Solens diamanter

Detta var det sämsta dravel jag läst på flera år! Flera gånger var jag på väg att sluta läsa, men eftersom det är mot mina principer att inte läsa färdigt en bok jag påbörjat läste jag ändå ut den. Jag trodde faktiskt inte att jag hade någonting emot kärleksromaner, eftersom jag ju läser både Marian Keyes, Jane Austen och då och då också Harlekinromaner. Men detta var något helt annat än ovan nämnda typer av kärleksromaner.

Romanen jag talar om heter Solens diamanter och är skriven av Nora Roberts. Och den är proppfull med klichéer, sterotypa karaktärer och förutfattade meningar om hur män och kvinnor är. Och inte på minsta vis kunde jag finna något romantiskt i den. Det fanns heller inget i handlingen som fick mig att fastna och vilja läsa vidare.

Den handlar om amerikanskan Jude, som åker till Irland för att bo i en gammal släktings stuga för att hitta sig själv. Hon hittar inte bara sig själv, utan också pubägaren Aidan, som hon inleder ett förhållande med och som friar till henne. Ja, mer än två meningar behövs inte för att beskriva handlingen i boken. Man kan därför undra om det verkligen behövdes mer än 300 sidor för att berätta den här historien? Att den var förutsägbar ligger ju i genrens natur och man kan verkligen säga att Nora Roberts exakt har följt mönstret för vad som är en kärleksroman. Det är också detta som gör att den känns så tråkig.

Språket är kryddat med utnötta och fåniga klichéer. Dialogen känns inte heller särskilt naturlig. Hela romanen känns väldigt högttravande och det märks verkligen att författaren har försökt att skapa en romantisk miljö. Men hon lyckas inte, förmodligen för att hon anstränger sig alldeles för mycket. Dessutom tycker jag att hon saknar verklighetsuppfattning. Stugan som Jude ska bo i beskrivs som primitiv. Det innebär att den saknar mikrovågsugn och elektrisk burköppnare! Jude har heller aldrig sett en människa hänga tvätt!

Jag irriterar mig verkligen på att hon är så könsstereotypisk. Jude är precis som en kvinna ska vara: vacker, men tror att hon är alldaglig; duktig, men tror att hon inte kan nåt; ber ständigt om ursäkt för det hon gör. Hon trivs inte med sitt jobb som collegelärare i psykologi, men i slutet av boken har hon hittat sig själv och blivit en duktig liten hemmafru, som bådekan baka och laga mat. Aidan är förstås stark och manlig på alla sätt. Han är duktig på att slåss, fast gör det förstås bara när de är nödvändigt. Författaren driver också på fördomarna om att kvinnor och män har svårt att kommunicera med varandra. Kvinnor är omöjliga att förstå sig på och män kan inte tala om känslor. Egentligen är målet med hela romanen att få Aidan att säga tre ord. Det är viktigare än allt annat och lika viktigt verkar det vara att mannen säger dem först.

Dessutom är alla irländare i romanen är glada, trevliga, pratsamma, rättframma och tycker om att sjunga och dricka öl. Detta är ytterligare en fördom som jag retade mig på i romanen. Jag gillar inte heller den bild av romantik som romanen ger. Jag tycker inte att höjden av romantik är att bli buren upp för en trappa eller att bli friad till en vacker månskensnatt. Men i romanen framställs detta som något som alla kvinnor vill ha. Om det är så är jag nog ingen kvinna!

Det som jag tycker allra sämst om med romanen är dock det magiska. Sagorna har jag inget emot, eftersom jag gillar myter och folksagor. Men jag tycker att det är urfånigt och totalt onödigt för historien att en av huvudpersonerna från en av dessa myter bor i Judes stuga och att hon ibland träffar älvornas kung och får kärleksråd av honom. Sagan om lady Gwen och älvkungen för ju fram budskapet (att det är viktigt att säga de där tre orden) och det behövs inte ytterligare förtydligas med spöken, älvor och magi.

Enligt min mening är det slöseri med tid att läsa den här romanen. Och jag kommer absolut inte att läsa de två andra böckerna i trilogin, i vilken denna roman är den första. Förmodligen kommer jag inte att läsa något mer av den här författaren heller.