Rätt inställning till regn

Rätt inställning till regn av Alexander McCall Smith är den tredje boken om Filosofiska söndagsklubben och filosofen Isabel Dalhousie. I den här boken kommer några amerikanska släktingar och hälsar på, hon blir bekant med ett amerikanskt par och hon bestämmer sig för att köpa en lägenhet till sin hushållerska Grace.

Det händer inte speciellt mycket i den här romanen, men den är ändå väldigt lättläst och intressant. Många av Isabels filosofiska funderingar är intressanta att själv fundera över. En fundering om val av politiker håller jag med om Vi väljer allt yngre politiker för att de är slipade och gör sig bra på teve. Men egentligen borde vi söka efter visdom och välja människor som förvärvat den; sådana människor gör sig i allmänhet inte på teve; de är ofta grå, rynkiga och eftertänksamma. Det får mig också att tänka på en viss populär hundtränare som gör sig bra på TV, men som helt saknar visdom och kunskap. Alla som gör sig bra på TV har inte något vettigt att komma med.

Ett tema i den här romanen var skotsk historia och det gillade jag. Jag kan inte speciellt mycket om skotsk historia, så nu har jag lärt mig lite mer än jag visste innan. Dock ställer jag mig lite frågande till följande påstående: 'Det är en föröisk sång om en skotsk soldat i Sverige. Skottarna for dit för länge sen- på inbjudan till skillnad från de flesta brittiska soldater...' 'Jag känner till allt det där' sade Isabel. 'Det är därför man träffar på skotska namn i Sverige. Macpherson och liknande. Som numera är svenska.' Jag känner inte till några svensk-skotska namn och någon Macpherson (eller liknande)har jag inte hört talas om i Sverige.

Den här boken hade ett lite överraskande slut som jag inte förutsåg skulle komma, men det gjorde mig intresserad av att läsa vidare om Isabel Dalhousie och hennes familj och vänner. Förhoppningsvis hittar jag fler böcker i serien på bokrean, där jag fyndade dessa tre första.

Pythians anvisningar

Den tredje boken i serien om Victoria Bergmans svaghet av Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist heter Pythians anvisnigar och i denna sista bok får vi upplösningen på alls de mord med kopplingar till varandra som skett i de övriga böckerna. I den här boken försöker Sofia lösa sina problem med själv-terapi. Jeanette Kihlberg och hennes kollega Jens Hurtig letar efter Victorias dotter Madeleine.

Jag gillade hela den här serien, men denna sista bok är nog den svagaste i hela serien. Denna är inte lika spännande som de övriga och jag tycker inte heller att upplösningen känns helt trovärdig och det känns som att det finns några lösa trådar. Men den var i alla fall inte förutsägbar, vilket helt klart är ett plus.

Det jag dock hade förutsett och väntat mig, d v s en uppgörelse mellan Jeanette och kvinnan hon har ett förhållande med, inträffade aldrig och det känns lite snopet.

Romanen är dock välskriven och eftersom den är lättläst med korta kapitel så gick det väldigt fort att läsa ut den. Den var spännande och otäck. Som helhet är de tre romanerna mycket bra och läsvärda. Jag måste också nämna att jag verkligen gillade omslagen till alla tre romanerna.

Pojken som slutade gråta

Jag har nu lyssnat klart på Pojken som slutade gråta av Ninni Schulmann. Detta är hennes andra bok och även i denna är journalisten Magdalena Hansson huvudperson. Ett hus brinner ner och dagen efter avlider en kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden. Branden visar sig vara anlagd och snart inträffar ytterligare en brand. Magdalena kan förstås inte låta bli att engagera sig i bränderna.

Jag gillade Ninni Schulmanns debutroman, Flickan med snö i håret, men denna når inte alls upp till samma nivå (vilket i och för sig kan bero på att jag läste den förra och lyssnade på den här). Men detta är ändå en helt okej roman. Som de flesta deckare är den förstås delvis ganska förutsägbar, men det tog ändå ett tag innan jag räknade ut vem mordbrännaren var.

Det bästa med romanen är, precis som med den förra, karakärerna och personbeskrivningarna. Karaktärerna känns trovärdiga, även om vissa av dem rent av är ganska tråkiga (fast det är förstås det som gör dem realistiska). Möjligen tycker jag dock att det kanske är lite väl många karaktärer som får mer plats än nödvändigt. Fast i den förra boken gillade jag Magdalena, men i denna börjar jag reta mig på henne. Det jag gillade med den förra romanen var relationerna mellan människorna, men det saknar jag lite grann i den här.

Även om denna roman inte nådde upp till samma nivå som den föregående så kommer jag alldeles säkert också att läsa Ninni Schulmanns nästa roman och hoppas på att den kommer att vara mer som den första.

Radhusdisco

Radhusdisco av Morgan Larsson är en verklig trip down memory lane för mig, och säkert också för många andra. Den handlar om Morris, som växer upp på 80-talet. Vi får följa honom genom hela skolgången från lågstadiet tills han gått ut högstadiet. Morris växer upp i ett radhusområde i Trollhättan i en helt vanlig familj. Det mesta handlar om skolan, kompisar och tjejer.

Detta är en roman som är härligt fri från alkoholiserade föräldrar, dysfunktionella relationer, narkotikamissbruk, sexuella övergrepp och elände. Det är en charmig roman med mycket humor och värme. Och ett stort plus är den tydliga tidskänslan. Eftersom jag växte upp på 80-talet så är ju igenkänningsfaktorn hög. Dock inte bara när det gäller de tidstypiska fenomenen som moviebox, axelvaddar, Salomonryggsäck och tidningen OKEJ, utan även i Morris tankar och funderingar.

Precis samma bryderi som Morris hade jag när jag var barn: Tydligen var det ett ärr jag hade fått på knäet. I alla fall kallade mamma och pappa det så. Själv kunde jag varken få det till ett ärr eller någon annan bokstav, hur mycket jag än tittade.

Morris beskrivning av att springa i korridorer med röda tegelväggar när han gick på miniorerna kändes precis som att förflyttas till Broselsgårdens krypta och dess korridor med röd tegelvägg, där jag gick på miniorerna. Morris idé om bokstäver påminner också en del om mig själv som barn: Ibland när jag själv skrev kunde jag se att ett visst "e" till exempel såg elakt ut, och ett annat "e" såg väldigt snällt ut. Gjorde jag ett elakt "e"försökte jag alltid sudda ut det, eller skriva över det tills det blev snällt. Jag har visserligen inte haft några fixa idéer om snälla och elaka bokstäver, men jag var alltid mycket noga med att inga ord skulle stå ensamma på en rad.

Mamma hade önskat att även jag skulle heta Mattias, men pappa menade att det var ett sådant namn som föräldrar gav sina barn när de inte kom på något annat får mig att tänka på när jag och min kompis satt och räknade antalet Mattias (och Magnus) i skolfotokatalogen, för att vi tyckte att det var ett så vanligt namn.

Morris skolgång påminner också en hel del om min egen. Vi hade också en väldigt stökig klass på högstadiet och självklart fick vi också se filmer med skrämselpropaganda mot att röka och snusa, vilket jag tror att alla som gick i skolan på 80-talet fick göra. Precis som på Morris funkade det, men på många andra fick det nästan motsatt effekt.

Den här boken är enkelt och rakt skriven och det är omöjligt att inte tycka om Morris. Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig boken och läste ut den på ett par dagar, så mycket gillade jag den.

Motsatsen till kärlek

Jag funderade mycket fram och tillbaka om jag skulle köpa Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum eller inte. Jag gillade omslaget, men baksidestexten sa inte så mycket om boken, men till slut köpte jag den i alla fall.

Den handlar om Emily som har en trevlig pojkvän, en fin lägenhet på Manhattan och ett välbetalt jobb som advokat. Men så gör hon slut med pojkvännen för att hon inte vill att han ska fria till henne. På jobbet känns allt fel och hon har en dålig relation till sin pappa och mamman dog när hon var 14. Hon har en bra relation till sin farfar, fast han är gammal och sjuk. Allt detta leder till att Emily bestämmer sig för att ta kontroll över sitt liv.

Detta var en lättläst roman med ett enkelt språk och korta kapitel. Den var mindre chic lit än vad jag trodde att den skulle vara, men det var inte heller någon djup roman. Egentligen var den ganska lagom. Lagom mycket sorg, lagom mycket kärlek och lagom mycket humor.

Metro 2033: Den sista tillflykten

När jag hittade Metro 2033: Den sista tillflykten på bokrean tilltalades jag främst av att det är en science fiction- roman av en rysk författare. Jag gillade också idén med att romanen utspelar sig i Moskvas tunnelbana efter ett krig som gjort jordens yta obeboelig. Romanens huvudperson Artiom bor på tunnelbanestationen VDNCh, som hotas av underliga varelser som uppstått i kriget. Artiom måste ge sig ut på en farlig vandring i metrons mörka tunnlar för att rädda dem. I människornas kamp för att överleva i metron har det på tunnelbanestationerna bildats små stater med egna ideologier och styrelseskick och på sin vandring får Artiom inblick i flera av dem.

Just detta med att det har bildats en egen liten värld, där det finns både handelsförbund, ett nazistiskt Fjärde rike, kommunister och Jehovas vittnen m m tycker jag är det mest intressanta med romanen. Jag är som vanligt mest intresserad av de religiösa tankegångarna: 'Därför dömde Gud Adam till döden. Så småningom åldrades Adam och dog, men först förde han vidare sin synd till sina barn, och därför åldras även vi och dör. Och så sände Gud sin förstfödde son, Jesus, för att denne skulle lära människorna sanningen om Gud. Genom att bli dödlig och offra sitt eget liv i människornas ställe ville han befria mänskligheten från synd och död.' Artiom tyckte att det lät som en mycket besynnerlig idé. Varför först döma alla till döden, och sedan offra sin egen son för att allt skulle bli som förr? Gud var väl ändå allsmäktig?

När Artiom träffar på några som tillber den Stora masken kommer också några intressanta tankar om religion: "Jag försöker inte analysera min tro ur en psykologisk synvinkel, det vill jag helt enkelt inte. Och för mig är den mindre en fråga om vetskap än om vardagligt beteende. Min tro består inte i att jag är uppriktigt övertygad om en högre makts verkliga existens, utan i att jag följer de föreskrivna buden, ber min kvällsbön och går i kyrkan. Det får mig att må bättre, jag känner mig lugnare." 'Så är det...' Åldringen tystnade. 'Och?' utbrast Artiom efter en kort paus. 'Det finns inget "och". Det är oviktigt om jag tror på Stora masken eller inte. Men de bud som läggs i dess gudomliga mun kommer att leva i århundraden. Mer behövs inte; man skapar en gud och ger honom de rätta orden. Och tro mig, Stora masken är inte sämre än andra gudar och kommer att överleva många av dem.'

Jag gillade också författarens liknelse mellan livet och metron: Tillvaron hade inte mer att bjuda på- endast en tom, mörk tunnel av utmätt tid, genom vilken varje människa måste irra i blindo från stationen 'Födelsen' till stationen 'Döden'. Den som sökte en tro var helt enkelt ute efter ett sidospår längs sträckan. Men det fanns bara två stationer, tunneln hade byggts enkom för att förbinda dessa med varandra och det kunde inte finnas några förgreningar däremellan.

Det är en mörk och hotfull värld och man måste nog gilla postapokalytiska och dystopiska berättelser (vilket jag gör) för att uppskatta den här romanen. Den är spännande och actionfylld, samtidigt som den också kan kännas lite långsam och långtråkig. Fast jag antar att livet i metron skulle bli rätt enformigt efter ett tag. Det känns ibland som att läsa en film, eller kanske ett dataspel (vilket kanske inte är så konstigt, eftersom boken också blivit dataspel).

