Flickan från ovan

Flickan från ovan av Alice Sebold är en oväntat ljus och spännande roman om förlust och saknad och om kärlek och glädje. På väg hem från skolan blir fjortonåriga Susie lockad till ett gömställe under marken av sin granne. Där blir hon våldtagen och mördad. Hon blir det senaste, men inte det sista, av hans offer. Berättaren i boken är Susie själv; från sin plats i himlen följer hon livet på jorden. Hon tittar på hur hennes familj och vänner handskas med sorgen och hur de går vidare med livet. Hon följer polisutredningen, som inte verkar leda någon vart och hon följer sin mördares flykt undan rättvisan.

Jag var till en början lite skeptisk till den här boken. Flera gånger har jag tittat på den på bibblan, men bestämt mig för att inte läsa den även om jag hört att den skulle vara bra. Jag är ateist och tror inte på något liv efter döden. Därför kändes bokens handling orealistisk för mig, men å andra sidan så läser jag ju böcker som Liftarens guide till galaxen och Harry Potter och gillar dem. Så jag bestämde mig för att ge boken en chans. Och det var det värt.

Att huvudpersonen sitter i sin himmel och berättar känns inte alls särskilt konstigt. Inte heller hade boken någon religiös ton. Det finns ingen gud och inga änglar Susies himmel, även om det säkert gör det i någon annans. Jag tyckte om tanken att alla har en egen himmel som är precis så som de vill ha den. Det verkar bra mycket trevligare än den religiösa bilden av himlen med gud, änglar, godhet och inga synder. Den får mig snarast att bli rädd för att hamna i himlen. Speciellt som det inte finns några hundar eller andra djur där. Det finns det åtminstone i Susies himmel:
Ofta kom jag på mig med att önska enkla saker som jag också fick. Rikedomar i pälsförpackning. Hundar.
I min himmel sprang små hundar och stora hundar, hundar av alla slag omkring i parken utanför mitt rum varje dag. När jag öppnade dörren såg jag dem tjocka och glada, smala och lurviga, ja, till och med tunna och hårlösa.

Trots att det är en bok som handlar mycket om sorg är den inte tung och dyster. Den påminner på sätt och vis om en deckare, även om man redan från början vet vem mördaren är. Den fick mig också att tänka på de där dokumentärprogrammen som brukar gå på Discovery, där poliser försöker lösa omöjliga fall. Det gör att boken också blir spännande. Jag ångrar absolut inte att jag läste den; den enda jag ångrar är att jag inte läst den tidigare.