Musselstranden

Jag har tidigare läst ett flertal böcker av Marie Hermansson och jag har hört mycket gott om hennes roman Musselstranden, så jag bestämde mig för att låna den på biblioteket. Och det ångrar jag inte, för den här romanen var riktigt bra. Jag hade verkligen svårt att lägga den ifrån mig.

Den handlar om Ulrika, som en dag åker med sina två söner till Tångevik där hon själv brukade spendera somrarna som barn. Hennes ena son gör ett makabert fynd på Musselstranden- ett gammalt skelett. Det får Ulrika att tänka tillbaka på sommaren 1972, när hennes bästa kompis Anne-Maries lillasyster, 4-åriga Maja försvann.

En av de saker som gjorde att jag fastnade för den här romanen var att den påminde otroligt mycket om min egen barndom, speciellt då relationen mellan Ulrika och Anne-Marie, som påminner mycket om mig och min bästis. Precis som Anne-Marie var min bästis söt och omtyckt, medan jag var alldaglig och lite bortkommen, som Ulrika. Jag identifierar mig ganska mycket med Ulrika, t ex skulle följande citat ha kunnat beskriva mig lika väl som Ulrika:
Men egentligen var jag inte särskilt glad åt min stora byst, Jag tyckte inte att den passade på min kropp. Jag visste att män betraktade stora bröst som något önskvärt, men på de utvikningsbilder jag sett hade de stora brösten suttit på långa, slanka kvinnor, inte på små rultor som jag. De såg helt malplacerade ut. Det senaste året hade jag fått kommentarer om dem av främmande killar och gubbar, vilket gjorde mig förvirrad och fick mig att betrakta mina bröst som ett par främmande föremål som hängts på mig av misstag. Det verkade som om de där flinande männen kände dem bättre än jag själv.

Men det är inte bara igenkännandet som gör att jag tycker att romanen är bra. Marie Hermansson skriver bra och handlingen är intresseväckande och lite spännande. Man vill verkligen läsa vidare, främst för att få veta vad som har hänt, men också vad som ska hända.

Huvudpersonen i romanen forskar om bergtagningsmyter och handlingen i romanen är ju en sorts bergtagningsmyt. Eftersom jag tycker att det är intressant med gammal folktro så tycker jag att det är intressant. Det gör också att romanen får en lite mystisk och sagoaktig stämning, precis som i hennes andra romaner, t ex Mannen under trappan, Hembiträdet, Svampkungens son samt novellsamlingen Det finns ett hål i verkligheten.

Jag har tyckt om allt jag har läst av Marie Hermansson, men Musselstranden är nog den bästa roman jag har läst av henne. Hittills, i alla fall, för detta är garanterat inte det sista jag läser av henne.

The Historian

The Historian av Elizabeth Kostova köpte jag på bokrean förra året, mest för att den var snygg och utan att läsa på vad den handlar om. Det visade sig vara en Dracula-berättelse som utspelar sig både på 50-talet och i romanens nutid (vilket är 70-tal). En 17-årig flicka hittar en mystisk bok och några brev i sin pappas bokhylla och när hon frågar honom om dem börjar han motvilligt berätta en historia, som också leder till att de kastas in i en rad skrämmande händelser.

Hemliga och mystiska sällskap har ju varit populärt i litteraturen ett bra tag nu och Elizabeth Kostovas debutroman handlar också om detta. Men det känns ändå ganska fräscht att den faktiskt inte handlar om den heliga graalen (som är ett ämne som i alla fall jag har tröttnat på). Litteratur om vampyrer är också populärt just nu och det är egentligen inte något som jag är intresserad av. Men jag har förstås en gång i tiden läst Bram Stokers Dracula och The Historian försöker snarare efterlikna 1800-talets skräckromantik snarare än de moderna vampyrromanerna med "blood and gore" och kärlek mellan vampyrer och människa. Och det lyckas hon faktiskt ganska bra med.

Det märks att Kostova bedrivit en omfattande forskning innan hon skrev den här drygt 600 sidor långa romanen. Det är också romanens stora svaghet. För som så många andra författare som är kunniga inom ett ämne faller Kostova i fällan att skriva ner "allt" hon vet. Romanen är därför proppfull med fakta om Rumäniens, Turkiets och Bulgariens historia (ibland nödvändigt, ibland inte) och romanen får därför bitvis en tråkig föreläsande ton och handlingen tappar fart.

Romanen är också väldigt detaljerad och det känns ibland som att läsa en film. Jag tror i och för sig att den här romanen skulle göra sig bra som film, men detaljerna gör att den blir lite tråkig att läsa. Det känns som att författaren totalt underskattar läsarens förmåga att använda sin fantasi. Sedan så tycker jag också att det förekommer en del otroliga sammanträffanden och författaren undviker också att berätta hur vissa saker gått till (t ex hur en amerikan lyckas ta sig till och resa omkring i östblocket under kalla kriget).

Romanen är dock välskriven och spännande. Det gjorde också att vissa av de tråkigare delarna kändes jobbiga att ta sig igenom, eftersom man hellre ville läsa om vad som händer huvudepersonen (vars namn man aldrig får veta) eller hennes pappa.

Kronologin i den här romanen är inte helt rak, eftersom den utspelar sig i flera tider och dessutom har vissa tillbakablickar ännu längre tillbaka, men det tyckte jag inte var något problem. Jag kan dock tänka mig att en ovan läsare kan tycka att det är lite besvärligt. Romanen är intressant upplagd genom att den berättar sin historia dels genom att huvudpersonen i nutid berättar vad som hände på 70-talet och genom faderns berättelse samt brev och andra dokument får man veta vad som hänt tidigare.

Dock tycker jag att författaren hade kunnat göra det tydligare vem som skrivit de olika breven. T ex så är professor Rossis brev skrivna med kursiv stil, men de brev som fadern skrivit är skrivna med samma typsnitt som resten av romanen. Jag hade gärna sett att författaren gjort det ännu tydligare med att exempelvis använda samma kursiva typsnitt eller ett annat för faderns brev.

På det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. I början tyckte jag att den var lite seg, men när jag väl kommit in i den tyckte jag att den var spännande och intressant (för det mesta). Det här citatet tycker jag var väldigt bra, för det beskriver varför jag tycker att historia är intressant:
'The past is very useful, but only for what it can teach us about the present.'

Flickorna från Riyadh

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea är en något så ovanligt som en arabisk roman. En ung kvinna berättar via mail som hon skickar varje vecka efter fredagsbönen en berättelse om fyra unga kvinnor- Sadim, Gamra, Lamis och Michelle (egentligen Mashael)- och om deras liv, förälskelser och kärlek.

Den här romanen har jämförts med Sex in the city och det finns helt klart likheter mellan karaktärerna. Det som gör den här romanen unik är dock just det faktum att den är arabisk och dessutom skriven i ett väldigt strängt arabland (jag tror att Saudiarabien är det enda land som lever helt efter sharialagstiftning). Därför kan man inte heller betrakta den som en vanlig chic lit- roman. Rajaa Alsanea anser inte att hennes roman handlar om sex (och det gör den inte heller), utan om förälskelse, som även det är förbjudet att tala om i Saudiarabien.

Den här romanen kom först ut i Libanon, eftersom den var för provocerande för att utges i Saudiarabien. Därifrån smugglades den in till Saudiarabien. Läser man romanen förstår man att det är rätt vanligt att "omoraliska" romaner och filmer smugglas in till Saudiarabien från Libanon. Intressant är också att detta är en av få romaner som är översatt till svenska direkt från arabiska (det vanligaste är att man översätter från den engelska översättningen).

Läser man romanen med svenska ögon är den inte särskilt märkvärdig. Den handlar om saker som är ganska självklara för oss. Att skilja sig eller att ens pojkvän gör slut är ingen stor sak (i samhället menar jag; för den enskilda individen är det förstås en stor sak) och att gå på en dejt med en kille inget märkvärdigt. Mycket i den här romanen känns därför ganska främmande. Exempelvis så är det förbjudet för kvinnor att köra bil i Saudiarabien, det är förbjudet att sminka sig och går man på café med en man som inte tillhör familjen kan man bli arresterad av sedlighetspolisen, "Kommittén för främjande av dygd och förhindrande av last”.

Varje kapitel inleds med en dikt, ett citat ur Koranen eller någon populär sång och sedan gör brevskriverskan ett litet inlägg med tankar och reflektioner över de reaktioner hon fått sedan förra brevet innan hon fortsätter sin berättelse. På det viset tar hon upp och diskuterar många viktiga saker. Det är detta som gör att romanen utan tvekan är viktig och spelar en stor roll i sitt hemland (och resten av arabvärlden). Men det är inte bara de "förtryckta" arabiska kvinnorna som får saker och ting att fundera över; även västerländska kvinnor kan ha stor nytta över att reflektera över skillnaderna, och kanske framförallt, likheterna mellan kulturerna.

Själv fastnade jag vid följande stycke:
Signaturen ”Patriarkernas son” förvånas över min kritik av den svartsjuke mannen. Han hävdar att den som inte är svartsjuk inte är en man. Det är naturligt att en man väljer någon som är underlägsen honom, tillägger han (även om alla kvinnor är underlägsna mannen i hans ögon) , för att han ska känna sig manlig tillsammmans med henne, som han uttrycker det. Annars skulle han lika gärna kunna gifta sig med en annan man!

Att läsa detta gör att jag får mer förståelse för att det är med sådana här tankar unga arabiska män och kvinnor uppfostras, vilket förklarar att deras beteenden ibland skiljer sig från våra. Men det som främst slår mig är att det är en tanke som inte är så främmande som den först kan verka. Jag har träffat många svenska tjejer som gärna vill att deras pojkvän/sambo/man ska vara svartsjuk (fast inom rimliga gränser) och det anses även i vår kultur som manligt att vara svartsjuk och försvara sin kvinna mot andra män (även om det finns en gräns för när det inte är acceptabelt).

Trots att författaren uppenbarligen skrivit romanen för att hon vill förändra något så får jag en känsla av att hon inte heller vill att det ska bli som det västerländska samhället. Och det kanske är bra; det västerländska samhället kanske inte är så idealiskt som vi gärna vill tro? Det man kan invända mot romanen är att den enbart handlar om överklasskvinnor och därmed inte skildrar livet i Saudiarabien för "vanliga" kvinnor, men eftersom det är den miljö Rajaa Alsanea kommer ifrån så är det förståeligt.

Som bekant så gillar jag romaner som ger läsaren något att tänka på, så det förvånar knappast någon att jag gillar den här romanen. Den har förstås skapat stor debatt och Rajaa Alsanea har till och med blivit utsatt för dödshot på grund av det hon skrivit. Jag hoppas dock att det inte avskräcker henne, utan att hon fortsätter att skriva om kvinnornas situation i Saudiarabien. Jag kommer i alla fall att läsa hennes nästa roman, om hon skriver någon.

Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs självbiografiska berättelse om hennes uppväxt. Mamman lämnar pappan och Åsa när Åsa är fyra och hon växer upp med sin pappa, som också är hennes bästa vän. Pappan är härdarmästare på Metallverken och efter jobbet kopplar han av med några mellanöl, som senare blir till starksprit. Han sköter hemmet så att det utåt sett ser välskött och fint ut, men Åsa får äta godis varje dag, behöver inte borsta tänderna eller tvätta sig och de sover utan sängkläder.

Romanen är skriven några år efter pappans död och är på ett sätt en kärleksförklaring till honom. Jag har dock väldigt svårt att hitta något sympatiskt hos hennes pappa. Han är otrevlig mot sina föräldrar, samtidigt som han skamlöst utbyttjar dem och lånar pengar av dem (som han aldrig betalar tillbaka). Han ger dem inte ens julklappar och det får inte Åsa heller (trots löfte om att hon ska få efter nyår). Den cykel hon fick när hon fyllde fem sålde han för att köpa öl.

Han är kommunist och pratar mycket om detta med Åsa, men han vågar aldrig stå för det av rädsla för att han ska bli åsiktsregistrerad. Han vågar inte ens skriva under en check med rött bläck, ifall någon skulle tro att han är kommunist. Lönen tog han ut och brände på en gång, ofta på helt onödiga saker.

Åsa Linderborg skildrar detta väldigt ärligt och öppet. Det känns inte som att hon överdriver, men möjligen berättar hon inte riktigt allt. Vissa saker upprepar hon dock många gånger, t ex att de inte har några handdukar i badrummet (vilket man aldrig får veta orsaken till). Jag upplever också att hon skyller pappans alkoholism på annat än att han var en svag människa. Hon får det att verka som att det var det hårda arbetet på Metallverket som drev honom till att dricka. Detta har jag hört också från flera barn till alkoholister i min bekantskapskrets. De skyller förälderns alkoholism på yttre omständigheter som föräldern inte har någon kontroll över.

Jag kan dock inte tycka att det gör alkoholismen mer accepterad eller alkoholisten till en bättre människa. Sanningen är att alkoholister nog skulle ha blivit det oavsett omständigheter och jag tycker inte att man tjänar något på att försköna detta faktum. Däremot kan det vara bra att som Åsa Linderborg visa att alkoholister också är människor, med familj, tankar och känslor. Många gånger glöms det nog bort när man ser dem sitta på parkbänkarna.

Den här romanen var lättläst och gick fort att läsa. Den påminner en hel del om Svinalängorna av Susanne Alakoski och Hatet av Anders Nykvist. Dock tycker jag att den här är bättre än Anders Nykvists roman, eftersom Åsa Linderborg lyckas hålla distans till sin barndom och berätta sin historia utan bitterhet och ibland med lite humor.

Precis som Åsa Linderborg växte jag också upp på 70-talet och därmed kände jag igen mig i en hel del av det hon beskriver, t ex kobratelefoner och att köpa smågodis i kiosken. Men romanen är naturligtvis läsvärd även om man inte växte upp på den tiden. Den känns dock ibland lite fragmentarisk, speciellt mot slutet då det blir stora hopp i tiden. Hon skriver dessutom inte mycket om sitt "andra liv", d v s de helger och lov som hon tillbringar hos sin mamma och hennes nya familj. Det är kankse inte relevant, men hade ändå varit intressant att läsa om som kontrast till hennes liv med pappan.