Språket är bra och jag gillar att den har lite drag av grekisk mytologi. Dock känns romanen ändå väldigt rysk och påminner mycket om de (få) ryska romaner jag läst. Speciellt detta med namnen känns mycket ryskt. Alla personer har ett namn, men de har också ett eller flera smeknamn och det gör att det kan kännas förvirrande. Dock upplevde jag det inte som lika förvirrande i den här romanen som jag gjorde när jag läste Brott och straff.

Dock saknar jag lite realism. Jag är lite tveksam till att det skulle skapas sådana monster som t ex pterodaktyler och trearmade och huvudlösa figurer på bara 20 år efter ett kärnvapenkrig. Det kan jag dock bortse ifrån för handlingens skull. Det jag dock skulle ha velat ha mer förklaringar till är mer praktiska saker. Hur får de vatten (borde inte det också vara kontaminerat?), hur får de ström? var går de på toaletten? vad gör de med avföringen? etc.

Lite irriterade jag mig också på kartan över den framtida metron, med alla de olika förbunden o s v, som finns på insidan av bokens pärm. Den stämmer inte överens med de vägar som huvudpersonen tar och det verkar som att vissa stationer inte finns på kartan och några har andra namn, så det är väldigt svårt att följa huvudpersonens vandring på kartan. Det förstör dock inte själva handlingen.

Jag saknar också kvinnor i romanen. Huvudpersonen är manlig och alla andra personer han kommer i kontakt med är män. Visst, det förekommer någon kvinna vid något marknadstånd och någons fru får en liten roll då och då, men kvinnorna är verkligen obetydliga bifigurer i den här romanen.

Men trots att det fanns en del minus med romanen så gillade jag den och jag kommer absolut att läsa uppföljaren.

Nattfåk

Nattfåk av Johan Theorin handlar om familjen Westin som flyttar från Stockholm till gården Åludden på norra Öland. Men på Åludden, som är byggt från virke från en förlist båt, har många underliga dödsfall inträffat och man kan inte flytta in där utan att något hemskt händer. Och det händer naturligtvis också denna familj, som dessutom har ett outrett dödsfall i familjen. Den handlar också om polisen Tilda, som är dotterdotter till Gerlofs bror. Gerlof, som vi fick lära känna i Skumtimmen, spelar även i den här romanen en ganska avgörande roll i att lösa fallet.

Detta är en deckare, thriller och spökhistoria i ett. Personligen tycker jag dock att spökhistorien är helt överflödig och jag blir snarare irriterad än skrämd. Jag tycker också att det kanske är lite för många trådar som ska vävas ihop och avsnitten från Åluddens historia känns helt onödiga. Att någon fött ett dödfött, oäkta barn på vinden har ingen som helst betydelse för berättelsen i nutid.

Språket är helt okej, fast jag gillar inte riktigt uppläsaren den här gången heller (samma uppläsare som i Skumtimmen). Den här romanen är bättre än den föregående, men bra tycker jag inte att den är. Dels är det spökhistorien som gör att jag är tveksam och dels slutet. Det blev ett ganska rörigt slut eftersom det var så många människor ute i fåken (en öländsk vinterstorm), men slutet var i alla fall inte oklart. Dock var det ganska oklart hur Gerlof kom fram till de slutsatser som gjorde att allt reddes ut.

Karaktärerna är ganska stereotypa och jag gillar egentligen inte någon av dem. Speciellt inte huvudpersonen Joakim Westin, som jag tycker har stora brister som förälder. Främst för att han inte berättar för sina barn att deras mamma är död, utan bara säger att hon är borta, men också för att han lämnar sina barn ensamma i huset och går ut långa stunder. Polisen Tilda är väl egentligen den enda som jag kan sympatisera med och Gerlof har jag inget emot, även om jag inte kan påstå att jag gillar honom.

Jag var inte överförtjust den här romanen, men det kändes ändå ganska passande att lyssna på slutet av den under ett par dagars norrländsk snöstorm. Eftersom jag inte gillat vare sig Skumtimmen eller Nattfåk särskilt mycket är jag inte säker på om jag kommer att läsa/lyssna på fler romaner av Johan Theorin, men gissningsvis så kommer jag säkert att göra det (troligtvis lyssna).