Smitvarning

Smitvarning av Hans Olsson är en ungdomsroman som handlar om Angel. Han bor i stockholmsförorten Farsta med sin mamma och lillasyster. Han kommer inte särskilt bra överens med mamman, mycket på grund av att hon inte vill prata om Angels pappa. Dessutom favoriserar hon lillasystern, som också Angel älskar. Angel ser bra ut, har lätt för att få tjejer och är mycket duktig på att dansa. En dag får Angel syn på en person från sitt förflutna, Gustav. Han söker upp Gustav för att få svar på en del frågor, bl a om pappan. Den handlar om hans förhållande till vännerna, främst Fredrik, Victor och Katta. Den handlar också om pressen från mamman och danstränaren Manuel. Dessutom handlar den om hans förhållande med en lite äldre tjej, Klara "ljus och mörker".

Man blir nästan genast nyfiken på Angel och hans liv. Man undrar vem Gustav är och vad han har med Angels barndom att göra. Dock tycker jag att det är lite förvirrande att man får ta del av både Angels och Gustavs tankar, främst för att det som handlar om Angel är skriven i tredje person, medan det som handlar om Gustav är skrivet i första person. Skildringen av hur Angel börjar bli vuxen är intressant och precis som Angel vill man att saker och ting ska börja falla på plats.

Romanen är mycket välskriven och den var väldigt lätt att ta sig igenom, dels på grund av den intresseväckande handlingen och dels på grund av det lättsamma språket. Dock tycker jag inte riktigt att den är i samma klass som hans senaste ungdomsroman, Inga bomber över Skärholmen, även om det finns vissa likheter: de handlar om invandrarungdomar i förorten, att bli vuxen, sex och problem med föräldrar. Men språkligt var den inte lika välskriven om Inga bomber över Skärholmen. Denna bok hade också en något dystrare stämning.

Men den tar upp ständigt aktuella ungdomsproblem och är en mycket bra ungdomsroman. Jag gillar hans sätt att skriva om dessa ämnen och jag kommer definitivt att läsa även hans första roman. Och därefter kommer jag att vänta och hoppas på att han skriver fler.

Paranoia

På baksidan av Paranoia av Gretelise Holm står att den är mycket spännande, intressant och välskriven. Jag kan hålla med om att den var intressant, men det beror nog mest på att paranoid schizofreni intresserar mig av vissa skäl. Den här danska deckarthrillern handlar om journalisten Karin Sommer, som tidigare legat inlagd på psyket på grund av paranoid schizofreni. Ett familjemord inträffar och i samband med detta börjar hennes gamla problem dyka upp igen. Men är hennes inkräktare verkligen bara inbillning? Förutom Karin Sommers handlar romanen också om den ensamstående advokaten Andrea Vendelbo och om kriminalinspektör Halfdan Thor, som är ensamstående med två tonårssöner.

Bitvis var den faktiskt också ganska spännande. Men jag tycker nog att det är lite att ta i att kalla den en thriller, för så spännande var den inte. Det mest intressanta i romanen var Karin Sommers psykiska problem, även om man naturligtvis gissade att det den här gången faktiskt rörde sig om en verklig inkräktare och inte en inbillad. Tyvärr var författaren alldeles för angelägen om att man skulle bli överraskad av vem som var den skyldiga att det blev alldeles uppenbart vem det var alldeles för tidigt. Därför kan jag heller inte hålla med om påståendet att den var välskriven. Den var dock väldigt lättläst och det tog inte särskilt lång tid att läsa den.

Det var lite förvirrande med alla olika huvudpersoner och olika karaktärer i boken. Min personliga uppfattning är också att det är lite obehagligt med förhållanden med mycket stor åldersskillnad. Det gjorde att jag blev lite störd i läsningen. Men boken var trots allt lite intressant och spännande och den erbjöd det tidsfördriv som jag ville ha.

Kalla det vad fan du vill

Otroligt rolig och mycket tänkvärd är Majaneh Bakthtiaris debutroman Kalla det vad fan du vill. Den handlar om Panthea och Amir som med sina barn flyttat från Iran till Sverige. De försöker så gott de kan förstå Sverige och svenskarna. Dottern Bahar vil helst inte tänka på etnisk tillhörighet och integration. Men svenskar i allmänhet och pojkvännens mamma och farfar i synnerhet gör det svårt för henne. Dessutom handlar den om andra invandrare som finns i familjens vänskapskrets.

Detta är ingen bok som skildrar hedersmord och flyktingars elände. Bahars föräldrar har inget emot hennes svenska pojkvän och de vil absolut inte att hon ska bära slöja. Romanen skildrar både svenskar och den svenska kulturen på ett väldigt humoristiskt sätt. Men den skildrar lika humoristiskt iranier och den iranska kulturen. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste den (vilket var lite pinsamt eftersom jag satt på bussen).

Men trots att romanen är väldigt rolig så har den också en allvarligare underton. Den handlar mycket om fördomar och kanske främst om att vägra vara den fördom som man förväntas vara. Jag kände igen en del av det som stod i boken, eftersom min adopterade kompis ofta får höra ungefär liknande saker som personerna i boken, t ex frågan "Var kommer du ifrån?" och "Känner du dig svensk?". Dessutom erbjuder boken en del tankeställare. Jag lärde mig också en del som jag inte visste innan, t ex att namnet Iran kommer från Arian och att folket där var arier (innan de erövrades av araberna) och att postväsendet uppfanns i Iran.

Jag gillade också författarens sätt att skriva repliker. De framgick tydligt i replikerna redan från början att romanen utspelar sig i Skåne. Hon skriver till och med med två olika sorters skånska; den skånska ungdomar talar och den skånska de äldre talar. Hon skriver också olika invandrares brytningar på ett fantastiskt bra sätt. I och för sig kan det vara lite svårt att läsa ibland, framför allt jamaicanen Moses repliker, men jag tyckte att det gav en humoristisk verklighetskänsla.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken just för att den var både rolig, lärorik och tankeväckande. Och jag ser definitivt fram emot fler romaner av denna författare!

Solens diamanter

Detta var det sämsta dravel jag läst på flera år! Flera gånger var jag på väg att sluta läsa, men eftersom det är mot mina principer att inte läsa färdigt en bok jag påbörjat läste jag ändå ut den. Jag trodde faktiskt inte att jag hade någonting emot kärleksromaner, eftersom jag ju läser både Marian Keyes, Jane Austen och då och då också Harlekinromaner. Men detta var något helt annat än ovan nämnda typer av kärleksromaner.

Romanen jag talar om heter Solens diamanter och är skriven av Nora Roberts. Och den är proppfull med klichéer, sterotypa karaktärer och förutfattade meningar om hur män och kvinnor är. Och inte på minsta vis kunde jag finna något romantiskt i den. Det fanns heller inget i handlingen som fick mig att fastna och vilja läsa vidare.

Den handlar om amerikanskan Jude, som åker till Irland för att bo i en gammal släktings stuga för att hitta sig själv. Hon hittar inte bara sig själv, utan också pubägaren Aidan, som hon inleder ett förhållande med och som friar till henne. Ja, mer än två meningar behövs inte för att beskriva handlingen i boken. Man kan därför undra om det verkligen behövdes mer än 300 sidor för att berätta den här historien? Att den var förutsägbar ligger ju i genrens natur och man kan verkligen säga att Nora Roberts exakt har följt mönstret för vad som är en kärleksroman. Det är också detta som gör att den känns så tråkig.

Språket är kryddat med utnötta och fåniga klichéer. Dialogen känns inte heller särskilt naturlig. Hela romanen känns väldigt högttravande och det märks verkligen att författaren har försökt att skapa en romantisk miljö. Men hon lyckas inte, förmodligen för att hon anstränger sig alldeles för mycket. Dessutom tycker jag att hon saknar verklighetsuppfattning. Stugan som Jude ska bo i beskrivs som primitiv. Det innebär att den saknar mikrovågsugn och elektrisk burköppnare! Jude har heller aldrig sett en människa hänga tvätt!

Jag irriterar mig verkligen på att hon är så könsstereotypisk. Jude är precis som en kvinna ska vara: vacker, men tror att hon är alldaglig; duktig, men tror att hon inte kan nåt; ber ständigt om ursäkt för det hon gör. Hon trivs inte med sitt jobb som collegelärare i psykologi, men i slutet av boken har hon hittat sig själv och blivit en duktig liten hemmafru, som bådekan baka och laga mat. Aidan är förstås stark och manlig på alla sätt. Han är duktig på att slåss, fast gör det förstås bara när de är nödvändigt. Författaren driver också på fördomarna om att kvinnor och män har svårt att kommunicera med varandra. Kvinnor är omöjliga att förstå sig på och män kan inte tala om känslor. Egentligen är målet med hela romanen att få Aidan att säga tre ord. Det är viktigare än allt annat och lika viktigt verkar det vara att mannen säger dem först.

