Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Först och främst berodde det på att jag kände igen mig i väldigt mycket. Romanen utspelar sig på 70-talet och på den tiden drev även min mormor och morfar ett litet lantbruk, så många saker känns som mina egna barndomsminnen: kaffepaus i höbärgningen, Ferguson, hoppa i höet, hur mamman i boken (mormor och farmor i verkligheten) säger att hon ska gå in och göra någon enkel mat medan alla andra stannar kvar och tar upp potatis, hur man kryper i potatislandet och plockar potatis och sorterar dem i stora och små o s v.
Men det jag mest gillade med den här romanen var språket. Jag uppskattar verkligen en författare som verkligen litar på sina läsare och inte känner att han måste skriva ut varenda sak i klartext. Det sägs aldrig att pappan är psykiskt sjuk, men man förstår ändå att det är så. Det sägs aldrig rakt ut att Göran har något funktionshinder, men man förstår ändå att det är så. Naturbeskrivningarna är också mycket bra, även om jag måste erkänna att jag tyckte att alla beskrivningar av olika fåglar och deras läte tråkade ut mig. Fast det påminde mig samtidigt om morfar, som hade kasettband med fågelläten och kunde en massa om fåglar.
Den här romanen vann Augustpriset 2011 och jag brukar oftast gilla Augustprisvinnarna och denna är inget undantag. Den var lättläst och även om man förutsåg slutet så var det ändå spännande att läsa romanen för att komma dit. Jag kommer helt klart att läsa fler romaner av Tomas Bannerhed, om han skriver några fler (vilket jag verkligen hoppas att han gör).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar