This Charming Man

This Charming Man av Marian Keyes köpte Jonas till mig när han var i USA, men det är först nu jag har kommit mig för att läsa den. Jag har läst och tyckt om alla Keyes tidigare romaner (Vattenmelonen, En oväntad semester, När Lucy Sullivan gifte sig, Sista chansen, Sushi för nybörjare, Änglar, Å andra sidan och Anybody out there?), så jag hade ganska höga förväntningar på den här.

Den här romanen har tre huvudpersoner som alla har kopplingar till samma man, politikern Paddy de Courcy. Lola är flickvännen som chockas av nyheten att Paddy ska gifta sig med en annan kvinna. För att komma över det åker hon ut på landet och där lär hon känna lokalbefolkningen och blir också värd för transvetitträffar på fredagkvällarna. Grace är journalist och kände Paddy som ung, då han var tillsammans med hennes tvillingsyster Marnie. Marnie är gift och har två barn, men har också alkoholproblem, vilket hon vägrar att erkänna.

Det tog lite tid innan jag kom in i den här romanen, men när jag väl gjort det var den riktigt bra. Jag är ingen älskare av chic-lit, men Marian Keyes böcker har jag tyckt om i alla fall. Något av det jag gillar med Marian Keyes är att hon faktiskt utvecklas som författare. Istället för att bara skriva samma roman om och om igen (som så många andra inom samma genre) vågar hon gå vidare och ta upp nya ämnen. I den här romanen tar hon bl a upp alkoholism och kvinnomisshandel och det gör att den får lite mera djup än de flesta andra romaner i samma genre, samtidigt som den förstås också innehåller en del humor och romantik.

Marian Keyes väljer att skriva om de tre olika kvinnorna på olika sätt. Graces avsnitt är skrivna i jagform, medan Marnies är skrivna i trede person och Lolas är skrivna som någon sorts dagboksanteckningar. Jag tycker att det är en bra idé att skriva på olika sätt för varje person, för det gör det lättare för läsaren att hänga med. Dock gillade jag verkligen inte anteckningsformen hon valt att använda i Lolas avsnitt, eftersom hon då inte skriver med fullständiga meningar. Det är inte svårt att förstå, men det stör mig ändå.

Jag tycker inte heller att hon lyckas helt med att ha flera huvudpersoner. Enligt omslaget handlar romanen om fyra kvinnor och den fjärde är då Alicia, kvinnan som gifter sig med Paddy de Courcy. I två avsnitt på sammanlagt ca 20 sidor i hela romanen på drygt 550 sidor, ett i början och ett i slutet, handlar om Alicia, men jag tycker inte att det är tillräckligt för att se henne som en av huvudpersonerna. Därför tycker jag också att det var rätt onödigt att ens ta med henne. Det som berättas i hennes avsnitt kunde någon annan ha berättat istället. Det känns också som att Lola och Grace är viktigare karaktärer i romanen är Marnie. Avsnitten om Marnie och hennes alkoholproblem är dock väldigt intressanta, men känns lite som ännu en handling i handlingen.

Jag gillade den här romanen och på slutet var det svårt att lägga den ifrån sig eftersom man ville veta hur det skulle gå (även om man förstås i stora drag vet hur de kommer att sluta). Dock tycker jag att Keyes kunde ha kortat ner den här romanen lite grann. Den är absolut inte långtråkig, men historien skulle ha kunnat berättas på ett mer kortfattat sätt.

Yngling på guld

Yngling på guld av Ernst Brunner har undertiteln Roman om ett brott och det är precis vad den handlar om. Den handlar nämligen om rånet på Nationalmuseum år 2000, då två tavlor av Renoir och en av Rembrandt stals. Den vykortsstora tavlan Yngling på guld var försvunnen i fem år innan den återbördades till Nationalmuseum. Detta är alltså en roman om ett brott som inträffat och fått sin upplösning innan romanen skrevs, så den erbjuder inga överraskningar. I den första delen får man lära känna förövarna och ta del av deras planering och utförandet av kuppen samt ta del av den polisutredning som ledde till att några av dem greps. I den andra delen får man läsa om hur tavlan kom till på 1600-talet, om Rembrandts liv och om vad som hänt tavlan fram tills den 370 år senare stals från Nationalmuseum. I den tredje delen kommer upplösningen då man får fast de som har Rembrandts tavla undanstoppad i en lägenhet i Stockholm. Eftersom svensk lagstiftning inte tillåter brottsprovokation fick man ta hjälp av amerikansk och dansk polis för att få tag på tavlan.

Jag tyckte att idén bakom den här romanen var väldigt bra, men tyvärr känns det inte som att Brunner lyckas särskilt bra. Brunner har använt sig av förundersökningsprotokoll, avlyssningsband och domstolsprotokoll för att skriva sin roman och det märks. Det känns nästan som att läsa ett enda långt förundersökningsprotokoll utbroderat med lite annat. Därför känns det inte som att man lär känna karaktärerna ordentligt och man får inte heller riktigt kläm på relationen mellan de olika personerna i gruppen.

Den andra delen som handlade om Rembrandt och hans liv var betyldigt intressantare. Den delen påminde mig lite grann om Tracy Chevaliers böcker, eftersom hon också skriver historiska romaner om tavlor. Det märks att Ernst Brunner har läst in sig ordentligt på ämnet. Det var dock ibland till nackdel, eftersom det i den här delen ibland inte kändes som att jag läste en roman, utan en läroboksbiografi om Rembrandt.

Dock är den andra delen välskriven, vilket man inte kan säga om de två andra delarna. Han gör så många språkliga fel att det är svårt att överse med. Det jag retar mig mest på är att han använder stog istället för stod. Det är möjligt att han gjort det medvetet för att få språket att verka modernt (för han använder det inte i den historiska delen), men det blir bara irriterande. Irriterande är också alla de syftningsfel han gör. Tyvärr inga syftningsfel som blir oavsiktligt roliga, utan bara syfningsfel som gör att romanen blir en liten aning svårläst eftersom man då och då måste hejda sig och tänka till på vad han menar.

Men annars var det en relativt lättläst roman, speciellt i de moderna delarna. Dialogen kändes ibland lite störande, med meningar som Jag försöker minnas, du vet, men det är så svårt att komma... och tänka så långt bak vad jag gjorde vid den tiden. eller Det var klockan fyra på eftermiddagen och jag handlade julklappar med min tjejkompis. Senare jag tror jag klappade in dom. Samtidigt ger dialogen en känsla av autenticitet, eftersom jag antar att dialogen kommer från polisens inspelningar av förhören och att de här personerna faktiskt pratade så. Det är ju som bekant ganska stor skillnad på talat och skrivet språk och det kan kännas lite konstigt med talat språk i en skriven roman, men i det här fallet tycker jag att det var bra.

Den här romanen kändes inte riktigt som en helhet på grund av att den bestod av tre delar, varav den ena tog upp tavlans historia. Det är absolut inte ointressant att läsa om tavlans tillkomst och Rembrandts liv, men jag hade nog hellre velat ha det mer inbakat i själva romanen istället för separat i en egen del, som dessutom skiljer sig väldigt mycket i stil från den övriga romanen.

Som helhet var det dock en ganska intressant roman, dels att läsa om hur kuppen planerades och utfördes och dels hur det gick. Just i den delen finns nog det mest intressanta, eftersom det var okonventionellt att använda sig av brottsprovokation för att lösa fallet. Jag tror att Brunners syfte med att skriva romanen varit att väcka debatt om detta med brottsprovokation: Efter tingsrättens domar i december 2005 yrkade åklagaren på skärpta straff för samtliga inblandade i häleridelen, dvs i försöken att sälja Rembrandt. Hösten 2006 hölls därför nya förhör i hovrätten som kom till slutsatsen att brottsprovokationen varit så uppenbart otillbörlig att man i stället meddelade påföljdseftergift och frikände samtliga.

Kärlekens arkitekt

Kärlekens arkitekt är skriven av Emilio Calderón och handlar om José Maria, en ung spanjor som under spanska inbördeskriget söker sin tillflykt till spanska akademien i Rom. För att få tag på pengar säljer de en del böcker som finns i akademiens boksamling. Men det visar sig snart att en av böckerna de sålt dolde en hemlighet, Skaparens karta, en karta som sägs vara ritad av Gud. De upptäcker snart att det finns många som vill ha tag på den: nazisterna med Himmler i spetsen, Vatikanen och de allierade. José Maria och den unga kvinnan Montse blir värvade som spioner. José Maria förälskar sig i Montse, men när de träffar prinsen (och fascisten) Junio Valerio Cima Vivarina blir Montse genast förälskad och känslorna tycks vara besvarade.

På omslaget står det att detta är En annorlunda spionroman och en svidande vacker kärlekshistoria från andra världskrigets Rom. Det tycker jag är en ganska bra beskrivning av den här boken, även om jag personligen kanske inte skulle ha använt just orden svidande vacker. Det här är dock en roman som man inte kan låta bli att jämföra med andra. Författaren är spanjor och hans sätt att skriva påminner en hel del om Carlos Ruiz Zafóns sätt att skriva. Temat kärlek är också gemensamt för de båda spanska författarna. Dock tycker jag kanske att Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafóns roman var lite bättre.

Eftersom den här romanen utspelar sig i Rom under andra världskriget kan jag inte heller låta bli att jämföra den med Historien av Elsa Morante. Morantes roman var betydligt tjockare och allvarligare, men jag tycker att Kärlekens arkitekt lyckades bättre med att skildra hur det var i Rom under kriget. Miljöbeskrivningarna var nämligen mycket bra och då jag varit i Rom kände jag naturligtvis igen vissa platser och det tycker jag alltid förhöjer läsvärdet lite grann. Exempelvis ligger spanska akademien i Trastevere, där också jag bodde när jag var där.

Och självklart kan man inte undgå att jämföra en spionroman om ett upphittat religiöst föremål med Dan Brown, främst då Angels and Demons, som ju också utspelar sig i Rom. Jag tyckte om Angels and Demons och en av anledningarna till det är just att den utspelar sig i Rom. Som sagt så gillar jag att läsa om platser jag har varit på. Dock är Kärlekens arkitekt inte en thriller/spionroman på samma sätt som Angels and Demons, utan främst är den nog att betrakta som en kärleksskildring.

Den här romanen var välskriven, intressant och lite spännande, även om spänningen inte var huvudsaken i den. Jag kom in i den på en gång och ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända mellan José Maria och Montse, vem Junio Valerio är och varför han hjälper dem och vad som ska hända dem i jakten på Skaparens karta. Jag tyckte också om att jag som läsare blev lite överraskad när historien får sin upplösning.

Jag gillade alltså den här romanen och speciellt fastnade jag för följande citat:
Jag vill visa att en boks värsta fiende faktiskt inte är insekter, eld, solljus, fukt eller tidens gång, utan människan. Det är verkligen ironiskt när man tänker på att det är människan som har skapat boken. Det är som att säga att människans värsta fiende är Gud, hennes skapare... Fast möjligheten finns ju att Gud ogillar människan lika mycket som hon ogillar böcker...

Svart som synden

Svart som synden är Stephen Booths åttonde roman om Edendalepoliserna Ben Cooper och Diane Fry. I den här boken hittar några byggjobbare ett lik på den ensliga bondgården Pity Wood. Snart hittas också ett andra lik, som saknar huvudet, på gården. Liken har legat där ett respektive tre år, så det finns inte många ledtrådar att gå efter. De försöker få hjälp av lokalbefolkningen, men de är inte så villiga att prata med polisen.

Jag tycker att Stephen Booth skriver bättre än de flesta deckarförfattare, men det jag gillar mest är hans person- och miljöbeskrivningar. Han lyckas med att få karaktärerna levande, även bikaraktärerna, t ex de osamarbetsvilliga byborna, och man kan inte låta bli att tycka om både Ben Cooper och Diane Fry. Dock tycker jag att det börjar bli dags att det händer något mer mellan dem, så det hoppas jag på inför nästa bok. Även miljöerna är så bra beskrivna att man nästan kan känna det strilande engelska regnet och se de gamla gården framför sig.

Jag tycker också att han lyckas bra med att skapa spänning och hans böcker är inte lika förutsägbara som de flesta deckare är. I den här tyckte jag att det var väldigt intressant med beskrivningarna av gammal vidskepelse, som skrikskallar och hjälpande händer:
'Den hjälpande handen skulle komma från en avrättad brottsling och huggas av medan liket hängde i galgen', läste Cooper i guideboken. 'Det finns ett recept här', avbröt Amy. Hon var elva år nu och märkvärdigt vuxen på många sätt. Cooper började tycka synd om lärarna i hennes nya skola. Hon kunde vara obarmhärtig om man tråkade ut henne. 'Vad då, sa du?' 'Ett recept'. 'Som i en kokbok? Den sortens recept?' 'Ja, det är det väl.' "Receptet är enkelt om man vill konservera en hjälpande hand", står det. Cooper såg på sin brorsdotter och undrade över den plötsliga förändringen i tonfallet. Nu var hon intresserad. Det var äckligt bara att stå och titta på en konserverad hand, men att lära sig att konservera den själv...det var coolt. Han borde väl inte bli förvånad. ' "Krama blodet ur handen. Bind in den i en svepning och låt den ligga och dra i en lösning med salpeter, salt och peppar i två veckor. Låt den sedan torka i solen". /.../" Dessutom behövs ett ljus, stöpt av fett från en hängd, vax samt sesam från Lappland." ' /.../ 'Jag vet hur man använde den hjälpande handen', sa Cooper. 'Man satte ett ljus mellan fingrarna på de och sedan tände man dem när man bröt sig in.' 'När vad då?' 'Jo, den användes av inbrottstjuvar. De trodde att den gjorde dem osynliga. Och att den hindrade dem som bodde i huset från att vakna.' hade man använt hårtestar. De hade doppats i talg- dels från Det sista stycket på det förklarande anslaget brydde han sig inte om att läsa upp. Till ljusvekarden hängdes kropp, dels från en gammal hankatt- och sedan hade ljusen helgats genom att man läste Fader Vår baklänges.

Eftersom jag gillar lite morbida saker tyckte jag att detta var intressant. Det fick mig också, i likhet med Coopers brorsdotter Amy, att tänka på Harry Potter: Det är precis som Draco Malfoy i den där butiken i Diagongränden. (fast i själva verket var det förstås Knockturn Alley och inte Diagon Alley).

Vanligtvis brukar jag inte gilla deckare, men så här på sommaren tycker jag att det passar ganska bra att ligga ute i solen med en deckare och den här passade alldeles utmärkt. Jag tycker att Stephen Booth är bättre än de flesta deckarförfattare och jag har gillat alla hans böcker. Och jag kommer att fortsätta att läsa hans böcker även i framtiden.

Tvillingsystrarna

Jag har tidigare läst flera romaner av Marie Hermanson, t ex Snövit, Värddjuret, Musselstranden, Hembiträdet, Mannen under trappan och Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten och turen har nu kommit till Tvillingsystrarna. Det är Hermansons andra roman och skrevs 1993.

Huvudperson i Tvillingsystrarna är Robert, som är en medelålders förvirrad man som har som nöje att följa efter kvinnor som han ser på stan. En dag får han se en kvinna hos tandläkaren och följer efter henne hem. Av en slump lär han känna kvinnan, 22-åriga Elisabeth Strand och hennes familj. Han blir handlöst förälskad i henne och de inleder ett förhållande. Men deras kärlek kompliceras av förhållandet mellan Elisabeth och hennes tvillingsyster Gertrud, som är rullstolsburen och sjuklig.

Egentligen händer det inte så mycket i den här romanen, men den griper ändå tag i läsaren. Man vill läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Robert och vad som ska hända med Elisabeth och hennes tvillingsyster. Hela romanen har en känsla av overklighet över sig, så att man inte riktigt vet om det är dröm eller verklighet; om det som händer verkligen händer. Det gillar jag.

Jag tycker om Marie Hermansons sätt att skriva, lättläst utan att vara för enkelt. Karaktärerna i romanen känns både verkliga och overkliga, och just det gör att det är svårt att identifiera sig med någon. Alla känns mer eller mindre osympatiska, men ändå engagerar man sig i hur det ska gå för dem. Den här romanen är kanske inte hennes bästa, men den var bra och jag kommer definitivt att fortsätta att läsa hennes böcker, t ex Ett oskrivet blad, som jag ännu inte läst samt de böcker hon förhoppningvis kommer att skriva i framtiden.

Sommardöden

Mons Kallentofts andra deckare heter Sommardöden och handlar även den om kriminalinspektör Malin Fors. Det är en mycket varm sommar i Linköping och Malin Fors letar efter en våldtäktsman och en försvunnen flicka. Dessutom härjar våldsamma skogsbränder i området. En dag hittas den försvunna flickan nergrävd på stranden och nu har man istället en mördare att få tag på. Man har inga riktiga ledtrådar, utan polisen nystar i alla ändar de kan komma på.

Jag läste Kallentofts första deckare Midvinterblod för ett tag sedan och tyckte rätt bra om den. Jag är inte särskilt förtjust i deckare, men den tyckte jag var bättre än genomsnittet och det var också anledningen till att jag valde att läsa den här. Detta är en deckare som passar alldeles utmärkt att läsa på sommaren, speciellt i pocketupplaga som jag gjorde. Det ger lite extra känsla och kanske är det därför som jag tycker att Sommardöden var bättre än Midvinterblod. Men jag tyckte också att deckargåtan här var intressantare och mindre förutsägbar.

Förra bokens styrka låg i språket, då Mons Kallentoft skriver på ett sätt som skiljer sig från de flesta andra deckarförfattare. Han skriver fortfarande bra, men är kanske lite påverkad av allt beröm han fick för språket i den förra, för ibland tycker jag att det blir lite överdrivet. I Midvinterblod lät Kallentoft offret komma till tals i de kursiva avsnitten och det irriterar mig att han använder sig av samma grepp i Sommardöden, dels för att det är fantasilöst att göra precis samma sak två gånger, men mest för att det känns ganska löjligt att ett mordoffer skulle kommentera sin egen mordutredning; det skulle ju i princip betyda att det finns ett liv efter detta och det tror jag inte på.

Jag tycker fortfarande att Malin Fors är en ganska tråkig karaktär och jag tycker att det är fantasilöst med en ensamstående polis som jobbar för mycket och har problem med spriten. Jag tycker inte heller att man riktigt lär känna någon av karaktärerna. Miljöbeskrivningar är dock ganska bra och Kallentoft lyckas bra med att förmedla sommarens och eldens värme. Dock kan jag tycka att det känns lite fånigt att det i förra boken var den kallaste vintern i mannaminne och i den här är det den varmaste sommaren i mannaminna. Vad blir det i nästa bok, som enligt intervjun med Mons Kallentoft i slutet av boken ska heta Höstoffer, - den blåsigaste hösten i mannaminne? Eller kanske den regnigaste hösten i mannaminne?

The Toss of a Lemon

The Toss of a Lemon av Padma Viswanathan är en släktkrönika som följer en familj i Indien från 1896 till 1958. Sivakami blir bortgift som tioåring och blir änka när hon är arton. Hon har då två barn, Thangam och Vairum. Mot konventionen väljer hon att stanna kvar i den döde makens hus tillsammans med den homosexuelle tjänaren Muchami för att hennes son ska få den bästa utbildningen. Barnen växer upp och dottern Thangam får många barn, som Sivakami sedan tar hand om.

Jag visste inte särskilt mycket om den här romanen när jag bad Jonas att köpa den till mig i USA; jag hade bara sett den på någon bokförsäljningssida där den fick goda recensioner. Till en början verkade den också väldigt lovande. Det absolut bästa med romanen var den inblick man fick i den indiska kulturen. Visserligen så är ett av romanens syften att visa på den förändring som skett i det indiska samhället, så man kanske inte har lärt sig så mycket om det moderna Indiens kultur, förutom att det förflutna alltid är länkat till nutiden.

Det var väldigt intressant att läsa om hur flickor giftes bort vid 7 års ålder och i hur hög grad man lät horoskopen styra vem som skulle gifta sig med vem. Det var också intressant att läsa om hur Sivakamis liv blev efter att hon blivit änka; att hon inte fick röra vid någon (inte ens sitt lilla barn) mellan gryning och skymning, var tvungen att raka huvudet och inte fick bära smycken m m. Det mesta i brahminernas kultur, för det är det kastet huvudpersonerna tillhör, verkar handla om rent och orent. Kvinnor som hade mens fick t ex spendera flera dagar i isoleringsrum och alla badade väldigt ofta.

Det jag dock inte riktigt gillade var att författaren på vissa ställen förklarar vissa saker lite väl övertydligt, medan annat inte förklaras alls. Till exempel så vet jag inte vad det är för skillnad på klädedräkterna sari och paavaadai, hur man utför en puja eller vad tiffin är. Det hindrar i och för sig inte förståelsen av handlingen (i alla fall inte för det mesta), men det retar mig ändå lite grann att författaren inte förklarar sådana saker. Det skulle ge mycker mer kunskap om den indiska kulturen, vilket ju måste ha varit ett av hennes syften med att skriva romanen.

Jag tycker också att det är lite väl många personer med i romanen. Delvis kan det bero på att jag är ovan vid de indiska namnen, vilket gör att jag inte av bara namnet kan avgöra om det är en man eller kvinna och de ovana namnen gör det svårare att komma ihåg dem. Jag har ju ingen föreställning om hur en person som heter Thangam, Janaki, Raghavan eller Bharati ser ut eller är, vilket jag ju har med svenska eller engelska namn. Det är ju dock inte en brist hos romanen, utan hos mig. Fast jag tror inte att det bara beror på det att jag tyckte att det var för många karaktärer att hålla reda på.

Jag tycker också att karaktärerna är lite dåligt beskrivna. Det känns inte som att de har något djup, med undantag för Sivakamis dotterdotter Janaki som man får lära känna lite närmare. Jag tycker att man åtminstone borde få lära känna Sivakami, som man kan säga är bokens huvudperson, lite bättre. Men romanen känns på det stora hela ganska platt och ytlig eftersom författaren mest beskriver vad som händer och inte hur personerna tänker och känner inför detta.

En annan brist hos romanen är att författaren inte riktigt får den att hänga ihop. Det känns som att Sivakami är huvudperson, men i slutet av romanen handlar det knappt om henne utan om dotterdottern istället. Jag tycker inte heller att hon lyckas knyta ihop romanen ordentligt. Det finns vissa saker som bara lämnas helt utan att författaren återkommer till det. Exempelvis hade Sivakamis man helande kraft och brukade ge sig iväg med siddhas (jag vet inte vad de är heller) och vara borta i flera dagar. Dessa siddhas verkar ha någon hemlighet som rör dottern Thangam. Detta berörs inte alls senare i romanen, vilket känns lite snopet.

Jag förstår varför författaren väljer att lägga så stor vikt vid horoskop och vidskepelse, eftersom det uppenbart var (är?) viktigt i Indien. Men jag retar mig lite på att all vidskepelse slår in, t ex att Sivakamis man dog precis när hans horoskop förutspådde, att Vani skulle förbli barnlös så som horoskopet sa eller att de barn som inte förlösts med Sivakamis "lucky hands" dog.

Den här romanen var väldigt ojämn. Bitvis var den mycket bra och intressant, men andra delar var riktigt långtråkiga att läsa. Med tanke på att den är över 600 sidor lång så skulle det inte ha gjort något om författaren kortat ner den något. Språket i romanen är bra och Padma Viswanathan använder många fina ord, men ibland känns det nästan lite konstlat som att hon har ansträngt sig lite för mycket. Det jag gillade allra mest med den här romanen var dock bladen, som verkade vara skurna med papperskniv, så att de var ojämna och mjuka i kanterna. Det kan tyckas som en oväsentlig detalj, men jag uppskattade det.

Alltid hos dig

Maria Ernestams senaste roman heter Alltid hos dig och handlar om Inga, vars man plötsligt dör i hjärtinfarkt. I två år förtränger hon sorgen , men en elak kommentar från en kollega gör att hon flyr undan till släktens sommarstuga på Marstrand. Där hittar hon en gammal låda full med papper, tidningsurklipp och ett brev stämplat i Kenya. Detta väcker hennes nyfikenhet och hennes efterforskningar leder henne bakåt i familjens förflutna, till en avgörande händelse vid tiden för första världskriget. Hon förstår att hennes farmors öde har påverkat henne mer än hon kunde ana.

Det här är Ernestams fjärde roman och jag har tidigare läst Busters öron och Kleopatras kam. I den sistnämnda fanns ett utdrag ur Alltid hos dig, som då inte hade kommit ut så jag har väntat och hållit ögonen öppna för den här romanen. Det som gjorde att jag blev intresserad, förutom förstås att jag tyckte att de två tidigare romanerna var bra, var följande citat om fotografering: Men ibland kan perfektionism vara lite tråkig. Har du tänkt på det? Det fulländade är nästan alltid fulländat just för att det inte är perfekt. De här bilderna gör inte anspråk på att sitta inne med den enda sanningen. I stället fångar de en känsla. Det stämmer så bra överens med vad jag själv strävar efter när jag fotograferar.

Alltid hos dig var dock inte riktgt lika bra som jag hade hoppats på, även om den absolut inte var dålig. Romanen har parallella berättelser och en den ena får man läsa om vad som händer Inga i nuet och om hennes efterforskningar. I den andra får man läsa om Ingas farmor Rakel, som tänker tillbaka på vad som hänt på sin dödsbädd 1959. Jag tycker att gåtan med vad som hände den där natten för länge sedan är spännande och jag vill hela tiden läsa vidare för att få veta, men det är ändå något som stör mig med de parallella berättelserna.

Dels tycker jag att det hade varit bra om det hade varit lite stilskillnader i språket i de två olika historierna. Lite tråkigt är det också att Rakels berättelse är så mycket mer intressant än Ingas. Dessutom tycker jag att det blir lite tråkigt att Rakel som tänker tillbaka gör det i prydlig kronologisk ordning. Det hade blivit mycket intressantare om hennes berättelse hade portionerats ut lite mer som tankar kommer och går, så att man hade fått pussla lite mer.

Som det är nu känns allt väldigt tillrättalagt för att Inga ska få reda på exakt vad som hänt. Det gör också att boken inte känns trovärdig och det blir nästan lite tråkigt att det inte finns några hemligheter kvar när romanen är slut. Det finns också en del som känns lite konstigt, t ex hur Inga kan få reda på vissa saker som läsaren vet efter att ha läst Rakels berättelse men som Inga inte borde känna till.

Jag gillade dock att hon fick med lite tankar om klass och kön i romanen, utan att det känns tvunget och konstlat. Det finns också lite tankar om religionen: Det är därför jag säger dig, Rakel, att det där med Bibeln och dess budskap, det ger jag inte mycket för. Inte när den som ska förstå sig på Bibeln bättre än andra och förklara det som är gott beter sig värre än den värste och kränker en annans värdighet.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag hade som sagt gärna sett en liten stilskillnad i kapitlen som handlar om nutiden jämfört med dåtiden. Visst, hon lägger in en del ålderdomliga ord, men det räcker inte riktigt. Den här romanen nådde inte upp till samma nivå som Busters öron, men på det stora hela var detta en lättsam läsupplevelse och trevlig underhållning.

Next

Next av Michael Crichton är en thriller om genetisk forskning. Frank Burnet och hans familj blir jagade landet runt på grund av sina värdefulla gener. På Borneo hittar man en talande orangutang. Josh Winkler hittar ett genetiskt botemedel för drogmissbruk. Forskare hittar en härskargen som kan styra andra. Marknaden för ägg och spremier blomstrar. På bårhuset stjäls det kroppsdelar som säljs till genetisk forskning. Henry Kendall får oväntat veta att han har ett utomäktenskapligt barn- med en aphona.

Den här boken köpte jag när jag var i England, men har inte läst den förrän nu. Anledningen till det var att jag fått för mig att jag inte skulle gilla den, vilket är väldigt konstigt. Jag har tidigare läst Urtidsparken (d v s Jurassic Park) och Rising Sun av Michael Crichton och dem gillade jag. Det visade sig att jag gillade även den här.

Dock inte så mycket för handlingens skull, eftersom jag upplevde att den saknade röd tråd. Det är många saker som händer, många personer att hålla reda på och det känns inte som om allt hänger ihop eller knyts ihop på slutet. Trots det är romanen spännande och intressant.

I boken skriver Crichton Especially since the country with the least regulation of genetic experiments is the United States. You can do almost anything there. och det får mig att tro att hans avsikt med romanen var att väcka tankar och reaktioner om genetisk forskning och det är också därför som jag gillar den.

I slutet av boken skriver också Michael Crichton sina egna åsikter som han kommit fram till under arbetet med Next. Bland annat så tycker han att man ska sluta ta patent på gener, sätta upp riktlinjer för användande av mänskliga vävnader och stifta lagar som gör att data om gentester blir offentlig.

Förutom tidigare nämnda Jurassic Park och Rising Sun har han också skrivit Lost World, Congo, Sphere och The 13th Warrior som också filmatiserats och han var med och skrev Twister. Dessutom är han ju skapare till en av världens mest populära TV-serier ER, eller Cityakuten som den heter på svenska. Next var Michael Crichtons sista roman, eftersom han dog i cancer 2008. Dock kommer det att komma ut två romaner till postumt och det känns mycket troligt att jag i framtiden kommer att läsa dem.

Dumpa Matthew

Dumpa Matthew av Jane Fallon är naturligtvis en typisk chic lit-roman. Den handlar om Helen, som är kär i Matthew. För det måste hon väl vara som har varit hans hemliga älskarinna i fyra år? Men när han lämnar sin fru och flyttar in hos henne är hon inte längre lika säker på att hon älskar honom och hon gör sitt bästa för att bli av med honom. Dessutom träffar hon en man som, om det inte var för Matthew, skulle kunna vara hennes livs stora kärlek.

Den här romanen bjöd inte på någonting nytt och var därmed väldigt förutsägbar. Av att läsa baksidestexten fick jag uppfattningen att Helen skulle göra allt för att bli av med Matthew och därmed trodde jag att det skulle kunna bli lite humoristiskt, men jag hade fel. Humorn var ganska frånvarande i den här boken och det var också kärleken, vilket är väldigt konstigt för att vara den här typen av roman.

Jag har också svårt att se något roligt i otrohet och jag tycker att det äckligt när unga kvinnor har ihop det med mycket äldre män. Jag känner därför inte igen mig i något av det hon skriver om och jag tycker rent av illa om både Helen och Matthew. Ja, i stort sett tycker jag illa om alla karaktärer i den här boken utom Matthews f d fru (och i viss mån döttrarna) och Helens nya kärleksintresse. Det gör förstås att det inte känns särskilt intressant att läsa den här boken.

Den stora fördelen med den är att den är lättläst och den tar inte heller speciellt lång tid att läsa. Översättningen är dock inte särskilt bra. På det stora hela är detta en ganska intetsägande bok. Den är inte tillräckligt bra eller tillräckligt dålig för att jag ska minnas den någon längre tid.

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson av Kalle Dixelius är verkligen en originell roman. Till att börja med är den något så ovanligt som en svensk science fiction-roman. Den har också ett intressant och udda tidsperspektiv. Dessutom är den skriven på ett slags framtidssvenska.

"Toffs bok" är skriven i framtiden, någon gång på 2200-talet, och hittas på 2460-talet. Toff bor i Ståkkålm, nämare bestämt Hornschtull, där folk bor i dragiga ruiner och förtrycks av fullmäktige. En dag hittar Toff en penna och börjar skriva, trots att det är förbjudet. Han skriver om sitt liv, sina tankar och känslor och beskriver även de förhållanden han lever under. Han träffar Anna, får en bok och blir medlem i en motståndsrörelse. Som ett komplement till Toffs berättelse finns också kommentarer från Muham Bentson, skrivna i en mycket bättre framtid.

Jag gillade konceptet med kommentarerna eftersom det dels ger boken ett intryck av äkthet och dels för att man då får inblick i två "framtider", en dystopisk och en utopisk. Dock tycker jag att det i kommentarerna kunde ha framkommit ännu mer om det nya och bättre samhället i vilket Muham Bentson lever.

Jag tyckte också om att boken var skriven på ett slags framtidssvenska, där stockholmsslangen har haft stort inflytande (eftersom Toff bor där; på andra platser har sannolikt språket andra dialektala drag) och angliscismer som dila, spilla, hinta duggar tätt. Toffs sätt att skriva ljudenligt (Ståkkålm, Schuan och foppoll) gör romanen både humoristisk och språkligt intressant. Jag kan mycket väl tänka mig att använda den här romanen i undervisning av just den anledningen. Den kan ge upphov till intressanta diskussioner om språket idag och i framtiden. Dock tycker jag inte att Kalle Dixelius lyckas fullt ut med att skriva på "framtidssvenska", men det är ett beundransvärt försök.

Humor finns det gott om i den här romanen. Man kan inte låta bli att skratta åt den muntligt berättade historien om Lok och Leja (d v s Star Wars) och ramsan som man säger när man leker kull: Ingenting kan stoppa mig, du kommer hitta mig som död (paus) och begraven. Som svensklärare kan man inte heller låta bli att småle åt kommentarer som Jag gav upp den där 'Da Vinci-koden'. Dels var den full av referenser (nytt fint ord jag lärt mig) till saker som jag inte förstod. Mona Lisa?Judas Iskariot? Louvren? Dels var den inte lika skön att läsa som 'Om en pojke'. Orden flöt inte på samma sätt. Meningarna hade ingen djupare mening. När folk sa nåt, kändes det inte som om de verkligen sa det. Deras ord var mer påhittade. Naturligtvis var de lika påhittade i 'Om en pojke'- men i 'Da Vinci-koden' kändes det inte som om det var riktiga personer som pratade. och Jag har hållit mig till klassikerna: Hjalmar Söderberg, Kurt Vonnegut och Stephen King. August Strindberg, Henning Mankell, Kajsa Ingemarsson och Paul Auster. Ed McBain, Dean Koontz och Jane Austen. Liza Marklund, Joyce Carol Oates, Selma Lagerlöf, Sidney Sheldon och några till.

Kalle Dixelius roman utspelar sig i framtiden, men handlar huvudsakligen om nutiden. Toff skriver om dåtidens Sverige, som ju är dagens, och det gör naturligtvis att man tvingas fundera över det samhälle vi lever i. Toffs beskrivningar av vår värld är ofta humoristisk och ibland gör han också felaktiga antaganden, som också gör att man får tänka till lite.

Men trots att romanen känns originell så har den också drag av många andra science fiction-romaner, t ex 1984, Fahrenheit 451 och Anthem och filmen Equilibrium. Det gör inte mig något eftersom jag är väldigt förtjust i dystopiska framtidsskildringar. Av den anledningen tyckte jag väldigt mycket om den här romanen, som jag mer eller mindre sträckläste.

Sista sommaren (med dig)

Sista sommaren (med dig) av Anne Brashares handlar om systrarna Alice och Riley, som varje sommar återvänder till föräldrarnas sommarställe ute på en ö trots att de nu är vuxna. Efter flera års frånvaro har också barndomsvännen och grannen Paul återvänt till ön. Men den här sommaren blir inte riktigt likadan som när de var barn. Alice och Paul upptäcker att deras känslor inte längre är lika syskonlika som de varit och de inleder ett förhållande. Dessutom känner de sig svekfulla mot Riley. Men något ännu värre hotar deras kärlek.

Jag har tidigare läst serien om Systrar i jeans: Första sommaren, Andra sommaren, Tredje sommaren och Fjärde sommaren av den här författaren och då jag såg att hon nu skrivit en vuxenroman fick jag lust att läsa den. Dock tycker jag att det känns lite konstigt att kategorisera romaner på det viset. Visst kanske den här romanen vänder sig till lite äldre läsare än Systrar i jeans, men den lämpar sig alldeles utmärkt även för ungdomar. Språket i den här romanen är enkelt, dock kanske inte lika enkelt som i Systrar i jeans, och den känns inte heller lika ytlig.

Jag valde att läsa den här romanen för att jag var sjuk och ville ha något lätt och enkelt och den här boken passade alldeles utmärkt. Den är lättläst och handlingen är enkel och förutsägbar. Det är en skön stämning i miljöbeskrivningarna och beskrivningarna om deras barndoms somrar, även om det i och för sig ibland känns lite väl soligt och rosenskimrande. Trots att det finns en del sorgligt och eländigt i romanen så får det väldigt lite plats, vilket jag tycker är lite synd. Det känns inte riktigt som att författaren beskriver verkligheten.

Jag irriterar mig dock lite på bokens titel. Att kalla den för Sista sommaren (med dig) gör att man genast förknippar den med Första, Andra, Tredje och Fjärde sommaren, trots att den här inte alls har med dem att göra. Det känns lite som att författaren inte vågade lita på sin förmåga att skriva en bra bok, utan ville rida på vågen av sina tidigare framgångar.

Karaktärsbeskrivningarna i den här romanen är lite mer ingående än i Systrar i jeans, men jag känner inte riktigt att jag lär känna någon av dem riktigt ordentligt. Mycket beror det nog på att allt känns så idealiserat och perfekt. Den här boken dög bra som lättsam underhållning, men jag tvivlar på att jag kommer att minnas den särskilt länge.

The Observations

The Observations av Jane Harris handlar om Bessy, en irländsk ung kvinna i Skottland. Hon lämnar Glasgow och hamnar av en slump i Castle Haivers, där hon får jobb som tjänsteflicka hos missus Arabella, en engelsk kvinna. Förutom de vanliga arbetsuppgifterna, som att laga mat och städa, får Bessy även göra andra saker, som förbryllar henne trots att hon egentligen inte har någon erfarenhet av denna typ av arbete. När Bessy får förklaringen till detta blir hon arg och svartsjuk. Hon bestämmer sig för att spela sin arbetsgivare ett spratt som hämnd, men det hela tar en ände med förskräckelse.

Detta är Jane Harris debutroman och jag tror inte att den finns översatt till svenska. På sätt och vis är det lite synd, för jag tyckte att den här romanen var riktigt bra. Men jag tror också att den kanske gör sig bättre på engelska eftersom den är ganska speciellt skriven. Bessy är berättaren och eftersom hon är en relativt obildad irländsk flicka så är den skriven med typiska grammatiska fel, som felaktig användning av was och were och fel tempus, t ex I seen him istället för I saw him. I början tyckte jag att det var lite jobbigt att läsa, men jag vande mig efter ett tag. Det gjorde också att jag fick fundera lite över grammatiken och det tyckte jag var bra.

I replikerna där någon skotte talar kommer den skotska dialekten fram: Missus Reid hit the Refferent Pollock wit a shoffel and ran afwhay fwould you be fwanting to go for a walk wit me Bessy, hon your day hoff? Romanen är också språkligt intressant genom att man här och där hittar ord som har sitt ursprung i svenskan, t ex ... I elbowed her out the room and shut the door in her bake och ...the last time she'd went to Mass she was full and fell off the chair laughing...

En annan sak som var speciell med den här romanen är författarens sätt att använda siffror och symboler. Exempelvis så skriver hon inte half utan 1/2 och &c istället för etc. Det ger ett barnsligt intryck, som säkert är medvetet eftersom Bessy är obildad och ung, men jag tycker ändå att det är irriterande och stör läsningen. Vad jag däremot uppskattade med romanen var humorn och det ibland lite råa språket.

The Observations känns på något sätt fräsch och i början ville man läsa vidare för att få veta varför Bessys arbetsgivare betedde sig så underligt och sedan ville man läsa vidare för att få veta hur det skulle gå med Bessys hämnd. Detta är en läsvärd roman som jag verkligen rekommenderar att man läser på originalspråk.

Vildsvinet

Vildsvinet av Renzo Aneröd handlar om Zanko, som kom till Sverige som 14-åring tillsammans med sin kurdiska familj. I Irak har han lärt sig att slå först för att hävda sig och i Sverige blir han gängledare i Gårdsten i Göteborg. Zanko håller hårt på traditioner och är inte glad åt att lillasystern Dilsa har en pojkvän, som inte ens är muslim. Mer och mer dras Zanko till religionen och lär känna en grupp islamister som inte tvekar att utnyttja honom.

Detta är en roman om kriminalitet och hederskultur och som sådan så innehåller den också en hel del våld. Författaren beskriver våldet på ett sätt som känns väldigt trovärdigt och otäckt. Man får också en känsla av att författaren själv rör (eller rört) sig i kriminella kretsar, eftersom han verkar ha god kännedom om deras verksamhet.

Ett av romanens huvudteman är främlingsskap. Romanen utspelar sig i nutid, men det finns också tillbakablickar där Zanko berättar om sin och sin familjs historia i krigets Irak. Dessa delar är väldigt intressanta och läsvärda och gör att man får förståelse för varför Zanko blivit som han blivit. Intressant är också vinklingen på rasism. Flera gånger i romanen poängteras att invandrare oftast är mer rasistiska än svenskar. Och de får svenska karaktärer som finns med i romanen är motsatsen till rasister, men det är intressant och tänkvärt att även det kan vara rasism:
Nej du, min käre självhatare, är det någon som är rasistisk så är det såna som dig, som övervärderar sin egen betydelse och tror att ni vita är orsaken till allt ont. Vilken högfärd! Du ska veta att vi skiter i er. Vi har egna problem, som vår egen ruttna kultur har skapat, utan att ni har ett piss skuld till det, fattar du? och Stöd tjejer som förtrycks av hederskulturer och lägg av att slicka röv på religiösa galningar och sluta för fan att tyck synd om oss. Vi är ingen exotisk grupp som har så intressant kultur som tråkiga svenskar inte har. Stå för er egen jävla kultur. Jag vill inte komma hem till en svensk och äta arabmat och lyssna på kurdisk musik.

Renzo Aneröd skriver på ett enkelt och lättläst sätt. Hans karaktärsbeskrivningar är riktigt bra; de flesta känns som verkliga personer. Zankos lillasyster Dilsa är en av mina favoritkaraktärer och jag tycker att hon säger många kloka saker, t ex följande om begreppet islamofob: Ja då är jag förbanne mig islamofob så det står härliga till. Jag och tusentals tjejer från muslimska länder. Vi är jävligt rädda för att islam ska få mer makt över oss kvinnor. En annan karaktär som jag mot min vilja gillar är Zankos bästa vän Kardo. Han är en rå och otäck kille, samtidigt som han är otroligt snäll och har väldigt kloka funderingar.

Jag tyckte om den här romanen eftersom den får läsaren att tänka och reagera. Möjligen kan jag dock tycka att Aneröd tar upp lite för mycket i en och samma roman. Jag förstår att han vill ta upp alla dessa aspekter på att vara invandrare, men han hade gärna kunnat spara vissa teman till en kommande roman. Jag hade t ex gärna läst en roman om Dilsa, eftersom hon är en sådan intressant karaktär.

Midvinterblod

Midvinterblod av Mons Kallentoft är en deckare, som är den första delen av tre planerade böcker om polisen Malin Fors. Hon är ensamstående mamma till en tonårig dotter och har ett komplicerat förhållande till ex-maken och ett alldeles för gott förhållande till spriten. Mitt i den kallaste vintern i mannaminne hittas en man hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de asatroendes midvinterblot. Men ingen kan förstå varför någon skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta. Det blir Malins Fors och hennes kollegors uppgift att ta reda på vem som skulle vilja mörda Bollbengan, en av stadens utstötta.

Jag är inte särskilt förtjust i deckare och jag vet inte riktigt varför jag köpte den här boken på bokrean, men jag tror att jag tilltalades av titeln och kopplingen till asatron. Dessutom fanns ett citat av Magnus Utvik, ICA-kuriren på omslaget: Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre! Eftersom jag tyckte att Män som hatar kvinnor var riktigt dålig tyckte jag att det var bra att Kallentoft är bättre. I och för sig brukar jag inte lita allt för mycket på texterna på omslaget, för det vore inte första gången de ljög för mig. Men den här gången visade det sig stämma- Kallentoft är mycket bättre än Larsson. Det behöver ju dock inte nödvändigtvis betyda att Kallentoft är bra.

Det som jag oftast ogillar med deckare är att de ofta är alldeles för förutsägbara och i viss mån var även Midvinterblod förutsägbar, fast inte helt och hållet och det gillade jag. Men egentligen tycker jag att handlingen var ganska tunn och inte särskilt spännande. Jag tyckte också att Malin Fors var en ganska tråkig huvudperson och dessutom ganska klichéartad (hur ovanligt är det med ensamstående poliser som har problem med spriten?). Men jag gillade att hennes privatliv inte tar överhanden och blir viktigare än deckargåtan, vilket jag upplever att det många gånger gör. När jag pluggade svenska läste vi Sprängaren av Liza Marklund och den tyckte jag mest handlade om disk, städning och hämtning/lämning på dagis.

Dock tycker jag inte att deckargåtan är det intressantaste i den här deckaren. Istället tycker jag att det är Kallentofts sociologiska perspektiv som är intressant. Jag tycker att han beskriver samhället, från den förmögna läkarfamiljen till samhällets utstötta, på ett väldigt bra sätt. I och för sig så beskriver Kallentoft bara dessa saker utan lägga några värderingar i det, men det får ändå mig som läsare att fundera över hur det ser ut i vårt samhälle.

Men det som verkligen skiljer Kallentoft från mängden är hans språk. Han skriver inte på det där jounalistiska sättet som i stort sett alla deckarförfattare gör nuförtiden, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Kallentoft skriver väldigt bra och använder många fina formuleringar. Jag fastnade speciellt för formuleringen Orden blev hängande i luften, men det fanns många liknande meningar. Han underskattar inte heller sin läsare genom att förklara precis allting och det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom det enligt min mening är ganska sällsynt.

Jag blev inte överförtjust i den här romanen, främst för att jag tyckte att karaktärerna var lite tråkiga och handlingen inte särskilt spännande. Men att Kallentoft skriver bra uppväger mycket och jag kommer med all sannolikhet att läsa även den andra boken om polisen Malin Fors.

Autografjägaren

Autografjägaren av Zadie Smith handlar om Alex-Li, som är just autografjägare. Han köper och säljer autografer och är besatt av att få en speciell autograf, Kitty Alexander, som var skådespelerska på 50-talet. Han åker till USA och försöker där hitta den hemlighetsfulla skådespelerskan. Alex-Li är halv-jude och halv-kines och han och hans något udda vänner funderar mycket på judendomen.

Det finns inte så mycket mer att berätta om den här romanen, för det händer ärligt talat inte särskilt mycket. I början, det första kapitlet, var den rent ut sagt urtråkig. Man behöver inte 47 sidor för att berätta om en bilresa till en wrestlingmatch... Den blir lite bättre, speciellt andra delen av romanen, men det är inte någon intresseväckande handling. Dock är den lite rolig på vissa ställen, t ex skämtet om påven och juden som träffades för att diskutera vilken religion som är bäst. (Tyvärr för långt för att citera här.)

