S som i syster

S som i syster av Nina Wähä handlar om systrarna Isabel och Paola. Berättaren i boken är Isabel och hon är den äldsta systern. Det är mycket bråk i familjen och flickorna får till slut fatta beslutet att föräldrarna ska skiljas. Pappan tar Isabel med sig, medan mamman tar Paola. Pappan tar Isabel med sig till olika kvinnor ända tills han förolyckas. Då får hon komma tillbaka till mamman och systern. Boken handlar om flickorna som barn, ungdomar och unga vuxna. Den handlar också om identitetssökande, kärleksproblem och missbruk.

Men trots detta är bokens handling väldigt tunn. Det känns egentligen inte som att författaren har något att berätta, och det som berättas hade man kunnat berätta på bara några få sidor. Boken är inte kronologiskt skriven och det som berättas berättas väldigt vagt så att man som läsare måste gissa sig till vad som händer eller har hänt eller kommer att hända. Det skulle kunna vara ett intressant grepp av författaren, men i det här fallet känns det mest som att det är till för att dölja att det egentligen inte finns någon särskilt intressant historia att berätta.

Resten av boken är bara språk. För rent språkligt är den här boken väldigt bra. Språket är poetiskt och innehåller en del intressanta grepp. Exempelvis så känns språket ibland mest som tankar: Tog mig drog mig hårt i armen och ombord på bussen tunnelbanan. Bitvis är språket vackert, men ibland blir det nästan lite väl mycket av det goda och det känns mest tillgjort.

Hela boken känns mest som lösryckta delar som godtyckligt satts ihop till en roman. Det finns en röd tråd i den, men det blir ofta knutar på den och ibland går den av. Det verkar som att meningen med hela boken är att inte berätta något eftersom författaren gör allting så krångligt. Om man tycket att ett vackert språk är det som gör en roman bra så kan jag rekommendera S som i syster, men om man vill ha lite mer substans i handlingen så bör man leta efter en annan bok.

Kupa

Kupa är Marie Norins debutroman, men hon har tidigare givit ut några poesisamlingar. Jag har dock inte läst något av henne tidigare. Det namnlösa berättarjaget i den här berättelsen befinner sig i ett hus någonstans nära kusten och ska utföra någon form av skrivuppgift för en person som kallas madam. I huset finns också tjänaren herr O. Men det går dåligt med arbetet. Vädret är jobbigt; först är det tryckande hetta och därefter ihållande ösregn och berättarjaget störs ständigt av en radio. Berättarjaget blir också allt mer skadad, från att ha lite värk i ena foten till att bli helt sängliggande.

Författaren är väldigt skicklig på att skapa stämning. Man kan nästan känna den tryckande hettan och kan nästan känna hur det börjar klia när berättarjaget drabbas av klåda. Romanen är väldigt kort, mindre än 100 sidor, och det kanske också är det som gör att författaren verkligen lyckas skapa stämningen så väl. Romanen känns mycket intensiv och ganska otäck, fast den egentligen inte är det. Det som gör att den känns otäck och skrämmande är förmodligen ovissheten om vad som pågår. Man vet knappt någonting om personerna eller platsen eller vad de gör där; det enda man får är små antydningar och ledtrådar.

Exempelvis vet man nästan ingenting om berättarjaget. Jag var t ex helt säker på att berättarjaget var en kvinna (varför vet jag dock inte), men det avslöjas faktiskt att berättarjaget är en man. Man vet inte varför berättarjaget är i huset eller vad han ska göra där, men man kan gissa sig till att han ska skriva madams memoarer.

Romanen känns väldigt tidlös, eftersom man inte kan gissa sig till när den utspelar sig, förutom att man vet att det är någon gång efter det att radion uppfunnits, eftersom en radio spelar stor roll i romanen. Käraktärerna är också lite otäcka eftersom de inte lyssnar på varandra och just kommunikationssvårigheter är ett stort tema i romanen.

Den här romanen ger en känsla av oro och den känslan stannar kvar efter att man läst färdigt (vilket går ganska fort eftersom detta är en kort roman på mindre än 100 sidor). Jag drömde mardrömmar på natten efter att jag hade läst ut den och även om drömmarna inte direkt hade med romanens handling att göra så är jag ganska säker på att drömmarna berodde på romanen. Det är förstås inte roligt att drömma mardrömmar, men jag tycker ändå att det ger ett gott betyg åt romanen.

Emma vem är du?

Emma vem är du? av Calle Ljungström är en udda roman. Det är en kärlekshistoria som handlar om Calle som söker efter Emma. Emma finns bara i fantasin, men hon är fin tänker Kalle. (citat från barnprogrammet Kalles klätterträd, för dem som inte vet det). Emma är alltså en sorts låtsaskompis till Calle, och som ett projekt på Konstfack bestämmer sig Calle för att hitta Emma. Han söker överallt- på stadsbiblioteket, på modellagenturer, i tidningen City, på Spraydate och han åker till och med till Verona för att hitta Emma.

Den här romanen är Calle Ljungströms examensarbete från Konstfack och den börjar med Calles dagboksanteckningar om hur han påbörjade projektet. Nästa del, som också är romanens största del, består av korrespondens från Spraydate mellan Calle och olika Emmor och sista delen består av foton som Calle tagit under projektet.

Jag tyckte att det här var en väldigt gullig liten roman. Eftersom jag gillade Kalles klätterträd så gillade jag idén att Calle söker efter Emma. Många av fotografierna är väldigt vackra. Det var också bra med dagboksanteckningarna i början för att man skulle förstå lite mer av vad projektet gick ut på. Men jag gillade inte meddelandena från Spraydate särskilt mycket, eftersom de var rätt röriga och svåra att läsa.

Men på det stora hela var detta som sagt en gullig roman och eftersom den inte är så lång så gör det inte så mycket att den bitvis är jobbig att läsa (det är förresten kanske bara jag som tycker så eftersom jag aldrig hänger på dylika sajter?).

80 romaner för den som har bråttom

Eftersom jag har haft mycket att göra med att planera lektioner under praktiken så har jag inte hunnit läsa så mycket den här veckan. Så när jag hittade 80 romaner för dig som har bråttom av Henrik Lange på biblioteket kunde jag inte låta bli att låna den. Ett tag var jag osäker på om jag skulle skriva om den i bloggen, eftersom den egentligen inte är en roman, men jag gillade den så mycket att jag ändå ville skriva om den.

Som man kan förstå av titeln så är boken en kortfattad resumé av 80 mer eller mindre kända romaner, som esempelvis Sagan om ringen, Odyssén, Da Vinci-koden, Den gamle och havet, God natt Alfons Åberg, Bröderna Lejonhjärta, 1984, Möss och människor, Flugornas herre och Mörkrets hjärta m fl. Sammanfattningen av romanen är gjord i serieform med fyra rutor. Den första presenterar titeln och de följande tre sammanfattar början, mitten och slutet.

Så här ser Sagan om ringen ut i Henrik Langes version:

Jag tycker att hela idén med den här boken är fantastisk rolig. Men jag håller inte med om att det skulle vara en bok för dem som inte har tid att läsa, men som ändå vill vara med i diskussioner, som författaren, antagligen skämtsamt, skriver i förordet. För att man verkligen ska kunna uppskatta den här boken bör man ha kännedom om verken, för det är igenkänningsfaktorn som gör att det blir roligt. Lange är otroligt duktig på att hitta kärnan i romanerna han ritar.

Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag läste den här och även om jag inte hade läst alla böcker han ritar och skriver om så får jag lust att läsa dem för att sedan jämföra med hans seriestrip.

Döden på Rotaryklubben

Av titeln på den här boken kan man nästan gissa sig till att jag återigen håller på att läsa de gamla böcker jag har ståendes i hyllan. Döden på Rotaryklubben är skriven av Nils Hövenmark, som tydligen (enligt omslagets insida) var ett stjärnskott på deckarhimlen under 70-talet. När han började skriva deckare introducerade han en helt ny typ- den trovärdiga kriminalromanen i vardagsmiljö. Han är norrlänning och det var också i norrländsk miljö han lät sina böcker utspela sig. Det märks i den här romanen.

Döden på Rotaryklubben handlar om mordet på Kalle By, eller Karl Teodor Byström som han egentligen heter. Han hittas ihälfrusen under mystiska omständigheter. Han är inte precis sörjd och saknad bland folket i den norrländska byn Svartsele, eftersom han var alkoholist och inte särskilt trevlig. Men hans död väcker ändå uppståndelse när det står klart att det måste vara någon inom Rotaryklubben som är mördaren.

Den här romanen var ganska kort och väldigt lättläst. Jag gjorde en gång en undersökning om svenska språkets förändring genom tiderna och just under 70-talet förenklades språket väldigt mycket genom bl a kortare meningar. Det märks tydligt i den här boken, där meningarna ofta är så korta att det inte ens är fullständiga. Det irriterar mig lite grann, men eftersom det ändå är skönlitteratur så accepterar jag att den inte är grammatiskt korrekt.

Jag hade dock lite svårt att få upp intresset för den här deckaren och jag blev aldrig riktigt intresserad av att ta reda på vem som var Kalle Bys mördare. Jag tyckte också att det var lite väl många karaktärer att hålla reda på (trots att det fanns en "rollista" på första sidan). På det stora hela tyckte jag att boken var lite för tunn- det var för lite personbeskrivningar, för lite miljöbeskrivningar och för lite spänning och action. Fast på 70-talet var det kanske tillräckligt spännande med en kort biljakt på slutet. Det jag gillar är dock att det inte avslöjas vem mördaren är förrän alldeles på slutet. Jag tycker ofta att det är tråkigt med deckare där man får veta vem mördaren är redan tidigt i berättelsen.

Jag kunde inte heller låta bli att tänka på genusperpektivet i den här romanen (man har ju blivit itutad detta med genus under hela lärarutbildningen). Det förekommer väldigt många olika karaktärer som är viktiga för berättelsen, men av dessa är bara två kvinnor. Den ena är en gift hemmafru och den andra en ung sjuksköterska. Hela tonen i romanen är också väldigt "manlig" och utspelar sig i manliga miljöer som t ex Rotaryklubben. Det nämns också i början av romanen att kvinnor inte är särskilt välkomna där, när det diskuteras ifall kvinnorna kunde vara intresserade av ett visst föredrag: Rotary är ju en maskulin förening och givetvis vet männen bäst vad kvinnorna inte är intresserade av.

Fast man ska förstås tänka på att samhället såg annorlunda ut 1973, när den här boken skrevs. Det är kanske också det som gör den intressant. Jag tyckte inte att handlingen var särskilt bra, men som ett tidsdokument var den i alla fall lite intressant.

Middlesex

I Middlesex av Jeffrey Eugenides är det den allvetande huvudpersonen Cal som berättar om tre generationer av hans familj och om de händelser som slutligen leder fram till att han blir den h*n blir. Cal föds nämligen som både flicka och pojke på grund av en genetisk kromosomförändring. Omedvetna om att Cal är hermafrodit (eller intersexuell, som är den moderna termen) uppfostras Cal som flickan Calliope, men i tonåren blir Cal pojken och senare mannen Cal.

Redan i början av romanen avslöjas att berättaren är både man och kvinna, då Cal berättar att Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i en operationssal inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974. Det gör inte att man blir mindre nyfiken på att läsa vidare, eftersom man vill veta varför. Senare vill man också veta hur flickan Calliope kommer fram till att hon egentligen är pojken Cal.

Romanen är uppdelad i fyra delar och är nästan fyra olika berättelser. Den första handlar om Cals farmor och farfar och deras flykt från Grekland till USA. Här avgörs också Cal framtida öde. Den andra delen handlar om Cals föräldrar och har förstås också stor betydelse för Cals framtida öde. Det tredje kapitlet handlar om Cal som liten flicka och det fjärde handlar om hur Calliope blir Cal och om hur början av Cals liv som man tar sin början. Genom hela romanen får man också små glimtar av den fyrtioårige Cals liv.

Eftersom romanen sträcker sig över en ganska lång tid- från 20-talet fram till 2000-talet- får man en ganska bra inblick i det amerikanska samhället. Författaren låter sina karaktärer beröras av depressionen, 2:a världskriget, Koreakriget, raskravallerna i Detroit , Vietnamkriget, hippietiden och fram till våra dagar. Eugenides snuddar vid många viktiga frågor om t ex religion, rasism och sexualitet, men går inte in på djupet någonstans. Det tycker jag är synd. Lite samhällskritik kunde ha gjort den här romanen lite extra krydda.


Karaktärerna är bra beskrivna och de flesta känns ganska trovärdiga. Fast jag tycker att det är synd att vissa av karaktärerna som först får ganska stort utrymme sedan försvinner eller faller i glömska för ett tag. Ibland är det förstås naturligt, som t ex att en barndomsvän flyttar, men i den här romanen händer det att ganska viktiga karaktärer försvinner utan att ett ord nämns om dem på väldigt länge och sedan dyker de upp igen som om de aldrig varit "borta".

Det här är en väldigt bra roman och trots att den är ganska tjock så gick den fort och lätt att läsa. Jeffrey Eugenides skriver väldigt bra och jag gillar många av hans litterära grepp, som t ex att skriva ett påstående som sedan följs av ett kolon och därefter kommer en förklaring. Ungefär som i citatet från början av romanen, fast det finns andra ställen i romanen där det har ännu större effekt. Han har också en ganska humoristisk och lättsam ton, vilket gör den lätt att läsa.

Men jag saknar som sagt lite djup i romanen och kanske hade den blivit ännu bättre om författaren fokuserat mer på Calliope/Cal, på arv vs miljö och manligt vs kvinnligt. Jag hade väntat mig att romanen skulle vara en utvecklingsroman snarare än en familjekrönika. Jag irriterade mig också lite på vissa saker som författaren skrev i förbigående om manligt och kvinnligt. Jag motsätter mig inte att det finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor, men att det skulle vara att kasta suddgummin i luften och vara påstridig i diskussioner tvivlar jag starkt på.

Jeffrey Eugenides fick Pulitzerpriset för den här romanen 2003 och det är ganska lätt att förstå. Jag tyckte mycket om den här romanen, även om jag nog hade tyckt ännu bättre om den hade varit lite mer fokuserad på Cal och intersexualiteten. Men som sagt så är det här ändå en väldigt bra roman.

Neverwhere

Neverwhere är skriven av Neil Gaiman och handlar om Richard som lever ett helt vanligt liv i London. En kväll när han är på väg till en middag med sin fästmös chef hittar han en skadad ung kvinna som han hjälper. Kvinnan heter Door och hon är förföljd av två mystiska män. Plötsligt befinner sig Richard indragen i en helt annan värld under Londons gator. Där träffar han bl a ängeln Islington, markis de Carabas och svartbröderna. Det är en värld av ondska, lögner och förräderi men också vänskap, hjältemod och kärlek.

Jag läste Anansi Boys för ett tag sedan och det var det som inspirerade mig till att låna även denna bok av samma författare. Helst hade jag velat läsa även denna på engelska, men tyvärr fanns den bara på svenska. Jag är övertygad om att den hade gjort sig mycket bättre på engelska. Nu är ju jag i och för sig sådan att jag översätter själv samtidigt som jag läser och det gör att jag egentligen inte missar så mycket av skämten. Detta sker ganska omedvetet och är inte speciellt krävande för min del, men det skulle ändå kännas bättre att verkligen läsa den på engelska.

Neverwhere når dock inte upp till samma standard som Anansi Boys (och Goda omen). Det kan bero på att den är skriven efter en TV-serie (som i och för sig Neil Gaiman var med och skapade). Jag är av en uppfattningen att boken oftast är bättre än filmen/TV-serien, men det kan ju bli lite annorlunda när boken skrivs i efterhand.

