White

White är en nyutkommen roman av Marie Darrieussecq handlar om den franskfödda amerikanskan Edmée och skandinaven Peter. De ingår i ett projekt, Whiteprojektet, vars uppgift är att bygga en forskningsstation på Sydpolen. Båda har mörka och tunga minnen med sig i bagaget. Men när Edmée och Peter träffas dras de till varandra av en passion som de inte kan kämpa mot.

Jag har alltid, av någon anledning, tyckt att polarexpeditioner är intressanta; inte med tanke på forskningsresultaten utan med tanke på människornas levnadsvillkor. Och jag tyckte att den här romanen skildrade människorans levnadsförhållanden på stationen på ett bra sätt. Det framkom verkligen hur trist, trångt och tråkigt de har det. Också kylan skildrades på ett mycket bra sätt, nästan så att jag frös medan jag läste.

Språket var också väldigt intressant. Den är mycket poetiskt skriven; det är nästan som en enda lång, berättande dikt. Jag gillade det poetiska i romanen. Men det var samtidigt lite jobbigt. Ibland tog språket lite överhanden och jag tappade fokus på handlingen. Dessutom kände jag mig ibland lite stressad av att det var så högt "tempo" i texten. Detta beror mest på att hon använder sig alldeles för mycket av satsradning. Anledningen till att jag retar mig på satsradningen kan kanske vara att jag är blivande svensklärare. Dock anser jag att satsradning kan vara okej i skönlitteratur och jag brukar inte alls reta mig på det. I denna roman tycker jag dock att det blev för mycket.

Romanen kändes väldigt tidlös. Människors tankar, problem och passioner är desamma i det förflutna, i nutiden och i framtiden. Det tog faktiskt ganska lång tid innan jag insåg att romanen faktiskt utspelar sig i framtiden, om än inte särskilt långt in i framtiden. Denna tidlöshet bidrog till romanens känsla av overklighet. Även romanens övernaturliga väsen bidrog till känslan av overklighet. Dessa väsen, andar, fantomer, spöken eller vad man vill kalla dem är de som betraktar och berättar vad som händer.

Jag är inte riktigt säker på vad jag tyckte om den här romanen. Jag gillade känslan av kyla och tidlöshet och jag tyckte att hon skildrade passionen mellan Edmée och Peter på ett mycket bra sätt. Jag hade heller inget emot de övernaturliga fantomerna. Dock tyckte jag att handlingen var lite tunn och jag stördes rätt mycket av språket, även om jag också uppskattade det poetiska.