Ett annat citat ur romanen som jag fastnade lite för var dock Gud är ett verb. Jag är inte säker på vad författaren menar med den meningen, men den fick mig att börja fundera. Och som bekant gillar jag ju sånt som får mig att tänka till lite. En tolkning av meningen kan vara att Gud inte är ett substantiv, d v s Gud finns inte utan är något som man gör. Och det håller jag med om. Dels är det människor som har skapat Gud och dels är det människor ritualer och handlingar som gör att Gud lever kvar.

Jag tror att en tanke med romanen har varit att visa på likheterna mellan religion och kändisdyrkan. Det är ingen tvekan om att det finns likheter, men jag tycker att det hade kunnat framgå ännu tydligare. Allt prat om judendomen känns också bitvis lite tröttsamt, eftersom jag inte är tillräckligt kunnig i judendomen. Exempelvis kändes följande stycka halvt obegripligt: Lägg då märke till att de sörjandes bön inte innehåller något Adoshem, inget Elohim, inga formella Guds namn. I kaddish finns bara den informella, ja intima Kudsha Brich Hu, Den heliga, signad vare Han, och så Avihun di Bizshmaya, Fader vår i himmelen. Där är till och med HaShem, Namnet, som förvandlats till Shemo, Hans Namn.

Jag har också väldigt svårt för att tycka om karaktärerna i romanen. Det känns inte som att man får lära känna någon, inte ens huvudpersonen, ordentligt. Dessutom känns den väldigt dyster då alla karaktärerna är så tragiska. Inte heller känns det som att Alex-Li och hans vänner än vänner för att de verkligen tycker om varandra utan bara för att det råkade bli så. Den känslan fick jag även när jag läste Zadie Smiths debutroman Vita tänder.

En fördel med den här romanen är dock att persongalleriet är betydligt mer begränsat. Här finns bara en huvudperson och några mer eller mindre viktiga bipersoner, medan Vita tänder hade ca 10 huvudpersoner. Det gjorde den här romanen tydligare och lättare att hänga med i. Jag tyckte att Vita tänder var bra, om än lite ojämn, men Autografjägaren når inte upp till samma nivå. Dock är den ingen tvekan om att Zadie Smith är en duktig berättare, så jag kommer att läsa även hennes tredje roman i framtiden och hoppas på att hon har en bättre historia att berätta i den.

Blixthalka

Jag köpte Blixthalka av Erik Helmerson på bokrean och jag är glad att jag inte betalade så mycket för den. Den var i och för sig inte direkt dålig, bara intetsägande. Den handlar om Erik och Lotta som varit bästa kompisar sedan tonåren. När Lotta separerar från sin sambo åker hon och Erik iväg på en resa till Island, som är hans drömresmål. Under resan tvingas Erik och Lotta att se varandra på nytt och det gör ont.

När jag läste baksidestexten tyckte jag att handligen verkade förutsägbar, men jag hoppades på att bli överraskad. Det blev jag inte och det var en besvikelse. Temat i romanen var långt ifrån originellt. Berättarjaget i den här romanen är Erik och tyvärr blir han ganska osynlig. Han reflekterar över allt han ser, men inte över sig själv och det är synd. Han är nämligen den enda intressanta karaktären i den här romanen. Kanske för att jag kan identifiera mig med hans intresse för sagadiktningen. Jag skulle, precis som Erik, insistera på ett besök på Lidarände om jag någonsin åkte till Island, även om det inte är mer än ett förfallet hus.

Erik är dock bara intressant ur den synvinkeln; annars blir han ganska opersonlig och nedtonad. Lotta är en otroligt osympatisk karaktär som bara tänker på sig själv, är beroende av sin mobil och har lösa sexuella förbindelser. Hon beter sig som om hon vore tonåring trots att de båda närmar sig 40. Dialogen innehåller alldeles för många engelska fraser och anglicismer för att den ska kännas naturlig för två personer i 40-årsåldern. Det blir mest bara irriterande.

Erik och Lotta gör en resa runt Island, men handlingen rör inte på sig. Det händer liksom ingenting; handlingen rör sig inte framåt i samma takt som Erik och Lotta reser. I och för sig händer någonting på slutet, men det blir alldeles för förutsägbart och romanen blir mest bara tråkig.

Detta är Erik Helmersons debutroman och visst märks det här och där att han kan skriva. Men det känns också som att han har ansträngt sig lite för mycket. Med tanke på att författaren och huvudpersonen har samma namn är det ju lätt att tänka sig att romanen har en viss verklighetsbakgrund. Det kan ibland vara något positivt, men inte i den här romanen. Det är möjligt att författaren har skrivit om händelser som varit viktiga och betydelsefulla för honom, men som är ganska ointressanta för läsaren.

Honungsbiets hemliga liv

Honungsbiets hemliga liv av Sue Monk Kidd handlar om Lily Owens, vars mamma dog i en tragisk olyckshändelse när hon var liten och hennes pappa är brutal och känslokall. Lily tyr sig istället till sin svarta nanny Rosaleen och på Lilys fjortonårsdag ger de sig tillsammans av. Bland mammans tillhörigheter har Lily hittat en bild på en svart madonna och ortsnamnet Tiburon. De ger sig av dit och får bo hos tre biodlande systrar vid namn August, June och May.

På romanens baksida står att den handlar om rasoroligheter. I romanens början går Civil Rights Act, d v s den lag som bl a gav svarta rätt att rösta, igenom och Lilys svarta nanny får en del problem på grund av sin hudfärg. Men jag skulle gärna ha velat att romanen handlade mer om detta. Jag upplever inte att den handlar om rasmotsättningar, eftersom i stort sett alla karaktärer utom Lily är svarta. Visst. Lily inser att hon haft fördomar om svarta och trott att de var mindre intelligenta än henne, men jag tycker inte att det är någon vidare revolutionerande upptäckt. Lily blir också förälskad i en svart pojke, men även det tas upp ganska ytligt. Jag hade velat att författaren gått mer på djupet när det gäller rasmotsättningarna.

Istället går författaren mer på djupet när det gäller bin och biodling. Genom att läsa den här romanen har jag lärt mig med om tillverkning av honung än vad jag någonsin velat veta. Det tycker jag dock inte stör eftersom det är ganska väl invävt i handlingen. Något som jag dock tycker stör är det religiösa dravlet. "Kalendersystrarna" har format en egen slags kult kring den svarta madonnan och mycket av romanen handlar om hur Lily hittar sig själv med hjälp av jungru Maria.

Romanens stora förtjänst är att den är lättläst. Den är väl indelad i lagom långa kapitel, som vart och ett börjar med ett litet citat ur någon faktabok om bin, och den går fort att läsa. Jag tycker inte att den är romanen var direkt dålig; den fungerade bra som tidsfördriv. Dock skulle den ha kunnat bli mycket bättre om författaren valt att fördjupa sig lite i t ex svartas rättigheter och/eller kärlekshistorien mellan Lily och Zach.

Mörker, ta min hand

Mörker, ta min hand av Dennis Lehane är en deckare med privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i huvudrollerna. De åtar sig att skydda sonen till en känd psykiatriker som fått ta emot hotelser. Spåren leder till en seriemördare som sitter i fängelse sedan 20 år tillbaka. Samtidigt inträffar flera ohyggliga mord och när Kenzie och Gennaro dgräver djupare finner de flera likheter med tidigare olösta fall.

Jag har tidigare läst några av Dennis Lehanes böcker, t ex Svart nåd, Gone, baby, gone och Patient 67. Den första jag läste var Patient 67, som inte handlar om Kenzie och Gennaro, och den tyckte jag var väldigt bra. Sedan läste jag Gone, baby, gone och Svart nåd, vilka båda var riktiga besvikelser. Mörker, ta min hand tyckte jag inte heller var bra.

Nu kan det i och för sig bero mycket på att jag verkligen inte gillar den hårdkokta deckargenren, men jag har verkligen svårt att engagera mig i böcker som bara handlar om våld och blod. Det känns som att läsa en dålig film, där man vill ha med så mycket action och våldsamheter som möjligt. Att romanen utspelar sig i USA, närmare bestämt i trakten kring Boston, gör den inte bättre. Allt är så väldigt amerikanskt och när det kommer till deckare så föredrar jag helt klart engelska.

Karaktärerna i den här boken är också väldigt stereotypa och ingen känns särskilt sympatisk. Inte ens huvudpersonerna gillar jag eftersom de är alldeles för råa för min smak. Jag imponeras helt enkelt inte att folk som kan döda andra, även om det är "goda" som dödar de "onda".

Jag har inte speciellt stor lust att läsa fler böcker av Dennis Lehane, i alla fall inte om privatdeckarna Kenzie och Gennaro. Men jag har ytterligare en roman av honom som jag har fått och som jag antagligen kommer att läsa för eller senare. Det kommer dock inte att bli med några högre förväntningar.

Den som gräver en grav

Jag köpte Den som gräver en grav av Yrsa Sigurdardottir på bokrean, trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare. Men jag gillade omslaget, författarens namn och att den utspelar sig på Island och fast det kanske inte är några vidare bra skäl till att köpa en bok så gjorde jag det i alla fall.

Den handlar om juristen Thora (stavas med ett isländskt tecken som jag inte kan göra på mitt tangentbord) som åker till ett nyöppnat hotell för att hjälpa en klient. Medan hon är där blir en kvinna mördad och hennes klient Jónas blir misstänkt. För att hjälpa honom börjar hon göra sina egna efterforskningar och finner att två gårdar i närheten ruvar på gamla familjehemligheter som kanske kan ha ett samband med det som hänt.

Trots att jag kanske köpte romanen av konstiga skäl så ångrar jag inte att jag köpte den. Den var absolut läsvärd. Jag gillade den isländska miljön och det känns som om den här romanen skulle göra sig bra som film. Dock tycker jag inte att karaktärerna var särskilt väl beskrivna och det kändes väldigt tydligt att detta inte var den första boken om Thora. Språket i romanen var enkelt och det var ganska mycket dialog. Dessutom tycker jag att hon skriver lite övertydligt och istället för att gestalta så skriver hon precis vad personerna tänker och känner. Det tycker jag är lite tråkigt, eftersom jag känner mig underskattad som läsare.

Men det jag gillade med den här romanen var handlingen. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja läsa vidare. Många gånger tycker jag att deckare är alldeles för förutsägbara, men det var inte den här. Trots att jag hade en liten aning på grund av en liten detalj så lyckades jag inte räkna ut vem mördaren var. Det tycker jag är bra.

Min bästa väns dotter

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson handlar om Kamryn, som var bästa vän med Adele ända tills hon fick veta att Adele hade legat med Kamryns stora kärlek och blivande man Nate och till råga på allt är han far till Adeles dotter Tegan. De bryter kontaken, men ett par år senare hör Adele av sig. Hon är döende i leukemi och vill att Kamryn ska adoptera dottern. Än en gång vänds Kamryns liv upp och ner.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var förstås bitvis väldigt sorglig och känslosam, men det var ändå svårt att sluta läsa. Man ville hela tiden läsa vidare och se hur det skulle gå för Kamryn och Tegan. Men samtidigt var det en förutsägbar roman som inte bjöd på några större överraskningar. Det tyckte jag dock inte gjorde så mycket, eftersom man ändå kände för karaktärerna i romanen.

Men framför allt uppskattade jag igenkännandet i romanen. En av anledningarna till att jag lånade den på biblioteket var att den enligt baksidestexten utspelade sig i Leeds. Jag tycker alltid att det är kul att läsa om ställen jag har varit på och jag kände igen mig när hon skriver saker som ...vi följde Headrow/.../ och tog sedan vänster in på King Edward's Street. och ...i färd med att skuffa oss fram genom trängslen i St Johns köpcentrum. Men det blev verkligen en liten överraskning hur mycket jag skulle känna igen mig, eftersom Kamryn bor i Horsforth, vilket ju är "hemma". Hon åker tåg från stationen i Horsforth, hon handlar på Morrisons i Horsforth, hon och Tegan går till Horsforth Park o s v. Det ger en väldigt hög faktor av igenkännande eftersom jag själv varit där.

Det gjorde i och för sig också att jag önskade att jag hade läst den på engelska. Översättningen är dock helt okej. Koomson skriver enkelt och boken är lättläst. Trots att den är ganska sorglig, så finns också lite humor i den. I all sin enkelhet tyckte att jag att det här var en riktigt bra bok som tar upp teman som liv, död, kärlek och vänskap.

Någon sorts extas

Någon sorts extas av Johan Kinde, sångare och låtskrivare i Lustans Lakejer, är en halvt självbiografisk roman om Julian, som är låtskrivare till bandet Bête Noire. Det är åttiotal och bandet njuter av de framgångar som de börjat få. Julian blir kär i Lina, men hon förändras på ett sätt som han inte kan förstå. Samtidigt blir hans mamma svårt sjuk.

Det verkade lockande att läsa en roman om 80-talet, men boken handlade om ett 80-tal som jag inte riktigt kände igen. Dels kanske beroende på att jag är lite yngre än karaktärerna och dels på att jag inte växt upp i en storstad. Men jag tycker helt ärligt att det blev en aning tröttsamt att läsa om att supa sig full, använda droger och gå på nattklubb. Det gjorde att romanen kändes väldigt ytlig. Även det faktum att Johan Kinde envisas med att beskriva kläder, frisyrer och hur de var sminkade bidrar till känslan av ytlighet. Jag minns visserligen att det var något som var viktigt, men jag hade hellre läst om varför det var viktigt än att det var det. Jag hade också gärna läst mer om vilka konsekvenser livsstilen innebar.

Romanen känns också splittrad, som om han försöker berätta tre olika berättelser i en. Det är en berättelse om ett band som håller på att slå igenom; det är en kärlekshistoria mellan Julian och Lina; det är en berättelse om relationen mellan en son och en sjuk mor. Det är förstås inget fel i att ha bihandlingar i en roman, men Kinde lyckas inte riktigt väva ihop det och det känns som tre i stort sett separata handlingar. Personligen skulle jag helst ha velat läsa om bandet och livsstilen, men med fokus på konsekvenserna och omgivningens reaktioner.

Det är förstås inte en rakt igenom dålig roman. Jag gillar realismen och jag känner förstås igen mycket av 80-talet han skriver om, om än inte allt. Det är möjligt att jag hade haft större behållning av den om jag hade varit ett stort fan av Lustans Lakejer. Jag minns visserligen att jag tyckte att de var bra, men några stora idoler har de aldrig varit. Men jag tror säkert att romanen kan vara intressant för dem som verkligen var fans till Lustans Lakejer, även om Johan Kinde är en bättre låtskrivare än skönlitterär författare.

Musselstranden

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Marie Hermansson och jag har hört mycket gott om hennes roman Musselstranden, så jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Och det ångrar jag inte, för den här romanen var riktigt bra. Jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig.

Den handlar om Ulrika, som en dag åker med sina två söner till Tångevik där hon själv brukade spendera somrarna som barn. Hennes ena son gör ett makabert fynd på Musselstranden- ett gammalt skelett. Det får Ulrika att tänka tillbaka på sommaren 1972, när hennes bästa kompis Anne-Maries lillasyster, 4-åriga Maja försvann.

En av de saker som gjorde att jag fastnade för den här romanen var att den påminde otroligt mycket om min egen barndom, speciellt då relationen mellan Ulrika och Anne-Marie, som påminner mycket om mig och min bästis. Precis som Anne-Marie var min bästis söt och omtyckt, medan jag var alldaglig och lite bortkommen, som Ulrika. Jag identifierar mig ganska mycket med Ulrika, t ex skulle följande citat ha kunnat beskriva mig lika väl som Ulrika:
Men egentligen var jag inte särskilt glad åt min stora byst, Jag tyckte inte att den passade på min kropp. Jag visste att män betraktade stora bröst som något önskvärt, men på de utvikningsbilder jag sett hade de stora brösten suttit på långa, slanka kvinnor, inte på små rultor som jag. De såg helt malplacerade ut. Det senaste året hade jag fått kommentarer om dem av främmande killar och gubbar, vilket gjorde mig förvirrad och fick mig att betrakta mina bröst som ett par främmande föremål som hängts på mig av misstag. Det verkade som om de där flinande männen kände dem bättre än jag själv.

Men det är inte bara igenkännandet som gör att jag tycker att romanen är bra. Marie Hermansson skriver bra och handlingen är intresseväckande och lite spännande. Man vill verkligen läsa vidare, främst för att få veta vad som har hänt, men också vad som ska hända.

Huvudpersonen i romanen forskar om bergtagningsmyter och handlingen i romanen är ju en sorts bergtagningsmyt. Eftersom jag tycker att det är intressant med gammal folktro så tycker jag att det är intressant. Det gör också att romanen får en lite mystisk och sagoaktig stämning, precis som i hennes andra romaner, t ex Mannen under trappan, Hembiträdet, Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten.

Jag har tyckt om allt jag har läst av Marie Hermansson, men Musselstranden är nog den bästa roman jag har läst av henne. Hittills, i alla fall, för detta är garanterat inte det sista jag läser av henne.

The Historian

The Historian av Elizabeth Kostova köpte jag på bokrean förra året, mest för att den var snygg och utan att läsa på vad den handlar om. Det visade sig vara en Dracula-berättelse som utspelar sig både på 50-talet och i romanens nutid (vilket är 70-tal). En 17-årig flicka hittar en mystisk bok och några brev i sin pappas bokhylla och när hon frågar honom om dem börjar han motvilligt berätta en historia, som också leder till att de kastas in i en rad skrämmande händelser.

Hemliga och mystiska sällskap har ju varit populärt i litteraturen ett bra tag nu och Elizabeth Kostovas debutroman handlar också om detta. Men det känns ändå ganska fräscht att den faktiskt inte handlar om den heliga graalen (som är ett ämne som i alla fall jag har tröttnat på). Litteratur om vampyrer är också populärt just nu och det är egentligen inte något som jag är intresserad av. Men jag har förstås en gång i tiden läst Bram Stokers Dracula och The Historian försöker snarare efterlikna 1800-talets skräckromantik snarare än de moderna vampyrromanerna med "blood and gore" och kärlek mellan vampyrer och människa. Och det lyckas hon faktiskt ganska bra med.

Det märks att Kostova bedrivit en omfattande forskning innan hon skrev den här drygt 600 sidor långa romanen. Det är också romanens stora svaghet. För som så många andra författare som är kunniga inom ett ämne faller Kostova i fällan att skriva ner "allt" hon vet. Romanen är därför proppfull med fakta om Rumäniens, Turkiets och Bulgariens historia (ibland nödvändigt, ibland inte) och romanen får därför bitvis en tråkig föreläsande ton och handlingen tappar fart.

Romanen är också väldigt detaljerad och det känns ibland som att läsa en film. Jag tror i och för sig att den här romanen skulle göra sig bra som film, men detaljerna gör att den blir lite tråkig att läsa. Det känns som att författaren totalt underskattar läsarens förmåga att använda sin fantasi. Sedan så tycker jag också att det förekommer en del otroliga sammanträffanden och författaren undviker också att berätta hur vissa saker gått till (t ex hur en amerikan lyckas ta sig till och resa omkring i östblocket under kalla kriget).

Romanen är dock välskriven och spännande. Det gjorde också att vissa av de tråkigare delarna kändes jobbiga att ta sig igenom, eftersom man hellre ville läsa om vad som händer huvudepersonen (vars namn man aldrig får veta) eller hennes pappa.

Kronologin i den här romanen är inte helt rak, eftersom den utspelar sig i flera tider och dessutom har vissa tillbakablickar ännu längre tillbaka, men det tyckte jag inte var något problem. Jag kan dock tänka mig att en ovan läsare kan tycka att det är lite besvärligt. Romanen är intressant upplagd genom att den berättar sin historia dels genom att huvudpersonen i nutid berättar vad som hände på 70-talet och genom faderns berättelse samt brev och andra dokument får man veta vad som hänt tidigare.

Dock tycker jag att författaren hade kunnat göra det tydligare vem som skrivit de olika breven. T ex så är professor Rossis brev skrivna med kursiv stil, men de brev som fadern skrivit är skrivna med samma typsnitt som resten av romanen. Jag hade gärna sett att författaren gjort det ännu tydligare med att exempelvis använda samma kursiva typsnitt eller ett annat för faderns brev.

På det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. I början tyckte jag att den var lite seg, men när jag väl kommit in i den tyckte jag att den var spännande och intressant (för det mesta). Det här citatet tycker jag var väldigt bra, för det beskriver varför jag tycker att historia är intressant:
'The past is very useful, but only for what it can teach us about the present.'

Flickorna från Riyadh

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea är en något så ovanligt som en arabisk roman. En ung kvinna berättar via mail som hon skickar varje vecka efter fredagsbönen en berättelse om fyra unga kvinnor- Sadim, Gamra, Lamis och Michelle (egentligen Mashael)- och om deras liv, förälskelser och kärlek.

Den här romanen har jämförts med Sex in the city och det finns helt klart likheter mellan karaktärerna. Det som gör den här romanen unik är dock just det faktum att den är arabisk och dessutom skriven i ett väldigt strängt arabland (jag tror att Saudiarabien är det enda land som lever helt efter sharialagstiftning). Därför kan man inte heller betrakta den som en vanlig chic lit- roman. Rajaa Alsanea anser inte att hennes roman handlar om sex (och det gör den inte heller), utan om förälskelse, som även det är förbjudet att tala om i Saudiarabien.

Den här romanen kom först ut i Libanon, eftersom den var för provocerande för att utges i Saudiarabien. Därifrån smugglades den in till Saudiarabien. Läser man romanen förstår man att det är rätt vanligt att "omoraliska" romaner och filmer smugglas in till Saudiarabien från Libanon. Intressant är också att detta är en av få romaner som är översatt till svenska direkt från arabiska (det vanligaste är att man översätter från den engelska översättningen).

Läser man romanen med svenska ögon är den inte särskilt märkvärdig. Den handlar om saker som är ganska självklara för oss. Att skilja sig eller att ens pojkvän gör slut är ingen stor sak (i samhället menar jag; för den enskilda individen är det förstås en stor sak) och att gå på en dejt med en kille inget märkvärdigt. Mycket i den här romanen känns därför ganska främmande. Exempelvis så är det förbjudet för kvinnor att köra bil i Saudiarabien, det är förbjudet att sminka sig och går man på café med en man som inte tillhör familjen kan man bli arresterad av sedlighetspolisen, "Kommittén för främjande av dygd och förhindrande av last”.

Varje kapitel inleds med en dikt, ett citat ur Koranen eller någon populär sång och sedan gör brevskriverskan ett litet inlägg med tankar och reflektioner över de reaktioner hon fått sedan förra brevet innan hon fortsätter sin berättelse. På det viset tar hon upp och diskuterar många viktiga saker. Det är detta som gör att romanen utan tvekan är viktig och spelar en stor roll i sitt hemland (och resten av arabvärlden). Men det är inte bara de "förtryckta" arabiska kvinnorna som får saker och ting att fundera över; även västerländska kvinnor kan ha stor nytta över att reflektera över skillnaderna, och kanske framförallt, likheterna mellan kulturerna.

Själv fastnade jag vid följande stycke:
Signaturen ”Patriarkernas son” förvånas över min kritik av den svartsjuke mannen. Han hävdar att den som inte är svartsjuk inte är en man. Det är naturligt att en man väljer någon som är underlägsen honom, tillägger han (även om alla kvinnor är underlägsna mannen i hans ögon) , för att han ska känna sig manlig tillsammmans med henne, som han uttrycker det. Annars skulle han lika gärna kunna gifta sig med en annan man!

Att läsa detta gör att jag får mer förståelse för att det är med sådana här tankar unga arabiska män och kvinnor uppfostras, vilket förklarar att deras beteenden ibland skiljer sig från våra. Men det som främst slår mig är att det är en tanke som inte är så främmande som den först kan verka. Jag har träffat många svenska tjejer som gärna vill att deras pojkvän/sambo/man ska vara svartsjuk (fast inom rimliga gränser) och det anses även i vår kultur som manligt att vara svartsjuk och försvara sin kvinna mot andra män (även om det finns en gräns för när det inte är acceptabelt).

Trots att författaren uppenbarligen skrivit romanen för att hon vill förändra något så får jag en känsla av att hon inte heller vill att det ska bli som det västerländska samhället. Och det kanske är bra; det västerländska samhället kanske inte är så idealiskt som vi gärna vill tro? Det man kan invända mot romanen är att den enbart handlar om överklasskvinnor och därmed inte skildrar livet i Saudiarabien för "vanliga" kvinnor, men eftersom det är den miljö Rajaa Alsanea kommer ifrån så är det förståeligt.

Som bekant så gillar jag romaner som ger läsaren något att tänka på, så det förvånar knappast någon att jag gillar den här romanen. Den har förstås skapat stor debatt och Rajaa Alsanea har till och med blivit utsatt för dödshot på grund av det hon skrivit. Jag hoppas dock att det inte avskräcker henne, utan att hon fortsätter att skriva om kvinnornas situation i Saudiarabien. Jag kommer i alla fall att läsa hennes nästa roman, om hon skriver någon.

Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs självbiografiska berättelse om hennes uppväxt. Mamman lämnar pappan och Åsa när Åsa är fyra och hon växer upp med sin pappa, som också är hennes bästa vän. Pappan är härdarmästare på Metallverken och efter jobbet kopplar han av med några mellanöl, som senare blir till starksprit. Han sköter hemmet så att det utåt sett ser välskött och fint ut, men Åsa får äta godis varje dag, behöver inte borsta tänderna eller tvätta sig och de sover utan sängkläder.

Romanen är skriven några år efter pappans död och är på ett sätt en kärleksförklaring till honom. Jag har dock väldigt svårt att hitta något sympatiskt hos hennes pappa. Han är otrevlig mot sina föräldrar, samtidigt som han skamlöst utbyttjar dem och lånar pengar av dem (som han aldrig betalar tillbaka). Han ger dem inte ens julklappar och det får inte Åsa heller (trots löfte om att hon ska få efter nyår). Den cykel hon fick när hon fyllde fem sålde han för att köpa öl.

Han är kommunist och pratar mycket om detta med Åsa, men han vågar aldrig stå för det av rädsla för att han ska bli åsiktsregistrerad. Han vågar inte ens skriva under en check med rött bläck, ifall någon skulle tro att han är kommunist. Lönen tog han ut och brände på en gång, ofta på helt onödiga saker.

Åsa Linderborg skildrar detta väldigt ärligt och öppet. Det känns inte som att hon överdriver, men möjligen berättar hon inte riktigt allt. Vissa saker upprepar hon dock många gånger, t ex att de inte har några handdukar i badrummet (vilket man aldrig får veta orsaken till). Jag upplever också att hon skyller pappans alkoholism på annat än att han var en svag människa. Hon får det att verka som att det var det hårda arbetet på Metallverket som drev honom till att dricka. Detta har jag hört också från flera barn till alkoholister i min bekantskapskrets. De skyller förälderns alkoholism på yttre omständigheter som föräldern inte har någon kontroll över.

Jag kan dock inte tycka att det gör alkoholismen mer accepterad eller alkoholisten till en bättre människa. Sanningen är att alkoholister nog skulle ha blivit det oavsett omständigheter och jag tycker inte att man tjänar något på att försköna detta faktum. Däremot kan det vara bra att som Åsa Linderborg visa att alkoholister också är människor, med familj, tankar och känslor. Många gånger glöms det nog bort när man ser dem sitta på parkbänkarna.

Den här romanen var lättläst och gick fort att läsa. Den påminner en hel del om Svinalängorna av Susanne Alakoski och Hatet av Anders Nykvist. Dock tycker jag att den här är bättre än Anders Nykvists roman, eftersom Åsa Linderborg lyckas hålla distans till sin barndom och berätta sin historia utan bitterhet och ibland med lite humor.

Precis som Åsa Linderborg växte jag också upp på 70-talet och därmed kände jag igen mig i en hel del av det hon beskriver, t ex kobratelefoner och att köpa smågodis i kiosken. Men romanen är naturligtvis läsvärd även om man inte växte upp på den tiden. Den känns dock ibland lite fragmentarisk, speciellt mot slutet då det blir stora hopp i tiden. Hon skriver dessutom inte mycket om sitt "andra liv", d v s de helger och lov som hon tillbringar hos sin mamma och hennes nya familj. Det är kankse inte relevant, men hade ändå varit intressant att läsa om som kontrast till hennes liv med pappan.