Men det här är absolut ingen dålig bok. Den har många goda kvaliteter. Språkligt är den väldigt bra. Jag uppskattar författarens humor och skrattade högt flera gånger. Jag gillar också intertextualiteten i romanen. Det är omöjligt att inte tänka på Alice i underlandet när man läser Neverwhere, men det finns också referenser till andra verk som exempelvis Macbeth, Trollkarlen från Oz och Bibeln.

Något annat som jag tyckte om var hur författaren använt sig av Londons tunnelbanesystem i romanen. När jag var där la jag märke till vilka fantasieggande namn många stationer har, som t ex Earl's Court, Shepherd's Bush, Knightsbridge och Blackfriars. Det är därför kul att läsa att i Undre London så finns det verkligen herdar i Shepherd's Bush och det finns en Earl som håller hov i en tunnelbanevagn. Lite extra kul är det också att ha varit på många av de ställen som det skrivs om. Exempelvis så var Blackfriars den tunnelbanestation som låg närmast vandrarhemmet jag bodde på, så där har jag varit många gånger.

Trots fantasifullheten i romanen så har den också ett drag av realism och jag tror att det också är en anledning till att jag gillar den. Jag gillar uppenbarligen fantasyromaner som utspelar sig delvis i den verkliga världen och delvis i en parallell fantasivärld, även om jag tidigare inte insett det. Men det verkar ganska självklart nu när jag analyserat saken, eftersom mina favoritromaner i genren är exempelvis Narniaserien och Harry Potter.

Den här boken är välskriven, rolig och fantasieggande och det är därför jag gillar den även om den inte är riktigt lika bra som ovan nämnda böcker av samma författare. Jag kommer absolut att fortsätta att läsa hans böcker, fast i framtiden kommer jag att läsa dem på engelska.

I skydd av mörkret

Stephen Booths sjunde roman heter I skydd av mörkret. I den här romanen inträffar en husbrand som får tragiska konsekvenser då en kvinna och två barn dör. Samtidigt hittas en äldre kvinna skjuten i sitt hem. Vad kan ligga bakom mordet på den mycket tillbakadragna kvinnan? Polisen nystar i varsin ändå och till slut inser man att de båda fallen kan ha ett samband. Ben Cooper och Diane Fry måste den här gången sträcka sin undersökning långt utanför sitt distrikt ända bort till andra sida Europa.

Jag har tidigare läst alla Stephen Booths romaner och trots att jag egentligen inte är särskilt förtjust i deckare så gillar jag hans böcker. Den här tillhör kanske inte en av hans bästa, men den är definitivt läsvärd. Jag skulle kanske ha önskat lite mera spänning i den, men den var i alla fall inte helt förutsägbar (vissa saker kunde man dock gissa sig till).

Det jag gillar mest med Booths romaner är miljö- och personbeskrivningarna. Nu, efter att ha varit i England, känner jag att jag kan uppskatta hans miljöbeskrivningar ännu mer. Nu har jag ju sett med egna ögon hur landskapet ser ut. Även om jag var i Yorkshire och inte i Derbyshire, där romanen utspelar sig, så tror jag att landskapet ser rätt lika ut. Och det är inte utan att man längtar tillbaka dit när det står att Vår pub har frågesport på tisdagkvällarna... Quiz Night på puben (speciellt tisdagskvällarna på Queen's Arms) var ett av mina stora nöjen medan jag var där.

Jag tror att en möjlig förklaring till att jag gillar Stephen Booths romaner är att jag tycker mig läsa mellan raderna att han är en person som tycker om hundar. Endast i den första romanen, Den svarta hunden, har en hund någon betydande roll för handlingen, men hundar nämns i varenda en av hans romaner. Och beskrivningarna av hundarna är ganska precisa, både när det gäller ras och beteende. I den här romanen förekommer också en chokladbrun labrador vid namn Fudge och som i egenskap av brandsökhund gör vikta upptäckter för att föra handlingen vidare. Jag tror inte att alla människor ens känner till att det finns brandsökhundar, så bara den detaljen tyder på ett hundintresse hos författaren.

Jag gillar karaktärerna Ben Cooper och Diane Fry, och kanske speciellt kemin mellan de två. I den här romanen saknar jag dock samspelet, blandningen mellan vänskap och ogillande, mellan dem lite grann. Jag hoppas på mer av det inför nästa roman, som jag med all säkerhet kommer att läsa.

I en klass för sig

I en klass för sig är Curtis Sittenfelds debutroman och den handlar om 14-åriga Lee som börjar på internatskolan Ault. Hon har själv valt att börja där, men när hon väl har börjat har hon svårt att passa in bland de rika ungdomarna. Hon är där på stipendium, vilket hon håller hemligt för att passa in. Men det är svårt och jobbigt att försöka vara någon man inte är. Lee blir lite av en observatör snarare än en deltagare.

Romanen utspelar sig under de fyra år som Lee går på Ault och under den tiden hinner Lee förändras ganska mycket. Ibland är hon inte någon särskilt trevlig person och många gånger suckar jag över de val hon gör. Men det kanske är just det som gör att hon känns så mänsklig. Jag känner också så väl igen mig själv i Lee och även i en del av hennes upplevelse. Bitvis kunde det lika gärna ha varit en beskrivning av en händelse i min ungdom. Därför tror jag att det här är en uppväxtskildring som både vuxna och ungdomar kan känna igen sig i. Det finns också en hel del att diskutera och resonera över.

Det är Lee själv som berättar sin historia, fast ur ett vuxenperspektiv. Det lyser igenom då och då genom att Lee avslöjar saker som ska hända i framtiden. Det är ett grepp som nog inte skulle ha saknats i romanen om det inte funnits där, men eftersom det gör det tycker jag att det i alla fall ibland gör att man reflekterar över saker som man kanske inte annars skulle ha tänkt så mycket på. Exempelvis så resonerar Lee på ett par ställe över vad som kunde ha hänt om hon hade agerat på ett annat sätt och det fick i alla fall mig att reflektera över en del val som jag gjort i livet. Det leder visserligen inte till något eftersom man inte kan göra något ogjort, men det kan i alla fall vara bra att tänka på någon gång ibland.

Att romanens sträcker sig över en ganska lång tid i huvudpersonens liv gör att det inte går att ta med allt som händer personen. Därför kändes den här romanen ibland lite fragmentarisk och den lämnar då och då en del lösa trådar. Det känns ibland mer som enstaka nedslag i en persons liv utan sammanhang med andra händelser. En del av dessa händelser har ingenting att göra med handlingen- att händelser i början av romanen ska leda fram till något i slutet av romanen- men det är naturligtvis relevant om man ser romanen som en utvecklingsroman. Det gör jag och därför störs jag inte så mycket av att det skrivs om en lärare som Lee har problem med under andra året och som sedan försvinner.

När jag hade läst ungefär halva den här romanen tänkte jag att jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Men samtidigt så ville jag hela tiden läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Lee. Jag ville veta hur det skulle gå för henne med vänskapen och kärleken. Kommer hon att få någon riktigt vän? Hur ska det gå med henne och Cross, killen som hon är förälskad i på avstånd? Det var därför svårt att lägga ifrån sig boken, fast jag egentligen inte ville att den skulle ta slut.

När jag väl hade läst ut den upptäckte jag att den inte egentligen tog slut. Den här romanen lämnade efter sig en känsla av obehag, saknad och sorgsenhet. Inte på grund av att den slutar olyckligt eller så; det bara är den känsla som romanen som helhet skapar. Det är ingen trevlig känsla och jag kunde inte direkt börja läsa en ny bok när jag hade läst ut den här. Den var helt enkelt svår att slå ur tankarna och är säkert också svår att glömma i längden. Så trots de känslor den efterlämnade så är detta bland det bästa jag läst på länge.