Jag har nu läst En annan tid, ett annat liv av Leif GW Persson. Jag är som sagt egentligen inte särskilt förtjust i deckare och kriminalromaner (undrar varför jag ändå väljer att läsa så pass många?), men jag tycker ändå att Leif GW Perssons kriminalromaner är lite i en klass för sig. Detta beror på att han faktiskt är en bättre författare än de flesta författare i denna genre, av vad jag kunnat se efter att ha läst denna roman samt Mellan sommarens längtan och vinterns köld, som jag läst tidigare.
I En annan tid, ett annat liv blir en lägre tjänsteman vid en statlig myndighet mördad i sin lägenhet på Östermalm. Det blir ingen bra utredning och den läggs ner efter ganska kort tid och förvisas till arkivet för grova våldsbrott som aldrig klarats upp. Men många år senare tas fallet upp igen av säkerhetspolisen. Lars Martin Johansson är operativ chef för säkerhetspolisen och fallet visar sig snart handla om en annan tid då de människor som Johansson möter levde ett annat liv.
Jag är väldigt förtjust i Perssons sätt att dela upp romanen i avsnitt som antingen heter En annan tid eller Ett annat liv. Avsnitten som kallas En annan tid är nästan lite dokumentärt skrivna och innehåller mycket politisk och historisk fakta. Avsnitten Ett annat liv är det som händer i bokens nutid, d v s det mesta av själva berättelsen. Att de olika avsnitten har så pass olika stil tycker jag visar på att författaren är kompetent. Enligt min mening ska en bra författare kunna skriva i många olika stilar. Jag uppskattar också att Persson vet vad han skriver om; om landets politik och om hur arbetet hos polisen går till.
Språket i boken flyter väldigt lätt och många gånger visar även ordvalen på att författaren är väldigt duktig. Dock retar jag mig en del på de försvenskade engelska uttrycken som han använder sig ganska mycket av, som t ex skiten har hamnat i fläkten, söte jesus och direkt från hästens mun. Detta skulle jag ha haft större förståelse för om det hade varit en översatt roman (även om jag tycker att översättaren bör ha lite bättre koll), men här är det ju inte frågan om en översättning. Det är inte heller frågan om att författaren använder försvenskade engelska uttryck som ofta används i dagligt tal, utan det är helt enkelt konstruktioner som författaren själv gör. Det tycker jag är ganska onödigt och stör också helhetsintrycket av språket i romanen.
Som i de flesta andra romaner i denna genre så är karaktärerna ganska stereotypa, även om Persson kanske lite mer än de flesta presenterar både goda och dåliga sidor hos vissa av sina karaktärer. Fast man får ändå lite mer inblick i vad personerna tänker här än vad som är vanligt i många andra kriminalromaner. Dock tycker jag att det verkar som att Persson har en ganska mörk människosyn, eftersom de flesta av hans karaktärer är ganska osympatiska. De tänker och säger inte heller särskilt trevliga saker om varandra.
Något som jag heller inte riktigt gillar är att varken i den här romanen eller den förra av samma författare blir fallen riktigt lösta. Visserligen får man i båda romanerna veta vem som var skyldig, men det blir ingen riktigt upplösning. Men samtidigt får jag en känsla av att det ibland kan vara så även i det verkliga livet. Dock önskar jag att rättvisa skipas i hans nästa roman, eftersom det annars blir alldeles för förutsägbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar