Saffranshjärtan

Saffranshjärtan av Jonas Bonnier handlar om Anki och Kelly, som föds på samma dag. De lever dock väldigt olika liv. Anki är dotter till en bensinmacksägare och hon är ensam och annorlunda. Kelly är det yngsta barnet i en stor och välbärgad bokförläggarfamilj. Hennes liv blir framgångsrikt med äktenskap, barn och karriär. Läsaren för följa Anki och Kelly, utan att de har med varandra att göra, under deras första fyrtio år i livet.

Den här romanen är mycket välskriven och det jag uppskattar mest med den är att författaren lyckas med att berätta saker utan att skriva vad som händer rakt ut. Man får liksom läsa mellan raderna. Jag gillar också att romanen är uppdelad i 1960-tal till 1990-tal. Varje "årtionde" är också uppdelat i kortare kapitel, vilket bidrar till känslan av att romanen är lättläst. Det är också ett visst mått av nostalgi, eftersom man kan känna igen sig i mycket av det som händer under 70-90-talet (själv levde jag ju inte på 60-talet, så där känner jag inte igen mig).

Det som var lite jobbigt var att det var så många bipersoner som fick plats i romanen i egna kapitel. Det var ibland svårt att hålla reda på vem de är och eftersom vissa bara förekommer i ett enda kapitel känns det också lite onödigt att blanda in dem i handlingen. De korta inblickarna i folks liv gör att romanen ibland känns lite förvirrande; det hade varit enklare med färre personer.

Men på det stora hela så gillade jag den här romanen. Den var som sagt lätt att läsa och jag blev snabbt nyfiken på att läsa vidare om Anki och Kelly. Jag har aldrig läst något av den här författaren förut, men han har tydligen skrivit ett antal romaner och jag är sugen på att läsa något mer av honom, så det kommer jag säkert att göra när jag får tillfälle.

Fjärilsjakten

Fjärilsjakten av Marika Cobbold Hjörne handlar om Grace, som på sin födelsedag får en tavla av sin pojkvän. Det märkvärdiga med detta är att pojkvännen varit död i två år. Grace känner igen huset på tavlan från sin barndom och blir intresserad av konstnären Forbes. Letandet efter Forbes leder henne till den gamla kvinnan Louisa, vars liv påminner om Graces liv.

Romanen är uppdelad i ganska korta kapitel och det framgår tydligt när det är Grace och när det är Louisa som berättar. Även om det är nutid eller dåtid framgår väldigt tydligt. Det är därför inte svårt att hänga med i den här romanen. Språket är också ganska enkelt och rakt.

Jag tyckte dock att Louisas livsöde var betydligt intressantare än huvudpersonen Graces. Kanske beror det på att jag inte tror så mycket på den enda stora kärleken. Jag tycker inte att det verkar trovärdigt att man blir kär i någon som sextonåring och aldrig kommer över den kärleken trots att man inte träffas på 20 år. Och att man då inleder ett förhållande med den personen, trots att denne är gift och har barn, och upprätthåller det förhållandet under 6 år och sedan tar hand om honom när hans fru tröttnar på honom för att han är döende i cancer.

Den här romanen var dock inte direkt dålig, men heller inte direkt bra. Snarast var den medelmåttig. Men det kändes i alla fall som en stunds lagom tidsfördriv att läsa den eftersom den ändå var lättläst och okomplicerad.

Dockorna

Jag fortsättar att läsa de gamla böcker jag har stående i hyllan och har nu läst Dockorna av Evelyn Anthony. Den handlar om Harry Oakham, en av många arbetslösa spioner. När det kalla krigets dagar är över finns det inget behov för spioner. Harry bestämmer sig för att samla ett gäng andra gamal spioner så att de kan använda sina färdigheter i en mer lönsam bransch. Hotell Dockskåpet- The Doll's House Manor- en anrik tudorherrgård i Suffolk, blir en täckmantel för deras illegala verksamhet. Den handlar också om Rosa Bennett, som jobbar på utrikesdepartementet och som får i uppdrag att åka till Hotell Dockskåpet för att avslöja Harry Oakham och hans affärer.

Jag tyckte faktiskt inte att den här romanen verkade särskilt lockande, eftersom jag inte är särskilt förtjust i agent- och spionromaner, men det stod också att en gammal legend kastar långa och ondskefulla skuggor över Hotell Dockskåpet. Det tyckte jag lät i alla fall lite spännande. Men det visade sig vara vilseledande information. Det nämndes i början att det fanns ett stort dockskåp inbyggt i väggen på herrgården och att det fanns någon historia eller legend förknippat med detta, men det blev som inget mer av det. På något vis kändes det som att författaren glömde bort den delen av historien.

Det hände inte särskilt mycket i den här romanen och det som hände var inte särskilt spännande. I själva verket är jag inte ens säker på att jag förstod vad den handlade om. Jag tror att det var så att Harry Oakham och hans spionvänner köpte hotellet för att i hemlighet hålla konferenser, träningsläger ochliknande för andra spioner och terrorister. Men vid sidan om detta höll de på med ännu hemligare affärer, nämligen att lönnmörda folk på andras begäran. Och samtidigt försöker de också driva ett helt vanligt hotell med vanliga gäster. Inget av detta kändes förnuftigt för mig och därmed har jag också svårt att engagera mig i handligen.

Rosa Bennett var en intressantare karaktär, i alla fall i början, och det fanns lite inslag av spänning när hon spionerar på Harry och gästerna och blir avslöjad av en rysk spion. Men det räcker inte riktigt till. Dessutom hade jag mycket svårt att intressera mig för kärlekshistorien mellan henne och Harry, eftersom jag inte kan begripa hur hon kan vara så blåögd. Det är helt enkelt bara irriterande.

På det stora hela tyckte jag att den här romanen var jättetråkig och det fanns i stort sett inget som var trovärdigt i handlingen.

Födelsedagen

Födelsedagen av Ulla Isaksson är ännu en av de gamla böcker jag håller på att läsa. Den är skriven 1988 och handlar om Olga i Sjöö och om hennes tre döttrar. Romanen utspelar sig under en enda dag; Jonasdagen, den 29:e mars, som är både namnsdag, födesledag och minnesdag. Olga får inte träffa sina tre vuxna och utflugna barn den här dagen, men de möts i alla fall i minnet.

Jag tror inte att jag någonsin läst något av Ulla Isaksson, även om hon tydligen är en ganska känd författare vars romaner till och med filmatiserats av Ingemar Bergman. Hon skriver mycket bra och språket är lite poetiskt och inte alltid rakt på sak. Jag gillar när man ibland får gissa sig till vad som hänt och hur människor känner.

Känslan i den här romanen är ganska dyster och jag har lite svårt att identifiera mig med någon av huvudpersonerna. Visst känner jag lite medlidande med Olga, men jag tycker samtidigt att hon är en ganska osympatisk person. Döttrarna har jag också svårt att identifiera mig med och tycka om, fast på olika sätt. Men förhållandet mellan mor och döttrar är väldigt realistiskt skildrad och karaktärerna känns komplexa och levande.

Lite kul tycker jag att det är att den 29:e mars är en bemärkelsedag för mig också på så sätt att det är en födelsedag och namnsdag (Myrrhas födelsedag, Jonas namnsdag), men den har inte alls så stor betydelse för mig som för huvudpersonerna i romanen. Men jag hade ändå lite svårt att engagera mig i den här romanen. Visst var den välskriven och realistisk, men den var också ganska dyster och eländig och slutet var dessutom mycket förutsägbart. Den var absolut inte dålig heller, snarare medelmåttig, och jag tror knappast att jag kommer att vilja läsa något mer av Ulla Isaksson.

Ökenflickan

Jag fortsätter att avverka de gamla böcker jag har ståendes i bokhyllan och nu har jag läst ut Ökenflickan av Madeleine Brent. Den handlar om Mitji, som växt upp i en stam aboriginier (eller urinvånare som det står i boken) där hon alltid betraktats som ett missfoster eftersom hon har vit hy och rött hår. Hon bestämmer sig för att lämna stammen och hittar folk som liknar henne själv. Men det är inte lätt att anpassa sig till nya seder och bruk. Dessutom visar det sig att någon är ute efter hennes liv.

Det mest intressanta med den här romanen, skriven 1986, är nog författaren. På insidan av omslaget kan man läsa att författaren tillhör den absoluta toppen bland underhållningsförfattare, men vem som döljer sig bakom pseudonymen är en väl bevarad hemlighet. Men några saker har i alla fall förläggaren avslöjat- hon är född i London 1924, är gift och har två vuxna barn. Hon har skrivit för tidningar, radio och TV och har som chifferexpert för engelska krigsmakten rest över i stort sett hela världen, men bor nu i Kent med sin man. Numera vet man dock att det är Peter O'Donnell, författaren till Modesty Blaise, som döljer sig bakom pseudonymen. Därför har också Madeleine Brent samma initialer som Modesty Blaise.

Jag tyckte inte speciellt mycket om den här romanen. Den var på något vis alldeles för ytlig och det var alldeles för mycket osannolika händelser och sammanträffanden. Till exempel tror jag att det är högst osannolikt att en person kan ha så fint luktsinne att hon kan lukta sig till om någon varit ute på gården eller inne i hennes rum. Inte ens en person som växt upp hos aboriginer, även om de möjligtvis kan ha bättre luktsinne än vita (dock tvivlar jag på att det finns någon väsentlig skillnad). Men jag undrar varför en vit person som växt upp hos dem skulle ha ett bättre luktsinne, för det är knappast något som man kan utveckla i någon högre grad. På det stora hela så tycker jag att Mitji/Meg är alldeles för duktig, på många saker. Historien kändes helt enkelt inte trovärdig.

En studie i skräck

Nu har jag återigen börjat läsa de gamla böckerna i bokhyllan och nu har jag läst En studie i skräck av Ellery Queen, som skrevs 1966. Den handlar om författaren Ellery Queen som får ett gammalt handskrivet manuskript som verkar vara en hittills okänd Sherlock Holmes-roman. I denna bok löser Sherlock Holmes och hans medhjälpare doktor Watson mysteriet med Jack the Ripper (eller Jack Uppskäraren som han kallas på svenska, men jag tycker att det låter så fånigt). Handlingen i En studie i skräck växlar mellan Ellery Queen i nutiden och Sherlock Holmes London (till största delen). I slutet lyckas Ellery Queen räkna ut varför manuskriptet förblivit opublicerat under alla dessa år.

Till en början blev jag förvirrad av att författaren heter samma sak som bokens huvudperson, men efter att ha googlat lite grann så fick jag reda på förklaringen. Ellery Queen är en pseudonym för de båda kusinerna Frederic Dannay och Manfred B Lee. I början avslöjade de inte vilka de var, utan när Ellery Queen framträdde offentligt hade han alltid en svart mask som någon av kusinerna dolde sig bakom.

Den här romanen var ganska intressant läsning och jag tycker att författarna har lyckats rätt bra med att återskapa en Sherlock Holmes- roman. I alla fall tror jag det, för jag har nog bara läst Baskervilles hund och någon bok, vars titel jag inte minns, där en liten apa utförde mord på någons kommando. Det är också en klar skillnad i språket mellan Elllery Queens nutid och Sherlock Holmes-manuskriptet.

Något som dock irriterar mig ganska mycket är att författarna här behandlar Holmes och Watson som verkliga historiska personer, vilket de ju inte är. Dessutom säger Sherlock Holmes Men det är ju elementärt, min käre Watson; något som han faktiskt aldrig sa i någon roman (uttrycket kommer från filmatiseringen).

Vanligtvis är jag ju inte särskilt förtjust i deckare, men det finns en typ av deckare som jag brukar gilla och det är pusseldeckare som exempelvis Sherlock Holmes och Agatha Christie. En studie i skräck når förstås inte riktigt upp till deras nivå, men erbjöd ändå en stunds skön avkoppling.

Parfymen

Jag har hört mycket gott om Parfymen av Patrick Süskind och eftersom den nu har kommit på film så ville jag läsa romanen före jag ser filmen. Romanen har undertiteln Berättelsen om en mördare och den handlar om Jean-Baptiste Grenouille som föds under en fiskslaktarbänk i 1700-talets Paris. Det unika med honom är att han saknar kroppslukt, vilket gör att andra människor känner avsmak och olust inför honom, även om de inte är medvetna om varför. Han har också ett otroligt luktsinne som gör att han aldrig glömmer en lukt och han kan spåra upp en person på flera kilometers avstånd. Han blir parfymör och besatt av att framställa en parfym av doften av unga, oskuldsfulla kvinnor.

Språket i den här romanen var mycket fint och jag upplever det som att författaren är mycket skicklig. Till exempel så byter han stil för ett tag mitt i romanen för att få fram vissa saker och det lyckas han väldigt bra med. Jag tycker också att det är kul att någon använder långa och fina ord, även om jag ärligt talat inte förstod alla ord (dock inte så att jag inte förstod vad som menades av sammanhanget).

Miljöbeskrivningarna var också mycket bra. Redan i början av romanen fick jag en klar och tydlig bild av 1700-talets stinkande Paris av denna beskrivning: På den tiden som vi talar om rådde i städerna en stank som vi moderna människor knappast kan göra oss en föreställning om. Gatorna luktade spillning, bakgårdarna luktade urin, trapphusen luktade ruttet trä och råttlort, köken skämd kål och fårtalg; de ovädrade boningsrummen luktade unket damm, och i sovrummen stod en dunst av flottiga lakan, fuktiga bolster och den fränt söta odören från nattkärlen. Från skorstenarna kom lukten av svavel, från garverierna lukten av frätande lut, från slakthusen lukten av levrat blod. Människorna luktade svett och otvättade kläder; ur deras munnen kom lukten av ruttna tänder, ur deras magar lukten av löksaft och från deras kroppar, om de inte längre var helt unga, lukten av gammal ost och sur mjölk och svulster. Floderna stank, torgen stank, kyrkorna stank, det stank under broarna och i palatsen. Bonden stank såväl som prästen, hantverksgesällen såväl som mästers fru, hela adeln stank, sjäve kungen stank, som ett rovdjur stank han, och drottningen stank som en gammal get, sommar som vinter.

Själva handlingen i romanen var dock inte lika bra. Den kändes alltför osannolik och påminde mest om en skröna eller rövarhistoria. Men på sätt och vis hade det sin charm och jag tror att det är det enda sättet att berätta en historia som denna på. Men trots att hela historien känns som en fantasifull lögn så har den också ett djupare budskap om kärlek och acceptans. Grenouille får aldrig känna på kärlek som barn och därför strävar han omedvetet efter att bli omtyckt och älskad hela livet. Med olika parfymer lyckas han också få människor att känna på olika sätt inför honom, men istället borde han kanske ha försökt att acceptera sig själv. För om man inte älskar sig själv kan man heller inte förvänta sig att andra ska göra det.

Jag tyckte rätt bra om den här romanen, fast bitvis tyckte jag att den var lite långdragen och tråkig. Jag har också lite svårt för det där som känns alldeles för otroligt, som t ex att det skulle gå att utvinna parfym ur människokroppen. Men att den var språkligt välskriven och djupet i den uppvägde ändå detta.

Det som förvånade mig lite grann var att romanen faktiskt är skriven 1985. Då hörde jag aldrig talas om den, men jag antar att de efter att ha bestämt sig för att göra film av den också såg till att romanen fick ett uppsving så att filmen ska gå bättre. Filmen ska jag se inom en snar framtid, så jag får väl uppdatera det här inlägget med ett omdöme om filmen lite senare.

The curious incident of the dog in the night-time

Jag har länge funderat på att läsa The curious incident of the dog in the night-time av Mark Haddon efter att en föreläsare på universitetet rekommenderat den och nu har jag gjort det. Den handlar om Christopher, som är femton år och lider av Aspergers syndrom, en lätt form av autism. Han vet väldigt mycket om matte, men väldigt lite om människor. En kväll blir grannens hund Wellington dödad och Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som har dödat honom. Detta detektivarbete leder honom till att utvidga sin tidigare mycket trånga värld.

Detta var en väldigt lättläst roman, som dessutom lättas upp av teckningar, listor och diagram. För Christophers värld är lite annorlunda än andras och att sätta upp listor och leva efter strikta regler och tidsscheman gör det lättare för honom att handskas med världen. Men i och med hans detektivarbete tvingas han att bryta gamla invanda mönster och att ta kontakt med andra människor.

Det känns som att detta är en mycket trovärdig beskrivning av en autistisk persons tankar och inre liv, även om själva handlingen inte känns direkt trovärdig. Men den är ändå mycket läsvärd, just för att den ger en inblick i en annorlunda värld. Men även om Christopher är väldigt annorlunda kan man också känna igen sig i väldigt mycket. I alla fall jag känner igen vissa tankar och beteenden och då och då undrade jag om jag kanske inte också har vissa autistiska drag.

The curious incident of the dog in the night-time kan kanske ses som en ungdomsroman, men jag tror att man kan ha stor behållning av den även om man är vuxen (vilket bekräftas av att den på biblioteket finns både på ungdoms- och vuxenavdelningen). Om man inte vill läsa den på engelska som jag gjorde (och den är lättläst även på engelska) kan man läsa den på svenska. Då heter den Den besynnerliga händelsen med hunden om natten. Och jag rekommenderar den verkligen; den är på en och samma gång originell, rolig, tankeväckande och sorglig .

Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda handlar om Camille, som jobbar natt som städerska och bor i ett litet iskallt vindsrum. Till slut blir hon sjuk av kylan och räddas av sin granne, den stammande ädelsmannen Philibert Marquet de La Durbellière. Hon får flytta in hos honom och hans lägenhetskompis Franck, mästerkocken som jobbar nästan jämt. Franck beter sig väldigt otrevligt, vilket beror på att han har skuldlkänslor för att ha satt sin mormor på ålderdomshem. Till slut börjar förälskelsen spira mellan Camille och Franck.

Det var ett tag sedan jag läste en roman som var så intressant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig, men denna roman var en sådan. Visserligen är huvudpersonerna ganska underliga och ibland till och med osympatiska, men man fastnar ändå väldigt snabbt i handlingen och man vill veta hur det ska gå för Camille, Franck och Paulette. Philibert är väl den person som man inte riktigt får lära känna och som mest blir någon sorts utfyllnad. De är alla trasiga individer som har problem med sina relationer till föräldrarna och andra människor, men tillsammans lär de sig att bygga relationer till varandra.

Språket är lätt och även om jag inte kan franska känns det som att översättningen lyckas fånga originalets text på ett bra sätt. Jag upplever det också som att romanen speglar det franska samhället på ett bra sätt, även om det är väldigt mörkt och dystert. Karaktärerna känns också väldigt franska, även om de förstås också har egenskaper som är universiellt mänskliga så att man kan känna igen sig i dem. I och för sig har jag lite svårt att identigiera mig med Camille, vars självsvält har gjort henne mager och plattbröstad eller med Philibert, som lever mest i det förflutna genom sitt intresse för historia, men det gör inget. Detta är ändå en varm och mysig historia om kärlek, vänskap och relationer.

Den är romanen påminde lite grann om filmen Amelie från Montmartre och även en del om Joanne Harris romaner, som jag tycker mycket om. Jag tyckte därför också att den här romanen var väldigt bra och jag kommer helt säkert att läsa mer av den här författarinnan.

Catherines dröm

Så har jag läst ännu en roman av Sidney Sheldon. Denna heter Catherines dröm och handlar om Catherine Alexander som efter ett mordförsök lider av minnesförlust. Hon befinner sig i ett kloster i Grekland och nästan varje natt drömmer hon att någon försöker dränka henne. Hon vet inte varför, men hon förstår att dem måste ha något med hennes förflutna att göra. Constantin Demiris, en rik grekisk skeppsredare utger sig för att vilja hjälpa henne, men i själva verket är han ute efter hämnd.

Precis som Tracys hämnd är denna roman fylld med action och händelser. Men det känns inte alls som att historien håller ihop. Först och främst är hela handlingen allt för osannolik. Dessutom retar det mig att Catherine, som ju ska föreställa huvudperson i romanen, är en av de personer som förekommer minst i romanen (bortsett från alla bipersoner då förstås). Hela historien känns mycket konstruerad och inte särskilt trovärdig. Jag har svårt att finna något engagemang för någon i romanen, eftersom de som förekommer mest är kriminella män, som inbördes hämnas på varandra på olika sätt.


Författaren lyckas inte särskilt bra med att skildra tidsandan. Romanen utspelar sig 1948-1949, men det kan man inte tro när man läser den (förutom att det står förstås). Det känns inte särskilt tidstypiskt med herionsmuggling, kvinnor i framstående positioner på företag, skilsmässor och lösa sexuella förbindelser. Även om jag tror att sådant förekom i viss utsträckning så känns den här romanen alldeles för modern. Om årtalen inte hade funnits där hade man aldrig reagerat på att den inte utspelar sig i nutid (om man antar att nutid är 1990, då romanen skrevs). Därför känns det helt onödigt att ens låta handlingen utspela sig i en annan tid.

Jag tyckte heller inte att den här romanen innehöll särskilt mycket spänning, även om det i och för sig hände saker hela tiden, och i slutet är det alldeles för förutsägbart vem det är som är utsänd för att mörda Catherine. Det kändes mest som att läsa en film; en känsla som bekräftades i romanens sista meningar: I nästa ögonblick flög de ut över stupet, bilen snurrade runt i luften i en behagfull dödens piruett, innan den störtade rakt ner i havet. Det hördes en våldsam explosion, följd av en djup evig tystnad. Det var över. Jag skulle tro att det är mycket sällan som bilar exploderar av att köra ner i havet i verkliga livet, men i filmer är det ju rätt vanligt.

Språket i den här romanen var likadant som i Tracys hämnd och även den här romanen var bedrövligt översatt. Men i Tracys hämnd kändes det i alla fall som att språket flöt och att det verkligen berättades en historia. I den här romanen hackas texten upp av avsnitt som känns nästan direkt tagna ur turist- och informationsbroschyrer, som t ex följande avsnitt: Grekland har sju stora hamnar- Thessaloniki, Patras, Volos, Igoumentsa, Kavala, Irakleion och Pireus. Pireus ligger en knapp mil sydävst om centrala Aten och är inte bara Greklands största hamn utan även en av de största i Europa. Hamnkomplexet består av fyra hamnar, tre av dem för nöjesbåtar och och oceangående fartyg. Den fjärde hamnen- Herakles- är reserverad för lastfartyg med lastluckor som fälls ner direkt på kajen.

Jag började läsa den här romanen med utgångspunkt att jag skulle gilla den, eftersom jag tyckte att Tracys hämnd var rätt bra. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte faktiskt att den här romanen var rätt dålig. Språkligt skilde de sig inte åt särskilt mycket, så jag drar slutsatsen att skillnaden måste ligga i handlingen. Den här romanen hade helt enkelt inte en handling som var tillräckligt engagerande.

