Årets bästa böcker 2007

Ja, det blev ju en del böcker lästa under 2007 också, närmare bestämt 102 stycken. Precis som förra året tänkte jag göra en lista på Årets bästa böcker. Det är ju populärt med sådant vid nyår. Det var dock svårt att komma fram till vilka böcker som skulle vara med på den listan eftersom jag tydligen läst väldigt många bra böcker det här året.

Så här ser i alla fall min lista över Årets bästa böcker 2007 ut:

1. The Remains of the Day- Kazuo Ishiguro
2. Tidsresenärens hustru-Audrey Niffenegger
3. The Thirteenth Tale- Diane Setterfield
4. The Lollipop Shoes- Joanne Harris
5. Harry Potter and the Deathly Hallows- J.K Rowling
6. A Thousand Splendid Suns- Kahled Hosseini
7. Never Let Me Go- Kazuo Ishiguro
8. Tillsammans är man mindre ensam- Anna Gavalda
9. The Adventures of Huckleberry Finn- Mark Twain
10. Macbeth- William Shakespeare

Det finns ett hål i verkligheten

Marie Hermanson heter författaren till Det finns ett hål i verkligheten. Det är en novellsamling med nio noveller av olika längd. Jag har tidigare läst Mannen under trappan och Hembiträdet av samma författare och jag gillade dem så därför ville jag läsa mer av henne. Denna novellsamling är hennes debutbok och är skriven 1984. Alla dessa nio noveller har ett sagotema. Vissa utspelar sig i något som liknar den vanliga världen medan andra utspelar sig i ett rent sagolandskap.

Jag gillar Marie Hermanson sätt att skriva och jag beundrar hennes fantasifullhet. Den har jag sett prov på även i de två romaner av henne som jag läst, men den gör sig allra bäst i novellform tycker jag. Den novell som jag gillade bäst har fått ge boken dess titel, Det finns ett hål i verkligheten. Den handlar om en flicka som tar lektioner hos den märkliga och ganska oförskämda fröken Columbi. Och det hon får lära sig är inte sånt man får lära sig i skolan.

Jag gillade också Najadernas skatt, som handlar om Nina som får se najaderna som det sjungs om i Bellmans visa Fjäril'n vingad och hämta tillbaka en skatt som de stulit från en pojke hon träffar. Han har hunnit fylla tolv år och kan därför inte längre se najaderna.

Dessa två noveller tror jag att jag uppskattar för att de hade stark anknytning till den verkliga världen, fast med ett inslag av fantasi. Jag tyckte också att det var kul att tolka och analysera dessa noveller. En mer fantasifull och otrolig berättelse som jag också gillade var Lillebror Konrad, som handlade om en nyfödd bebis som inte bara kan prata utan också har stora kunskaper om så vitt skilda områden som tigerjakt i Bengalen till att avgöra vilken häst som kommer att vinna i ett lopp. Eftersom jag många gånger undrart vad som rör sig i hjärnan på ett spädbarn är det fantasieggande att tänka sig att de sitter inne på massor med kunskap som sedan försvinner innan de lär sig prata.

Det är alltid svårt att skriva vad man tycker om en novellsamling, eftersom vissa berättelser kan vara bra medan andra är rent av dåliga. Men som helhet tyckte jag att den här novellsamling var rätt bra. Dock är den kanske lite ojämn, eftersom några av novellerna redan har fallit i glömska för att de inte gjort något större intryck på mig.

Polishunden Ingo

Polishunden Ingo av Per Bökman är en dokumentär bok. Den är skriven av en polis som berättar om sitt arbete tillsammans med polishunden Ingo. Ingo var lite av en kändis på sin tid och det har skrivits en hel del om honom i tidningarna. Boken handlar om de några av de uppdrag som Ingo och Per utfört under sin karriär tillsammans. Det är allt från att leta guldringar på en strand till att fånga farliga brottslingar.

Boken börjar med en beskrivning av hur bokens berättare springer för sitt liv, med en hund som närmar sig, kastar sig fram med käftarna på vid gavel och hugger honom i armen. Hunden ruskar och sliter i armen och hundens äger ryter Stå stilla! Denna dramatiska början är säkert tänkt att vara lockande och att läsaren ska tro att det är så brottslingar känner sig när polishunden kommer. Fast jag hade inte läst särskilt långt innan jag insåg att det var en skyddsträning som beskrevs.

Antagligen var det min egen hunderfarenhet (om än inte erfarenhet av skydd) som gjorde att jag tänkte så och det visade sig att min erfarenhet påverkade läsningen av den här boken. För mycket av det han skriver om kan och vet jag redan. Jag vet vad kamplust och skärpa är och jag vet skillnaden mellan sök, saksök och spår. Men det gjorde väl i och för sig inte så mycket. Värre var det med de rena faktafelen, som att höftledsdysplasi graderas från I-III eller att man i bruksspår ska plocka föremål av varierande material. Det var visserligen så på 70-talet när författaren var aktiv med Ingo, men boken är ju skriven under 2007 och då tycker jag att man bör skriva något litet extra tillägg om vad som gäller idag.

Men i övrigt var boken rätt intressant. Det är kul att läsa om de olika uppdrag som de ställs inför och hur de löser dem. Det stod inte så värst mycket om deras träning, men det han skrev om var intressant att läsa. Speciellt kul tycker jag att det var att han redan på den tiden tränade sin hund till rullhund i söket, eftersom han såg klara fördelar med det. Ibland tycker jag kanske att boken blir lite väl sentimental och ibland lite väl macho. Jag hade nog också hellre sett att han skrivit den i kronologisk ordning istället för att hoppa mellan olika händelser i Ingos liv, speciellt som den börjar med att han väljer ut Ingo ur kullen och slutar med att Ingo avlivas. Men som sagt, det var ändå en intressant och läsvärd bok och den gjorde i alla fall mig väldigt sugen på att träna mer spår, sök och uppletande.

Kärleksdrycken

Nu har jag återvänt till bokhyllan för att läsa de gamla böcker som jag länge haft liggande där. Kärleksdrycken av Mary Stewart är en roman som jag har dragit mig för att läsa eftersom jag antagit att jag inte kommer att gilla den. Den handlar om Geillis, som av sin äldre släkting och gudmor med samma namn ärver ett gammalt hus. Hon bestämmer sig för att flytta dit och det visar sig att byborna förväntar sig att även hon ska vara en häxa som de kan vända sig till för att få hjälp med olika saker. Hon träffar också pojken William med sina illrar och även hans far Christopher John som hon genast blir förälskad i.

Av denna beskrivning låter den här romanen verkligen banal och förutsägbar, vilket antagligen är anledningen till att jag antog att jag inte skulle gilla den när jag läste baksidestexten. Men det visade sig att jag hade fel. Detta är visserligen inte stor, högklassig litteratur, men den var förvånansvärt välskriven, både när det gäller språket och handlingen.

Man kan beskriva den här romanen som en romantisk thriller och den var faktiskt lite spännande. Inte skrämmande spännande, men jag ville hela tiden läsa vidare för att saker och ting skulle få sin förklaring. Den var nog också mer av en thriller än romantisk, även om det naturligtvis var lite romantik också. Romanen var också ganska kort och lättläst, vilket gjorde att den inte tog särskilt lång tid att läsa ut.

Detta är som sagt inte någon fantastisk litteratur, men den var i alla fall skön, lättläst läsning. Det var en stunds avkoppling att läsa den. Jag har ärvt den här och en till roman av den här författaren och jag kommer alldeles säkert att läsa den andra också. Dock kanske mina låga förväntningar på den här gjorde att jag blev positivt överraskad, så jag kanske inte kommer att gilla den andra lika mycket. Men jag får väl se.

The Lollipop Shoes

Joanne Harris är en av mina favoritförfattare och jag tvekade därför inte att köpa hennes senaste roman, The Lollipop Shoes, när jag hittade den i Leeds. Den är en slags uppföljare till Chocolat och handlar om Vianne Rocher och hennes två döttrar Anouk och Rosetta. I ett försök att få ett vanligt, normalt liv har hon sökt sig till Montmartre och slutat tillverka choklad. Men en dag kommer Zozie in i deras liv och hon förändrar saker och ting.

Detta kan sägas vara en berättelse om två häxor, en ond och en god. Det gjorde att jag när jag började läsa var lite skeptisk till den här romanen. Men som vanligt lyckas Joanne Harris ändå fånga mig och i slutet hade jag svårt att lägga boken ifrån mig. Man vill hela tiden läsa vidare för att få veta hur det ska gå för huvudpersonerna. Ska Vianne börja använda magi igen? Ska Anouk börja använda svart magi? Vad ska hända på julfesten på deras chocolatérie?

Joanne Harris skriver väldigt bra och den här romanen är inget undantag. Den är välskriven med ett vackert och nästan poetiskt språk. Den är också bra upplagd i åtta delar som består av ganska korta kapitel. Jag gillar när romaner är upplagda på det viset eftersom det ger naturliga ställen att göra avbrott i läsningen. Inte alltid för att jag vill sluta läsa, men för att man ibland måste...

Det som var lite knepigt med den här romanen var att det är tre huvudpersoner som berättar om händelser ur sin synvinkel i olika kapitel. Svårigheten med detta var att alla dessa tre- Vianne, Anouk och Zozie- berättar i jag-form, vilket gör att det ibland är svårt att med en gång förstå vem av dessa tre som berättar i varje nytt kapitel. Hon använder sig av samma teknik i Kärlekens dårar. Men efter ett tag lär man sig att känna igen de tre olika personerna så att man nästan genast förstår vem berättaren i det aktuella kapitlet är.

Förutom att Joanne Harris är bra på att skriva rent språkligt använder hon sig också mycket av symbolik. Det är t ex Viannes fotriktiga svarta skor mot Zozies högklackade röda och svarta kläder mot röda, som här symboliserar det förnuftiga och tryggheten mot det äventyrliga och fria.

Jag gillar karaktärerna i den här romanen. Det är kul att återse Vianne och Anouk samt även en annan karaktär från Chocolat, samtidigt som det är kul att göra ny bekantskaper. Den här romanen påminner väldigt mycket om Harris tidigare romaner, men är till och med bättre än föregångaren Chocolat (som enligt min mening är hennes hittills sämsta). Fast den här romanen, trots att den var mycket bra, är inte hennes bästa. Men Joanne Harris är som sagt en av mina favoritförfattare och den ställningen har hon fortfarande och jag kommer även i fortsättningen att läsa hennes romaner (och jag ångrar djupt att jag inte köpte även My Pale Sister, som är hennes debutroman som ännu inte översatts till svenska).

Blood ties

Blood ties av Sam Hayes har flera parallella handlingar. 1992 lämnar Cheryl sin nyfödda dotter i bilen för att snabbt springa in på affären och när hon kommer tillbaka är dottern försvunnen. Ungefär samtidigt föder en ung kvinna ett barn och rymmer hemifrån för att föräldrarna vill adoptera bort barnet. Tretton år senare upptäcker Robert att hans nyblivna fru döljer något om sin trettonåriga dotter Ruby för honom. Hon vill inte längre att dottern ska gå i den prestigefyllda skola hon kommit in på när det är dags att skicka in papperna och hon vägrar att låta dottern få ett pass för att åka på klassresa. Han bestämmer sig för att försöka ta reda på vad det är hon försöker dölja.

Den här romanen var enkelt skriven och berättelsen är tillräckligt intressant för att man genast ska fastna. Huvudhistorien är den om Robert, Erin och Ruby och man vill läsa vidare för att få reda på vad det är Erin försöker dölja, även om man redan från början anar vad det kan vara, med tanke på vad romanen handlar om. Men handlingen är inte så enkel som den kanske kan verka utan har ett högt tempo och det förekommer en del twister.

Karaktärerna är tillräckligt intressanta och man kan känna med och för dem allihop. Dock hade jag lite svårt att känna för Cheryl, som lämnat sitt barn i en olåst bil utanför en affär eftersom jag har väldigt svårt att förstå hur man kan göra något så korkat. Jag kan inte annat än tycka att hon får skylla sig själv.

Den här romanen var spännande och intressant nog att få mig att vilja fortsätta att läsa och jag läste ut den ganska fort. Men det kändes på något vis som att författaren valt just detta ämne för att skriva en roman som folk skulle vilja köpa eftersom folk är sensationslystna och intresserade av andras olycka. Det är ett fungerande koncept, naturligtvis, men jag gillar det inte riktigt. Men på det stora hela var detta en läsvärd roman. Detta är Sam Hayes första roman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa något annat av henne senare.

Elva minuter

Elva minuter av Paolo Coelho handlar om brasilianskan Maria, som redan som liten avsäger sig kärleken. På en semesterresa till Rio de Janeiro träffar hon en man som hon följer med till Schweiz för att han lovar att göra henne till en stor stjärna där. Hon får så småningom arbete på en bordell och träffar också Ralf som får henne att ändra på sin syn på kärleken. Titeln Elva minuter syftar på den genomsnittliga tid som ett samlag tar.

Detta är enligt citaten på omslaget En roman om sex och kärlek och Coelhos mest erotiska bok. Och den mest romantiska. Det är förvisso en roman om sex och kärlek och den var också lite erotisk. Men särskilt romantisk tycker jag nog inte att den är och jag hade nog önskat att den hade slutat på ett annat sätt.

Jag tycker också att Coelho är lite väl positiv i sin skildring av livet som prostituerad. Det är knappast så att alla prostituerade bara har max tre kunder per kväll och möjligheten att säga nej. Ibland verkar det som att han tror att man kan jobba som prostituerad ett tag för att tjäna bra med pengar för att sedan kunna sluta jobba och leva ett bra liv. Och det tror inte jag.

En annan sak som jag irriterade mig lite på var hans övedrivet filosofiska kommenterer som förekom ganska ofta, speciellt i Marias dagboksanteckningar: Jag vet att jag levde när jag älskade ... och Var och en av oss har en klocka gömd inom sig och för att kunna älska måste visarna hos båda peka på samma tidpunkt och Jag är hemmafrun och skökan, som båda lever i samma kropp, och som strider mot varandra och många andra liknande kommentarer. Jag tycker inte ens att Marias dagboksanteckningar liknar sådana just för att de är alldeles för filosofiska och låtsas-djupa.

Och trots dessa filosofiska dagboksanteckningar så tycker jag inte att man får veta tillräckligt mycket om Marias inre tankar och känslor. Hela romanen känns väldigt ytlig eftersom Coelhos sätt att skriva går ut på att berätta vad som händer, inte vad karaktärerna tänker. Men den är i alla fall väldigt välskriven och den är väldigt lätt att läsa och den går också väldigt fort att läsa.

De sexologiska bitarna i romanen tycker jag inte heller har någon funktion- för mig. Jag vet redan vad och var klitoris är och vilken funktion den har. Men jag tror att det här har med kultur att göra. Coelho kommer från en annan kultur än min och det är möjligt (till och med troligt) att de inte är lika sexuellt upplysta som vi är här i Sverige där han kommer ifrån. Därför kan det finnas en poäng med att skriva om dessa saker, så att även brasilianska kvinnor och män kan bli lite mer upplysta.

Men trots att det fanns en del som jag inte riktigt gillade med den här romanen så var den ändå inte dålig. Den kanske inte heller var något av det bästa jag läst, men den kändes inte seg eller tung, utan var relativt lättläst. Den har i och för sig inte heller gjort något större intryck så medelmåttig är kanske ett bra ord för att beskriva den.

The thirteenth tale

The Thirteenth Tale av Diane Setterfield handlar om den tillbakadragna Margaret Lea som jobbar i sin fars antikbokhandel. En dag får hon en förfrågan om att skriva den berömda författaren Vida Winters biografi. Den gamla kvinnan säger sig nu vara beredd att berätta sanningen om sig själv. Margaret reser till Yorkshire för att höra på författarens berättelse om Angelfield House som en gång var familjen Marchs hem. Hon berättar om den viljestarka Isabelle och om hennes tvillingdöttrar Adeline och Emmeline. Margaret försöker samtidigt kontrollera att det Vida Winter berättar är sant och hon hittar mycket intressant i sitt försök att undersöka Angelfields historia. Hon lär sig på köpet en hel del om sig själv.

Man kan inte undgå att tänka på systrarna Brontës romaner Jane Eyre och Wuthering Heights (Svindlande höjder på svenska) när man läser den här romanen. Den innehåller alla ingredienser som deras 1800-tals romaner gjorde: ett stort hus, en vacker trädgård och gamla trotjänare samt en känsla av något övernaturligt och lite skrämmande.

Jag är som jag tidigare nämnt inte särskilt förtjust i systrarna Brontës verk, men det hindrar mig inte från att älska den här romanen. Den är spännande och sanningen uppdagas i precis lagom stora portioner. Dock lyckades jag förutse en del saker, men det gjorde inte så mycket eftersom slutet ändå blev en överraskning.

Men den kanske mest intressanta delen av boken var kanske ändå de delar som handlade om Margaret Leas liv i faderns antikvariat. Vida Winters berättelse känns inte särskilt originell eftersom den i så hög grad bygger på andra författares verk. Det gör att Margarets egen historia och hennes egna insikter om livet blir mer intressanta.

Romanen var välskriven och jag gillade upplägget i den, trots att det inte var helt unikt. Författaren lyckas fånga den skrämmande stämningen som finns i t ex Jane Eyre och Wuthering Heights och andra gotiska romaner och jag gillade det. På baksidan av boken finns ett citat från en recension från Cosmopolitan som säger Start reading on the bus and, I swear, you won't only miss your stop you might even lose the whole day och det tycker jag var ett väldigt träffande citat. För jag hade väldigt svårt att lägga den här romanen ifrån mig och jag mer eller mindre sträckläste den. Dock kan jag inte anse att jag har förlorat en hel dag, som citatet säger, eftersom jag inte anser det som slöseri med tid att läsa.

A thousand splendid suns

A thousand splendid suns av Khaled Hosseini handlar om Mariam som är oäkting och lever ensam med sin mamma. Som femtonåring blir hon bortgift med en mycket äldre man som bor i Kabul. Många år senare kommer också den unga flickan Laila för att bo hos dem och Mariam ser mycket av sig själv i den unga flickan. De båda kvinnorna blir med tiden mycket goda vänner.

Förutom att den här romanen tar upp teman som vänskap och kärlek berättar den också om trettio år av Afghanistans historia. Jag visste inte mycket om Afghanistan innan jag läste den här romanen, bortsett från att det varit mycket krig där, men nu vet jag betydligt mer. Jag tyckte därför att det var väldigt intressant och lärorikt att läsa den här romanen. Man får förutom kunskap om landets historia och politik också lära sig mer om landets kultur och om hur människorna där lever.

Men den var inte intressant bara för att den var lärorik utan handlingen var också väldigt bra. Man får verkligen insikt i hur det är att leva som kvinna i ett mansdominerat land. Man får också förståelse för hur extrema åsikter och idéer kan uppstå. T ex hade jag ingen aning om att muslimska kvinnor inte började bära slöja förrän på 60-talet. På grund av att kvinnorna började utbilda sig och fick bra jobb kände männen att de började tappa kontrollen över kvinnorna och var tvungna att hitta på något sätt att förtrycka kvinnorna. Den här romanen visar på många sätt som männen utövar sin makt över kvinnorna på.

Den här romanen var också väldigt välskriven och jag gillade språket i den. Karaktärerna var väl beskrivna och jag kände engagemang och intresse för vad som händer dem. Möjligtvis kan jag tycka att de var lite för lite nyanserade, så att de som var goda var bara goda och de som var onda var bara onda. T ex hade jag gärna sett att den misshandlande äldre maken också hade haft några goda sidor, för det hade kanske känts lite mer trovärdigt. Men jag tycker ändå att det här var en helt underbar roman. Jag kommer absolut att även läsa författarens tidigare roman The Kite Runner (eller Flyga drake på svenska).

For better, for worse

For better, for worse av Carole Matthews är ännu en lättsam chic-lit som jag valde att läsa för att får något mer lättsamt än den roman jag läste innan. Den handlar om Josie Flynn som är nyskild och som åker till New York för att gå på sin kusins bröllop. På flyget dit träffar hon Matt Jarvis, men de tappar bort varandra. Han gör allt för att försöka hitta henne, medan hon försöker få sin kusin att avstå från att gifta sig. När en ex-make, en gammal flamma, ett uselt pojkband och en bestämd anka blandar sig i leken kan det inte bli annat än problem.

Jag letade som sagt efter en lättsam roman och det fick jag. Den var precis lagom lättläst och lättsmält. Jag brukar sällan skratta åt sådana här romaner, även om det ofta står på omslagen att de är hysteriskt roliga, men åt den här skrattade jag faktiskt högt ett par gånger.

Handlingen var förstås enkel och mycket förutsägbar, men det var precis det jag letade efter när jag valde den här romanen. Jag tycker dock att det var lite tråkigt att huvudpersonerna bara träffades alldeles i början och i slutet av romanen. Jag hade gärna haft lite mer romantik under romanens gång också. Det går inte att undgå att jämföra den här typen av litteratur med Marian Keyes och det finns likheter med Keyes, men denna roman når inte riktigt upp till hennes standard. Men det var ändå en helt okej roman i den här genren.