Lyckostigen

Lyckostigen av Anna Fredriksson handlar om Johanna, Calle och Fanny. Johanna och Kalle var en gång i tiden gifta och bodde på Lyckostigen i en liten landsortshåla. De har två tonårsdöttrar, Agnes och Sara, som bara spenderar någon helg då och då med sin far. Calle stavar numera sitt namn med C, bor i Stockholm tillsammans med Fanny, som blir mer och mer osäker på om hon och Calle verkligen har en framtid ihop. Johanna har det tungt ekonomiskt, men när hon plötsligt vinner 20 miljoner på Lotto köper hon en vindsvåning i samma hus som Calle och Fanny bor i.  Det gör att de alla tvingas att se på sig själva och på varandra med nya ögon.

Detta var en enkel och lättläst feel good-roman utan några större överraskningar. Karaktärerna var lätta att identifiera sig med och kändes ganska trovärdiga. Boken var indelad i tre lika stora delar där först Johanna, sedan Calle och sist Fanny är huvudperson samt ett kort fjärde del där de alla tre har huvudrollen. Att dela upp boken så påverkar inte handlingen, som hela tiden drivs framåt oberoende av vem som är huvudperson.

Jag tyckte inte att den här romanen var jättebra, men den var helt okej och jag kan absolut tänka mig att läsa fler böcker av Anna Fredriksson i framtiden.

Kärlek på skotska

Kärlek på skotska av Alexander McCall Smith är den tredje boken om livet på Scotland Street 44. Nu handlar den i och för sig inte bara om livet på Scotland Street, eftersom Pat har flyttat därifrån och delar lägenhet med några andra studenter på en annan gata. Och Domenica har lånat ut sin lägenhet medan hon bedriver antropologiskt fältarbete för att studera pirater i Malackasundet.

Pat blir uppvaktad av en snygg student vid namn Wolf och finner slutligen kärleken. Lille sexårige Bertie fortsätter sin kamp för att hans mamma ska behandla honom som ett vanligt barn, vilket är svårt när hon får för sig att han ska börja spela vid Edinburgh Teenage Orchestra. Kaféägaren Big Lou har problem med sin f d kärlek som dykt upp igen och som utnyttjar henne, men hon får oväntad hjälp av Berties pappa Stuart och de män från Glasgow som hjälpte honom när han tappat bort bilen (som för övrigt försvinner igen i denna bok).

Livet går alltså vidare på Scotland Street och det är lika lättläst och underhållande som vanligt. Visserligen är det lite olika intressant beroende på vem det handlar om, men det är ändå en läsvärd och underhållande bok. Själv tycker jag att det är mest intressant att läsa om Pat, för att hon är den jag mest kan identifiera mig med, och om Bertie, för att jag tycker så synd om den lille pojken.

Askungar

Jag har lyssnat på Askungar av Kristina Ohlsson som ljudbok och tyvärr var uppläsaren Mirja Turestedt inte så bra som jag skulle ha önskat. Hennes röst är inte särskilt behaglig att lyssna på och hon uttalar vissa ord på ett konstigt sätt. Dock läser hon med bra inlevelse.

Den här boken handlar om Fredrika Bergman, Alex Recht och Peder Rydh som utgör en speciell spaningsgrupp inom polisen. En liten flicka försvinner från en x2000-tåg och flickans pappa blir snart misstänkt. Men Fredrika har sina tvivel och det visar sig att hennes aningar var rätt. Förövaren är en helt annan och hans motiv är lika obegripliga som skrämmande för polisen.

Jag är som bekant ingen deckarälskare, men jag tycker oftast att det är helt okej att lyssna på deckare. Denna bok var riktigt bra, trots att den var väldigt förutsägbar och jag räknade snabbt ut gärningsmannens motiv. Trots det ville jag självklart lyssna vidare för att få veta om jag hade rätt (vilket jag hade). Karaktärerna i boken har jag lite svårt för. Alex verkar i och för sig rätt sympatisk, men Fredrika är ganska otillgänglig och jag får egentligen ingen känsla av henne. Och Peder Rydh är en mycket osympatisk mansgris. Dock har alla karaktärer både goda och dåliga sidor och är inte på något sätt stereotypa och det gillar jag.

Miljöbeskrivningarna är också bra och eftersom jag lyssnade på denna strax efter att ha varit i Stockholm så kände jag väl igen mig i miljön. Den här deckaren är bra. Den är inte fantastisk, den är inte överraskande och den är inte psyologiskt djup, men den är bra. Detta är Kristina Ohlssons första roman, men hon har skrivit flera efter denna och jag kommer alldeles säkert att läsa eller lyssna på fler.

Vintervålnader

Vintervålnader av Kate Mosse handlar om Freddie Watson, som förlorade sin storebror George i första världskriget. Tio år senare plågas han fortfarande av sorg så han beger sig på en resa i Frankrike. En plötslig snöstorm får honom att köra av vägen och han hamnar i byn Nulle, där det samma kväll hålls en traditionell fest som han bjuds in till. Där träffar han den vackra Fabrissa, som han genast får bra kontakt med. De ägnar kvällen åt att berätta för varandra om sitt förflutna, men när han nästa dag försöker hitta henne visar det sig att ingen vet vem hon är och ingen har sett någon av dem på festen.

Jag hade inte så väldigt höga förväntningar på den här boken, då jag tyckte att hennes roman Labyrinten var sådär. Denna roman överträffade dock mina förväntningar. Jag tyckte väldigt mycket om den och jag läste ut på bara ett par dagar (den var i och för sig inte så lång). Stilen i Vintervålnader skiljer sig ganska mycket från stilen i Labyrinten (och gissningsvis också i de efterföljande romanerna i trilogin, som jag dock inte läst), men det finns också en del likheter, t ex att den utspelar sig i södra Frankrike och de religiösa förföljelserna av katarerna.

Det känns som att författaren har hittat precis rätt ton för tidsåldern och den är välskriven. Den är visserligen ganska förutsägbar, men det är ändå en mycket trevlig liten spökhistoria som påminner om de spökhistorier jag brukade älska att läsa som barn. Ytterligare ett plus i kanten blir det för teckningarna i boken. De är inte skrämmande, men mörka och dystra och de bidrar stort till att skapa stämningen i romanen. Dessutom gör de så att det känns som att man läser en bok som är skriven för länge sedan istället för en roman skriven på 2000-talet.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag hoppas att hon skriver fler sådana här böcker istället för sådana som Labyrinten m fl.

Det goda inom dig

Det goda inom dig av Linda Olsson handlar om den svenska kvinnan Marion (född Marianne), som lever ensam vid en strand på Nya Zeeland. Hon jobbar deltid som läkare i byn, men spenderar mycket tid i sin stuga och på stranden. En dag träffar hon maoripojken Ika på stranden. Ika behandlas illa av sin mormor som han bor hos och Marion, och senare också hennes granne George, försöker hjälpa honom. Det får henne att fundera på sitt eget liv och på den lille halvbrodern som hon blir som en extramamma åt tills de på ett skoningslöst sätt skiljs åt.

Jag har tidigare läst Nu vill jag sjunga dig milda sånger av samma författare och den älskade jag. Jag har också läst hennes roman Sonat för Miriam, men den tyckte jag inte alls lika bra om. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig av Det goda inom dig, men det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den.

Den är välskriven och man läser den med känsla och inlevelse. Man vill läsa vidare för att få veta hur det ska gå för Marion och Ika, för Marion och George och framför allt för att få veta vad som hände i hennes barndom och vad som hände efter att hon och hennes bror skildes åt. Det var länge sedan jag läste en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig, men med denna var det så. Jag kan verkligen rekommendera den!

Flykten från Läger 14

Flykten från Läger 14 av Blain Harden har undertiteln Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger och det är precis vad den här boken handlar om. Shin In Geun föddes 1982 i ett nordkoreansk fångläger och hans första minne är av en avrättning. Han kände inte till något annat liv än ett liv av svält, tortyr och angiveri innanför de höga elstängslen. Men så lyckades han rymma därifrån och ta sig först till Sydkorea och sedan vidare till USA, där han berättade sin historia för journalisten Blaine Harden, som skrev denna bok.

Detta är inte något litterärt mästerverk och inte heller verkar Shin vara någon vidare sympatisk person (fast man kan förstå varför han blivit sådan), men detta känns ändå som en viktig bok. Den intressantaste delen av boken tycker jag är den som handlar om livet i fånglägret. Jag skulle nog hellre ha läst lite mer om det än om hur hans liv blev när han kom till USA.

Författaren har "blandat ut" Shins berättelse med diverse fakta och statistik om Nordkorea, som på vissa ställen passar in bra, men som på andra ställen mest bara känns störande. Det känns som att Shin egentligen inte har berättat speciellt mycket om livet i lägret eller flykten och att det behövdes fyllas ut för att kunna bli en bok av det. Det är lite synd, för jag tror att det hade blivit intressantare att läsa om Shins personliga upplevelser, tankar och känslor än om fakta om Nordkorea. Ibland känns det som att boken skrevs bara för att tjäna pengar eller för att man "måste" skriva en bok om den enda som rymt från ett nordkoreanskt högriskläger.

Men eftersom man inte vet så mycket om de nordkoreanska lägren är detta ändå en viktig bok, Det är skrämmande att tänka sig att sådant här förekommer idag. Läger 14, som Shin flydde från, grundades redan 1959 och det, samt ett stort antal andra läger, är fortfarande i bruk. Nordkorea är ett skrämmande samhälle och världen måste få upp ögonen för vad som pågår där.

Lill-Tarzan å jag

Lill-Tarzan å jag av Johan Hedenborg har undertiteln En berättelse från världens bästa land och man förstår att den är tänkt att vara en sorts samhällskritik. Boken handlar om skådespelaren Johan Hedenborgs (känd från bl a 80-talsserien Varuhuset) uppväxt i förorten Grimsta. Han är 50 år gammal, men många av hans barndomsvänner är redan döda och de flesta dog i unga år.

Det jag gillar med boken är att den hoppar mellan olika tider i Johans liv. Han berättar om barndomen i Grimsta, om sitt jobb på en kriminalvårdsanstalt, sin utbildning på scenskolan, sitt vuxna liv om vartannat. Mest handlar den dock om barndomen i Grimsta på 60-talet. Eftersom jag inte var född på 60-talet känner jag inte igen mig allt han skriver, men vissa saker känner jag ändå igen.

Dock tycker jag att titeln Lill-Tarzan å jag är ganska missvisande. Den här boken handlar om Johan och ingen annan. Lill-Tarzan är bara en av många av hans barndomsvänner och har inte någon större del än t ex Ubbe eller Marre i boken. Det är absolut inget fel med att skriva en bok om sig själv, så bokens innehåll är det inget fel på; det är bara titeln jag stör mig lite på. Men visst vill man också läsa för att få veta vad som har hänt med Lill-Tarzan.

Skuggsida

Förra året läste jag en deckare som hette Mörk jord av Belinda Bauer (eftersom jag var usel på att blogga om de böcker jag läst förra året har jag inte skrivit om den) och jag tyckte att den var riktigt bra, trots att jag inte är någon älskare av deckare. Därför köpte jag ytterligare två böcker av henne på bokrean, varav Skuggsida var en.

Skuggsida är hennes andra roman och även den utspelar sig i det lilla samhället Shipcott och man får möta några av karaktärerna från hennes första roman igen. Denna gång hittas en äldre kvinna mördad i sin säng och mördaren har inte lämnat några spår efter sig. Utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör och byns polis Jonas Holly känner sig åsidosatt. Dessutom verkar det som att någon i byn följer varje steg han tar och anklagar honom för att inte sköta sitt jobb. Ytterligare ett mord inträffar och anklagelserna börjar mer likna hot. Jonas Holly, som oroar sig för sin sjuka fru, startar en egen jakt på mördaren, men varken hoten eller morden upphör.

Denna roman var till en början mer som en vanligt deckare än hennes första roman, men mot slutet kom en twist som jag inte hade förutsett och det uppskattade jag väldigt mycket. Det som är tråkigt med deckare är just att de oftast är så förutsätgbara och det var inte denna. Dock gillade jag ändå inte riktigt slutet, men jag gissar att det kanske kommer en slags uppföljning i hennes nästa roman, som jag också köpte på bokrean.

En annan sak som gör att jag uppskattar Belinda Bauers böcker är att hon skriver mycket bättre än de flesta deckarförfattare. Språket är mycket bra och hon är också mycket bra på att beskriva karaktärer så att de inte blir för stereotypa, så som de ofta blir i deckare. Jag är väldigt förtjust i Belinda Bauers sätt att skriva och hennes intriger, så jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Jokern

Jag har länge varit sugen på att köpa Jokern av Markus Zusak eftersom jag älskade hans bok Boktjuven och när den fanns på bokrean passade jag på att köpa den. Den är dock skriven före Boktjuven, fast utgiven på svenska efter succcén med Boktjuven.

Den handlar om Ed Kennedy som kör taxi olagligt, är dålig i kortspel, har en illaluktande hund vid namn Portvakten och är olyckligt kär i sin bästa vän Audrey. Han lever ett långtråkigt liv utan spänning ända tills han en dag av misstag råkar förhindra ett bankrån. Strax därefter dyker det upp ett ruter ess på , på vilket det finns tre adresser och tre klockslag, på posten. Ed funderar länge men bestämmer sig till slut för att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Detta förändrar hans liv. Men vem är det som skickar spelkorten?

Den här boken var inte lika bra som Boktjuven, men den var helt okej. Det hände saker som drev historien framåt hela tiden och man ville veta hur Ed skulle kunna hjälpa de olika personerna och också hur han skulle kunna hjälpa sig själv. Och självklart ville man också läsa vidare för att få veta vem som skickat spelkorten och varför. Det var en precis lagom blandning av humor och allvar och språket är mycket bra. Den var dock lite ojämn. Den var bra i början, sedan tappar den lite tempo på mitten, men blir bra igen i slutet.

Egentligen är detta en ungdomsroman, men eftersom huvudpersonerna är i tjugoårsåldern och ämnena den tar upp gäller i alla åldrar så passar den här romanen lika bra för vuxna som för ungdomar.

Jacobs värld

Jag har läst ett antal böcker av Jodi Picoult och gillat det mesta hon skrivit, så jag tvekade inte länge när jag hittade Jacobs värld på förra årets bokrea. Den handlar, som man kanske kan gissa sig till, om Jacob. Men den handlar också om Jacobs mamma Emma, hans bror Theo, polisen Rich och advokaten Oliver som alla har olika avsnitt skrivna i ett jagperspektiv.

Huvudpersonen är dock Jacob, som har Aspergers syndrom. Han är begåvad och humoristisk och är mycket intresserad av kriminalteknink. Han har också svårt att förstå sig på andra människor och på grund av detta har hans mamma anställt studenten Jess som ska lära honom hur man interagerar med andra människor. En dag försvinner Jess och hittas senare död. Jacob blir misstänkt för mordet och det blir rättegång.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag vet visserligen redan en hel del om Aspergers syndrom, men det var ändå intressant att läsa om hans svårigheter i vardagen. Dock listade jag ut vad som hänt redan tidigt. Jag vet inte om författaren hade tänkt att slutet skulle vara en överraskning eller inte, men jag tycker inte att det spelar någon roll att man fort listade ut sanningen. Det är liksom inte huruvida Jacob är skyldig eller inte som är poängen; poängen är att visa hur en person med Aspergers ser världen. Det var väldigt frustrerande att läsa om hur Jacob behandlas av rättsystemet och det som drev läsningen framåt var att man ville veta hur det skulle gå för honom under rättegången, inte om han skulle dömas för mord eller inte.

Det är också intressant att läsa om hur Jacobs mamma och bror upplever och hanterar sonens/broderns funktionsnedsättning, men lite mindre intressant att läsa polisens och advokatens tankar och känslor, speciellt när det börjar röra sig mer om romantiska känslor gentemot Jacobs mamma än om Jacob och hans problem. Romantiken tillför inte romanen ett enda dugg.

Det var dock en del annat oväsentligt som faktiskt tillförde något till romanen, i alla fall tyckte jag att det var mycket intressant: Jag stannar till här ett tag för att tala om präriesorkar. De tillhör den mycket begränsade del av djurriket som praktiserar monogami. De parar sig under ett dygn och sedan är de ihop resten av livet. Berssorken däremot- som är en nära släkting och till 99 procent har samma genuppsättning- är bara intresserad av engångsligg, typ hej-å-hå-hej-då. Hur kommer det sig? När präriesorken har samlag frigörs hormonerna oxytocin och vasopressin i hjärnan. Om hormonerna blockeras beter sig präriesorken mer likt de promiskuösa bergssorkarna. Än intressantare är, att om präriesorken injiceras med de här hormonerna och hindras från att ha sex, blir den ändå slaviskt trogen sin tilltänkta partner. Med andra ord: Man får en präriesork att bli kär. Men omvänt går inte. Man kan inte ge bergssorken en hormondos för att göra den kärlekskrank. Den har helt enkelt inte de rätta hjärnreceptorerna. 

Något annat som jag inte tycker var intressant och dessutom helt felaktigt var påståendet att Det finns ett allmänt beteende hos hundar som blir sammanfösta i ett trångt utrymme. Den ena hugger efter den andra, tills betahunden inser att han måste lyda alfahunden. Ytterligare ett påstående om hundar som jag inte alls gillar är När man har fått barn, blir hunden bara en hund. Jag vet i och för sig att det ibland är så, men inte alltid. För mig skulle hunden ha förblivit viktig även om jag hade fått barn, det vet jag.

En annan intressant iakttagelse är Men jag skulle tro att vi alla har något som hindrar oss från att knyta an till människor, även om vi skulle vilja det. Det stämmer i alla fall in på mig. Jag har inte Aspergers, men nog kan det ibland vara komplicerat med sociala relationer. Jag delar också Jacobs uppfattning när han säger: Men bara så du vet, personligen delar jag uppfattningen att 'normal' bara är en inställning på tumlaren. 

Och så levde de lyckliga

Och så levde de lyckliga är den tredje boken av Lucy Dillon jag läser. Även denna utspelar sig i Longhampton och många gamla bekanta från de tidigare böckerna återkommer även i den här boken. Och precis som i de tidigare böckerna spelar hundar en central roll. Denna bok handlar om Michelle, som lämnar sin man och flyttar till Longhampton där hon öppnar en inredningsbutik. Hon blir vän med Anna, som har det jobbigt med sin man och sina tre styvdöttrar.

Detta är förstås en väldigt förutsägbar feel good-roman som är enkel att läsa och som erbjuder en stunds avkoppling. Dock tycker jag inte att den är lika bra som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och Hundar, hus och hjärtats längtan, men den är helt okej. En del i att jag inte gillade den här lika mycket är nog att jag inte riktigt känner för Michelle som huvudperson. Hon känns inte som någon vidare sympatisk person, som t ex tvingar Annas dalmatiner Pongo att ha skyddsdräkt på när han hälsar på hemma hos henne. Det är helt enkelt för långt ifrån min egen personlighet för att jag ska känna någon samhörighet med henne. Då är Anna en betydligt mer sympatisk person som gillar både hundar, ungar och böcker.

Språket i boken är enkelt och lättläst. Ibland blir det lite klyschigt och enformigt, men det blir ju lätt så i den här typen av böcker så det är okej. Men författaren kommer också med en del kloka påståenden som jag helt håller med om: Det var något så betryggande med en man som trivdes med hundar, tänkte hon. och Ibland var en hunds tysta, kravlösa sällskap precis vad man behövde. Vad jag dock inte håller med om är detta: 'Jag fattar inte hur du kan läsa den där för nöjes skull', sa Becca en sen kväll när hon kom ned i köket för att dricka ett sista glas mjölk före sängdags och såg Anna sitta och läsa Jane Eyre i stället för att sortera tvätt. 'Den är mycket bättre när man slipper analysera den', sa Anna. 'Jag lovar. Läs den igen om fem år får du se.' Jag tycker själv att böcker oftast blir mycket bättre om man analyserar dem, i alla fall lite grann.