Parfymen

Jag har hört mycket gott om Parfymen av Patrick Süskind och eftersom den nu har kommit på film så ville jag läsa romanen före jag ser filmen. Romanen har undertiteln Berättelsen om en mördare och den handlar om Jean-Baptiste Grenouille som föds under en fiskslaktarbänk i 1700-talets Paris. Det unika med honom är att han saknar kroppslukt, vilket gör att andra människor känner avsmak och olust inför honom, även om de inte är medvetna om varför. Han har också ett otroligt luktsinne som gör att han aldrig glömmer en lukt och han kan spåra upp en person på flera kilometers avstånd. Han blir parfymör och besatt av att framställa en parfym av doften av unga, oskuldsfulla kvinnor.

Språket i den här romanen var mycket fint och jag upplever det som att författaren är mycket skicklig. Till exempel så byter han stil för ett tag mitt i romanen för att få fram vissa saker och det lyckas han väldigt bra med. Jag tycker också att det är kul att någon använder långa och fina ord, även om jag ärligt talat inte förstod alla ord (dock inte så att jag inte förstod vad som menades av sammanhanget).

Miljöbeskrivningarna var också mycket bra. Redan i början av romanen fick jag en klar och tydlig bild av 1700-talets stinkande Paris av denna beskrivning: På den tiden som vi talar om rådde i städerna en stank som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om. Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg; de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga bolster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnen kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, sjäve kungen stank, som ett rovdjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.

Själva handlingen i romanen var dock inte lika bra. Den kändes alltför osannolik och påminde mest om en skröna eller rövarhistoria. Men på sätt och vis hade det sin charm och jag tror att det är det enda sättet att berätta en historia som denna på. Men trots att hela historien känns som en fantasifull lögn så har den också ett djupare budskap om kärlek och acceptans. Grenouille får aldrig känna på kärlek som barn och därför strävar han omedvetet efter att bli omtyckt och älskad hela livet. Med olika parfymer lyckas han också få människor att känna på olika sätt inför honom, men istället borde han kanske ha försökt att acceptera sig själv. För om man inte älskar sig själv kan man heller inte förvänta sig att andra ska göra det.

Jag tyckte rätt bra om den här romanen, fast bitvis tyckte jag att den var lite långdragen och tråkig. Jag har också lite svårt för det där som känns alldeles för otroligt, som t ex att det skulle gå att utvinna parfym ur människokroppen. Men att den var språkligt välskriven och djupet i den uppvägde ändå detta.

Det som förvånade mig lite grann var att romanen faktiskt är skriven 1985. Då hörde jag aldrig talas om den, men jag antar att de efter att ha bestämt sig för att göra film av den också såg till att romanen fick ett uppsving så att filmen ska gå bättre. Filmen ska jag se inom en snar framtid, så jag får väl uppdatera det här inlägget med ett omdöme om filmen lite senare.