Kappan

Kappan av Nikolaj Gogol utgavs 1842 och är ett mellanting mellan en novell och en roman. Många har föreställningen att gamla ryska författare är tunglästa och dystra men Kappan är inget av det. Den handlar om en oansenlig ämbetsman med låg status på departementet, som lever ett mycket tråkigt liv. På departementet skämtas det om Akakij Akakijovitj, som han heter, och hans gamla, utslitna kappa. En dag bestämmer han sig för att skaffa en ny kappa och sparar pengar i ett halvår för att ha råd med den. När han till slut får sin kappa blir han helt plötsligt populär på arbtet och blir hembjuden på te hos en arbetskamrat, vilket han aldrig blivit tidigare. På väg hem blir han rånad och bestulen på sin kappa. Av polisen får han ingen hjälp eftersom han inte är en tillräckligt betydelsefull person. Han blir sjuk av sorg över förlusten av kappan och till slut dör han.

Men berättelsen är inte slut där; han kommer tillbaka som spöke och går omkring på gatorna och rycker kappor av folk. Till slut får han möjlighet att rycka kappan från den mycket betydelsefulla person som nekat honom hjälp och därefter blir han nöjd och spöket försvinner från St Petersburgs gator.

Denna korta roman innehåller en hel del samhällskritik, som inte känns inaktuell bara för att det råkar handla om 1800-talets Ryssland. Den har också haft ett stort inflytande på den ryska litteraturen och på författare som Dostojevski och Tjechov. Jag tyckte att Kappan var lättläst och eftersom den som sagt är ganska kort gick den fort att läsa. Den var också bitvis väldigt rolig, med en ganska torr humor. Till exempel skrattade jag åt beskrivningen av huvudpersonen som nyfödd:
Barnet kristnades, skrek härunder förskräckligt och gjorde allehanda grimaser, som om det haft förkänsla av att bli titulärråd med tiden.