Dessutom är alla irländare i romanen är glada, trevliga, pratsamma, rättframma och tycker om att sjunga och dricka öl. Detta är ytterligare en fördom som jag retade mig på i romanen. Jag gillar inte heller den bild av romantik som romanen ger. Jag tycker inte att höjden av romantik är att bli buren upp för en trappa eller att bli friad till en vacker månskensnatt. Men i romanen framställs detta som något som alla kvinnor vill ha. Om det är så är jag nog ingen kvinna!

Det som jag tycker allra sämst om med romanen är dock det magiska. Sagorna har jag inget emot, eftersom jag gillar myter och folksagor. Men jag tycker att det är urfånigt och totalt onödigt för historien att en av huvudpersonerna från en av dessa myter bor i Judes stuga och att hon ibland träffar älvornas kung och får kärleksråd av honom. Sagan om lady Gwen och älvkungen för ju fram budskapet (att det är viktigt att säga de där tre orden) och det behövs inte ytterligare förtydligas med spöken, älvor och magi.

Enligt min mening är det slöseri med tid att läsa den här romanen. Och jag kommer absolut inte att läsa de två andra böckerna i trilogin, i vilken denna roman är den första. Förmodligen kommer jag inte att läsa något mer av den här författaren heller.

Inga bomber över Skärholmen

Inga bomber över Skärholmen av Hans Olsson är en ungdomsroman som handlar om Peter och hans liv i Stockholmsförorten Skärholmen. Peter har en kompis med för många hemligheter, en väldigt präktig syrra, en mer erfaren flickvän och en krigsskadad pappa. Peter känner att han borde bry sig mer om sin historia och sitt gamla land, men han gillar ju också sitt nya liv i Sverige eftersom det är här fotbollen och kompisarna finns.

Detta är en berättelse som verkligen engagerar. Jag var fast från första till sista sidan och kunde knappt lägga den ifrån mig. Peter är en kille med många problem, vilka alla känns lika angelägna. Man vill verkligen veta hur det ska gå med hans pappa och med flickvännen. Nyfikenheten på kompisen Rashids stora hemlighetet drev mig också framåt, även om jag redan tidigt misstänkte vad det gällde.

Jag tyckte också om Hans Olssons sätt att skriva och jag ska försöka få tag på någon av de andra böcker han skrivit. Mest gillade jag att språket kändes tidstypiskt och ungdomligt. Dialogerna känns väldigt naturliga eftersom språket kryddas med slang och engelska uttryck, d v s precis så som många ungdomar pratar. Romanen påminde lite grann om Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött och om Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära, trots att de stilmässigt skiljer sig åt ganska mycket. Denna roman är t ex inte skriven på "invandrarsvenska", men man känner igen sig i miljön från invandrartäta förorter.

Detta är en roman som innehåller väldigt mycket t ex kärlek, vänskap, sex, sorg, mångkultur och psykiska problem. Därför tror jag också att det är en roman som tilltalar många. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att använda mig av den i min undervisning. Sammanfattningsvis så tyckte jag att det var en underbar ungdomsroman, som även hade mycket att ge mig som vuxen.

En annan tid, ett annat liv

Jag har nu läst En annan tid, ett annat liv av Leif GW Persson. Jag är som sagt egentligen inte särskilt förtjust i deckare och kriminalromaner (undrar varför jag ändå väljer att läsa så pass många?), men jag tycker ändå att Leif GW Perssons kriminalromaner är lite i en klass för sig. Detta beror på att han faktiskt är en bättre författare än de flesta författare i denna genre, av vad jag kunnat se efter att ha läst denna roman samt Mellan sommarens längtan och vinterns köld, som jag läst tidigare.

I En annan tid, ett annat liv blir en lägre tjänsteman vid en statlig myndighet mördad i sin lägenhet på Östermalm. Det blir ingen bra utredning och den läggs ner efter ganska kort tid och förvisas till arkivet för grova våldsbrott som aldrig klarats upp. Men många år senare tas fallet upp igen av säkerhetspolisen. Lars Martin Johansson är operativ chef för säkerhetspolisen och fallet visar sig snart handla om en annan tid då de människor som Johansson möter levde ett annat liv.

Jag är väldigt förtjust i Perssons sätt att dela upp romanen i avsnitt som antingen heter En annan tid eller Ett annat liv. Avsnitten som kallas En annan tid är nästan lite dokumentärt skrivna och innehåller mycket politisk och historisk fakta. Avsnitten Ett annat liv är det som händer i bokens nutid, d v s det mesta av själva berättelsen. Att de olika avsnitten har så pass olika stil tycker jag visar på att författaren är kompetent. Enligt min mening ska en bra författare kunna skriva i många olika stilar. Jag uppskattar också att Persson vet vad han skriver om; om landets politik och om hur arbetet hos polisen går till.

Språket i boken flyter väldigt lätt och många gånger visar även ordvalen på att författaren är väldigt duktig. Dock retar jag mig en del på de försvenskade engelska uttrycken som han använder sig ganska mycket av, som t ex skiten har hamnat i fläkten, söte jesus och direkt från hästens mun. Detta skulle jag ha haft större förståelse för om det hade varit en översatt roman (även om jag tycker att översättaren bör ha lite bättre koll), men här är det ju inte frågan om en översättning. Det är inte heller frågan om att författaren använder försvenskade engelska uttryck som ofta används i dagligt tal, utan det är helt enkelt konstruktioner som författaren själv gör. Det tycker jag är ganska onödigt och stör också helhetsintrycket av språket i romanen.

Som i de flesta andra romaner i denna genre så är karaktärerna ganska stereotypa, även om Persson kanske lite mer än de flesta presenterar både goda och dåliga sidor hos vissa av sina karaktärer. Fast man får ändå lite mer inblick i vad personerna tänker här än vad som är vanligt i många andra kriminalromaner. Dock tycker jag att det verkar som att Persson har en ganska mörk människosyn, eftersom de flesta av hans karaktärer är ganska osympatiska. De tänker och säger inte heller särskilt trevliga saker om varandra.

Något som jag heller inte riktigt gillar är att varken i den här romanen eller den förra av samma författare blir fallen riktigt lösta. Visserligen får man i båda romanerna veta vem som var skyldig, men det blir ingen riktigt upplösning. Men samtidigt får jag en känsla av att det ibland kan vara så även i det verkliga livet. Dock önskar jag att rättvisa skipas i hans nästa roman, eftersom det annars blir alldeles för förutsägbart.

Mort

Mort är en bok i Skivvärldsserien av Terry Pratchett. Jag har tidigare bara läst en bok i den serien och tyckte väl inte att den var så där fantastisk som många säger att de är. Men den läste jag på svenska så jag antog att det kan vara bättre att läsa på engelska. Och det är det nog också, även om jag fortfarande inte är övertygad om att dessa böcker är fantastiskt bra.

Det är inte det att jag inte tycker att den var rolig, för det var den. Men det känns som om att det är hela syftet med boken. Att skapa en trovärdig fantasivärld och att berätta en bra historia kommer blir därför inte lika viktigt. Den här boken handlar om den unge Mort, som får en lärlingsplats hos Döden. På sitt första egna uppdrag misslyckas han p g a att han är förälskad i prinsessan Keli, som ska dö. Istället dödar Mort den som ska döda henne. Detta får förstås konsekvenser för världen och Mort måste naturligtvis rätta till det. Till sin hjälp får han också Dödens dotter Ysabell.

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa ut den här boken och inte bara för att jag haft annat att göra. Jag fastnade aldrig riktigt i den och hade inte riktigt den där drivkraften för att läsa vidare för att få veta hur det skulle gå för Mort. Boken stora plus är naturligtvis den underfundiga humorn:
'Then you go and learn a trade', said Lezek.
'What trade in particular?'
'Well... carpentry is a good one' Lezek hazarded. 'Or thievery. Someone's got to do it.'

Reannuals are plants that grows backwards in time. You sow the seed this year and they grow last year.
Morts family specialized in distilling the wine from reannual grapes. These were very powerful and much sought after by fortune-tellers, since of course they enabled them to see the future.The only snag was that you got the hangover the morning before, and had to drink a lot to get over it.

Detta är en lättsam bok som går fort att läsa. Jag tyckte dock inte om att den inte var indelad i kapitel. Det finns visserligen ställen där det var lämpligt att lägga ifrån sig boken, men jag föredrar ändå att böcker är tydligare indelade. Språket i boken är relativt enkelt, fast om man läser på engelska bör man nog vara van vid det eftersom författaren ibland skriver repliker med talfel och imiterar gammal engelska. Om man inte är relativt säker på språket tror jag att det kan vara förvirrande.

Jag kommer antagligen att läsa fler böcker i den här serien eftersom de finns här hemma. Jag tyckte inte att den här boken var dålig på något vis, men den kan absolut inte mäta sig med Liftarens guide till galaxen och Goda omen.

Skymningsbarn

Torey Hayden har länge tillhört mina favoritförfattare och nu har jag läst hennes senaste bok, Skymningsbarn. Detta är, till skillnad från Solrosskogen som jag läste för ett tag sedan, en dokumentär roman. I och för sig antar jag att hon ändrar på lite saker här och där för att det ska bli en bättre roman, men det tycker jag inte gör så mycket. Jag läser den ju för att bli underhållen och gripen.

Från att ha varit speciallärare har Torey Hayden nu börjat jobba på en psykiatrisk avdelning för barn. Där möter hon Cassandra, som har blivit bortförd av sin far och troligtvis utsatt för sexuella övergrepp. Hon träffar också fyraåriga Drake som inte talar. Och som omväxling till alla barn som hon möter får hon också chansen att jobba med Gerda, som är 82 år gammal och deprimerad och sluten efter att ha drabbats av en stroke. Torey Haydens uppgift är att nå fram till dessa patienter och hjälpa dem. Detta är förstås inte så enkelt som det låter.

Som vanligt när jag läser någon av hennes böcker har jag svårt att lägga den ifrån mig. Dum som jag var började jag läsa den sent på kvällen… Torey Hayden skriver väldigt enkelt och rakt på sak. Mycket av handlingen kommer fram i dialogen, men det är naturligtvis så en psykolog får reda på sina klienters problem. Därför känns det helt korrekt att använda mycket dialog.

Jag blir också väldigt engagerad i personernas historier. Trots att Cassandra framstår som ett synnerligen otrevligt och besvärligt barn väcks nyfikenheten på vad hon varit med om under de två år hon varit bortförd. Jag greps särskilt av lilla Drakes historia. Även om jag gissade mig till skälet till att han inte talade så drivs man framåt för att få veta om det verkligen var så. Den som får minst utrymme i romanen är Gerda, men hennes historia är och intressant även om jag inte fångades av den på samma sätt som jag gjorde med Drake och Cassandra.

Jag tror att jag nu läst allt som Torey Hayden har skrivit. De flesta av hennes böcker är sådana som den här, d v s dokumentära. Det är nog också dem som jag gillar bäst. Jag tycker om att läsa om sådant som har hänt i verkligheten, även om det är hemska saker. Det gör att man får ett lite annat perspektiv på sitt eget liv. Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om den här boken. Den var spännande och intressant rakt igenom, från första till sista sidan.

Underströmmar

Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa ännu en roman av Joanne Harris. Den här heter Underströmmar. Den handlar om Mado, som efter tio år återkommer till sin hemby Les Salants på ön La Devine. Ön är väldigt liten och där finns inte mycket. I många år har de två byarna på på ön, den fattiga Les Salants och den rika La Houssinière, varit rivaler om fisket. Mado har svårt att acceptera att öborna i hennes barndomsby verkar ha gett upp inför det dåliga fisket och erosionen som erövrar mer och mer av deras kust. Tillsammans med Flynn, en hemlighetsfull främling som bosatt sig på ön, kommer Mado på en plan som ska rädda byn. I takt med att livslusten återvänder i Les Salants vaknar också minnet av förflutna tragedier och begravda hemligheter.

Precis som den förra av Joanne Harris böcker som jag läste är denna bok vädligt välskriven. Jag gillar verkligen hennes sätt att berätta på. Jag gillar karaktärerna i boken. Många av dem är originella och man känner för dem. Miljön är inte särskilt utförligt beskriven, men man får ändå en bild av hur det ser ut på. Lite hjälp har man förstås av kartan som finns i början, men det finns också plats för ens egen fantasi.

Berättelsen är intresseväckande och man vill hela tiden veta hur det ska gå. Först hur det ska gå med Mados och Flynns plan, och sedan också hur det ska gå för de båda byarna. Förhållandet mellan Mado och hennes far och relationen mellan Mado och hennes syster är också intressant. Och självklart vill man också veta hur kärlekshistorien mellan Mado och Flynn ska utveckla sig. Saker och ting tar också en något överraskande vändning mot slutet.

Romanen är mycket underhållande med dramatiska händelser och konflikter som har pågått i sekler. Jag är nu säker på att Joanne Harris tillhör en av mina favoritförfattare. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken; kanske till och med mer än om En doft av apelsin. Helt säkert är i alla fall att jag kommer att läsa fler böcker av denna författare.

Expert på att rodna

Jag har läst Expert på att rodna av Katarina von Bredow. Det är en ganska typisk ungdomsbok som mest vänder sig till tjejer. Jag har läst ett par andra ungdomsböcker av Katarina von Bredow och jag gillar hennes sätt att skriva. När jag nu fick syn på denna bok på skolbiblioteket kunde jag inte låta bli att låna den. Och jag blev inte besviken.

Den handlar om fjortonåriga Natalie som flyttar med sin mamma till hennes nya man och hans son Jerker från en lägenhet i stan till ett hus på landet. Det är förstås inte lätt att flytta in i någon annans hus, eftersom mammans nya man är noga med regler och rutiner vilket Natalie och hennes mamma inte är vana vid. Ett plus är dock att Natalie får en "egen" häst att ta hand om, men hon gillar inte killen som jobbar i stallet ibland på grund av att han har det jobbigt hemma. Det är inte heller så lätt att börja i en ny klass på en ny skola. Dessutom blir Natalie lite förälskad i Jerker, sin "styvbror".

Detta är en bok med mycket handling. Man drivs hela tiden framåt av att man vill veta hur det går för Natalie i familjen, med förälsken i Jerker och med klassen och "kompisarna" där. Jag upplevde också att boken var lite av en blandning mellan en kärleksroman och en hästbok. Eftersom jag själv läste en hel del hästböcker som tonåring, men saknade lite kärlekshistorier i dem, tyckte jag naturligtvis att det var en bra blandning.

Förutom att boken tar upp saker som kärlek och vänskap tar den också upp lite svårare saker som mobbing, anorexia och psykiska problem. Det gör ändå inte att boken blir tung och jobbig att läsa; tvärtom bidrar det till att hålla intresset vid liv. Ibland kanske boken är lite väl sterotypisk och jag skulle ha önskat att författaren hade gått in lite djupare på vissa saker. Men jag tyckte i alla fall mycket om boken.

Kära ingen

Kära Ingen av Berlie Doherty handlar (trots baksidestexten) om Chris. Chris ska snart gå ut skolan och har kommit in på universitetet. Hans flickvän Helen har fått ett stipendium till musikhögskolan. Men så upptäcker Helen att hon är gravid och de båda tvingas fundera på sin framtid. Chris berättelse är en tillbakablick på allt som hänt sedan i januari, då Helen blev med barn. Han har också fått en bunt brev där Helen skriver till kära Ingen, d v s deras ofödda barn. På så vis får man också veta vad Helen gör, tänker och känner. Förutom detta med barnet handlar den också om hur Chris tar kontakt med sin mamma som lämnade honom, brodern och fadern för många år sedan.

Boken känns väldigt enformig och dyster och man känner egentligen inte för huvudpersonerna. Ibland är det t o m svårt att komma ihåg vad de heter! Tanken med att låta läsarna ta del av Helens tankar och känslor genom breven är god, men fungerar inte så bra. Eftersom boken egentligen har två jag- Chris och Helen- är det viktigt att var tydlig när det handlar om de olika jagen. Och det är här jag tycker att författaren brister. Det är många gånger svårt att hålla reda på när det handlar om Chris och när det handlar om Helen.

Hela berättelsen känns också väldigt avlägsen och främmande. Det känns liksom att den inte utspelar sig i nutid, fast den faktiskt gör det. Det kan kanske ha att göra med att den utspelar sig i England, men jag tycker ändå inte att det borde ha särskilt stor betydelse. Så trots att ämnet är ständigt aktuellt och mycket viktigt så tyckte jag (tyvärr!) inte att den här boken var särskilt bra.