måndag, februari 13, 2006
Rollspel
Förra gången jag försökte läsa en bok av David Baldacci gav jag upp. Och det är inte ofta jag har slutat läsa en bok för att jag tycker att den är dålig. Därför var jag nu lite skeptisk när jag började läsa Rollspel av samma författare. Men denna bok var faktiskt mycket bättre och jag läste ut den relativt fort trots att den var 432 sidor lång.
Den handlar om privatdetektiverna Michelle Maxwell och Sean King, som utreder ett inbrott hos en av Virginias rikaste och mest ansedda män. En kvinna hittas död och spåren på brottsplatsen tyder på att någon tagit på sig rollen av en känd seriemördare. Nästa offer blir ett par tonåringar och det står klart att mördaren kommer att fortsätta. De två privatdetektiverna blir indragna i jakten på mördaren och mycket tyder på att morden har samband med inbrottet de håller på att utreda.
Karktärerna i boken är ganska stereotypa och det är väldigt mycket dialog, precis som är vanligt i sådana här böcker. Det blir väldigt många döda innan boken är slut. Jag försökte hålla räkningen, men det var nästan omöjligt. Jag tror dock att det rör sig om 12 mord och tre mordförsök. Detta tyckte jag var lite onödigt mycket, eftersom det var svårt att hålla alla offer i minnet. Det blev också väldigt många namn att hålla reda på, både på levande och döda. Författaren gör det dessutom svårare genom att omväxlande kalla personer vid förnamn och efternamn. Michelle Maxwell, kallas alltså ibland Michelle och ibland Maxwell, Sean King kallas ibland Sean och ibland King o s v. Det blev därför lite jobbigt att hålla isär personerna.
Jag tycker kanske också att actionscenerna var lite väl mycket som på film: slagsmål, biljakt och snabba båtjakter. Men på det stora hela var boken ändå inte så dålig som jag hade väntat mig. Den var lite spännande och det var inte uppenbart vem som var mördaren förrän mot slutet av boken. Det fanns gott om folk att misstänka från början. Mot slutet var det dock inte så många levande kvar att misstänka, men eftersom det var i slutet av boken så gjorde inte det så mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar