jaktsäsong, dock inte som huvudpersoner. Det kan kanske ibland vara trevligt att stöta på gamla bekanta från en roman i en annan, men eftersom jag inte gillade den första romanen särskilt mycket så känns det inte som några glada och trevliga återseenden.

Karaktärerna är också väldigt stereotypa och det är egentligen bara Daniel som jag känner att jag kan engagera mig i och känna med. Men jag uppskattar att den här romanen inte är lika full av stereotypa fjolliga bögar som den förra, för det var väldigt tröttsamt. Daniel må vara bög och drag queen, men särskilt fjollig är han inte.

Den här boken var lätt att läsa och språkligt var den nog lite bättre än den förra. Men det är osannolikt att jag kommer att läsa fler böcker av den här författaren, för även om Bekantas bekanta var snäppet bättre än Jaktsäsong så var den långt ifrån bra.

Konstnär i den flytande världen

Konstnär i den flytande världen är Kazuo Ishiguros andra roman. Den handlar om Masuji Ono, en gammal, pensionerad konstnär som ser tillbaka på sitt liv och sin karriär. Hans karriär sammanföll med den japanska militarismens uppgång och hans målningar som en gång var högt uppskattade ses nu som propaganda. Hans förflutnas triumf har fövandlats till skam och vanära.

Språket i den här romanen, såväl som i den andra två romanerna av honom som jag har läst, kan beskrivas som sparsmakat och elegant. Jag tycker väldigt mycket om hans sätt att skriva, men innehållsmässigt gillade jag inte den här romanen särskilt mycket. Jag hade svårt att komma in i den och jag kunde inte engagera mig i huvudpersonen. Jag är inte särskilt intresserad av vare sig politik eller konst så det kan vara därför.

Precis som med Berg i fjärran var det dock väldigt intressant att få läsa och lära sig med om den japanska kulturen. Exempelvis är ju äktenskapsförhandlingar mellan familjer något som är helt främmande för mig. Även om jag naturligtvis hört talas om arrangerade äktenskap så visste jag inte exakt hur det går till, så det var en nyhet för mig att båda familjer brukar använda sig av en privatdetektiv för att undersöka den andra familjen för att få ett bättre läge i äktenskapsförhandlingarna.

Jag upprörs också av hur sonsonen Ichiro uppfostras. Han verkar få bete sig hur som helst och han uppfostras till att se ner på kvinnor. Exempelvis så anser han att hans 26-åriga moster Noriko varit olydig för att hon vägrat honom något. I min värld så ska 7-åringar lyda äldre, vare sig de äldre är män eller kvinnor. Det är därför både upprörande och intressant att läsa den här romanen.

Dock anser jag att den inte når upp till samma standard som Berg i fjärran och The remains of the day. Men det är inte någon dålig roman och att jag tyckte att den här romanen var lite tråkig kommer inte att hindra mig från att läsa fler romaner av samma författare.

Recept för ett lyckat äktenskap

Kate Kerrigan heter författaren till Recept för ett lyckat äktenskap. Romanen handlar om matskribenten Tressa Nolan, som är väldigt framgångsrik i sitt arbete. Med män har det dock inte gått lika bra. När hon börjar närma sig fyrtio börjar hon bli rädd för att aldrig bli gift. Men en dag knackar vaktmästaren på och han visar sig vara otroligt snygg. Tressa inleder ett förhållande med honom och snart är de gifta. Men när uppståndelsen efter bröllopet lagt sig börjar Tressa tvivla. Gifte hon sig med honom för att hon älskade honom eller för att hon var desperat?

Parallellt med historien om Tressa och Dan löper historien om hennes mormor Bernadine och hennes äktenskap på 30-talet. Detta gör att det känns som att jag läser två Harlekinromaner på samma gång, en vanlig och en Harlekin historisk. Men de två berättelserna är ganska bra sammanflätade med varandra, t ex genom recepten. Varje avsnitt börjar med ett recept och detta recept har någon betydelse för de båda kvinnorna i kapitlet, dock inte på samma sätt.

Romanen är uppdelad i avsnitt, som i sin tur är indelad i kapitel. Detta gör att den blir väldigt lättläst och det är också lätt att hålla isär vem det är man läser om. Det känns dock ärligt talat lite fantasilöst med recepten som inleder varje avsnitt. Visst blir det en gemensam nämnare för de båda kvinnorna, men det är inte precis originellt. Faktiskt börjar det där med att mat och kärlek hör ihop, att "vägen till mannens hjärta går via magen", kännas ganska uttjatat.

Men på det stora hela så var detta en lättläst och lättsmält kärleksroman. Det var ingen fantastisk litteratur, men som en stunds underhållning fungerade den alldeles utmärkt.

Berg i fjärran

Berg i fjärran är Kazou Ishiguros första roman och den skrev han 1982. Den handlar om Etsuko, en medelålders änka i London. Men i sina minnen återvänder hon till tiden när hon bodde i Nagasaki. Det är några år efter kriget och bomben och hon, som alla andra, kämpar för att bygga upp sitt liv igen. Hon är gravid med sitt första barn. Hon blir vän med Sachiko, som är så upptagen av sina drömmar om att flytta till Amerika att hon inte har tid att ta hand om sitt barn, 10-åriga Mariko. Mariko blir ofta lämnad ensam när Sachiko träffar sin amerikanske vän och Etsuko oroar sig för flickan. Och minnenan av Mariko vävs samman med minnena av hennes egen dotter och Sachikos svek som förälder blir också hennes svek.

Jag älskade ju The remains of the day av Ishiguro och jag tyckte väldigt mycket om den här också. Det händer inte så mycket, men det finns ändå väldigt mycket innehåll i den, både psykologiskt och politiskt. Man får egentligen heller inte veta så mycket om vad som har hänt i Etsukos liv sedan den sommaren i Nagasaki på 50-talet, men genom att läsa mellan raderna kan man gissa sig till mycket. Detta är en stil som påminner mycket om den i The remains of the day och som jag gillar väldigt mycket.

Den handlar också indirekt om politik. Man förstår att samhället i Japan förändrades väldigt mycket under den här tiden, vilket man förstår t ex när männen undrar över vart landet är på väg när kvinna kan rösta på ett annat parti än sin man och där lärarna i skolan uppmuntrar eleverna till att tänka istället för att helt enkelt lära dem det rätta.

Man får också en god känsla av hur annorlunda deras kultur är jämfört med vår, vilket är också väldigt intressant att få ta del av och lära sig. Till exempel så verkar de vara mycket artiga mot varandra, till och med när de är ovänner. Det får ibland en lite komisk effekt, men ibland är det lite irriterande, på så vis att man önskar att de skulle säga sin mening rakt ut istället för att gå som katten kring het gröt.

Jag tyckte som sagt väldigt mycket om den här romanen, även om det kanske inte nådde upp till samma nivå som The remains of the day. Det kan bero på att jag läste denna på svenska eller så beror det helt enkelt på att detta är författarens första roman. Men jag gillar den så mycket att jag i alla fall har bestämt mig för att läsa allt Kazuo Ishiguro har skrivit.

Igår, idag, imorgon

Igår, idag, imorgon av Barbara och Stephanie Keating utspelar sig mellan åren 1957 till 1966 och handlar om väninnorna Sarah, Camilla och Hannah, som växer upp i ett Kenya som kämpar för sin självständighet. De har helt olika bakgrund, men träffas på internatskolan och blir bästa vänner. Men när skolan är slut sätts vänskapen på prov genom konflikter, svartsjuka och missförstånd. Vännerna går skilda vägar. Camilla blir fotomodell och reser runt i världen. Sarah åker hem till Irland studerar vid universitetet i Dublin. Hannah stannar kvar i Kenya och driver familjens farm Langani tillsammans med sin bror Piet. Men den politiska oron i landet hotar deras och farmens framtid. Men de unga kvinnorna har alla en dröm om att återses på Langani en dag.

Detta var en ganska tjock roman, över 600 sidor lång. Jag hade också lite svårt att engagera mig i berättelsen. Inte för att den inte var intressant, för det var den, men jag tror att det beror på att författarna berättar istället för att gestalta. Med det menar jag att författarna inte låter handlingar och repliker tala om vad karaktärerna tänker och känner, utan att de skriver ut det direkt. Det tycker jag gör att det blir tråkigt och ointressant. T ex så får man aldrig veta varför flickorna tycker så mycket om Langani; enda anledningen att man vet att det är deras favoritplats på jorden är att det står att de tycker det.

Dessutom tyckte jag inte att författarna tog tag i det politiska resonemanget tillräckligt. Det politiska klimatet i Kenya spelar en mycket stor roll i romanen, men författarna behandlar det alldeles för ytligt. Dessutom talar de om den engelska imperiet i lite väl poistiva ordalag, som att de fortfarande tror att England gjorde en välgärning som "tog hand om" Kenya (och andra länder). Det är något som jag absolut inte håller med om.

Karaktärerna i romanen var också ganska tråkiga och det var inte någon av dem som jag kände särskilt mycket för. Camilla är den enda som känns i alla fall lite dynamisk och levande, annars är alla karaktärer väldigt intetsägande. Miljön är rätt bra beskriven, så jag antar att författarna själva har varit, kanske till och med växt upp i, Kenya. Men samtidigt tycker jag att de förmedlar en något för romantiserad bild av landet.

Jag brukar tycka att det blir ett sämre resultat när två personer skriver tillsammans, men i den här romanen tycker jag inte alls att det märks att det är två författare. De verkar skriva på samma sätt båda två. Men jag kan inte påstå att jag tyckte att den här romanen var särskilt bra. Grundidén är bra, men författarna lyckas inte förvalta den på grund av att de inte är tillräcklig bra på att skriva.

Jaktsäsong

Jag hade tänkt mig lite lättsmält sommarläsning när jag började läsa Mats Strandbergs Jaktsäsong. På omslaget duggar lovorden tätt; den beskrivs bl a som Årets chick-lit en underbar bok och chick-lit när den är som bäst. Jag vet i och för sig vid det här laget att sådana lovord inte är att lita på, så förväntningarna var inte alltför höga. Jag ville bara ha lite lättsmält läsning.

Romanen handlar om Melinda som vill träffa mannen i sitt liv. Men det är svårt när hon bara umgås med bögar och går på gayklubbar. Magnus är Melindas bästa vän och dessutom hennes chef på Internetsajten där de skriver om TV-program. Han drömmer också om den rätte, men tycker sig ha hittat honom i vännen Sebastian. Sebastian däremot vill hellre ha sin hemlige älskare. När Melinda sedan blir förälskad i Andreas, deras nya medarbetare som dessutom också är bög, inser hon att det kan bli ett problem.

Detta var bland det tråkigaste jag någonsin har läst. Det är visserligen rätt så originellt att bögar får vara huvudpersoner i en sådan här roman, men det räcker liksom inte med det för att det ska bli något speciellt med boken. Den var väldigt tråkig och slätstruken i språket och jag kände inget engagemang för någon av huvudpersonerna (utom möjligen norrlänningen Andreas). Miljön var också helt ointressant för mig. Att rabbla vilka nattklubbar som personerna går på och vilka de träffar (av vilka några är verkliga "kändisar" i Stockholms gayvärld, gissar jag) säger mig ingenting och är mig dessutom helt likgiltigt. Den här boken är helt enkelt så ytlig som någonting kan vara.

Att författaren dessutom refererar till TV-serier som t ex Svenska Top Model 2005, Buffy Vampyrdödaren och Sex and the City gör att boken kommer att bli inaktuell på nolltid (vilket i och för sig inte gör något). Men jag tycker att det är synd att författaren späder på de fördomar som finns om homosexuella. Visst kan det vara så att det finns så här fjolliga bögar (det är till och med troligt att det gör det; efter att ha läst på författarens blog så är han misstänkt lik sina karaktärer), men jag tycker ändå inte att det är de som behöver uppmärksammas. Det hade t ex varit mycket intressantare att få läsa om Andreas erfarenheter om att vara homosexuell i Norrland.

Jag blev inte precis sugen på att läsa mer av Mats Strandberg, men jag kommer nog ändå att göra det eftersom jag faktiskt lånade ytterligare en bok av honom på biblioteket. Jag hoppas på att den är bättre än denna. Detta är ju faktiskt hans debutroman, även om han inte precis är ny på att skriva (frilansjournalist och krönikör på bl a Aftonbladet och QX) och så mycket sämre lär den ju inte kunna bli.

Små citroner gula

Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson handlar om Agnes som kommer från en småstad, men som nu jobbar som hovmästare i Stockholm och har en pojkvän som är musiker. Men helt plötsligt förändras allting. Hon slutar på sitt jobb för att chefen tafsar på henne och pojkvännen gör slut. Hon får jobb på en alldeles ny restaurang, men det går lite trögt att få gäster så framtiden ser osäker ut. Dessutom flyttar det in en ny granne som spelar musik på hög volym när hon ska sova och som tar hennes tvättid. Men kanske är det så att det finns en mening med allt som händer, som Agnes väninna påstår?

Det bästa adjektiv jag kan komma på att beskriva den här romanen med är mysig. Den handlar om att hitta sig själv, om vänskap och om kärlek, precis som de flesta andra feel good-romaner. Det är omöjligt att inte dra paralleller till t ex Marian Keyes, men samtidigt känns det uppfriskande att läsa en roman i svensk miljö. Det finns även andra romaner i denna genre som utspelar sig i Sverige, t ex Denise Rudbergs, men de når inte upp till Ingemarssons standard. Språkligt är den här romanen i och för sig inget mästerverk, men det är ingen tvekan om att Kajsa Ingemarsson är en mycket bättre författare än Denise Rudberg.

Jag känner att jag kan engagera mig i huvudpersonen Agnes; kanske för att jag också har jobbat inom restaurangbranschen. Vissa sidor hos henne irriterar mig dock oerhört, som att hon inte ens fattar att pojkvännen är ett kräk och att hon dessutom tar tillbaka honom sedan han gjort slut med henne.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Kajsa Ingemarsson, På det fjärde ska det ske och Inte enklare än så. Jag kan inte direkt minnas vad de handlade om, men jag minns att jag tyckte att de var bra när jag läste dem. De fastnar dock inte i minnet någon längre tid. Men jag tyckte som sagt att den Små citroner gula var en mysig roman och om man vill ha lite lättsam och lättläst läsning så passar den här alldeles utmärkt.

Fördömd

Fördömd av Johanne Hildebrandt handlar om Helena Torvald, en ung arkeolog som gör ett intressant fynd vid utgrävningarna vid Stalofjället. Fyndet är en kvinna som på 900-talet offrats brutalt. Men när fyndet förs till Stockholm börjar en massa otäcka saker hända. Helena får veta mer om sitt förflutna och sin familj och hon förstår snart att det är hon som måste lösa problemet med den mörke...

Det är en skräckberättelse, men särskilt skrämmande tycker jag inte att den egentligen är. Ändå blev jag fast i berättelsen nästan med en gång och jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta mer om Helenas förflutna och på vilket sätt det var kopplat till Ailis och Klements historia från 912, som berättas parallellt med Helenas historia i nutid.

Historien i sig kändes förstås inte särskilt trovärdig, men å andra sidan så är det väldigt sällan som skräckberättelser gör det. Speciellt inte i en sådan här miljö; visst, i Bangor, Maine kan sådana saker kanske hända, men inte i Stockholm eller Lycksele. Det blir helt enkelt lite för nära. Jag har avstått från att läsa den här romanen fram till nu just för att det har känts för otroligt med en norrländsk skräckroman, men nu när jag har läst den tycker jag faktiskt att författaren lyckats över förväntan.

Dock tycker jag att hon kunde ha lagt ner lite mer tid på miljöbeskrivningarna. Det räcker inte riktigt med mygg för att man ska känna att man är i Norrland. Karaktärerna känns också ganska känslolösa och stereotypa. Speciellt känns Johan som direkt plockad från Jägarna: över 30 år, ensamstående, flanellskjorta, snusar, gillar att fiska, tystlåten och blyg. Om jag inte hade vetat att författaren ursprungligen kommer från Lycksele skulle jag ha gissat att hon aldrig varit i Norrland överhuvudtaget. Även de andra karaktärerna var rätt enformiga och känslolösa.

Med tanke på det jag skrivit ovan borde jag inte ha gillat den här romanen, men det gjorde jag konstigt nog ändå. Jag gillade också hennes trilogi om Valhalla: Freja, Saga och Idun, trots att de uppvisade samma brister i litterär kvalitet. Så det måste ju ändå finnas något med hennes böcker som tilltalar mig, även om jag inte riktigt kan säga vad.

Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret

Sugar-kvinnan som steg ut ur mörkret av Michael Faber handlar naturligtvis om just Sugar, en nittonårig prostituerad som gradvis lyckas komma upp sig livet. Den handlar också om William Rackham, motvillig arvtagare till ett framgångsrikt parfymeri, som köper loss Sugar för att få ha henne helt för sig själv. Det handlar också en hel del om William Rackhams familj, t ex den tokiga hustrun, den djupt religiöse brodern och broderns väninna.

Den här romanen är väldigt lång, ca 850 sidor, och man kan inte undgå att märka att författaren lagt ner mycket arbete på att ta reda på fakta om 1870-talets London. Miljöerna som beskrivs, allt från de fattigaste områdena till det mer välbärgade Notting Hill, känns väldigt trovärdiga. Och trots att författaren har gjort så mycket forskning så låter han bli att ta med allt han lärt sig, vilket jag tycker är bra. Jag avskyr när författare tycker sig ha gjort research i onödan om de inte skriver ner varenda detalj i boken. Men Faber lyckas mycket bra med sina miljöbeskrivningar tycker jag utan att vara någon expert på tidsperioden. Men det är känslan som räknas eller hur?

Karaktärerna känns också trovärdiga och autentiska, även om Sugar kanske ibland känns lite väl överdriven. Jag har lite svårt att tänka mig att det fanns särskilt många prostituerade kvinnor med författarambitioner och som kunde läsa och skriva vid den tiden. Men annars tycker jag att karaktärerna funkar alldeles utmärkt. De känns levande och lite oberäkneliga.

Jag gillar också att bokens berättare är närvarande som någon sorts allvetande ande eller spöke som guidar mig som läsare och ger mig den information som jag behöver, nästan som the Ghost of Christmas Past från A christmas carol av Charles Dickens. Men jag saknar också denna allvetande guide när denne, i och för sig ganska omärkligt, försvinner en bit in i romanen.

Man kan inte direkt påstå att den här tiden, slutet av 1800-talet, är någon favorit för mig. Tvärtom känner jag mig väldigt avogt inställd till det engelska samhället på den här tiden, så som jag känner till det genom t ex Jane Austen och systrarna Brontë. Jag har väldigt lite tålamod med överklassens levnadssätt där pengar, kläder, frisyrer och bjudningar är det viktigaste, hur världen än såg ut i övrigt med svält och elände. Den här romanen utspelar sig tll största delen i överklassen, men den tar också upp en del om hur de fattiga hade det. Den visar också på fler nyanser hos överklassen än t ex i Austens romaner och detta gjorde att jag faktiskt tyckte att den här romanen var riktigt bra.

Det som jag var mindre nöjd med var slutet. Det kändes inte riktigt som att romanen hade något slut och det i sig är väl okej; med tanke på hur romanen började, d v s rakt in i de här människornas liv, så kan man ju tänka sig att deras liv bara kommer att fortsätta även utan oss som betraktare. Men att plötsligt dra upp tempot i romanen med en dramatisk händelse, bara för att avsluta där kändes faktiskt lite konstigt. Men jag tycker ändå att helhetsintrycket av den här romanen var bra och jag tyckte att den var mycket läsvärd.

A blind eye

A blind eye av G. M. Ford handlar om Corso som är författare och skriver om verkliga kriminalfall. I bokens början är han efterlyst av Texaspolisen för att han ska vittna i en rättegång. Men han flyr tillsammans med sin f d älskarinna och hamnar mitt i en snöstorm. De söker skydd i ett ödehus och där hittar han kvarlevorna efter familjen som bodde där för länge sedan. Corso börjar söka efter mördaren, vilket inte är så lätt när det var så länge sedan. De har dessutom Texaspolisen och en person som inte vill att sanningen ska komma fram efter sig.

Enligt baksidestexten tyckte jag att den här boken verkade ganska spännande, men jag hade fel. Den var mest irriterande dålig. Det kändes som att läsa ett dåligt avsnitt ur någon amerikansk deckarserie. Ordvalet var nämligen direkt hämtad från TV, med svordomar och allt. Dialogen var dessutom väldigt talspråklig, med ord som coulda, offa, lotta, och sammandragning används hela tiden. Det kanske är språkfascistiskt, men jag gillar det inte alls. Jag tror inte att den här boken finns översatt till svenska och jag hoppas att det förblir så.

En annan sak som irriterade mig, även om det faktiskt är så i nästan alla böcker i den här genren, är att nästan bara efternamnen används. Jag kan inte ens minnas huvudpersonen Corsos förnamn, även om jag vet att det står någon gång. Och det känns lite konstigt att Corso kallar sin f d älskarinna, vän och arbetskamrat för Dougherty istället för Meg. Irriterande är det också att vissa personer kallas för det de har på sig, t ex Sweater, Suit och Uniform. Visserligen bara när huvudpersonen inte vet vad de heter, men det verkar ändå nedsättande på något vis, som att det enda som karaktäriserar dem är vad de har på sig.

På insidan av boken finns tre sidor lovord över författaren och tre av hans böcker (denna är tydligen hans tredje), bl a påstås detta vara en page-turner (ja, man bläddrar fort för att snart bli klar med skiten) och a breakneck thriller (jo, man fick nästan lust att hänga sig av uttråkning), men det är bara falsk marknadsföring- den här boken är absolut inte värd att läsas.

Svart krabba

Svart krabba av Jerker Virdborg utspelar sig i ett nordligt land i en obestämd tid. Det är krig och fyra män får ett uppdrag som för dem ut på havsisen. De ska föra en kapsel med okänt innehåll till en sambandscentral och uppdraget är mycket farligt. De känner inte varandra och frågan är om de kan lita på varandra.

När jag läste baksidestexten på den här romanen var jag tveksam till om jag skulle gilla den. Jag har ingenting emot fantasivärldar, men när det beskrivs som ett land "som påminner om Sverige, i en tid som kan vara vår" och att man inte vet vem som krigar och varöfr kändes det lite för diffust och osannolikt. Men när jag väl började läsa upptäckte jag att jag verkligen gillade den här romanen. Att man inte vet var och när den utspelar sig tilltalar verkligen min fantasi. I min egen tolkning så är detta en framtidsskildring, dock inte så värst långt in i framtiden, där Sverige och Norge är ett land, men ett land där det råder inbördeskrig.

Men det har faktiskt inte särskilt stor betydelse. Romanen är spännande i alla fall; trots att man inte vet vem fienden är så förstår man huvudpersonernas rädsla, för fienden och för varandra. Krigsskildringen känns precis lika realistisk som i någon annan bok, trots att man inte vet något om vilka som krigar och varför de gör det.

Språkligt tyckte jag att den här romanen var rätt bra, speciellt i dialogerna som kändes väldigt autentiska. Jag gillar också hans sätt att med språket förmedla den stress som huvudpersonen känner genom att använda sig av skiljetecken, upprepningar o s v: Kraftig skottlossning alltjämt, han fortatte med frånsparkarna, såg något vid sidan om sig, lika svart där som framför, blev tvungen att blunda, ett kort stycke gled han med stängda ögon, ont! kan inte se! kände bara skridskornas stål glida över isen och fartvinden trycka hårt mot ansiktet innan han åter tittade, fortsatt häftig eldgivning bakom ön, ännu en granatexplosion, han försökte öka tempot ännu mer, pendlade med benen i jämn och mycket kraftfull takt, höll hårt om tubkapselns remmar, kisade, fortsätt! fortare! blinkade gång på gågn, tittade inte förrän det var absolut nödvändigt.

Dock tyckte jag att den ibland kändes lite långdragen. De kunde ha kommit iväg på sitt uppdrag snabbare och de kunde också har kommit fram till sitt mål snabbare. Dock har jag inget emot slutet, som är ganska oklart. Jag har tillräckligt med fantasi för att inte behöva få allting förklarat för mig, men jag gissar att det är många som irriterar sig på slutet.

Iskallt spår

Iskallt spår av Stephen Booth är den tredje fristående boken om poliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken har de personalbrist samtidigt som det händer en hel del. En kvinna hittas ihjälfrusen uppe på Irontongue, en död man hittas vid sidan av vägen och ett spädbarnslik hittas i vid ett gammalt bombplan. Samtidigt dyker kanadensiskan Alison Morrissey upp och vill ta reda på vad som hänt hennes morfar som antas ha deserterat efter en flygkrasch i området under andra världskriget.

