Tätt intill dagarna

Under praktiken bildade några av lärarna en bokcirkel och den roman som skulle läsas var Tätt intill dagarna av Mustafa Can. Den är i stort sett en biografi om Mustafa Cans mamma Güllü. Mustafa Can är journalist och det hela började när han var sommarpratare i radion. Han berättade då om sin mamma, som fött femton barn och förlorat sju av dem. Familjen utvandrade från Kurdistan och flyttade till Sverige. Romanen handlar dock inte bara om Mustafas mamma, utan också om hans pappa, om hembyn i Kurdistan, om relationen mellan föräldrar och barn, om motsättningen mellan traditionellt och modernt, om skamkänslor, främlingsskap och sorg.

Güllü Can talade aldrig om sig själv och när hon drabbas av levercirros och ligger för döden vårdas hon av sin man och sina barn i hemmet. Mustafa vill inte att hans mor ska dö som en främling så på dödsbädden försöker han lära känna henne. Den här boken är självutlämnande och kan inte ha varit lätt att skriva, men den känns trots det inte riktigt äkta. På något vis känns det som att Mustafa Can vill berätta sitt eget livs historia, men gör det under förespeglingen att berätta sin mammas.

Jag är lite ambivalent till det språkliga i boken. Mustafa Can skriver på ett vackert, poetiskt sätt som jag i vanliga fall gillar. Men i just den här boken känns det lite fel. Speciellt dialogen känns mycket tillgjord, för ingen människa pratar så som han formulerar replikerna.

Något som dock känns mycket autentiskt är beskrivningen av moderns sjukdom och om hur de vårdar henne i hemmet. Mustafa Can använder inga förskönande omskrivningar, utan berättar precis som det var. Det var gripande och påminde mig väldigt mycket om när min mormor låg på sjukhuset, döende i magcancer. Ändå kan jag inte komma över känslan av att boken är ett mycket förskönande porträtt av modern. Jag är säker på att Güllü Can var en god människa, mor, hustru och vän, men så god som hon framställs här kan ingen människa vara.

Tyvärr hann min praktik ta slut innan alla hade läst ut romanen, så jag hann aldrig vara med på någon diskussion om den. Men det hade varit mycket intressant att höra de andras åsikter om den. Min egen åsikt är att även om Mustafa Can uppenbarligen är en duktig skribent så räckte det inte riktigt till för att jag skulle gilla det här. Berättelsen om hans mor skulle säkert ha varit intressant om den verkligen hade handlat om henne, men det gör den inte eftersom det inte verkar som att någon verkligen kände henne, vilket i sig är mycket sorgligt.