Vindens skugga

Jag har idag läst ut Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Den handlar om Daniel Sempere, vars far tar med honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Där finner den tioårige pojken boken Vindens skugga av den bortglömda författaren Julián Carax. Han blir fascinerad, nästan besatt, av både romanen och dess mystiska författare. Daniel växer upp, men hans liv präglas av sökandet efter svaren på alla frågor om författaren: varför finns det inga spår efter honom och varför bevakas Daniel av den sadistiske kommissarien Fumero?

Historien i romanen är uppslukande och det är svårt att lägga den ifrån sig. Jag läste ut den på lite mer än två dagar, trots att den är nästan 500 sidor lång, och om jag inte hade haft annat jag måste göra hade jag nog sträckläst den. Den är spännande och mystisk och man vill verkligen veta vad som hänt författaren Carax. Samtidigt vill man också veta hur det ska gå för Daniel med kärleken och vänskapen. Jag tyckte också om humorn i boken, som ganska mycket påminner om medeltida humor, där man gärna driver med kyrkan och skämtar och sex och fisar. Skämten är dock ingen betydande del av boken; de ger bara en liten extra krydda och ytterligare en dimension åt den.

Det jag kan tycka var lite svårt med romanen var namnen. I början hade jag lite svårt att komma ihåg vem som var vem, men efter ett tag gick det bra. Jag tror att det kan bero på att man är ovan vid spanska namn. På vissa ställen hade namnen också en betydelse och om man inte kan spanska (vilket jag inte kan) går man miste om lite av historien. Man missar säkert inget viktigt, men det irriterar mig lite grann ändå. Kanske var den på vissa punkter lite förutsägbar, men på andra punkter var den i gengäld överraskande.

Karaktärerna är intressanta och komplexa, till och med den onde och sadistiske Fumero. Trots att man tycker att han är otäck och elak, vilket han också är, kan man inte låta bli att tycka lite synd om den lilla pojken Fumero. Miljöbeskrivningarna är inte särskilt utförliga, men ändå skapar man sig lätt en bild av 50-talets Barcelona.

Språkligt tyckte jag väldigt bra om den här romanen. Författaren behärskar konsten att gestalta istället för att bara berätta vad personerna tänker och känner. Jag tycker också mycket om att cirkeln sluts i slutet av boken. Detta har definitivt blivit en av mina favoritböcker och jag hoppas att det kommer fler romaner som översätts till svenska av denna författare!

Vince & Joy

Vince & Joy av Lisa Jewell är en feel good-roman som påminner mycket om andra romaner i samma genre. Huvudpersonen i boken heter Vince. Han är 33 år gammal, är nyskild, bor itne med sitt barn och har ett tråkigt arbete. På en middag med gamla vänner och mycket vin börjar man prata om hur man förlorade oskulden. De flesta har minnen av mer eller mindre misslyckade erfarenheter , utom Vince. Hans upplevelse var perfekt. Han börjar berätta om hur han träffade Joy när han var 19 år och vad som hände sedan. Den handlar kort sagt om kärlek som aldrig blir av, slumpens irrvägar och om att fånga ögonblicken när de kommer.

Största delen av boken är tillbakablickar där Vince berättar om hur han träffade Joy och hur slumpen förde dem ömsom till och ömsom från varandra. Men man får också följa Joy och ta del av vad som händer i hennes liv. Man behöver inte vara ett geni för att förstå hur boken ska sluta. Men det är ju på sätt och vis det som är meningen med sådana här böcker.

Karaktärerna är ganska typiska för en sån här roman. Det finns förstås en manlig och en kvinnlig huvudperson. Sedan finns det förstås också den originella och lite knäppa bästa vännen. I detta fall har båda huvudpersonerna en knasig, kvinnlig vän. Och så förstås den sedvanliga bögkompisen (den kvinnliga huvudpersonens kompis, förstås). I den här boken har författaren dock inte nöjt sig med att låta honom "bara" vara bög, utan har dessutom gjort honom till transvestit och gett honom ett kvinnonamn. Bella, som han heter, är dock inte lika gullig som bögkompisarna vanligtvis brukar vara i den här typen av romaner.

Joy, den kvinnliga huvudpersonen, har ett motto i livet som jag fastnade för:
'Jag tycker om folk som tycker om hundar' sa hon.
'Gör du?'
'Mm. Lita aldrig på en kille som inte tycker om hundar, det är mitt motto.'
Anledningen till att jag fastnade för det är att det på sätt och vis också är mitt motto. Jag har aldrig varit kär i någon som inte gillar hundar och tror inte att jag skulle kunna bli det heller. Att inte tycka om hundar, eller djur överhuvudtaget, ser jag som en stor personlighetsbrist.

Den här boken var väldigt lättläst och enkel. Jag läste ut den på ganska kort tid när jag väl tog mig tid att börja läsa den på allvar, d v s inte bara något kapitel innan jag somnade på kvällarna. Det är inte någon fantastiskt bra roman, men ändå tillräckligt bra för att ge underhållning och avkoppling, vilket var precis vad jag ville ha när jag valde den.

Lysistrate

Jag har läst Lysistrate av Aristofanes för att jag ska använda mig av den i min undervisning. Den handlar om Lysistrate som, precis som alla andra athenska kvinnor, har tröttnat på att männen ständigt är borta och krigar mot Sparta. Lysistrate kommer därför på en plan för att få männen att sluta kriga: de ska sexstrejka. Hon lyckas också få med sig de spartanska kvinnorna i planen. Det är svårt, för kvinnorna vill ju också ha sex, men så småningom lyckas planen i alla fall och de ställer till med fest.

Den version jag läste var en ganska modern version, vilket gjorde att den var väldigt lättläst. Pjäsen är inte heller särskilt lång. Men den var väldigt rolig. Jag skrattade högt för mig själv flera gånger medan jag läste den. Några exempel:
LYSISTRATE: Nåväl. Det som vi måste avstå från är - kuken.
KLEONIKE: Jag gör det inte. Kriget får väl ha sin gång.
MYRRINE: Och inte heller jag. Låt kriget ha sin gång.
LYSISTRATE: Och det säger du, din spätta. Var det inte du som sa att du ville låta klyva dig på mitten för att få slut på kriget?
KLEONIKE: Ja, vad som helst, men bara inte det! Du vet att inget är som veken, o Lysistrate!

EN I GUBBKÖREN: Kom ska du få en kyss.
EN KVINNA: Försök! Sen kan du gråta utan lök!

EN KVINNA: Eller sparka till den busen?
GUBBEN: Det är bättre- visa musen!

EN ATHENARE: Ja, till och med spartanerna var trevliga! OCh vi har supit så vi blev förbannat kloka.
RÅDSHERREN: Det stämmer - för som nyktra var vi idioter.

Digital Fortress

I helgen läste jag ut Digital Fortress av Dan Brown. Det innebär att jag har läst alla hans böcker och detta är den första bok han skrev, även om den utkom senare än Da Vinci-koden. Och enligt min mening så är detta också den hittills sämsta av hans böcker. Jag läste den på engelska och är osäker på om den ens finns översatt till svenska.

National Security Agency, NSA, har en grupp som jobbar med att knäcka koder. En av dessa är den vackra och smarta matematikern Susan Fletcher. Plötsligt stöter deras stora, dyra kodknäckningsmaskin på en kod som inte går att knäcka. Den oknäckbara koden är ett finurligt sätt att hålla NSA som gisslan, med hot om att förstöra för amerikanskt informationsssamlande. Snart upptäcker Susan att hon inte bara kämpar för natinell säkerhet utan också för sitt liv och också livet på mannen hon älskar.

