Detta är förstås en väldigt förutsägbar feel good-roman som är enkel att läsa och som erbjuder en stunds avkoppling. Dock tycker jag inte att den är lika bra som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och Hundar, hus och hjärtats längtan, men den är helt okej. En del i att jag inte gillade den här lika mycket är nog att jag inte riktigt känner för Michelle som huvudperson. Hon känns inte som någon vidare sympatisk person, som t ex tvingar Annas dalmatiner Pongo att ha skyddsdräkt på när han hälsar på hemma hos henne. Det är helt enkelt för långt ifrån min egen personlighet för att jag ska känna någon samhörighet med henne. Då är Anna en betydligt mer sympatisk person som gillar både hundar, ungar och böcker.
Språket i boken är enkelt och lättläst. Ibland blir det lite klyschigt och enformigt, men det blir ju lätt så i den här typen av böcker så det är okej. Men författaren kommer också med en del kloka påståenden som jag helt håller med om: Det var något så betryggande med en man som trivdes med hundar, tänkte hon. och Ibland var en hunds tysta, kravlösa sällskap precis vad man behövde. Vad jag dock inte håller med om är detta: 'Jag fattar inte hur du kan läsa den där för nöjes skull', sa Becca en sen kväll när hon kom ned i köket för att dricka ett sista glas mjölk före sängdags och såg Anna sitta och läsa Jane Eyre i stället för att sortera tvätt. 'Den är mycket bättre när man slipper analysera den', sa Anna. 'Jag lovar. Läs den igen om fem år får du se.' Jag tycker själv att böcker oftast blir mycket bättre om man analyserar dem, i alla fall lite grann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar