Så har jag läst ännu en roman av Sidney Sheldon. Denna heter Catherines dröm och handlar om Catherine Alexander som efter ett mordförsök lider av minnesförlust. Hon befinner sig i ett kloster i Grekland och nästan varje natt drömmer hon att någon försöker dränka henne. Hon vet inte varför, men hon förstår att dem måste ha något med hennes förflutna att göra. Constantin Demiris, en rik grekisk skeppsredare utger sig för att vilja hjälpa henne, men i själva verket är han ute efter hämnd.
Precis som Tracys hämnd är denna roman fylld med action och händelser. Men det känns inte alls som att historien håller ihop. Först och främst är hela handlingen allt för osannolik. Dessutom retar det mig att Catherine, som ju ska föreställa huvudperson i romanen, är en av de personer som förekommer minst i romanen (bortsett från alla bipersoner då förstås). Hela historien känns mycket konstruerad och inte särskilt trovärdig. Jag har svårt att finna något engagemang för någon i romanen, eftersom de som förekommer mest är kriminella män, som inbördes hämnas på varandra på olika sätt.
Författaren lyckas inte särskilt bra med att skildra tidsandan. Romanen utspelar sig 1948-1949, men det kan man inte tro när man läser den (förutom att det står förstås). Det känns inte särskilt tidstypiskt med herionsmuggling, kvinnor i framstående positioner på företag, skilsmässor och lösa sexuella förbindelser. Även om jag tror att sådant förekom i viss utsträckning så känns den här romanen alldeles för modern. Om årtalen inte hade funnits där hade man aldrig reagerat på att den inte utspelar sig i nutid (om man antar att nutid är 1990, då romanen skrevs). Därför känns det helt onödigt att ens låta handlingen utspela sig i en annan tid.
Jag tyckte heller inte att den här romanen innehöll särskilt mycket spänning, även om det i och för sig hände saker hela tiden, och i slutet är det alldeles för förutsägbart vem det är som är utsänd för att mörda Catherine. Det kändes mest som att läsa en film; en känsla som bekräftades i romanens sista meningar: I nästa ögonblick flög de ut över stupet, bilen snurrade runt i luften i en behagfull dödens piruett, innan den störtade rakt ner i havet. Det hördes en våldsam explosion, följd av en djup evig tystnad. Det var över. Jag skulle tro att det är mycket sällan som bilar exploderar av att köra ner i havet i verkliga livet, men i filmer är det ju rätt vanligt.
Språket i den här romanen var likadant som i Tracys hämnd och även den här romanen var bedrövligt översatt. Men i Tracys hämnd kändes det i alla fall som att språket flöt och att det verkligen berättades en historia. I den här romanen hackas texten upp av avsnitt som känns nästan direkt tagna ur turist- och informationsbroschyrer, som t ex följande avsnitt: Grekland har sju stora hamnar- Thessaloniki, Patras, Volos, Igoumentsa, Kavala, Irakleion och Pireus. Pireus ligger en knapp mil sydävst om centrala Aten och är inte bara Greklands största hamn utan även en av de största i Europa. Hamnkomplexet består av fyra hamnar, tre av dem för nöjesbåtar och och oceangående fartyg. Den fjärde hamnen- Herakles- är reserverad för lastfartyg med lastluckor som fälls ner direkt på kajen.
Jag började läsa den här romanen med utgångspunkt att jag skulle gilla den, eftersom jag tyckte att Tracys hämnd var rätt bra. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var rätt dålig. Språkligt skilde de sig inte åt särskilt mycket, så jag drar slutsatsen att skillnaden måste ligga i handlingen. Den här romanen hade helt enkelt inte en handling som var tillräckligt engagerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar