Vintervålnader

Vintervålnader av Kate Mosse handlar om Freddie Watson, som förlorade sin storebror George i första världskriget. Tio år senare plågas han fortfarande av sorg så han beger sig på en resa i Frankrike. En plötslig snöstorm får honom att köra av vägen och han hamnar i byn Nulle, där det samma kväll hålls en traditionell fest som han bjuds in till. Där träffar han den vackra Fabrissa, som han genast får bra kontakt med. De ägnar kvällen åt att berätta för varandra om sitt förflutna, men när han nästa dag försöker hitta henne visar det sig att ingen vet vem hon är och ingen har sett någon av dem på festen.

Jag hade inte så väldigt höga förväntningar på den här boken, då jag tyckte att hennes roman Labyrinten var sådär. Denna roman överträffade dock mina förväntningar. Jag tyckte väldigt mycket om den och jag läste ut på bara ett par dagar (den var i och för sig inte så lång). Stilen i Vintervålnader skiljer sig ganska mycket från stilen i Labyrinten (och gissningsvis också i de efterföljande romanerna i trilogin, som jag dock inte läst), men det finns också en del likheter, t ex att den utspelar sig i södra Frankrike och de religiösa förföljelserna av katarerna.

Det känns som att författaren har hittat precis rätt ton för tidsåldern och den är välskriven. Den är visserligen ganska förutsägbar, men det är ändå en mycket trevlig liten spökhistoria som påminner om de spökhistorier jag brukade älska att läsa som barn. Ytterligare ett plus i kanten blir det för teckningarna i boken. De är inte skrämmande, men mörka och dystra och de bidrar stort till att skapa stämningen i romanen. Dessutom gör de så att det känns som att man läser en bok som är skriven för länge sedan istället för en roman skriven på 2000-talet.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag hoppas att hon skriver fler sådana här böcker istället för sådana som Labyrinten m fl.