Historien känns väldigt tunn och inte särskilt trovärdig, speciellt som många viktiga saker inträffar helt slumpmässigt och på ren tur. Jag får också för mig att det finns en massa faktafel, även om jag inte är tillräckligt kunnig för att säga det säkert. Men jag tycker att det är rätt konstigt att en stor och extremt dyr datamaskin för kodknäckning kan överhettas. T o m min PC här hemma stänger av sig själv om den blir för varm och det borde vara en säkerhetsgrej som finns även på stora och dyra datorer. Och att det skulle komma "discoljus" och färgad rök från en överhettad dator tycker jag också verkar lite underligt. Det fanns även andra små tveksamheter när det gällde tekniken.

Även karaktärerna var väldigt stereotypa: en vacker och intelligent hjältinna, en lika smart hjälte (som får hjältinnan på slutet), en hårt arbetande chef, en lat och något överviktig datakille och slutligen en otrevlig och arrogant "usual suspect". Den enda person som jag känner något engagemang för är den manliga hjälten, annars tycker jag att alla personer är helt intetsägande.

Jag tycker också att det var alldeles för många mord. De flesta var dessutom helt onödiga. Det känns mest som att författaren stoppat in morden för att skapa dramatik i historien. Men det lyckas inte riktigt och dramtiken känns mest bara konslad. Detta är absolut ingen bok jag kan rekommendera. Den var inte rakt igenom usel utan hade vissa intressantare partier, men man har inte missat nåt om man inte läser den.

Elektra

Elektra av Sofokles är också en antik grekisk pjäs. Som med de tidigare grekiska pjäserna så har jag läst den för att kunna använda den i undervisningen. Grundhistorien bakom Elektra handlar om släkten Pelops. Atreus var kung och hans bror Thyestes ville bli kung. Thyesetes förförde därför Atreus fru och smidde planer för att bli kung. När Atreus upptäckte detta blev han arg och dödade alla Atreus barn utom ett. Sedan bjöd han sin bror på en festmåltid som var tillagad av de dödade barnen. Thyestes lämnde sedan landet.

Atreus egna barn hette Agamemnon och Menelaos. Menelaos gifte sig med den sköna Helena, men hon blev bortrövad av trojanen Paris och det blev krig. Agamemnon ville hjälpa sin bror och drog också ut i kriget. För att få lycka i kriget offrade han sin dotter Ifigenia. Medan han var ute och krigade skaffade hans fru Klytaimnestra en älskare, Aigistos, som var Thyestes enda överlevande son. När Agamemnon kom tillbaka dödade frun och älskaren honom. Och eftersom blodshämnd var en plikt i det antika Grekland var därför Agamemnons barn, Orestes och Elektra, tvungna att döda både sin mor och hennes älskare.

Denna historia finns med i flera pjäser, t ex Orestien av Aiskylos och Elektra av Euripides. Just den pjäsen jag har läst har Elektra som huvudperson. Hon lider av att se sin mor tillsammans med älskaren och både modern och älskaren behandlar henne illa. Det är nästan som en Askungesaga, fast det är den elaka styvfadern istället för den elaka styvmodern. Elektras enda hopp är att hennes bror Orestes ska komma hem igen och utföra blodshämnden som han är förpliktigad att göra. I början av pjäsen kommer dock ett dödsbud om Orestes, fast det är bara en lögn. Orestes själv dyker snart upp och för sin systers skull dödar han modern och älskaren.

Den här pjäsen var rätt tung att läsa eftersom den var skriven på ett ålderdomligt språk och på det versmått som originalet var skrivet på. Men den är inte särskilt lång, så det tar inte så lång tid att läsa den. Men detta har alltid varit en av mina favorithistorier och jag tror att vissa teman, t ex blodshämnd, kan vara intressanta att diskutera än idag. Dock kanske man kan hitta en mer lättläst version av pjäsen eller helt enkelt läsa berättelsen i någon bok om grekiska myter (vilket jag har gjort flera gånger när jag var yngre). Jag tycker nog att det viktigaste är själva berättelsen, inte i vilken form man läser den.

Medea

Idag har jag läst pjäsen Medea av Euripides. Jag läste den av samma anledning som jag igår läste Kung Oidipus, d v s att jag ska använda mig av den i min undervisning. Jag har dock läst Medea en gång förut och genom mitt intresse för grekisk mytologi så känner jag till historien. Jag har t o m haft två hamstrar som hette Jason och Medea, som uppkallats efter denna myt.

Huvudpersonen i Medea är naturligtvis Medea. Man får veta att Medea hjälpt Jason att stjäla den gyllene skinnet från hennes far i Kolchis. De blev då kära i varandra och hon följde med honom tillbaka till Grekland, där de fick två söner. När man kommer in i pjäsen har Jason meddelat Medea att han tänker gifta sig med kungens dotter, av karriärskäl. Medea blir naturligtvis väldigt arg och tackar nej när han erbjuder sig att ta hand om henne och barnen ändå. Hon planerar att fly landet till en annan man, men ångrar sig. Istället dödar hon kung Kreon och kungens dotter, som Jason skulle gifta sig med. Men hon nöjer sig inte med den hämnden; hon dödar också sina två söner för att göra Jason olycklig.

Detta är en hemsk historia, men samtidigt fascinerande. Trots att den är så gammal finns det mycket i den som känns lika aktuellt idag som då. Till exempel hur Medea behandlas på grund av att hon är utlänning har många paralleller till hur invandrare behandlas idag. Och skilsmässor och dess konsekvenser för barnen är ju ett ämne som är aktuellt även idag.

Den här versionen av pjäsen var betydligt modernare än i Kung Oidipus och dialogen var också mycket intressantare. Men så var ju Euripides också mycket mer intresserad av människors tankar och känslor än vad Sofokles var. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om den här historien och jag gillade verkligen den här pjäsen.

Kung Oidipus

Pjäsen Kung Oidipus av Sofokles är en tragedi. Man kommer in i pjäsen när staden har drabbats svårt av pesten. Kung Oidipus vill göra något åt det och av gudarna får han veta att han måste hitta den förre kungen Laios mördare. Efterforskningarna som han drar igång pekar dock snart på honom själv. Genom tillbakablickar i pjäsen får man veta att kung Laios fått en spådom: han skulle bli dödad av sin son och sonen skulle gifta sig med hans maka. När makan Iokaste födde en son satte de därför ut honom med hopbundna fötter för att han skulle dö.

Han blir dock räddad och förd till kung Polybos som tar sig an honom som sin egen son. Barnet får namnet Oidipus (som betyder ung. svullna fötter) och som vuxen reser han till oraklet i Delfi, där han får spådomen att han ska döda sin far och äkta sin mor. Eftersom han tror att Polybos är hans far vill han inte återvända dit. På sin resa möter han en gammal man, som han kommer i bråk med och slår ijäl. Han räddar sedan staden från sfinxen genom att svara på dennas gåta och som tack får han gifta sig med drottning Iokaste, helt ovetande om att hon är hans mor. Tillsammans får de fyra barn. I slutet av pjäsen, när allting uppdagats, hänger sig Iokaste och Oidipus sticker ut ögonen och ber att få bli landsförvisad.

Anledningen till att jag läste pjäsen var att jag ska använda den i min undervisning och jag tycker att man som lärare bör ha läst det man pratar om. Men jag har också alltid haft ett stort intresse för grekisk mytologi, så jag hade inte något emot att läsa den. Historien kände jag naturligtvis till redan innan jag började läsa så pjäsen erbjöd förstås inga överraskningar. Men historien är ändå väldigt intressant. Skuld är ett väldigt centralt tema i pjäsen och det är ju ett tema som är lika aktuellt idag som i antikens Grekland. Sofokles är också väldigt fatalistisk: du kan aldrig undgå ditt öde, hur mycket du än försöker. Även det är intressant att fundera över eller kanske diskutera.

Den version av pjäsen som jag läste var dock ganska tungläst eftersom replikerna ofta var väldigt långa och högttravande. Den var översatt på gammal svenska på det versmått som originalet var skrivet på. Det var flera ord som jag inte vet vad de betyder och i vanliga fall har jag väldigt bra ordkunskap. Jag kommer därför inte att använda mig av just den här versionen i undervisningen, utan hellre av en mer modernt översatt version.

Rollspel

Förra gången jag försökte läsa en bok av David Baldacci gav jag upp. Och det är inte ofta jag har slutat läsa en bok för att jag tycker att den är dålig. Därför var jag nu lite skeptisk när jag började läsa Rollspel av samma författare. Men denna bok var faktiskt mycket bättre och jag läste ut den relativt fort trots att den var 432 sidor lång.

Den handlar om privatdetektiverna Michelle Maxwell och Sean King, som utreder ett inbrott hos en av Virginias rikaste och mest ansedda män. En kvinna hittas död och spåren på brottsplatsen tyder på att någon tagit på sig rollen av en känd seriemördare. Nästa offer blir ett par tonåringar och det står klart att mördaren kommer att fortsätta. De två privatdetektiverna blir indragna i jakten på mördaren och mycket tyder på att morden har samband med inbrottet de håller på att utreda.

Karktärerna i boken är ganska stereotypa och det är väldigt mycket dialog, precis som är vanligt i sådana här böcker. Det blir väldigt många döda innan boken är slut. Jag försökte hålla räkningen, men det var nästan omöjligt. Jag tror dock att det rör sig om 12 mord och tre mordförsök. Detta tyckte jag var lite onödigt mycket, eftersom det var svårt att hålla alla offer i minnet. Det blev också väldigt många namn att hålla reda på, både på levande och döda. Författaren gör det dessutom svårare genom att omväxlande kalla personer vid förnamn och efternamn. Michelle Maxwell, kallas alltså ibland Michelle och ibland Maxwell, Sean King kallas ibland Sean och ibland King o s v. Det blev därför lite jobbigt att hålla isär personerna.

Jag tycker kanske också att actionscenerna var lite väl mycket som på film: slagsmål, biljakt och snabba båtjakter. Men på det stora hela var boken ändå inte så dålig som jag hade väntat mig. Den var lite spännande och det var inte uppenbart vem som var mördaren förrän mot slutet av boken. Det fanns gott om folk att misstänka från början. Mot slutet var det dock inte så många levande kvar att misstänka, men eftersom det var i slutet av boken så gjorde inte det så mycket.

Slakthus 5

Kurt Vonneguts Slakthus 5 är en väldigt speciell anti-krigsroman. Boken utspelar sig mestadels vid tiden för bombningen av Dresden, som var minst lika förödande som Hiroshimabomben Den hade heller ingen som helst militär betydelse. Författaren var själv krigsfånge vid bombningen av Dresden, men boken är inte självbiografisk. Den handlar om Billy Pilgrim, som deltar i andra världskriget, Som krigsfånge får han och hans medfångar rensa upp i Dresden efter bombningen,. Men Billy Pilgrim är speciell eftersom han kan resa i tiden, både dåtid och framtid. Han blir också kidnappad av utomjordingar och hamnar på planeten Tralfamadore. Tralfamadorianerna lär honom mycket om tiden och livet och döden.

Boken hoppar därför väldigt mycket fram och tillbaka i tiden. I ena ögonblicket befinner han sig i sängen med sin fru på 60-talet, men när han går in i badrummet är han i fånglägret 1945. När han kommer ut därifrån är han tillbaka i 60-talet. Jag tyckte dock inte att det var svårt att hänga med, men jag har hört andra som tyckte att det var knepigt.

Stilen och tonen i boken är väldigt speciell. Trots det allvarliga ämnet är den skriven i en lättsam och bitvis skämtsam ton. Det nästan likgiltiga Så kan det gå förekommer ofta och ger både en lite komisk effekt och en allvarlig effekt. Utan detta tror jag inte boken skulle vara så bra som den är. Första kapitlet i boken handlar om författarens strävan efter att skriva boken, medan han i de följande kapitlen är en allvetande berättare. På vissa ställen blandar dock författaren in sig själv som en bifigur, en statist, i handlingen. I slutet av första kapitlet talar han också om att Den börjar så här:
'Hör på: Billy Pilgrim har lösgjorts från tiden.'
Den slutar så här:
'Poo-tii-viit?

Min tolkning av Billy Pilgrims tidsresor och vistelse på planeten Tralfamadore är att han skapar en annan värld för att undkomma krigets fasor och skydda sig själv mot minnena av det. Allt som han upplever på Tralfamadore är sånt som han har läst om i böcker av en nästan helt okänd science fiction-författare. Även tankarna om tiden och döden kommer från dessa böcker.

Det enda negativa jag kan säga om den här boken är att den var ganska dåligt översatt. Som exempel kan jag nämna att det står att en person äter en karamell av märket De tre musketörerna.

Dels så hette faktiskt godiset Three Musketeers när det fanns här i Sverige och dels så är det ingen karamell, utan en chokladbit i stil med Japp. Det fanns även liknande misstag i boken. Ett annat irriterande översättningsfel var att det stod ett helvete på marken, när det egentligen heter ett helvete på jorden. Det fanns även andra översättningsmissar. Men trots dessa var boken mycket läsvärd (fast kanske helst då på engelska).

Solrosskogen

Lesley O'Malley är sjutton år och kär för första gången i sitt liv. Det enda problemet är att hon inte vågar bjuda hem pojkvännen på grund av moderns underliga beteende. Lesleys mamma kommer från en ungersk adelsfamilj och har suttit i ryskt koncentrationsläger under 2:a världskriget. Modern har haft hemska upplevelser och dessa påverkar henne fortfarande. Men Lesley och hennes familj föreställer sig att de gamla såren kommer att läka bara de älskar henne tillräckligt mycket. Mamman blir dock inte bättre och till slut tvingas familjen bevaka henne dygnet runt. Detta leder till slut mamman till en desperat och fruktansvärd handling.

Detta är kort om handlingen i Solrosskogen av Torey Hayden. Till skillnad från de flesta av Torey Haydens böcker är detta en fiktiv roman, som dock bygger på verkliga händelser. Jag har läst allt hon har skrivit och älskar hennes böcker. Denna bok var inget undantag. Den var otroligt bra och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Man vill hela tiden läsa mer för att få veta mer om vad som har hänt mamman under kriget och hur det ska gå för Lesley och hennes familj.
Detta är också en bok som väcker känslor. Man tycker förstås synd om mamman för det hon varit med om kriget: "Det här är det mest tragiska jag någonsin hört talas om", sade han. "Jag vill att ni ska veta att det känns förfärligt Ingen som hör vad hon har varit med om kan känna annat än oändligt medlidande med er hustru".. Jag kan dock också känna att jag blir irriterad på henne för att hon inte kan släppa det och glädja sig åt det hon har, d v s en man och två döttrar som älskar henne. Jag tycker inte heller att det mamman gör kan ursäktas med att hon varit med om hemska saker, bara förklaras. Jag blir också arg på pappan som lämpar över ett alldeles för stort ansvar på sina barn, speciellt Lesley som är äldst, och inte verkar vara villig att ge sin fru den hjälp hon så uppenbart behöver.

Boken är väldigt välskriven, som allt annat av Torey Hayden, och den griper tag i läsaren. Det som jag främst tycker är intressant är det psykologiska i romanen. Jag vill veta varför mamman handlar som hon gör. Jag vill veta varför pappan handlar som han gör. Och jag vill veta vilka konsekvenser det får för de båda barnen, Lesley och Megan. Jag kan verkligen rekommendera den här boken; den var mycket bra.

Ysas saga

Ysas saga, skriven av Sara Sandberg är en barn- och ungdomsbok som lämpar sig för alla åldrar. För de yngsta kan jag dock tänka mig att den fungerar bäst som högläsningsbok, eftersom det finns en del svåra ord som kanske behöver förklaras.

Den handlar om vikingaflickan Ysa, som ska giftas bort med Vege, en pojke hon aldrig har träffat. Hon vill inte och hoppar över bord när båten närmar sig Veges hem. Hon stannar över vintern hos en gammal man i en hydda nära Veges hem. När han dör stjäl hon en häst och ger sig iväg hemåt. Där tror de att hon är en ande och hon hamnar hos Kloka Skoga, där hon får lära sig att hjälpa sjuka människor. Hon ger sig sedan ut och botar människor. Men boken handlar inte bara om Ysa, utan också om stridigheter mellan människorna vid Kattegatts kust.

Det står på baksidan av boken att Det är som att läsa en isländsk saga. Det var nog det som lockade mig med boken, eftersom jag älskar isländska sagor som Njals saga och Egil Skallagrimsons saga Och den har onekligen mycket som påminner om de isländska sagorna. Det förekommer släktfejder, magiska inslag och beskrivningarna av personernas känslor är inte så ingående. Men jag saknade också en del inslag från de isländska sagorna som jag själv är väldigt förtjust i: den råa, torra humorn och allitterationerna.

Även om detta är en barn- och ungdomsbok så tror jag att den lite råa humor som finns i de isländska sagorna går hem även hos barn och ungdomar. Kanske till och med mer än hos vuxna i vissa fall. Och allitterationerna tror jag är tilltalande för alla människor.I själva texten är allitterationerna kanske inte så viktiga, men i replikerna och speciellt i dikterna som förekommer då och då. Det hade skapat en känsla av äkta isländsk saga och kunde kanske skapa intresse för dessa.

Själv tyckte jag ibland att det hände alldeles för mycket, men med tanke på att det är en barn- och ungdomsbok är det kanske nödvändigt för att behålla intresset. Jag tyckte också att det var lite för mycket magi i boken och att den slutade lite för tvär. Men annars så tyckte jag om den. Språket speglade tiden som boken utspelade sig i utan att vara allt för svårt, även om jag tror att yngre barn kan behöva förklaringar till exempelvis ord som barnsbörd och fela. Även om det ibland kändes som att jag var lite för vuxen för boken så tyckte jag att den var ganska bra.

Ett fönster i New York

Ett fönster i New York är Ethan Hawkes debutroman. Ethan Hawke är mest känd som skådespelare i filmer som Döda poeters sällskap, White Fang, Reality Bites och den mer nyligt utkomna Lord of war. Att han är mest känd som skådespelare var nog det som lockade mig att låna den på biblioteket; jag ville se om han kan skriva också.

Boken handlar om William och Sarah som träffas och blir kära i varandra. William är snart 21 år och har haft många kvinnor, men har aldrig varit kär förut. Sarah är inte lika säker som William på vad hon vill. På baksidan av boken står det att William går igenom en rad känslor, från förälskens jubel till den sorg som följer på obesvarad kärlek och vidare till en djupare insikt och mognare attityd till vuxenlivet. Men det är just känslor som jag saknar i boken. Man får egentligen inte veta något alls om hur han känner annat än att det konstateras att han är kär. Men inget om de inre processerna för att komma fram till detta. Det gör att hans kärlek snarast känns som en besatthet istället för verklig kärlek. Dessutom tillhör jag dem som anser att kärlek bara kan uppstå efter en längre tid. Eftersom de bara känner varandra i ca sex veckor (varav han spenderar 4 i Frankrike) så anser jag att det inte kan ha rört sig om annat än förälskelse. Jag tycker nog också att karaktären William är ganska stereotyp, d v s han förändras inte särskilt mycket genom boken. Möjligen har han blivit lite mognare mot slutet, men inte mycket.

Redan från början av boken vet man att det inte kommer att gå bra mellan William och Sarah. Redan i första kapitlet står det att Jag hade inte träffat kvinnan jag skulle åldras tillsammans med. Jag var tjugo år och innan jag fyllde tjugoett skulle jag lida av brustet hjärta. Detta och flera andra liknande påståenden genom boken får en att undra vad det är som kommer att hända mellan dem. Därför blir man ganska besviken när man upptäcker att ingenting händer.

Ungefär mitt i boken börjar också huvudpersonen undra om han är bög. Detta kommer rakt ur luften, utan antydningar om det innan. Det rinner också liksom ut i sanden efter ett tag. Det tycker jag var både underligt och onödigt; det gjorde varken till eller från för handlingen och det gjorde inte boken intressantare.

Jag blev aldrig särskilt engagerad i boken, även om jag inte direkt tyckte att den var dålig. Min slutsats blir i alla fall att Ethan Hawke bör hålla sig till att göra filmer och låta de som kan berätta en intressant historia sköta författandet.

Svenska för idioter

Jag har läst Svenska för idioter av Mats Wahl. Det är en ungdomsbok och en ganska typisk sådan. Den handlar om Henke, som börjar på gymnasiet. Han har kommit in på den "sämsta" linjen och klassen är väldigt stökig. Henke har några år tidigare förlorat sin lillasyster i en olycka, hans styvfar sitter i fängelse och han har aldrig träffat sin pappa. En dag anmäler han sig till en danstävling tillsammans med en tjej som har inte känner. Elin och han blir vänner, vilket hennes pojkvän inte tycker om. Den enda läraren på skolan som Henke gillar är svenskläraren Johanna. Bokens titel syftar också på en bok som klassen skriver tillsammans på svenskan fram till dess att läraren råkar ut för en olycka.

Det händer väldigt mycket i den här boken och en del händelser har inte med varandra att göra. Det kan bli lite väl mycket ibland, även om händelserna i sig är intressanta och spännande. Jag tyckte inte heller att dialogen alltid kändes naturlig. Jag tyckte också att det var att läsa avsnitten som Henke skriver i sin bok. De var talspråkligt skrivna och många ord var felstavade, även väldigt enkla ord. Det var naturligtvis ett medvetet grepp av författaren, men jag störs väldigt mycket av det. Kanske beror det på att jag själv stavar väldigt bra eller kanske på att jag ska bli svensklärare. Jag tyckte inte heller att felstavningarna och talspråket i de avsnitten var helt realistiska.

Som blivande lärare blev jag både rädd och frustrerad av eleverna i den här boken. Elever som kommer och går som de vill, elever som pratar i mobiltelefon på lektionerna, elever som svär och säger fula ord till varandra, elever som vägrar göra det man ber dem om o s v. Det är nästan så att jag undrar om lärare verkligen är något som jag vill bli. Som tur är tror jag inte att det är riktigt så illa. I alla fall är det inte så på min praktikplats. Även om klassen där är lite stökig så är de rena änglarna jämfört med eleverna i den här boken.

Jag fastnade väldigt fort för den här boken och blev intresserad för hur det skulle gå med Henke. Vem var mannen i hans mormors hus som han slog med hammaren? Vem är det som har fifflat med läraren Johannas cykelbromsar? Eller var det så att någon tagit fel på cykel och det egentligen var meningen att Henke skulle ha råkat ut för en olycka? Ska Henke och Elin bli ihop? Dessa och många fler frågor vill man ha svar på när man läser boken. På det stora hela var boken intressant, spännande och tankeväckande och definitivt läsvärd.