Känna mönster

Nu har jag äntligen kämpat mig igenom Känna mönster av William Gibson. William Gibson är mest känd för sina science fiction-romaner t ex Neuromancer och Johnny Mnemonic, men detta är ingen science fiction.

Den handlar om Cayce, en frilansande marknadsanalytiker som är allergisk mot vissa logotyper. Fast jag skulle nog vilja påstå att det snarare rör sig om någon sorts fobi än en verklig allergi. Hon blir fascinerad av en mängd märkliga filmklipp som som cirkulerar på nätet och är också medlem på ett forum där dessa klipp diskuteras. Hon får så småningom i uppdrag att ta reda på vem som ligger bakom klippen. Jakten på den anonyma filmskaparen leder henne till olika delar av världen. Hon inser också att det är någon som är efter henne, som bl a gjort inbrott i hennes lägenhet och kommit åt filen om henne hos hennes psykolog. En del av historien kretsar också kring hennes tanar på sin far, som försvann i närheten av World Trade Center den 11 semptember.

Historien i denna bok är väldigt tunn och försvinner nästan bland alla beskrivningar och detaljer. Det räknas hela tiden upp en massa olika märken på tekniska prylar (iBook, Kub, Curta, ZX81 o s v) och på kläder (Prada, Rickson's, Fruit of the Loom, Luggage Label o s v). Även andra märken på mat och dryck, affärer o s v förekommer. Mer än hälften av alla märken känner jag inte ens till. Fast jag tror att författaren med detta uppräknande vill visa på samhällets ytlighet, där märken betyder mer än kvalitet. Själv kan jag dock inte känna igen mig i det och inte heller känner jag att jag lever i en sådan värld.

Hela boken känns faktiskt väldigt ytlig. Man får ingen känsla för karaktärerna och de förblir ansiktslösa genom hela boken. Jag känner också att jag inte har något gemensamt med någon av karaktärerna eftersom min värld inte är så teknisk och ytlig. Man får inte heller veta särskilt mycket om vad personerna tänker. Det är bara huvudpersonen Cayces tankar man får veta något om, men man får inte veta särskilt mycket om hennes historia och vad hon känner inför det som händer.

Själva berättelsen är inte heller särskilt trovärdig. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle kunna bildas någon sorts kult kring några klipp på nätet. Dessutom har varenda person som hon träffar, även om hon bara träffar en person på gatan som misstar henne för någon annan, en ledtråd eller annan anknytning till klippen.

Den enda behållningen av boken är språket. Den är ganska annorlunda skriven, med mestadels korta och avhuggna meningar. Delvis bidrar det till ytligheten i boken, men bitvis är de längre meningarna nästan poetiska. Några exempel:

Det är den duvna, lugubra icke-timmer, på drift i det limbiska tidvattnet, då hjärnstammen i rastlösa ryck blinkarr fram reptilhjärnans olägliga krav på sex, mat, nersövning, samtliga ovanstående alernativ, varav egentligen inget är möjligt just nu.

...Damiens teori om jetlag stämmer: att själen släpar miltals efter henne, halas in i en spöklik navelsträng i det försvunna spåret efter planet som förde henne hit, hundratusentals fot över Atlanten. Så fort färdas inte själar, så de hamnar på efterkälken och måste väntas in när man själv kommit fram, som förkommet bagage.

Sömnen drar ner henne snabbt och bråddjupt; tumlar henne genom platser alltför fragmentariska för att kallas drömmar och slungar tvärt upp henne till ytan igen .

Men de språkliga guldkornen är inte tillräckligt många för att boken ska bli läsvärd.