Skugg-gömman

Detta är en ungdomsroman av Maria Gripe som jag inte har läst tidigare. Skugg-gömman är en fortsättning på Skuggan över stenbänken och ...och de vita skuggorna i skogen, som jag läste när jag var ung. Den här roman kom dock inte ut förrän -88 så jag antar att jag då hade slutat att läsa ungdomsromaner. Det finns ytterligare en bok som handlar om samma personer, som egentligen kommer före denna och som heter Skuggornas barn. De går dock att läsa fristående, även om jag skulle ha föredragit att läsa dem i rätt ordning.

Denna roman handlar om Carolin, som skriver en "undersökning av livet", hennes eget liv. Hon bor numera i Stockholm och ägnar sig åt teater. Hon för anteckningar och beskriver sin omgivning och vad som händer henne. Det är också väldigt mycket tillbakablickar eftersom hon försöker göra upp med sitt förflutna. Hon skriver också brev till sig själv, eller rättare sagt så skriver Carolin brev till Saga och Saga skriver ibland brev till Carolin. Detta är också ett sätt för Carolin att hitta sig själv. Hon blir också vän med Ingeborg som hon känner från teatern och hon lär känna Gerda och hennes två små barn Åke och Tyra. Carolin hjälper dem till ett bättre liv. Och så finns förstås Berta och hennes/deras pappa, Arild och Rosilda på Rosengåva och Lydia, hennes mor med i bilden. Och så finns ju också den där okände unge mannen med de speciella ögonen.

Det var ju rätt länge sedan jag läste de andra romanerna av Maria Gripe, så jag kom inte ihåg så mycket. Men tack vare tillbakablickarna i den här romanen kände jag inte att det var något problem. Jag kom ihåg det mesta med lite hjälp. Dock tyckte jag inte att den här romanen var lika bra som de tidigare. Men det är förstås mycket möjligt att jag tycker det på grund av att jag är äldre och har mer "läserfarenhet" nu. Fast den var helt klart läsvärd, speciellt om man tyckte om de tidigare romanerna.

Språket var väldigt enkelt, Jag upplevde det som att denna var enklare än de tidigare, men det är möjligt att jag minns fel. Hela romanen gick rätt fort att läsa trots att den var över 500 sidor lång. Jag irriterar mig dock på att det finns väldigt många fristående bisatser. Det ger ett korthugget och slarvigt intryck. Jag fastnade speciellt för ett tankeväckande påstående i romanen: En verkligt intelligent människa kan inte vara elak. Därför att hon genomskådar hur dum elakheten i själva verket är. Trots att det även här finns en fristående bisats fastnade jag för det här citatet eftersom det fick mig att börja fundera. Och jag kom fram till att det förmodligen är sant.

Det fanns även en del andra tänkvärda saker i romanen och det uppskattade jag. Men jag tyckte tyvärr att handlingen var lite tunn och dessutom har jag alltid, även i de tidigare romanerna, tyckt att Carolin är en rätt osympatisk person. Hon är alldeles för självcentrerad och nyckfull. Eftersom denna roman egentligen bara handlade om Carolin blev jag aldrig riktigt engagerad i handlingen. Kanske det dock hade varit bättre om jag hade läst Skuggornas barn innan; det hade kanske gett mer förståelse.