Svart nåd

Dennis Lehane är en av de mest kända thrillerförfattarna och jag har nu läst hans roman Svart nåd. Jag har tidigare läst två romaner av honom, Gone, baby gone och Patient 67. Denna roman har samma huvudperson som Gone, baby gone nämligen privatdetektiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro och deras vän Bubba Rogowski.

Patrick Kenzie träffar Karen Nochols och utför ett uppdrag åt henne. Hon framstår då som en naiv och oskuldsfull tjej, skyddad från allt elände. Ett halvår senare begår hon självmord genom att kasta sig ut från ett höghus. Patrick Kenzie undrar vad som får en person att ändras så mycket på så kort tid och börjar försöka ta reda på orsaken. Och han finner att hennes död verkar vara konsekvensen av en rad tragiska händelser som någon iscensatt.

Karaktärerna i den här romanen var otroligt stereotypa och därtill också osympatiska. Inte ens huvudpersonerna framstår som särskilt trevliga. Dialogen var också ganska usel. Jag tror att tanken från författarens sida var att dialogen på många ställen skulle vara humoristisk och raljerande men det misslyckas han fullständigt med. Det är i mitt tycke enbart smaklöst att skämta om att döda andra människor, oavsett om de är på fel sida om lagen.

Förhållandet mellan Kenzie och Gennaro (de har i början av boken brutit med varandra men bestämmer sig för att jobba ihop och så småningom börjar de lappa ihop förhållandet) ska förmodligen framstå som vänskapligt kärleksfullt, men känns mest smaklöst. Jag tycker inte att det är ett dugg charmigt att hon ger honom fingret och han klappar till henne i bakhuvudet som ett skämt eller att hon kallar honom kuk och han kallar henne fitta.

Särskilt mycket spänning var det inte heller i den här romanen, mest var det fråga om våld. Det kändes som att läsa en dålig film, förmodligen en med Tarantino som regissör eller Steven Seagal i huvudrollen. Detta var en bok skriven av en man för män (eller kanske snarare töntiga testosteronstinna tonårspojkar, oavsett ålder).

Jag måste säga att det var en stor besvikelse. Den första roman av Dennis Lehane som jag läste var Patient 67 och den tyckte jag var jättebra, både spännande och överraskande. Sedan läste jag Gone, baby gone och den var också en besvikelse jämfört med Patient 67 men den var inte alls lika usel som den här boken. Jag vet dock inte i vilken ordning böckerna är utgivna; om Patient 67 är den senast utkomna kan det ju vara så att författaren förbättrat sitt skrivande med tiden. I så fall kan det tänkas att jag läser fler böcker av honom; annars får det nog vara.

Den misstänkte

Den misstänkte är Michael Robothams debutroman. Det är en deckarthriller som handlar om Joseph O'Loughlin. Han är psykolog, har en fru och dotter som han älskar och som älskar honom. Hans liv verkar vara perfekt. Men tillvaron ändras när när en ung kvinna mördas. Joseph kallas in för att göra en gärningsmannaprofil och han ger sig in i utredningen utan att berätta att han kände kvinnan tidigare. Under tiden som utredningen pågår behandlar han också en ung man som lider av svåra huvudsmärtor och våldsamma drömmar. Samtidigt börjar polisen misstänka Joseph för mordet på den unga kvinnan.

Handlingen i denna deckare var ganska förutsägbar, fast den överraskade faktiskt lite grann på slutet. På det stora hela kändes det som om jag läste en film. Men jag tycker ändå att denna deckare var något bättre än genomsnittet. Karaktärerna var inte fullt så sterepotypa som de brukar vara, åtminstone inte alla. Språkligt var den också lite bättre än vad det brukar vara. Författaren verkar ha hört talas om att man ska gestalta istället för att skriva rakt ut vad man menar (ex. skriva han kliade sig i huvudet istället för han såg fundersam ut). Ibland gick dock gestaltningen lite till överdrift och blev nästan roligt istället.

Det fanns också en hel del medveten humor i den här romanen. Exempelvis kan man knappast låta bli att skratta åt följande: Det är därför han ser ganska löjlig ut bakom ratten på en sportbil. Det är som att se Bill Gates på en skateboard eller George W Bush i Vita Huset. Det ser helt enkelt fel ut. Och det finns åtskilliga andra exempel på humor i romanen, fast kanske lite torr humor precis som brittisk humor ofta är.

Jag är ju personligen inte särskilt förtjust i deckare (för särskilt mycket thriller kunde jag inte se i den) , men denna bok fann jag i alla fall ett visst nöje av att läsa. Jag blev inte direkt uppslukad av handlingen och kände aldrig att jag ville fortsätta läsa när jag hade lagt den ifrån mig, men det var en stunds underhållning. Om man tycker om deckare rekommenderar jag verkligen att man läser den här och även om man inte gör det så är den läsvärd.

Penelopiaden

Penelopiaden av Margaret Atwood är en omdiktning av Odysséen med ett feministiskt perspektiv. Som man förstår av titeln så är det här Penelope, Odysseus väntande fru, som är huvudperson. Penelope befinner sig i Hades, dödsriket, och det är därifrån hon berättar sin historia.

Romanen är betydligt kortare än Odysséen, endast 164 sidor lång. Romanen är uppdelad i 29 sånger som innehåller allt från ballader till rättegångsprotokoll. Till formen påminner den väldigt mycket om en pjäs. När jag läste den kunde jag samtidigt se framför mig hur man skulle kunna sätta upp den på scenen. Kören, bestående av de tolv pigorna, bidrar naturligtvis till att romanen blir pjäsliknande.

Språkligt var denna roman en fröjd att läsa. Språket varierar mellan de olika texttyperna. Speciellt mycket tyckte jag om dikterna. Ett exempel ur en av dikterna, som jag beundrar dels för rimmen där de tre första verserna rimmar på varandra och den fjärde rimmar på sista ordet i strofen innan och dels för att den nästan är skriven på hexameter:
Så skål till kapten var än han gör sig ett namn,
hit och dit kastad på vida havets famn,
Där han långsamt skyndar mot hemmets hamn-
Odysseus ständigt vattenbegjuten!

Till de dödas rike for han vidare på färden,
Där han ville träffa folk från andevärlden,
Och då särskilt lyssna på Teiresias, en lärd en
Odysseus den förslagne suputen

Romanen var också väldigt humoristisk och jag skrattade högt flera gånger. Till exempel tyckte jag att det var kul att höra de olika historerna om Odysseus irrfärder som skiljer sig något från det man läst i Odysséen:
Rykten kom, med andra skepp. Odysseus och hans män hade supit sig fulla i den första hamn de anlöpt och mannarna hade gjort myteri, sa en del; nej, sa andra, de hade ätit en magisk växt som fick dem att tappa minnet, och Odysseus hade räddat dem genom att binda dem och bära dem ombord. Odysseus hade slagits med en jättelik enögd kyklop, sa en del; nej, sa andra, och slagsmålet handlade om en obetald nota. Några av dem hade ätits upp av kannibaler, sa en del; nej, det var bara ett vanligt bråk, sa andra, där man bitit varandra, blött näsblod och viftat med knivar och spillt blod. Odysseus var gäst hos en gudinna på en förtrollad ö, sa en del; hon hade förvandlat hans manskap till svin- inte så svårt om ni frågar mig- men sen hade hon förvandlat dem tillbaka igen eftersom hon hade förälskat sig i honom och matade honom med okända delikatessermed sina egna odödliga händer, och de två älskade till vanvett varje natt; nej, sa andra, det var bara ett dyrt horhus där han snyltade på bordellmamman.

Jag har tidigare läst två andra romaner av Margaret Atwood, Oryx och Crake och Tjänstekvinnans berättelse. Jag tyckte om båda de böckerna så jag förväntade mig att den här också skulle vara bra. Men jag blev ändå överraskad av hur mycket jag gillade den. Detta är nog det bästa jag har läst på länge. Dock tror jag att man bör ha intresse för och goda kunskaper om grekisk mytologi för att kunna uppskatta den fullt ut. Penelopiaden är ett djärvt litterärt verk som jag verkligen rekommenderar.

Vredens tid

Vredens tid är den tredje boken i C.S Lewis trilogi. Den skiljer sig lite grann från de övriga genom att den utspelar sig på jorden och inte på någon främmande planet. Den är också betydligt längre än de båda övriga och formen skiljer sig också något. Denna bok är uppdelad i kapitel, som i sin tur är uppdelade i kortare numrerade stycken.

En annan skillnad är att det i den här boken är andra huvudpersoner, nämligen det äkta paret Jane och Mark. Mark får ett nytt jobb i en organisation som behärskas av en utomjordisk ondska. Jane börjar plötsligt drömma sanndrömmar och får kontakt med en organisation som kämpar mot ondskan i den organisation som hennes man arbetar inom. Huvudtemat i den här romanen är, precis som i de båda förra, kampen mellan gott och ont. Det intressanta med denna är dock att det poängteras att båda sidorna upplever att de står på den rätta sidan (precis som det är i verkligheten). Detta är något som ofta missas i fantasy och science fiction.

Jag gillar alla paralleller med mytologi som författaren gör. Detta har jag gillat med alla böckerna, men det kanske är mest i denna som mytologin får en viktig roll. Jag tyckte också att det var kul att en kvinna fick en så pass viktig roll i boken. I de tidigare böckerna har ju kvinnorna lyst med sin frånvaro. Men jag blev lite besviken när det visade sig att författarens kvinnosyn knappast blivit bättre. Som förklaring till att Jane och Mark inte är lyckliga i sitt äktenskap säger Ledaren (som för övrigt är Ransom från de tidigare böckerna): De skulle säga att ni inte misslyckats i er lydnad på grund av bristande kärlek utan att ni har mist kärleken därför att ni aldrig försökt lyda. Även i den här boken propagerar Ransom för att det finns grundläggande skillnader mellan män och kvinnor; att de aldrig kan vara jämlika i själen.

I Herrgården, dit Jane flyttar när hon går med på "den goda sidan", delar män och kvinnor på arbetet i köket. Men det uttalas upprepade gånger att män och kvinnor inte kan arbeta tillsammans på grund av könskillnader (de har olika sätt att kommunicera och män är oförmögna att utföra hushållsarbete på ett sätt som gör kvinnor nöjda). Jag blev mycket irriterad mot slutet av romanen. Janes drömmar har spelat en stor roll i kampen för det goda, så hon har spelat en stor roll i att de avgår med segern (ursäkta att jag avslöjar utgången, men det är väl knappast någon som inte kunnat gissa det). Då säger Ledaren till henne: "Gå i lydnad så skall du finna kärlek. Du kommer inte att få fler drömmar. Skaffa barn istället!

Det kanske är detta föråldrade sätt att se på könen som gör att det känns som om den utspelar sig någon gång på 1800-talet och inte just efter andra världskriget. Jag tyckte i alla fall att detta är den klart bästa boken i den här trilogin. Jag uppskattade att den var så vardaglig och jordnära och ändå fantasifull.

Perelandra

Den andra delen i C.S Lewis trilogi heter Perelandra och den kom ut första gången 1943. Också i denna bok är det Ransom som är huvudperson, men nu är det inte till Mars han reser utan till Venus. Han är ditsänd på ett viktigt uppdrag- att rädda planeten från en man som kommer med ofattbar ondska. Huvudtemat i romanen är alltså kampen mellan det onda och det goda. Den kan också ses som en fortsättning på den diskussion om människans natur som han startade i Utflykt från tyst planet.

Dock tyckte jag betydligt bättre om den här boken än om Utflykt från tyst planet, även om jag ibland hade svårt att hålla intresset vid liv. Fortfarande tycker jag att handlingen och miljö- och karaktärsbeskrivningarna är barnsliga och alltför fantasifulla, men temat och diskussionen var intressantare i denna. Handlingen är förresten inte direkt ny. Boken handlar om hur ormen/djävlen (här i form av Weston som fanns med även i förra boken) försöker locka Eva (här i form av Gröna Damen) att göra något som är förbjudet (i Bibeln äta en frukt; här övernatta på Fasta Landet).

Dock håller jag inte med Lewis om särskilt mycket. Tvärtom irriterar jag mig på det mesta han konstaterar om människans natur. Till exempel ogillar jag att han gör en sådan tydlig åtskillnad mellan människor och djur och poängterar att människan härskar över djuren. Eller snarare förnuftsvarelser såsom människan, eftersom vissa karaktärer i båda böckerna ser ut som djur utan att vara djur.

En annan sak som jag också reagerade väldigt starkt på var hur Ransom förespråkade lydnad. Människorna på Venus är av Maleldil (Jesus) förbjudna att övernatta på Fasta Landet och ingen av dem har någonsin ifrågasatt detta och frågat sig varför, trots att det inte finns något uppenbart skäl till förbudet. Weston/djävulen försöker dock så tvivel och trots i Damen och Ransom inser då att förbudet finns till enbart för att Maleldil ska kolla hur lydiga människorna är. Ransom menar vidare att kunskap och upplysning är av ondo, eftersom det kan leda till att människorna ifrågasätter och därmed inte längre är lika lydiga.

Detta stämmer mycket väl in på min syn på religonen, både idag och historiskt. Men som den ateist jag är håller jag naturligtvis inte med. Jag tycker att det är jättebra med kunskap och att människor tänker och funderar. Men risken finns naturligtvis att de, i likhet med mig, upptäcker att religionen bara är sagor...

Ytterligare en sak som jag irriterat mig på i båda böckerna, men främst i denna är hans syn på kvinnor. I Utflykt från tyst planet lyste kvinnorna med sin frånvaro. Men i Perelandra finns en kvinna med. Det poängteras dock att hon är svagare och inte lika klok som mannen. Dessutom inser Ransom "genusets verkliga innebörd": Genuset är en verklighet, och en mer grundläggande verklighet än könet. Könet är i själva verket bara en anpassning till organiskt liv av ett grundläggande motsatsförhållande som delar upp allt skapat. Kvinnokönet är helt enkelt något som har feminint genus. Det finns många andra, och maskulinum och femininum möter oss på ett plan där manligt och kvinnligt helt enkelt skulle vara meningslöst. Maskulinum är inte försvagad manlighet, inte heller är femininum försvagad kvinnlighet. Tvärtom är de organiska varelsernas manlighet och kvinnlighet ganska svaga och suddiga återspeglingar av det maskulina och feminina. Deras reproduktiva funktioner, deras olikhet i styrka och storlek uttrycker delvis men förvirrar och förvränger också delvis det motsatta förhållandet.

Att det skulle finnas någon grundläggande åtskillnad mellan män och kvinnor håller jag absolut inte med om. Men jag kan också förstå att Lewis har den uppfattningen eftersom han levde i en tid när när det var en vanlig uppfattning. han umgicks ju också mycket med J.R.R Tolkien och hans ganska taskiga kvinnosyn har säkert påverkat även C.S Lewis.

Intressant är dock att det finns många hänvisningar till myter i Perelandra. Det kan ses som en motsats till religionen, men om man känner till att Tolkien ansåg att alla myter egentligen handlade om Gud kan man lätt anta att denna åsikt även färgat av sig på Lewis. Det kan man ganska tydligt se i denna roman.

Om man vill tänka, reflektera och kanske diskutera är detta en bra roman. Om man bara vill ha en stunds underhållning rekommenderar jag att man väljer något annat.

Utflykt från tyst planet

C.S Lewis är kanske mest känd för sina böcker om landet Narnia, vilka jag älskade när jag var yngre. Jag blev därför förvånad när jag på biblioteket hittade en trilogi av C.S Lewis som jag inte ens hört talas om. Till skillnad från Narnia-böckerna riktar sig dessa till vuxna så det kan vara därför jag inte läst dem. Den första boken i denna trilogi heter Utflykt från tyst planet och kan väl närmast klassas som en science fiction-roman.

Den handlar om läraren Ransom som av en slump hamnar hos en elak vetenskapsman och hans nästan lika elaka kumpan. I sitt rymdskepp tar de Ransom med sig till en främmande planet för att offra honom till de varelser som befolkar planeten. Planeten visar sig så småningom vara Mars och den är väldigt fantasifullt beskriven. Där träffar Ransom också på de gudalika varelser som befolkar universum (men inte jorden).

På många sätt tycker jag att denna roman var väldigt barnslig. Beskrivningen av hur planeten ser ut, med blått vatten, röda skogar och gröna klippor, är mer som något ett barn skulle kunna fantisera ihop utan att verkligen tro att det ser ut så. Även varelserna som finns i planeten är lika fantasifulla. Handlingen i boken är inte heller särskilt intressant och fångande. Jag är inte heller övertygad om att varelser och väster blir extra långa bara för att tyngdkraften på Mars är lägre än på jorden.

Man bör dock tänka på att boken faktiskt är skriven 1938. Jag vet inte riktigt hur mycket man visste om rymden på den tiden, men att man inte visste lika mycket som idag vet jag. Till exempel så hade ingen företagit några rymdresor på den tiden och därför kan man överse med missuppfattningen att jorden ser ut som månen sedd från rymden. Författaren verkar också anta att månen är större än jorden, vilket jag tycker verkar lite konstigt för det faktum att månen är mycket mindre än jorden borde man ha vetat vid den tiden.

Det viktiga med den här boken är dock varken vetenskapliga fakta eller planetens utseende, utan en diskussion om människans natur och utveckling. Detta är också den enda intressanta i boken. I mycket av det han skriver om mänsklighetens natur; att det finns människor som är "böjda" (d v s onda) och att människor är giriga, håller jag med. Jag ogillar dock de religiösa antydningarna, för jag tror absolut inte att religionen skulle göra någonting bätte, snarare tvärtom. Jag vet att C.S Lewis var religiös (vilket märks inte minst i Häxan och lejonet), men har nog aldrig insett hur djupt religiös han var.

Delarna i denna trilogi kan mycket väl läsas separat eftersom varje bok är avslutad.

En plats de kallar Lyckan

En plats de kallar Lyckan av Mårten Sandén är en ungdomskärleksroman. Boken har två huvudpersoner, John och Mia. Mia har gått ut nian utan slutbetyg, bor hos sin mamma och jobbar som diskare på en pizzeria. När hon känner för att komma undan från sin blåögda bästis Lina, hennes äldre kille och hans påtränagnde kompis gömmer hon sig i ett igenbommat lusthus i parken. John ska bli läkare precis som sin mamma och har sökt till Lundsberg till hösten. Den vackra villan i den fina delen av stan står kvar men innanför väggarna har allting rasat. John kämpar för att ingen ska förstå vad som händer och hur han själv mår. Istället för att åka på språkresa till Frankrike gömmer han sig i det igenbommade lusthuset i parken.

Precis som de flesta ungdomsromaner är denna väldigt lätt att läsa och det går också ganska fort. Det är rätt mycket dialog och det händer saker hela tiden. Meningarna är också korta, vilket gör att läsningen går fortare. Man drivs framåt i läsningen av att man vill veta hur det ska gå för både John och Mia med deras privata problem, men också om (eller kanske snarare hur och när) de ska bli ett par.

Jag gillade den här boken. Det var svårt att lägga den ifrån sig och jag läste ut den på en dag. Detta är författarens första ungdomsroman; tidigare har han bara skrivit böcker för mellanstadiet. Jag hoppas dock att han fortsätter att skriva för lite äldre ungdomar. Jag kommer att hålla ögonen öppna för fler ungdomsromaner av honom. Jag vet inte om jag kommer att använda just denna roman i min undervisning, eftersom den egentligen inte inbjuder till särskilt mycket funderingar och diskussioner. Men jag kan tänka mig att rekommendera den till elever som söker sådan här litteratur att läsa på sin fritid eller när de själva får välja vad de ska läsa.

Utanmyr

Utanmyr av Sofia Nordin handlar om stockholmstjejen Johanna, som följer med en tjej, Susanna, hon träffat på en fest till ett kollektiv i norra Sverige. Susanna fascinerar henne och det gör även platsen de kommer till, Utanmyr. Människorna på gården tar väl emot henne och den första tiden blir som en förälskelse. Men efter ett tag inser hon att det finns hemligheter. Vem är Sara som har ristat in sitt namn i plankorna i hennes säng? Och varför blir alla så konstiga när hon frågar?

Denna roman var väldigt kort, endast ca 150 sidor, och för min del kunde den gärna ha fått vara längre. Den var spännande och fångade mitt intresse redan från början. Mer eller mindre sträckläste jag den. Språket i romanen var väldigt bra, ibland nästan lite poetiskt. Eftersom jag bor i norra Sverige kände jag också igen mig i beskrivningen av omgivningen av skogen och myren.

Det enda som jag kunde reta mig på lite grann i romanen var Johannas blåögdhet. För att följa med en okänd människa till ett kollektiv ute i obygden, långt från civilisationen, är verkligen blåögd. Alla människor känner väl till hur sekter fungerar. Även om just detta kollektiv inte råkar vara religiöst så finns det ändå gemensamma nämnare. Men jag tycker inte att detta gör romanen mindre trovärdig, eftersom jag vet att många människor faktiskt fastnar i olika sekter även i vårt upplysta samhälle. Dock skulle jag ha velat veta lite mer om de bakomliggande orsakerna till varför hon följde med till kollektivet.

Jag vet inte om Sofia Nordin har skrivit fler romaner än denna, men det är definitivt en författare som jag kommer att kolla upp lite grann. Jag gillar hennes sätt att skriva, både språket och hennes sätt att bygga upp spänningen. Så jag hoppas att det finns fler romaner av henne eller åtminstone att det kommer fler med tiden.

Hemma hos Martina

Hemma hos Martina av Martina Haag är en krönikesamling som handlar om hennes liv. Den handlar om hur hon försöker få livet med tre barn, två katter och en stökig man att gå ihop med en skådespelarkarriär, vars höjdpunkt verkar bestå av provfilmningar för finskt diskmedel.

Denna krönikesamling är mycket rolig. Den är också mycket lättläst, eftersom varje krönika är ganska kort. Dock känns den av förklarliga skäl lite frammentarisk och hoppig, även om den faktiskt är i kronologisk ordning. Det är dock många tillbakablickar på t ex Martinas stökiga skoltid. Bokens största förtjänst är humorn och de finurliga funderingarna. Många av de saker som Martina funderar på har jag själv funderat på t ex Jag såg den där reklamfilmen med en liten kille som sitter på toa och som puffar på någon slags doftgrunka för att det ska lukta blomma istället för barnbajs. Och jag bara undrar en grej. Om man nu är så psykat hygienhysterisk som förälder att man tycker att ens lilla unges bajs luktar så vidrigt att man måste köpa någon mysko doftpuff. Borde man då inte tycka att att det är ännu värre att han inte torkar sig när han är klar? Man här en röst: -Är du färdig? Och då bara skuttar ungen ner från toan och drar upp brallorna.

Och: Varför är det inte sommartid året om? Dom hittade ju på sommartiden för att man ville utnyttja ljuset så mycket som möjligt. Varför skulle man då vilja ha det extra mörkt under vintern? Sommartid= verklig tid från och med nu. Är det någon som pratar med Norge och dom andra länderna så att det blir worldwide?

Språket är vardagligt och ibland talspråkligt. Språket är också ganska ungdomligt, då hon t ex använder uttryck som apdyrt och värsta tålamodet. Författaren hittar dessutom på en hel del egna ord, som t ex illgulliga, vilket jag tycker är uppfriskande.

Detta kanske inte är någon stor författarkonst, men boken var i alla fall mycket underhållande och mycket kan man känna igen sig i även om man inte är trebarnsmamma och skådespelare. Den är definitivt läsvärd som en stunds underhållning.

Framgångens pris

Jag har nu läst Framgångens pris av Michael Connelly. Jag har haft den liggandes i bokhyllan länge nu, men har aldrig kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om Henry Pierce som just flyttat ifrån sin flickvän in i en ny lägenhet och har nytt telefonnummer. Men någon har haft hans nummer tidigare. Det ringer hela tiden män som söker efter en kvinna vid namn Lilly. När han börjar undersöka saken visar det sig att Lilly är prostituerad, men att hon är försvunnen. Pierce blir alltmer besatt av att försöka hitta henne, men plötsligt pekar alla spår på att den är han själv som skulle vara orsaken till hennes försvinnande.

Detta är en ganska typisk kriminalroman/deckare, fast enligt min mening något bättre än genomsnittet. Den lyckades i alla fall hålla mitt intresse uppe mesta delen av boken. Jag drevs framåt i läsningen av att jag ville veta vad som hänt Lilly och hur Pierce ska komma ur sin knipa. Och vem är det som försöker sätta dit honom?

Som vanligt i denna typ av romaner är språket inte särskilt märkvärdigt och som vanligt retar jag mig på författarens övertydlighet. Jag gillar absolut inte att bli underskattad som läsare. Detta gäller inte bara ledtrådar, utan också vanliga handlingar som t ex när några skrattar åt ett skämt och en av personerna slår näven i bordet så känner sig författaren tvungen att förklara att han gör det för att understryka det roliga. Helt onödigt.

Ett annat litet irritationsmoment är beskrivningen av vad Pierce arbetar med. Det har visserligen en ganska viktig del i handlingen, men varför göra det så krångligt? Jag fattar inte vad det är han håller på med och därmed inte heller om det är trovärdig (även om det inte känns särskilt trovärdigt). Det är alldeles för tekniskt avancerat och känns mest som att författaren vill briljera med kunskaper inom ett område. Här är en liten förklaring på vad han jobbar med:
Det vi försöker göra på Amedeo, och vad de försöker göra på Bronson Tech och Midas Molecular och i dussintals andra företag och på universitet och statliga institutioner över hela världen, är att skapa datorkretsar gjorda av molekyler. Att försöka bygga ett helt datorsystem endast baserat på molekyler från organiskt material. En dator som en vacker dag uppstår ur en behållare med kemikalier och vars molekyler är självorganiserande beroende på enligt vilket recept kemikalierna blandas. Här handlar det om en dator som framställs utan användning av vare sig kisel eller magnetiskt material. Den blir oerhört mycket billigare att bygga och får en ofattbar prestanda- där en enda tesked molekyler kommer att kunna lagra mer än det största system som idag är i bruk.

Men på det stora hela var denna roman en ganska lagom underhållande och spännande läsning under en ett par mycket varma sommardagar.

Mias hemlighet

Mias hemlighet är den tredje boken om Maria Erikssons liv på flykt. De andra två, Gömda och Asyl, har Maria Eriksson skrivit i samarbete med Liza Marklund. Men den här gången skriver hon själv och jag undrar verkligen varför hon inte skrivit också de andra två själv. Det är ju uppenbart att hon kan själv, kanske till och med bättre än Liza Marklund. Visserligen är detta kanske inget litterärt mästerverk, men här är det innehållet som är viktigt.

Efter tretton år på flykt undan Mias f d pojkvän, som misshandlat och hotat att döda både henne och dottern, får Mia och hennes familj asyl i USA. Hon och maken Anders skiljer sig och hon försöker återigen börja om på nytt. Nytt hem och nya vänner. Men hon har en hemlighet- en gång tvingades Mia svika sitt eget barn. Två barn tog hon med sig när hon flydde men ett barn lämnade hon kvar i Sverige. Han är nu en vuxen man och vet inte varför hans mamma försvann. Kan hon förlåta sig själv för det?

Det var intressant att få läsa fortsättningen och få veta mer om hur det har gått för Mia. Asyl uppfyllde inte mina förväntningar på att få veta hur det har gått, så därför blev jag glad när jag hittade denna bok på biblioteket. Den lämnade mig mycket mer tillfredsställd än Asyl. Denna bok slutar lyckligt, i alla fall så lyckligt som den kan sluta. Jag känner att jag nu är nöjd; jag behöver inte veta mer om Mias liv.

Jag tycker visserligen att det är lite obehagligt att folk verkar gilla att frossa i andras olyckor och elände så mycket. Dessa böcker, och många andra liknande, har ju blivit väldigt populära. Men samtidigt tycker jag också kvinnomisshandel och förföljelse är viktiga saker att skriva om. Jag är säker på att dessa böcker gett många kvinnor hopp och mod att ta sig ur svåra situationer.

Den här boken var välidgt lättläst. Jag läste ut hela på en dag utan att ens sträckläsa. Språkligt är den väldigt enkel med korta meningar och mycket repliker. Jag gillar dock de kursiverade avsnitten som finns mellan kapitlen i början av boken. De är nästan poetiska.
Bilden, hon skulle ha svårt att beskriva den.
Stunden är kort.
Svävande kan den komma, ett mjukt moln, som fyller henne. Diffust i konturerna.
Molnets många små partiklar svävar fritt men hakar så småningom tag i varandra.
Det är då mönstret framträder. Klart och exakt inom henne, med alla ljuvliga detaljer.
Men inte länge.
En blixtrande sekund.
Eller en ljuv minut.
Så kan det vara, skulle hon säga om hon tvingades beskriva, och på flera andra sätt.
Men alltid kort.