Ett fönster i New York

Ett fönster i New York är Ethan Hawkes debutroman. Ethan Hawke är mest känd som skådespelare i filmer som Döda poeters sällskap, White Fang, Reality Bites och den mer nyligt utkomna Lord of war. Att han är mest känd som skådespelare var nog det som lockade mig att låna den på biblioteket; jag ville se om han kan skriva också.

Boken handlar om William och Sarah som träffas och blir kära i varandra. William är snart 21 år och har haft många kvinnor, men har aldrig varit kär förut. Sarah är inte lika säker som William på vad hon vill. På baksidan av boken står det att William går igenom en rad känslor, från förälskens jubel till den sorg som följer på obesvarad kärlek och vidare till en djupare insikt och mognare attityd till vuxenlivet. Men det är just känslor som jag saknar i boken. Man får egentligen inte veta något alls om hur han känner annat än att det konstateras att han är kär. Men inget om de inre processerna för att komma fram till detta. Det gör att hans kärlek snarast känns som en besatthet istället för verklig kärlek. Dessutom tillhör jag dem som anser att kärlek bara kan uppstå efter en längre tid. Eftersom de bara känner varandra i ca sex veckor (varav han spenderar 4 i Frankrike) så anser jag att det inte kan ha rört sig om annat än förälskelse. Jag tycker nog också att karaktären William är ganska stereotyp, d v s han förändras inte särskilt mycket genom boken. Möjligen har han blivit lite mognare mot slutet, men inte mycket.

Redan från början av boken vet man att det inte kommer att gå bra mellan William och Sarah. Redan i första kapitlet står det att Jag hade inte träffat kvinnan jag skulle åldras tillsammans med. Jag var tjugo år och innan jag fyllde tjugoett skulle jag lida av brustet hjärta. Detta och flera andra liknande påståenden genom boken får en att undra vad det är som kommer att hända mellan dem. Därför blir man ganska besviken när man upptäcker att ingenting händer.

Ungefär mitt i boken börjar också huvudpersonen undra om han är bög. Detta kommer rakt ur luften, utan antydningar om det innan. Det rinner också liksom ut i sanden efter ett tag. Det tycker jag var både underligt och onödigt; det gjorde varken till eller från för handlingen och det gjorde inte boken intressantare.

Jag blev aldrig särskilt engagerad i boken, även om jag inte direkt tyckte att den var dålig. Min slutsats blir i alla fall att Ethan Hawke bör hålla sig till att göra filmer och låta de som kan berätta en intressant historia sköta författandet.