Hur kunde hon?

Hur kunde hon? av Dana Fowley är en sann berättelse om Skottlands största pedofilrättegång. Dana och hennes syster blev sexuellt utnyttjade av sin styvfar med både tillåtelse och hjälp av deras mamma. De blir slagna och våldtagna upprepade gånger av både styvfadern, mamman, andra släktingar och vänner till styvfadern.

Titeln på den här boken är helt perfekt, för man man ställer sig upprepade gånger frågan "hur kunde hon?". Det är hemskt att läsa vad Dana och hennes syster utsatts för och man blir arg, fruktansvärt arg. Jag fattar verkligen inte hur folk kan göra så mot små barn och framför allt inte att en förälder kan göra det.

Dock tycker jag att boken var ganska dåligt skriven. Det gör i och för sig inte så mycket, eftersom det är innehållet och inte det språkliga som är det viktiga. Men tyvärr gör det ändå att jag inte riktigt fastnar. Jag kan inte heller komma ifrån känslan av att detta är ett sätt för författaren att tjäna pengar på sitt elände (ungefär som jag tyckte om böckerna om Pojken som kallades Det). Det känns som att den här boken bara var en uppräkning av allt som Dana utsatts för och vad som hände sedan, fast utan känslor i berättelsen. Det gör att den inte heller väcker lika mycket känslor i mig som den borde ha gjort.

Den var dock lättläst och bortsett från att jag tröttnade lite på slutet, när det mest handlade om hur mycket hon älskade sin mamma (det blev nog för obegripligt för mig) så ville man hela tiden läsa vidare. Jag tycker ändå att den här boken var läsvärd och viktig. Jag tror att om man inte läser lika mycket som jag och/eller är lika intresserad av språket som jag är så kommer man nog att tycka att den här boken är gripande.

För evigt dömd

Jag har lyssnat på För evigt dömd av Harlan Coben. Den handlar om journalisten Wendy Thynes, som jobbar med ett TV-program där de avslöjar pedofiler och de avslöjar Dan Mercer, som jobbar med ungdomar, som pedofil. Dan frikänns i brist på bevis och Wendy får sparken. Hon börjar dock tvivla på att Dan Mercer verkligen är pedofil och börjar undersöka saken. Det märkliga är att även hans rumskamrater från college också har avslöjats med skandaler de senaste månaderna. Samtidigt försvinner tonårsflickan Haley McWaid och det verkar som att det är Dan Mercer som fört bort och dödat henne.

Detta är en spännande thriller som dock är lite mer förutsägbar än den föregående, Släpp inte taget. Jag gillar att Harlan Coben lyckas skapa spänning utan att vara allt för förutsägbar samtidigt som hans böcker också är tankeväckande och samhällskritiska. Det är t ex viktigt att tänka på att en anklagelse om sexuellt ofredande mot barn alltid är att bli dömd för evigt, även om man frikänns i rätten.

Han tar också upp, i den här romanen såväl som i den förra, upp ämnet ungdomar och alkohol. Han lyckas också genom de olika karktärerna att diskutera för- och nackdelar med att föräldrar köper ut och låter barnen dricka hemma för att ha kontroll över deras drickande. Jag gillar verkligen Harlan Cobens romaner (de fristående; inte serien om Myron Bolitar, som är rent skräp) just för att han så bra lyckas kombinera spänning och samhällskritik. Reine Brynolfsson är utmärkt som uppläsare.

Korparna

Korparna är Tomas Bannerheds debutroman, men det är svårt att förstå för han är verkligen en skicklig författare. Romanens berättare är Klas, äldste sonen i en småländsk familj som driver ett litet lantbruk. På gården Undantaget finns också hans mamma, brodern Göran samt pappan, som är psykiskt sjuk. Pappan vill och förväntar sig att Klas ska ta över lantbruket, men Klas vill inte. Han har läshuvud och är mest intresserad av fågelskådning. Och så är han förstås intresserad av Veronika, som kommer dit från UpplandsVäsby

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Först och främst berodde det på att jag kände igen mig i väldigt mycket. Romanen utspelar sig på 70-talet och på den tiden drev även min mormor och morfar ett litet lantbruk, så många saker känns som mina egna barndomsminnen: kaffepaus i höbärgningen, Ferguson, hoppa i höet, hur mamman i boken (mormor och farmor i verkligheten) säger att hon ska gå in och göra någon enkel mat medan alla andra stannar kvar och tar upp potatis, hur man kryper i potatislandet och plockar potatis och sorterar dem i stora och små o s v.

Men det jag mest gillade med den här romanen var språket. Jag uppskattar verkligen en författare som verkligen litar på sina läsare och inte känner att han måste skriva ut varenda sak i klartext. Det sägs aldrig att pappan är psykiskt sjuk, men man förstår ändå att det är så. Det sägs aldrig rakt ut att Göran har något funktionshinder, men man förstår ändå att det är så. Naturbeskrivningarna är också mycket bra, även om jag måste erkänna att jag tyckte att alla beskrivningar av olika fåglar och deras läte tråkade ut mig. Fast det påminde mig samtidigt om morfar, som hade kasettband med fågelläten och kunde en massa om fåglar.

Den här romanen vann Augustpriset 2011 och jag brukar oftast gilla Augustprisvinnarna och denna är inget undantag. Den var lättläst och även om man förutsåg slutet så var det ändå spännande att läsa romanen för att komma dit. Jag kommer helt klart att läsa fler romaner av Tomas Bannerhed, om han skriver några fler (vilket jag verkligen hoppas att han gör).

Dubbelbokat

Dubbelbokat är en roman av Madeleine Wickham, som också skriver under pseudonymen Sophie Kinsella. Jag har tidigare läst några romaner av Sophie Kinsella och de har varit av lite varierande kvalitet. Jag visste därför inte riktigt vad jag skulle vänta mig av den här.

Den handlar om Chloe, som är trött på att sy brudklänningar och behöver en semester med sin man, som riskerar att bli friställd från sitt jobb, och deras söner. Hennes rike vän Gerard lånar därför ut sitt sommarhus i Spanien till dem. Hugh och hans familj behöver också semester. Hugh jobbar hårt för att ha råd med hustrun Amandas shopping och har ingen tid att umgås med sina två döttrar. Men som tur är kan hans vän Gerard låna dem sitt sommarhus i Spanien. De båda familjerna kommer till sommarhuset och bestämmer sig för att de kan dela, men det är svårt att komma överens och två av dem har också ett förflutet tillsammans.

Jag har tidigare läst den första romanen i Sophie Kinsellas Shopaholic-serie och det var rent skräp. Hennes fristående chic lit-romaner som Karriär och köksbesvär och Mitt nya jag har varit helt okej. Denna var dock inte lik någon av Sophie Kinsellas tidigare romaner (fast denna är nog också att betrakta som hennes tidigare, eftersom den skrevs 2001). Den är mer av en relationsroman, fast inte en särskilt bra sådan.

Det är svårt att hitta något sympatiskt hos huvudkaraktärerna och det hände egentligen aldrig något. Det fanns helt enkelt inget som engagerade och det enda som fick mig att kämpa mig igenom hela romanen var det faktum att den var väldigt lättläst.

Bröllopsfixaren

Jag fick Bröllopsfixaren av Marita Conlon-McKenna i julklapp och nu har jag läst den. Det är en typisk feel good-roman, som handlar om Maggie som är orolig för sina döttrars framtid. Grace, den äldsta dottern, har just brutit upp från ett förhållande. Anna, mellandottern, är ensamstående akademiker och den yngsta dottern Sarah bor i Maggies källarlägenhet med sin utomäktenskapliga dotter Evie. Maggie har alltid gillat att para ihop saker och hon gör det till sin uppgift att finna lämpliga äktenskapskandidater till sina döttrar.

Romanen är uppenbarligen inspirerad av Jane Austens Pride and prejudice (Stolthet och fördom) och är enkel, lättläst och förutsägbar. Fast det är ju precis som det ska vara med den här typen av litteratur och den var precis vad jag behövde ha att läsa när jag jobbade natt. Dock kunde den gärna ha fått vara lite mindre förutsägbar. T ex kunde det ha varit kul om paren hade bildats lite annorlunda än på det vis som Maggie hade planerat. 

Men det här är ändå en helt okej roman i den här genren. Den är lättsam och fungerar som en stunds underhållning. Det är dock inte en roman som gör något större intryck och om en månad kommer jag knappt att minnas vad den handlade om.  Jag har tidigare läst En liten hattaffär på hörnet av samma författare och jag tycker ungefär samma sak om denna som jag tyckte om den föregående, d v s att den ger tillräckligt mycket underhållning för att vara värd att läsa.

Fifty Shades Freed

Den tredje delen i Fifty Shades-trilogin av E L James heter Fifty Shades Freed. Anastasia och Christian har gift sig och boken börjar med deras smekmånad. Men när de kommer hem börjar problemen, eftersom det är någon som hotar inte bara Ana och Christian, utan hela Christians familj.

Med risk för att mina recensioner blir lika tråkiga och enformiga som E L James romaner, så måste jag än en gång skriva att språket är uselt och enformigt, att jag är trött på Anas inre gudinna och att sexscenerna känns orealistiska och blir lite tröttsamma i längden.

Anastasia och Christian har visserligen utvecklats en aning under trilogins gång, men utvecklingen har varit så förutsägbar redan från början att det ändå känns som att de är rätt så stereotypa ändå. Jag får också erkänna att jag gillade Christian bättre när han var "fifty shades of fucked up" än när han blivit en romantisk man som överöser sin fru med presenter och kärlek (och sex, förstås). Då var han i alla fall lite mystisk och oförutsägbar.

Slutet på den här romanen känns också väldigt underligt. Romanen slutar helt okej, men så kommer en epilog som känns rätt överflödig. Men okej, jag kan köpa att man väljer att lägga till en epilog. Men efter epilogen (eller är det en del av epilogen?) kommer ett par kapitel, Fifty's first Christmas och Meet Fifty Shades, som verkligen inte fyller något syfte överhuvudtaget. Det sistnämnda är ett kapitel om Anas och Christians första möte, när hon kom för att intervjua honom, fast från Christians perspektiv den här gången. Författarens slutord "That's all... for now" känns också väldigt oroande. Jag hoppas verkligen att hon inte tänker försöka få ut ännu mer av detta...

Om jag ska sammanfatta trilogin så tyckte jag att den var okej som lättsam underhållning i ungefär 1, 5 halv bok, men sedan verkade handlingen ta slut och det blev svårare och svårare att bortse från de litterära bristerna. Jag började också mer och mer reta mig på att det förutsätts att alla kvinnors dröm är att fånga en snygg, sexig och rik man som avgudar en och överöser en med pengar, presenter och sex. Det är i alla fall inte min dröm.

Jag ogillar också att romanerna är så utseendefixerade. Alla, och jag menar verkligen alla!, karaktärer ser bra ut. Nåja, undantaget som bekräftar regeln är Anastasias otäcka chef. Det känns väldigt ytligt att alla måste vara så vackra och perfekta. Christian kräver ju också att Anastasia ska hålla sig i form och ha personlig tränare m m, samtidigt som han envisas med att stoppa i henne mat hela tiden.

Något som dock är positivt är att Christian och Ana är mycket noga med preventivmedel, fast det är lite synd att författaren samtidigt sprider missuppfattningen om att man inte kan bli gravid när man har mens. Eller för den delen att man kan slänga tamponger i toaletten. Jag tycker också att det är lite synd att hon fegar lite med "kinky fuckery". Det hon beskriver är bara "vanilla sex" med lite extra krydda.

En annan sak som stört mig ända sedan den första romanen är kopplingen mellan BDSM och psykisk ohälsa. Anledningen till att Christian gillar att använda binda och piska sina kvinnor är att han mår psykiskt dåligt och i takt med att han börjar må bättre psykiskt (tack vare kärleken snarare än sin psykolog) så minskar också hans behov av att dominera kvinnor. Dels så tror jag absolut inte att det finns något samband och dels så gillar jag inte idén med att man kan förändra en annan människa. Den idén gör att många kvinnor slösar bort sina liv på hopplösa män i hopp om att kunna förändra dem (det är förstås inte bara den här boken som sprider den tanken, dock).

Sammanfattningsvis så är detta ingen bra litteratur. Jag kan dock inte påstå att jag ångrar att jag läste dem. Hade jag inte gjort det hade jag nog ångrat att jag inte stillade min nyfikenhet om varför de blivit så populära. Jag kan inte riktigt säga att jag förstår varför, men nu har jag i alla fall läst dem. Medan jag läste funderade jag på om detta kunde bli film, men kom fram till att det inte skulle funka. När jag googlade lite upptäckte jag dock att det verkar finnas planer på att filmatisera böckerna. Jag är fortfarande lite skeptisk till om det kommer att funka, men antagligen kommer jag att se den av ren nyfikenhet på hur de ska göra en film med så lite handling och så mycket sex, utan att det blir porr av det.

Fifty Shades Darker

Eftersom jag blev sjukskriven på grund av att jag stukade axeln när jag cyklade omkull så gick jag raka vägen till bokhandeln och köpte de två sista delarna i E L James Fifty Shades-trilogi. Något måste man ju göra om man ska vara hemma hela dagarna.

Den andra romanen i trilogin heter Fifty Shades Darker. Anastasia har fått nog av Christians dominerande lekar och har lämnat honom, men det dröjer inte länge förrän de dras till varandra igen. De bestämmer sig för att försöka ha ett "normalt" förhållande, men problem tillkommer i form av Anastasias chef samt en av Christians f d undergivna kvinnor, som är psykotisk och eventuellt farlig.

Språket är lika dåligt som i den första romanen; samma slitna fraser upprepas igen och författaren lämnar inget åt läsarens att själv räkna ut och förstå. Anastasias inre gudinna är lika tröttsam och irriterande som i den förra romanen. Det är lika mycket sex som i den förra romanen, men här känns den övriga handlingen som väldigt tunn och nästan krystad, som att författaren insett att hon måste ha någon annan handling än bara sex och försökt göra den spännande. Hon lyckas dock inte speciellt bra.

Just för att handlingen inte är så bra känns också sexscenerna ganska tråkiga och enformiga. Sexskildringarna känns inte heller särskilt trovärdiga, med ständigt kåta människor och multipla orgasmer varje gång,

I den första romanen gillade jag mailkonversationerna mellan Ana och Christian och det gör jag även i den här romanen, fast nu mer för att det är avsnitt som går fort att läsa. Hela romanen känns som en transportsträcka fram till den tredje boken och den hade kunnat kortas ner en hel del. Många scener och konversationer för helt enkelt inte handlingen framåt. Så var det i och för sig i den första också, men där var det också tillräckligt mycket som faktiskt förde handlingen framåt.

Det enda som är intressant med den här romanen är Christians mystiska förflutna och det är det som driver min läsning framåt. Eftersom jag redan har köpt den tredje romanen så kommer jag förstås att läsa även den. I och för sig skulle jag nog ha gjort det ändå, eftersom jag inte gillar att lämna saker oavslutade. Men jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot den tredje delen med någon större längtan.

Fifty Shades of Grey

Jag hörde talas om Fifty Shades of Grey första gången när jag såg författaren E L James på Skavlan och då tänkte jag genast att jag ville läsa boken. Efter det har jag sett några mindre positiva recensioner, men jag bestämde mig i alla fall för att köpa den och ge den ett försök.

Den handlar om collegstudenten Anastasia som rycker in som ställföreträdare för sin sjuka rumskompis och intervjuar den framgångsrika, unga och sexiga affärsmannen Christian Grey. Hon är oskuld och romantiker, medan han är sexuellt erfaren och gillar hårda sexuella lekar. De attraheras av varandra och han erbjuder henne ett kontraktsbundet förhållande där hon ska bli hans undergivna och han hennes dominant. Det ger Anastasia en hel del att fundera på.

Min första tanke när jag börjar läsa är att detta är en glorifierad Harlekinroman. Den följer precis samma mönster som dessa. Karaktärerna känns stereotypa och inte särskilt trovärdiga. Speciellt inte Anastasia. Jag kan köpa att en 21-åring fortfarande är oskuld, men att hon är så totalt oerfaren av onani köper jag inte. Och så okunnig om sex att man t ex inte känner till oralsex kan väl ingen människa vara i dagens samhälle, ens i USA?

Dialogen är dålig och språket är enformigt. Jag blir snabbt trött på formuleringar som "Good point well made" och på beskrivningar av Christian som "mercurial". Jag ogillar också Anastasias kursiva tankar för det gör att författaren blir övertydlig. Allt måste inte förklaras för läsarna. Inte heller tycker jag att Anastasias "inre gudinna" tillför något till romanen.

Till en början trodde jag att eftersom romanen är så dåligt skriven så måste det vara de sexuella skildringarna som gjort den så populär. Det kanske det också är, fast personligen tycker jag att det blir lite enformigt efter ett tag och jag tycker också att författaren fegar lite grann. Så mycket "kinky fuckery" (för övrigt en av de få formuleringar i boken som verkligen tilltalade mig) är det inte frågan om, snarare vanligt sex med lite krydda i form av att bli bunden med en slips.

Så därför tror jag inte att det är allt sex som gjort boken så populär. Jag vet inte riktigt vad det är som folk- även jag- gillar med romanen. Det kan vara sagotemat, att flickan hittar sin prins, som gör att den tilltalar så många. Nästan lite mot min vilja gillade jag den här romanen och jag kommer också att läsa de övriga två delarna, även om jag egentligen inte har så stora förhoppningar. Jag begriper inte riktigt vad hon ska fylla ut de två tjocka böckerna fram till trilogins förutsägbara slut med (förutom sex då, förstås).

I de lugnaste vatten

Jag har lyssnat på I de lugnaste vatten av Viveka Sten. Det är en svensk deckare som utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. En död man hittas och till att börja med verkar det vara en olycka. Men när den dödes enda släkting också hittas död på Sandhamn några månader senare väcks misstankarna och det blir en mordutredning. Polisen Thomas, som är f d sjöpolis och har band till skärgården och Sandhamn, får ansvar för utredningen Han har också god hjälp av sin bästa vän Nora, som tillbringar somrarna på Sandhamn tillsammans med sin man och sina barn.

Jag är som bekant inte speciellt förtjust i deckare, men de funkar bättre som ljudböcker. Katarina Ewerlöf är dessutom mycket bra som uppläsare. Jag har sett reklam för filmatiseringar av Viveka Stens Sandhamnsmord och kanske delvis för att jag varit på Sandhamn blev jag intresserad av att läsa dem (eller lyssna på dem).

Detta var en ganska okej deckare. Jag gillade att det inte var en massa groteska detaljer, som det så ofta är i svenska deckare. Det var dock ganska lågt tempo och bitvis tappade jag nästan intresset, särskilt i slutet. Tyvärr var den också, som de allra flesta deckare, ganska förutsägbar. Men trots att jag räknade ut vem mördaren var tidigt, så visste jag inte exakt varför och därför ville jag ju också fortsätta att läsa för att få reda på om jag hade rätt och varför morden skedde.

Vinteräpplen

Svenska böcker om fattigdom, alkoholism, kvinnomisshandel och annat elände är ju rätt vanliga, men Vinteräpplen av Josefine Sundström är som omväxling till det en bok om fattigdom, alkoholism, kvinnomisshandel och annat elände i Finland.

Den handlar om Tova och om hennes mamma Mari (och delvis också mormor Susanna), som växer upp på Kaskö i Österbotten där fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. Mari var inget önskat barn och fick arbeta hårt i hushållet. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för alltid kvar i det kärlekslösa och fattiga föräldrahemmet. Tova har däremot modet att bryta upp från sin alkoholiserade och misshandlande man.

Följande citat tyckte jag var lite roligt: Ungen kommer när som helst. Det blir nog ett januaribarn. Januraribarn är bra, de blir lugna och fina, sa Mamma Susanna och sneglade på Maris sprickfärdiga mage varpå hon drog fram en låda ur ett av alla skrymslen i sin kammare. Det stämmer kanske lite grann på lillebror Adam, men inte så värst bra på brorsonen Liam :-)

Miljön kändes realistisk och mycket passande för romanen. Den var välskriven och lättläst och man ville läsa vidare för att veta mer om hur det ska gå för de två kvinnorna (speciellt Tova, eftersom man redan från början vet på ungefär hur livet blivit för Mari). En del karaktärer känns dock lite stereotypiska och förutsägbara, men huvudpersonerna lyckas hon skildra på ett bra sätt. Trots att det var mycket elände så gillade jag den här romanen mycket.

The Evil Seed

Den här boken har jag tittat på flera gånger när jag varit i London och sist jag var där bestämde jag mig till slut för att köpa den. Jag har läst alla Joanne Harris böcker, utom The Evil Seed, som är hennes debutroman, och Sleep Pale Sister, som är hennes andra roman. Båda två har utkommit på nytt de senaste åren.

The Evil Seed handlar om Alice, som får sin ex-pojkväns nya flickvän som inneboende. Alice upptäcker snart att det är något udda med Ginny. Alice börjar också få black-outer, under vilka hon är mycket produktiv som konstnär, och hon dras ofrivilligt till kyrkogården Grantchester. I Ginnys rum hittar hon en gammal dagbok, skriven av en Daniel Holmes, som berättar om sig själv, sin vän Robert och den mystisks kvinnan Rosemary, som förtrollade dem båda.

De båda handlingarna berättas parallellt, men jag tycker att den ena tar överhanden. Jag tycker inte heller att någon av delarna känns speciellt tidstypisk. Eller, på sätt och vis känns historien med Daniel, Robert och Rosemary riktigt tidstypisk eftersom den känns som 1800-tal, vilket är precis det rätta århundradet för en sådan här skräckroman, men egentligen utspelar sig den på 1940-talet. Handligen med Alice, Joe och Ginny känns faktiskt inte heller helt nutida, även om den inte känns riktigt lika tidsmässigt fel. Oxford är dock helt rätt plats; miljön är helt perfekt för en skräckroman.

Men känslan i romanen är hur som helst densamma som i en gotisk skräckroman och därför gillar jag den trots allt. Den känns dock inte helt originell, utan har vissa element av Dracula och den känns väldigt inspirerad av 80-talsfilmen The Lost Boys (en av mina absoluta favoritfilmer). Joanne Harris har absolut utvecklats som författare sedan hon skrev den här romanen och den är rätt olik Underströmmar, Kärlekens dårar, Chocolat, En smak av vin m fl, men det betyder inte att denna är dålig. Jag gillade den mycket, även om jag inte tyckte lika bra om den som jag tyckt om hennes andra romaner.

Årets bästa böcker 2012

Förra året skrev jag här i bokbloggen att ett mål för 2012 var att läsa fler böcker och det målet har jag uppnått. Jag har faktiskt läst dubbelt så många böcker i år jämfört med förra året. Det är dock inte speciellt mycket jämfört med hur mycket jag brukade läsa förut, så mitt mål för 2013 är att läsa ännu mer :-)

Jag har ju en tradition här i bloggen att göra en lista på de bästa böcker jag läst under året och det har jag gjort även i år. Den här gången har jag dock fuskat lite och valt att sätta en trilogi som en bok istället för tre.

Här är min lista på de bästa böckerna jag läst under 2012.

1. Water for Elephants av Sara Gruen
2. Left Neglected av Lisa Genova
3. Niceville av Kathryn Stockett
4. Radhusdisco av Morgan Larsson
5. The Distant Hours av Kate Morton
6. Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford
7. The Hunger Games-trilogin av Suzanne Collins
8. Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
9. A Week In December av Sebastian Faulks
10. Himmel av Torbjörn Flygt