Skugg-gömman

Detta är en ungdomsroman av Maria Gripe som jag inte har läst tidigare. Skugg-gömman är en fortsättning på Skuggan över stenbänken och ...och de vita skuggorna i skogen, som jag läste när jag var ung. Den här roman kom dock inte ut förrän -88 så jag antar att jag då hade slutat att läsa ungdomsromaner. Det finns ytterligare en bok som handlar om samma personer, som egentligen kommer före denna och som heter Skuggornas barn. De går dock att läsa fristående, även om jag skulle ha föredragit att läsa dem i rätt ordning.

Denna roman handlar om Carolin, som skriver en "undersökning av livet", hennes eget liv. Hon bor numera i Stockholm och ägnar sig åt teater. Hon för anteckningar och beskriver sin omgivning och vad som händer henne. Det är också väldigt mycket tillbakablickar eftersom hon försöker göra upp med sitt förflutna. Hon skriver också brev till sig själv, eller rättare sagt så skriver Carolin brev till Saga och Saga skriver ibland brev till Carolin. Detta är också ett sätt för Carolin att hitta sig själv. Hon blir också vän med Ingeborg som hon känner från teatern och hon lär känna Gerda och hennes två små barn Åke och Tyra. Carolin hjälper dem till ett bättre liv. Och så finns förstås Berta och hennes/deras pappa, Arild och Rosilda på Rosengåva och Lydia, hennes mor med i bilden. Och så finns ju också den där okände unge mannen med de speciella ögonen.

Det var ju rätt länge sedan jag läste de andra romanerna av Maria Gripe, så jag kom inte ihåg så mycket. Men tack vare tillbakablickarna i den här romanen kände jag inte att det var något problem. Jag kom ihåg det mesta med lite hjälp. Dock tyckte jag inte att den här romanen var lika bra som de tidigare. Men det är förstås mycket möjligt att jag tycker det på grund av att jag är äldre och har mer "läserfarenhet" nu. Fast den var helt klart läsvärd, speciellt om man tyckte om de tidigare romanerna.

Språket var väldigt enkelt, Jag upplevde det som att denna var enklare än de tidigare, men det är möjligt att jag minns fel. Hela romanen gick rätt fort att läsa trots att den var över 500 sidor lång. Jag irriterar mig dock på att det finns väldigt många fristående bisatser. Det ger ett korthugget och slarvigt intryck. Jag fastnade speciellt för ett tankeväckande påstående i romanen: En verkligt intelligent människa kan inte vara elak. Därför att hon genomskådar hur dum elakheten i själva verket är. Trots att det även här finns en fristående bisats fastnade jag för det här citatet eftersom det fick mig att börja fundera. Och jag kom fram till att det förmodligen är sant.

Det fanns även en del andra tänkvärda saker i romanen och det uppskattade jag. Men jag tyckte tyvärr att handlingen var lite tunn och dessutom har jag alltid, även i de tidigare romanerna, tyckt att Carolin är en rätt osympatisk person. Hon är alldeles för självcentrerad och nyckfull. Eftersom denna roman egentligen bara handlade om Carolin blev jag aldrig riktigt engagerad i handlingen. Kanske det dock hade varit bättre om jag hade läst Skuggornas barn innan; det hade kanske gett mer förståelse.

Den oskyldige

Detta är en spännande thriller av Harlan Coben. Jag har tidigare läst andra romaner av honom, bl a Ingen andra chans, Borta för alltid och Berätta inte för någon. och gillade dem. Jag hade därför goda förhoppningar för Den oskyldige.

Den handlar om Matt Hunter, som under sin collegetid råkade döda en annan ung man i ett slagsmål. Handlingen i romanen utspelar sig dock nio år senare, men Matt tänker fortfarande mycket på det som hände då och det har fortfarande konsekvenser för hans liv. Han är gift med Olivia, som han älskar och hon är gravid. En dag får han en liten filmsnutt skickad som meddelande på sin telefon. Filmen visar hans fru tillsammans med en annan man. När han börjar undersöka saken visar det sig att saker och ting inte alltid är som de ser ut. Han får hjälp att ta reda på vad som hänt av privatdetektiven Cingle Shaker och även hans gamla barndomsvän Loren Muse hjälper till.

Redan från första sidan blev jag intresserad av handlingen i den här romanen. Visserligen kanske historien inte alltid kändes helt trovärdig, men å andra sidan brukar den här typen av romaner sällan vara trovärdiga. Jag tyckte i alla fall att den var tillräckligt spännande för att hålla mitt intresse vid liv genom hela läsningen. Handlingen utvecklar sig i precis lagom takt hela tiden. Personerna i romanen var inte heller riktigt lika stereotypa som de brukar vara i den här typen av romaner. Språkligt var den enkel och lättläst. Jag valde att läsa boken för att få en stunds spänning och underhållning och det fick jag verkligen. Den oskyldige var nästan som en film i bokform.

Kapten Corellis mandolin

Jag har nu läst Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres. En gång för länge sedan började jag se filmen som bygger på romanen, men av någon anledning såg jag den aldrig till slut. Jag har länge funderat på att läsa romanen istället, men inte förrän nu har det blivit av.

Romanen handlar om doktor Iannis och hans dotter Pelagia som bor på den lilla grekiska ön Kefalinia. Under 2:a världskriget ockuperas ön av tyskar och italienare. Doktor Iannis tvingas att hålla den italienske kapten Corelli med husrum. Först gillar de det inte, men med tiden vänjer de sig vid situationen och blir vänner. Kapten Corelli är en trevlig och humoristisk man som gärna spelar på sin mandolin. Även hans musikaliska vänner blir välkomnade i huset. Med tiden utvecklas också en kärlekshistoria mellan doktorns dotter Pelagia och kaptenen.

Jag gillade historien om doktor Iannis, Pelagia och kapten Corelli. Visserligen en helt vanlig kärlekshistoria, men ändå väckte den mitt intresse. Men tyvärr håller sig inte författaren till detta. Det är visserligen det som upptar det mesta av romanen, men författaren kastar också in kapitel som handlar om i mitt tycke helt oväsentliga saker. Möjligen kan historien om Madras, Pelagias fästman, ha sin plats i romanen även om jag tycker att den kunde ha berättats mindre ingående, men exempelvis de två kapitel som handlar om prästen är helt onödiga. Även kapitlet med hela Mussolinis livshistoria var helt onödigt för handlingen, liksom andra kapitel som handlar om hur kriget utveklar sig. Kriget är naturligtvis inte oväsentligt för handlingen, men jag skulle ha föredragit om handlingen hade fokuserat mer på huvudpersonerna och på Kefalinia. Om författaren ändå vill få med viktiga historiska händelser i världen kunde de istället ha fått komma fram genom personerna på ön.

Detta var med andra ord en mycket ojämn roman. Bitvis hade jag väldigt svårt att hålla intresset vid liv och det gäller då främst vid de avsnitt som handlade om historia eller politik. De var också skrivna på ett mycket tråkigt sätt. Men när det handlade om vad som hände huvudpersonerna i byn på Kefalinia var det inte alls särskilt svårt att hålla intresset vid liv. De var också skrivna på ett mycket roligare sätt med mycket humor. Så på det stora hela var romanen inte särskilt utmärkande, men trots allt läsvärd.

White

White är en nyutkommen roman av Marie Darrieussecq handlar om den franskfödda amerikanskan Edmée och skandinaven Peter. De ingår i ett projekt, Whiteprojektet, vars uppgift är att bygga en forskningsstation på Sydpolen. Båda har mörka och tunga minnen med sig i bagaget. Men när Edmée och Peter träffas dras de till varandra av en passion som de inte kan kämpa mot.

Jag har alltid, av någon anledning, tyckt att polarexpeditioner är intressanta; inte med tanke på forskningsresultaten utan med tanke på människornas levnadsvillkor. Och jag tyckte att den här romanen skildrade människorans levnadsförhållanden på stationen på ett bra sätt. Det framkom verkligen hur trist, trångt och tråkigt de har det. Också kylan skildrades på ett mycket bra sätt, nästan så att jag frös medan jag läste.

Språket var också väldigt intressant. Den är mycket poetiskt skriven; det är nästan som en enda lång, berättande dikt. Jag gillade det poetiska i romanen. Men det var samtidigt lite jobbigt. Ibland tog språket lite överhanden och jag tappade fokus på handlingen. Dessutom kände jag mig ibland lite stressad av att det var så högt "tempo" i texten. Detta beror mest på att hon använder sig alldeles för mycket av satsradning. Anledningen till att jag retar mig på satsradningen kan kanske vara att jag är blivande svensklärare. Dock anser jag att satsradning kan vara okej i skönlitteratur och jag brukar inte alls reta mig på det. I denna roman tycker jag dock att det blev för mycket.

