Anhörig

Detta är en bok som jag länge funderat på att läsa när jag sett den i bokaffären och på biblioteket. Av någon anledning har det dock aldrig blivit av. Men nu har jag gjort det och jag måste säga att den inte alls motsvarade förväntningarna. Anhörig av Katerina Janouch handlar om en ung kvinna som är gift med en man som är alkoholist. Hon tar hand om de fyra barnen medan mannen är ute på krogen och super och använder kokain. Den handlar också om hur de försöker bli en normal familj.

Detta är en roman, men är delvis också självupplevd. Med att skriva romanen ville författaren sätta den anhöriga, inte missbrukaren, i fokus. Hon ville också visa att på att missbruk kan finnas även under en till synes perfekt yta. Detta säger hon i en intervju i det extramaterial som finns med i slutet av romanen. Anledningen till att jag ville läsa boken var att jag tycker att ämnet är viktigt. Men tyvärr måste jag säga att romanen var en besvikelse.

Jag hade mycket svårt att identifiera mig med någon av personerna (utom då kanske möjligen med den stackars barnlösa systern). Speciellt har jag svårt att förstå varför en kvinna gifter sig med en man trots att hon är medveten om att han har alkoholproblem.l Och dessutom skaffar tre barn med honom, när alkohol- och drogproblemen verkligen är uppenbara. Jag är naturligtvis medveten om att sånt händer, men författaren fokuserar alldeles för mycket på eländet. Hon skriver visserligen att mannen var charmig och det fanns goda stunder, men inget av detta beskrivs på något vis i romanen. Om det trevliga hade framkommit tydligare hade jag nog mer kunnat förstå huvudpersonen.

Författarens ambition att visa att en missbrukare inte alltid är en skitig, illaluktande gubbe på en parkbänk lyckas rätt bra. Mannen i romanen har ett jobb som ägare till en innekrog och barnen är problemfria. Varken släkten (utom systern) eller vänner misstänker att det finns problem i familjen. Men jag tycker nog att det är rätt onödigt att visa på; idag vet nog de flesta att missbrukare finns i alla samhällsskikt.

Det jag mest ogillar med romanen är dock att den slutar lyckligt. Jag tycker att det leder till att romanen inte känns särskilt trovärdig. Visserligen händer det att människor lyckas komma ur ett missbruk och att äktenskapet fortsätter och de blir en perfekt, lycklig familj. Men den erfarenhet jag har är att det väldigt sällan fungerar på det viset.

Det var dock i synnerhet två saker som jag verkligen irriterade mig på: att det påstås att det är en sjukdom både att vara alkoholist och anhörig och att Anonyma Alkoholister och deras 12-stegsprogram framstår som den enda lösningen. Jag anser inte att alkoholism är en sjukdom. Att kalla det en sjukdom är att frånta missbrukaren allt ansvar. Och att påstå att det är en sjukdom att vara anhörig till en missbrukare är enbart fånigt...

AA lyckas naturligtvis hjälpa en hel del missbrukare och det är självklart bra. Men jag tycker inte om att deras program bygger på kristen tro. De menar att man inte kan komma ur sitt missbruk om man inte erkänner gud och blir kristen. Det är också det som jag starkt ogillar. Eftersom jag haft en f d alkoholist i familjen genom min halvbrors pappa vet jag att det också finns andra vägar att gå, t ex Länkarna som bygger på att medlemmarna ska hjälpa och stödja varandra. Hon skriver dock att en missbrukare inte får återfall, utan att de tar återfall. Detta tycker jag var väldigt klokt och jag håller helt med om det.

En fördel med romanen var att den var väldigt lätt att läsa. Texten var luftig och språket var enkelt. Det är också möjligt att romanen kan vara mer givande för en person som lever med en missbrukare, som kan "fylla i luckorna" med egna upplevelser. Också för någon som inte har någon som helst erfarenhet av missbruk kanske den kan vara upplysande. Men så fantastisk som de många citaten från kritiker och läsare som finns både på framsidan, baksidan och bland extramaterialet kan jag inte tycka att den är.