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men jag gillar faktiskt Stephen Booths böcker. De två jag läst tidigare har jag tyckt bra om och den här gillade jag också. Det är därför mycket troligt att jag kommer att läsa ännu fler böcker av honom. För att försöka analysera varför jag gillar dem så tror jag att det det beror på karaktärerna. Ingen av huvudkaraktärerna är deprimerad och nersupen, utan de är båda relativt unga och även om de har vissa privata problem så känns det som om jag kan engagera mig i dem. Spänningen mellan Cooper och Fry är också alltid närvarande, vilket gör den ännu intressantare.

Språket i hans böcker kanske inte särskilt märkvärdigt, men det är definitivt bättre än i de flesta andra deckare. Det är också ett stort plus. I den här boken tyckte jag dock att det blev lite för många lik; jag hade ett tag svårt att hänga med i vilka som hade dött. Det var ju heller ingen överraskning för läsaren att det fanns ett samband mellan morden och tjejen som ville veta sanningen om sin morfar, men man var i alla fall tvungen att läsa vidare för att kunna räkna ut vilket sambandet var. Att boken inte är alltför förutsägbar är också någonting jag gillar.

Stephen Booths böcker är alldeles lagom som slapp sommarläsning och jag kommer att försöka få tag på bok nr fem på biblioteket för att läsa under sommaren (bok nr fyra är jag ganska övertygad om att jag redan har läst en gång för länge sedan och de är inte tillräckligt bra för att man ska läsa dem mer än en gång).

Harry Potter and the Deathly Hallows

Så har jag då äntligen läst ut den sjunde och sista Harr Poitter- boken, Harry Potter and the Deathly Hallows. Äntligen säger jag för att jag väntat och längtat efter den här boken sedan jag läste den förra första gången, men samtidigt känns det oerhört sorgligt att det nu är slut. Men jag tycker ändå att J K Rowlings gör rätt i att avsluta nu, så som hon har sagt redan från början. Det skulle inte bli bra att fortsätta bara för att tjäna ännu mer pengar.

I den här boken är Harry på väg att bli myndig, vilket innebär att det skydd som han fått från sin mamma kommer att upphöra. Det innebär att Harry nu är i ännu större fara än tidigare. Harry, Ron och Hermione har beslutat sig för att inte återvända till Hogwarts det här året; istället ska de bekämpa Voldemort på det sätt som Dumbledore berättat för Harry. Men Harry tycker inte att han har fått tillräckligt med information och detta leder också till slitningar mellan de tre vännerna. Kampen mot Voldemort leder dem på spännande äventyr och slutligen också tillbaka till Hogwarts.

Den här boken var fylld med spänning och action. Man ville hela tiden fortsätta att läsa för att få veta hur det skulle gå. Jag mer eller mindre sträckläste den under två dagar. Men den var också sorglig, inte bara för att det var den sista, utan för att många karaktärer som man lärt sig att tycka om dog.

Jag tycker att Rowlings på det stora hela har fått historien att gå ihop genom hela serien. Nu när jag har läst om alla böcker på en ganska kort tid har jag haft dem i färskt minne och har då insett att vissa saker som verkade obetydliga i första boken blev viktiga i den sjätte o s v och det tycker jag om. Dock finns det också vissa saker som inte riktigt stämmer och även vissa saker som i alla fall för mig verkar helt ologiska. Men böckerna är i stort tillräckligt bra för att jag ska kunna bortse ifrån detta.

Främst tycker jag att Rowlings har lyckats med karaktärerna. Dels låter hon dem utvecklas genom serien och dels så låter hon dem ha både goda och dåliga sidor. Och det gäller inte bara huvudpersonerna, utan de flesta karaktärer. Jag har absolut haft favoriter bland dem: Sirius Black, Remus Lupin (kanske för att jag är hundmänniska?), Severus Snape, Charlie Weasley, Oliver Wood, Luna Lovegood m fl, och i den här sista var det roligt att återse några och sorgliga att några dör.

Fast nu återstår ju faktiskt två filmer i serien, så det finns ju faktiskt mer att se fram emot. Jag förutspår dock att jag kommer att fälla några tårar när jag ser den sista filmen.