Tracys hämnd

Jag fortsätter att läsa de olästa gamla böckerna som står i min hylla och nu har jag läst ut Tracys hämnd av Sidney Sheldon. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte läst den här romanen tidigare, för jag minns att många av mina klasskompisar läste den i gymnasiet (boken kom ut 1985) och älskade den. Jag har dessutom sett den som film eller miniserie på TV och tyckte att den var väldigt bra (vilket borde ha lett till att jag ville läsa boken också).

Men nu har jag i alla fall läst den. Den handlar, som man förstår av titeln, om Tracy. Hon blir oskyldigt anklagad för ett brott och hamnar i fängelse. Där bestämmer hon sig för att hämnas på dem som är ansvariga för att hon hamnat i fängelse och när hon lyckas komma ut i förtid sätter hon sina planer i verket.

Rent språkligt är detta inget mästerverk och översättningen är dessutom usel. Men handlingen är spännande och man blir intresserad redan från början. Det händer en massa saker hela tiden och man vill veta hur det ska gå för Tracy. Det känns nästan som att läsa en film (vilket kanske beror på att jag faktiskt har sett den filmatiserad, även om jag inte direkt minns något av den).

Det som dock irriterar mig lite grann är att Tracys hämnd bara utgör en väldigt liten del av romanen. Det mesta handlar om hennes tid som juveltjuv, vilket i och för sig inte gör så mycket. Titeln Tracys hämnd är förstås den svenska titeln; den engelska titeln If tomorrow comes antyder inget om hämnd. Men det retar mig i alla fall att den svenska titeln är vilseledande. Men allra mest retar jag mig på att hon inte hämnas på en av de hon bestämt sig för att hämnas på, sin före detta fästman. I och för sig hade han inte gjort så mycket, men någon liten hämnd kunde väl författaren kunnat snickra ihop.

På det stora hela tyckte jag om den här romanen. Den var lättläst och spännande, om än ganska ytlig med stereotypa karaktärer. Den var också rätt kul att läsa en roman som är så pass gammal och få en liten bild av hur världen såg ut i mitten av 80-talet. T ex gör författaren en ganska stor sak av att Tracy, innan hon hamnar i fängelse, jobbar med data på en bank. Då var det säkert rätt ovanligt, men idag är det ju inte särskilt märkvärdigt.

Den andra tiden

Den andra tiden av Jonas Brun är en väldigt kort roman, bara ca 125 sidor i ungefär A5-format. Den handlar om en sommar i pojken Fredriks liv. Han och hans mamma tillbringar sommaren hos mormor i ett hus med veranda och naturen inpå knuten. De får också besök av moster Nina och åker till en badort i Danmark. Det händer med andra ord inte så mycket i den här korta romanen, men som det står p baksidan så handlar den om "vad som händer när något redan har hänt."

Även om det inte hände så mycket i den här romanen så tyckte jag om stämningen i den. Den skapade en känsla som påminde mig om somrarna hos min mormor, och också om min barndoms somrar rent allmänt. Det var helt enkelt en sommarkänsla över den här romanen. En annan fördel med den är att den känns väldigt tidlös. Det faktum att de åker bil till mormor placerar den väl i och för sig i en viss tid, men det skulle lika gärna kunna vara 60-tal som 2000-tal.

Romanen var väldigt välskriven och det märks att författaren också är poet. Jag tyckte om att han lyckas väldigt bra med att förmedla vad som har hänt tidigare utan att egentligen skriva vad som har hänt. Man får helt enkelt lägga ihop små detaljer till en helhet.

Jonas Brun debuterade med den här romanen för två år sedan och har sedan dess också gett ut en diktsamling, som jag faktiskt är lite sugen på att läsa trots att jag egentligen inte brukar läsa särskilt mycket poesi. Och jag hoppas att han kommer att skriva fler romaner, för jag skulle gärna läsa mer av honom.