Romanen kändes väldigt tidlös. Människors tankar, problem och passioner är desamma i det förflutna, i nutiden och i framtiden. Det tog faktiskt ganska lång tid innan jag insåg att romanen faktiskt utspelar sig i framtiden, om än inte särskilt långt in i framtiden. Denna tidlöshet bidrog till romanens känsla av overklighet. Även romanens övernaturliga väsen bidrog till känslan av overklighet. Dessa väsen, andar, fantomer, spöken eller vad man vill kalla dem är de som betraktar och berättar vad som händer.

Jag är inte riktigt säker på vad jag tyckte om den här romanen. Jag gillade känslan av kyla och tidlöshet och jag tyckte att hon skildrade passionen mellan Edmée och Peter på ett mycket bra sätt. Jag hade heller inget emot de övernaturliga fantomerna. Dock tyckte jag att handlingen var lite tunn och jag stördes rätt mycket av språket, även om jag också uppskattade det poetiska.

I virvlande dans

I virvlande dans är en novellsamling av Joanne Harris. Den innehåller 22 stycken noveller, som samtliga är väldigt bra. De är ganska olika, men stilen att skriva är väldigt personlig. Man känner lätt igen hennes stil från hennes romaner, trots att vissa av novellerna skiljer sig väldigt mycket från dessa i handling.

Vissa noveller är jordnära, andra övernaturliga. Vissa utspelar sig i historisk tid medan andra utspelar sig långt i framtiden. De flesta förefaller dock att utspela sig i nutid och är därtill många gånger ganska samhällskritiska. Gemensamt för nästan alla novellerna är dock att de har en liten överraskande twist på slutet.

Jag tyckte att alla novellerna var bra, fast jag tyckte att vissa var bättre än andra. Vissa av dem har jag redan glömt, medan jag kommer att minnas några av dem länge. Några exempel på sådana favoritnoveller är Avgångsklassen 1981, Autodafé, En plats i solen, I väntan på Gandalf, Alla flickor kan bli en sockerpulla och Den lilla sjöjungfrun. Några av dessa kommer jag antagligen också att använda mig av i min undervisning eftersom jag tycker att de tar upp viktiga saker i samhället.

Snygg

Snygg av Joyce Carol Oates är en ungdomsroman som handlar om den sextonåriga Darren Flynn. Han är en idrottskille och hänger ihop med ett gäng andra idrottskillar. Han är en lovande simmare och dessutom är han mycket snygg och han är omtyckt både av tjejer och killar. Några av killarna i simlaget upplever att de fått orättvist låga betyg av engelskläraren och de lämnar anonyma brev med homopornografiska bilder och anklagelser mot läraren ifråga. Skolledningen och polisen tar dessa falska anklagelser på allvar och drar igång med samtal och förhör. Även Darren förhörs och har svårt att hålla tyst om sin hemlighet- att engelskläraren gav honom skjuts hem en gång och att han då kände vibbar och anade att läraren ville något.

Den här boken gick väldigt fort att läsa och den tar upp ett allvarligt ämne. Men jag hade svårt att känna för karaktärerna i boken och jag irriterades ganska mycket av den homofobiska stämningen. Jag tycker inte att det kommer fram tillräckligt tydligt att den inte är något fel att vara homosexuell. Till exempel blir Darren lättad för att han inte känner någon av de elever på skolan som kommer ut som homosexuella.

Jag har egentligen inte särskilt mycket åsikter om den här boken, förutom detta att jag tycker att den befäster att det är något onormalt att vara homosexuell. Men egentligen var den ganska intetsägande och rätt så tråkig.

Tigerhjärta

Tigerhjärta av Gunila Ambjörnsson är en ungdomsroman, en spännande deckarhistoria. Den handlar om Jenny som fått jobb som rekvisitör i en uppsättning av Macbeth i Roma kloster på Gotland. Enligt en gammal legend vilar det en förbannelse över den här pjäsen och den får inte nämnas vid namn, utan den omnämns istället som The Play eller den skotska pjäsen. Men varken Jenny eller någon av de andra som var med den här sommaren tror på förbannelser. Men ändå- när underliga saker börjar hända är det lätt att tro att mörka krafter verkar.

Den här romanen var väldigt lätt att läsa och man drevs vidare i läsningen av nyfikenhet att få veta vem som spelar in kryptiska meddelanden och får den gamla grytan att tala, vem som skjuter på skådespelarna med slangbella och vem som kastar kniv på regissören. Jag tyckte också att det var kul att den utspelade sig på en plats som jag känner igen, eftersom jag faktiskt en gång cyklat dit under en Gotlandssemester. Därför har jag en klar bild av allén som leder till klosterruinen och av Konsum i Roma.

Jag tyckte om den här romanen; den var spännande och händelserik. Men jag saknade lite mer utförliga personbeskrivningar. Det kändes inte riktigt som att jag lärde känna karaktärerna, inte ens huvudpersonerna. Därmed var det också ibland svårt att engagera sig i händelserna.

Romanen var också rätt lärorik, eftersom den till stor del handlar om pjäsen Macbeth. Handlingen i pjäsen beskrivs väldigt noggrannt och det finns många citat från pjäsen i boken. Detta är en anledning till att jag kan tänka mig att använda den i min framtida undervisning. Inte bara för att den tar upp Macbeth, men också för att den är lättläst och spännande.

Kärlekens dårar

Så har jag läst ännu en underbar roman av Joanne Harris, Kärlekens dårar. Och detta är nog den bästa jag läst hittills. Den handlar om skådespelerskan och lindanserskan Juliette som tvingas överge sitt kringresande liv och söka skydd i ett kloster. Men hennes förflutna hinner ikapp henne när klostrets nya abbedissa anländer tillsammans med en präst.

Romanen utspelar sig i 1600-talets Frankrike, en tid som präglades av religiös fanatism och häxprocesser. Religiös fanatism är också något centralt i romanen och jag tycker att det är mycket intressant, och skrämmande, hur lätt troende människor kan styras. Detta är också något som det engelska originalets titel, Holy Fools, syftar på.

Romanen är både spännande och intresseväckande. Redan från första sidan fångas man av intresse för Juliettes historia; vad har hänt i det förflutna och vad kommer att hända nu när det förflutna hunnit ikapp henne? Precis som i Joanne Harris andra romaner är miljöbeskrivningen mycket bra; det känns precis som att man befinner sig i ett litet kloster på en ö utanför Frankrike på 1610. Även romanens karaktärer känns väldigt trovärdiga. Nunnorna i klostret är komplexa med olika personligheter: den dementa Rosamonde, den vanställda, våldtagna Germaine, den vackra Clèmènte, tjocka, matglada Antoine. Och inte minst den stumma flickan Perette, som ingen vet var hon kommer ifrån. Le Merle, mannen från Juliettes förflutna, är både beräknande, elak och passionerad. Juliette själv är också äventyrlig och passionerad, även om hon försöker undertrycka det under sin tid i klostret.

Språkligt är romanen mycket välskriven. Den är också uppdelad i fyra delar som i sin tur är uppdelad i lagom långa kapitel. I dessa kapitel får man ta del av dels Juliettes och dels Le Merles tankar och känslor. Det framgår dock inte i början av kapitlet vem det handlar om. För det mesta gör det inget, eftersom man snabbt förstår om det är Juliette eller Le Merle som tänker, talar och agerar. Men ibland tar det en liten stund innan man förstår vem kapitlet handlar om och detta är något som kanske skulle kunna göras bättre.

Men det är också det enda negativa med denna roman, Jag älskade den och var fast från första sidan. Helst hade jag sluppit lägga den ifrån mig, samtidigt som jag inte ville läsa ut den för fort.

Min legendariska flickvän

Min legendariska flickvän av Mike Gayle handlar om Will som lever ett rätt så tråkigt liv. I boken får man följa honom under fyra dagar, från fredag eftermiddag till måndag. Under den tiden kommer han hem från jobbet, pratar i telefonen med sina kompisar Simon och Alice, sina släktingar, sin efterhängsna "flickvän" samt en tjej han inte känner, Kate. Då och då går han också ut för att köpa något att äta eller dricka. Men allra mest tänker han på sin flickvän Aggi som gjorde slut för tre år sedan och som han fortfarande älskar.

Under lärarutbildningen har jag fått lära mig att man ska lära eleverna att inte skriva för detaljerat för att texten då blir jobbig att läsa. Det är synd att ingen lärt Mike Gayle det. För den här boken är verkligen alldeles för detaljerad. Det är totalt onödigt för handlingen att berätta när Will går på toaletten och vad han gör där och hur länge. Det är onödigt att beskriva hur han går fram till fönstret, öppnar det, tänder en cigarett, röker, släpper en fjärt, stänger fönstret och går tillbaka till soffan. Jag antar att anledningen till att författaren tar med alla dessa detaljer är att handlingen i själva verket är alldeles för tunn. Det skulle inte bli mycket till roman om man bara tog med det som är väsentligt för handlingen.

Det enda som fångade mitt intresse var Wills telefonsamtal med Kate. Kate bodde tidigare i hans lägenhet och väntar ett viktigt brev, vilket är anledningen till att hon ringer. Men de börjar prata om allt möjligt annat också, bl a Kates före detta pojkvän och Wills legendariska flickvän. En viss humor finns det också i boken, men inte tillräckligt för att jag ska roas av den och glömma bort att jag är uttråkad av alla detaljer. Boken slutade också "fel". Visserligen blir Will kär och får en kvinna i slutet, precis som det ska vara i den här typen av roman. Men den följer inte mönstret. Ibland kan det förstås vara uppfriskande med litteratur som bryter mot genrernas gränser, men i det här fallet tycker jag inte att författaren lyckas särskilt bra.

Anhörig

Detta är en bok som jag länge funderat på att läsa när jag sett den i bokaffären och på biblioteket. Av någon anledning har det dock aldrig blivit av. Men nu har jag gjort det och jag måste säga att den inte alls motsvarade förväntningarna. Anhörig av Katerina Janouch handlar om en ung kvinna som är gift med en man som är alkoholist. Hon tar hand om de fyra barnen medan mannen är ute på krogen och super och använder kokain. Den handlar också om hur de försöker bli en normal familj.

Detta är en roman, men är delvis också självupplevd. Med att skriva romanen ville författaren sätta den anhöriga, inte missbrukaren, i fokus. Hon ville också visa att på att missbruk kan finnas även under en till synes perfekt yta. Detta säger hon i en intervju i det extramaterial som finns med i slutet av romanen. Anledningen till att jag ville läsa boken var att jag tycker att ämnet är viktigt. Men tyvärr måste jag säga att romanen var en besvikelse.

Jag hade mycket svårt att identifiera mig med någon av personerna (utom då kanske möjligen med den stackars barnlösa systern). Speciellt har jag svårt att förstå varför en kvinna gifter sig med en man trots att hon är medveten om att han har alkoholproblem.l Och dessutom skaffar tre barn med honom, när alkohol- och drogproblemen verkligen är uppenbara. Jag är naturligtvis medveten om att sånt händer, men författaren fokuserar alldeles för mycket på eländet. Hon skriver visserligen att mannen var charmig och det fanns goda stunder, men inget av detta beskrivs på något vis i romanen. Om det trevliga hade framkommit tydligare hade jag nog mer kunnat förstå huvudpersonen.

Författarens ambition att visa att en missbrukare inte alltid är en skitig, illaluktande gubbe på en parkbänk lyckas rätt bra. Mannen i romanen har ett jobb som ägare till en innekrog och barnen är problemfria. Varken släkten (utom systern) eller vänner misstänker att det finns problem i familjen. Men jag tycker nog att det är rätt onödigt att visa på; idag vet nog de flesta att missbrukare finns i alla samhällsskikt.

Det jag mest ogillar med romanen är dock att den slutar lyckligt. Jag tycker att det leder till att romanen inte känns särskilt trovärdig. Visserligen händer det att människor lyckas komma ur ett missbruk och att äktenskapet fortsätter och de blir en perfekt, lycklig familj. Men den erfarenhet jag har är att det väldigt sällan fungerar på det viset.

Det var dock i synnerhet två saker som jag verkligen irriterade mig på: att det påstås att det är en sjukdom både att vara alkoholist och anhörig och att Anonyma Alkoholister och deras 12-stegsprogram framstår som den enda lösningen. Jag anser inte att alkoholism är en sjukdom. Att kalla det en sjukdom är att frånta missbrukaren allt ansvar. Och att påstå att det är en sjukdom att vara anhörig till en missbrukare är enbart fånigt...

AA lyckas naturligtvis hjälpa en hel del missbrukare och det är självklart bra. Men jag tycker inte om att deras program bygger på kristen tro. De menar att man inte kan komma ur sitt missbruk om man inte erkänner gud och blir kristen. Det är också det som jag starkt ogillar. Eftersom jag haft en f d alkoholist i familjen genom min halvbrors pappa vet jag att det också finns andra vägar att gå, t ex Länkarna som bygger på att medlemmarna ska hjälpa och stödja varandra. Hon skriver dock att en missbrukare inte får återfall, utan att de tar återfall. Detta tycker jag var väldigt klokt och jag håller helt med om det.

En fördel med romanen var att den var väldigt lätt att läsa. Texten var luftig och språket var enkelt. Det är också möjligt att romanen kan vara mer givande för en person som lever med en missbrukare, som kan "fylla i luckorna" med egna upplevelser. Också för någon som inte har någon som helst erfarenhet av missbruk kanske den kan vara upplysande. Men så fantastisk som de många citaten från kritiker och läsare som finns både på framsidan, baksidan och bland extramaterialet kan jag inte tycka att den är.