Barfota änglar

Barfota änglar av Linnea Willén är en sann historia om ett självdestruktivt liv med alkohol, droger och prostitution. Linnea och hennes kompis Emma lämnar allt och rymmer till Japan för att bli värdinnor på olika klubbar. Värdinnornas jobb är att vara trevliga för att få männen att dricka mer, men det är en hårfin gräns på hur trevlig man måste vara. De stjäl, dricker för mycket, förlorar jobb och retar upp folk så att de ofta måste resa vidare.

Boken är kort, bara 116 sidor, och går därför ganska fort att läsa. Den är inte uppdelad i kapitel, utan är i stället uppdelad i stycken: Japan, före Japan och efter Japan. Jag brukar inte gilla böcker som inte har kapitelindelning, men eftersom denna är så kort så gör det ingenting. Den påminner rätt mycket om 14 år till salu; vissa saker i den här boken tyckte jag att jag kände igen men när jag tänkte efter insåg jag att jag läst det i 14 år till salu.

Jag gillar också att berättelsen inte är kronologisk. Att man får små tillbakablickar till hennes barndom och hur hon utsattes för sexuella övergrepp gör att man bättre förstår hennes handlande i Japan. Det är också bra att man får veta lite om vad som händer efter Japan.

Det är nog viktigt att berätta sådana här berättelser, att de som är utsatta får berätta sin historia. Jag har dock väldigt svårt att förstå mig på personer som Linnea (som påminner om ett flertal personer som jag känt/känner). Men det är kanske just därför som det är viktigt att läsa sådana här böcker, för att förstå att det finns människor som haft ett annat liv och inte tänker och handlar på samma sätt som jag.

Jag kan dock inte annat än tycka att den här boken, trots att den är självupplevd, känns ytlig. Linnea Willén berättar vad som händer i Japan, vad som hänt henne före Japan och efter Japan, men det blir liksom aldrig riktigt personligt. Hon skriver för lite om vad hon tänker och känner för att verkligen beröra mig. Linnea Willén är dock mycket duktig på att skriva. Språket är vackert och flyter bra.

Flickan från ingenstans

Jag har tittat på Flickan från ingenstans av Justin Cronin flera gånger när jag varit in på bokhandeln och varit sugen på att köpa den. Jag hade tänkt att vänta tills den kom i pocket eller låna på biblioteket, men eftersom jag väldigt sällan köper nya, inbundna böcker så bestämde jag mig till slut för att köpa den.

Och det ångrar jag absolut inte. Jag fastnade redan efter ett par sidor och intresset höll i sig i de 900 sidor som boken var på. Jag drömde till och med om den på nätterna (mardrömmar).

Handlingen i romanen utspelar sig i framtiden, då ett militärt experiment har gått fel och ett virus, som förvandlar människor till ett slags vampyrliknande varelser, har spritt sig. De få överlevande människorna får kämpa för sin fortsatta överlevnad. Men plötsligt dyker en flicka upp från ingenstans och en grupp människor beger sig på en farlig resa för att de tror att flickan, Amy, kan vara nyckeln till mänsklighetens fortlevnad.

Det är omöjligt att inte jämföra den här romanen med Stephen Kings Pestens tid, men även om det är länge sedan jag läste den så tycker jag att denna är snäppet bättre. Jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till filmen I am legend, som jag också tyckte var mycket bra.

Trots att romanen är väldigt lång blev den aldrig tråkig. Jag ville hela tiden läsa vidare för att få veta vad som skulle hända. Romanen slutade dock väldigt tvärt och utan att man egentligen fick veta hur det gick, men jag tycker inte att det gör något. Men jag skulle tro att det är många som inte håller med mig om det. Det abrupta slutet beror dock på att detta är den första delen i en trilogi. Det framkommer inte någonstans på boken, utan jag hittade den informationen när jag googlade, och det är lite synd. Om läsaren vet att det kommer en fortsättning retar man sig kanske mindre på slutet.

Jag gillade sättet som boken var skriven på, speciellt att sättet att driva berättelsen framåt varierade. För det mesta vanlig prosatext, men ibland dagboksanteckningar och andra dokument. Det gör läsningen lättare och med en så lång roman är det ganska viktigt att den inte blir tråkig. Dock kunde romanen eventuellt ha kunnat kortas ner något, även om jag inte egentligen tyckte att det blev tråkig någon gång, även om tempot var lite lägre på vissa ställen.

Jag gillar romaner som utspelar sig efter stora katastrofer, där människorna måste bygga upp ett nytt samhälle, en ny värld. Det är intressant att tänka och fundera på hur människor lever tillsammans, hur man skapar samhällen och kulturer o s v.

En annan sak som jag gillade med den här romanen var att vampyrerna faktiskt var fula, onda och något att verkligen vara rädd för. Jag har väldigt svårt för den vampyrromantik som är så populär just nu och tycker att denna roman var skönt befriad från det.

Trots ett par saker som gjorde romanen lite mindre trovärdig så tycker att jag att den här boken var mycket läsvärd. Medan jag läste tänkte jag att den skulle göra sig mycket bra som film och mycket riktigt så är filmrättigheterna köpta. Jag kommer säkert att se den om/när den kommer som film och jag kommer absolut att läsa nästa del, som tyvärr inte kommer förrän nästa år.

Vårlik

Jag har nu läst Vårlik av Mons Kallentoft, vilket är den fjärde boken i serien om polisen Malin Fors. Jag har läst de tre tidigare- Midvinterblod, Sommardåd och Höstoffer- och har väl inte varit odelat förtjust i dem. Den här deckaren följer precis samma mönster som de tidigare och nu börjar jag inte bara tycka att det är fantasilöst, utan tyder på författarens talanglöshet.

I den här deckaren sprängs en bomb i Linköpings centrum och två små flickor dör och deras mamma blir svårt skadad. Malin Fors och hennes kollegor måste nu ta reda på vem som är ansvarig för bombdådet och varför. Utredningen leder dem både till politiska extremister och in i finansvärlden.

Det positiva i den här romanen är att Malin Fors inte längre super. Hon funderar visserligen mycket på det, men hon dricker inte och relationen med dottern Tove håller på att förbättras. Dock har hon istället relationsproblem med sin pappa (och sin mamma, trots att hon är död).

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte för någon av dem och jag tycker fortfarande inte om det övernaturliga inslaget, som i den här romanen känns ännu mer påtagligt då inte bara Malin utan även andra börjar höra de dödas röster. Jag tycker också att kritiken mot finansvärlden blir nästan lite löjlig. Till slut får man nästan en känsla av att rikedom är lika med ondska.

Språket i romanen är enkelt och lättläst, men jag irriterar mig väldigt på karaktären Zeke, som hela tiden slänger sig med löjliga uttryck som får mig att tänka på amerikanska TV-serier. Som vanligt tycker jag också att även den här deckaren är alldeles för förutsägbar. Författaren gör också ett misstag när en karaktär säger något som leder fram till upplösningen av det hela, när denna person i själva verket inte hade den informationen och det stör mig väldigt mycket.

Den första boken i serien tyckte jag var okej, men eftersom de övriga följer exakt samma mönster tycker jag att de bara blir sämre och sämre och denna är den helt klart sämsta hittills.

Stolen

Stolen av Lesley Pearse köpte jag när jag var i London, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den handlar om en kvinna som hittas medvetslös på stranden. Det visar sig att hon har tappat minnet och en läkarundersökning visar dessutom att hon nyligen fött barn. Vem är hon? Och var finns barnet? Vem hon är avslöjas tidigt då hon blir igenkänd av sina vänner, men sedan måste hon återfå minnet för att få veta vad som hänt barnet.

Engelskan i den här romanen är otroligt enkel, vilket gör att den blir rent av tråkig att läsa. Författaren försöker dock göra språket mer avancerat genom att t ex använda for istället för because, men eftersom hon gör det hela tiden blir det ändå lika enformigt.

Karaktärerna i romanen är stereotypa och jag känner inte att jag kan engagera mig eller identifiera mig med någon av dem. Jag tycker inte heller att handlingen är speciellt spännande. Redan tidigt fick jag en aning om vad som hade hänt Lotte och jag irriterade mig också på att hennes minne kom tillbaka i kronologisk ordning. Det kändes inte särskilt trovärdigt och det var inte mycket annat i den här romanen som kändes trovärdigt.

Den blå dagboken

Den blå dagboken av James A. Levine handlar om Batuk, som såldes till prostitution av sin pappa. Hon lever på en bordell i Mumbai tillsammans med några andra prostituerade barn, däribland hennes bästa vän Paneet som är extra värdefull eftersom han är pojke. Batuk har lärt sig skriva och när hon en dag får tag på en blå skrivbok och en penna börjar hon skriva om sina upplevelser, både i nuet och det förflutna.

James A. Levine är läkare och forskare och i samarbete med FN och WHO har han specialiserat sig på barn och kvinnor i utsatta situationer. Idén till den här romanen fick han när han när han under en resa till Mumbai besökte "Burarnas gata" och träffade en flicka som blev förebild för Batuk.

Jag tyckte att det var positivt att författaren hade en verklig förebild till romanens huvudperson och hade väntat mig att få läsa en gripande berättelse om ett hemskt människoöde. Jag tyckte dock att bokens språk förstörde läsupplevelsen. Språket, som ska föreställa vara Batuks, är alldeles för poetiskt. Det känns alldeles för osannolikt att en 9-åring som lärt sig läsa och skriva på en missionsstation skulle skriva med sådana formuleringar.

Men även om det skulle vara så att ett prostituerat barn skulle kunna uttrycka sig på det viset så tycker jag att det poetiska språket skapar en distans mellan läsaren och Batuk och man får en känsla av att hennes liv inte är så hemskt som det naturligtvis är. Visst, det är lite gulligt att hon kallar det för att "baka kaka" när hon har kunder och att hon kallar sitt kön för "lilla kaninen", men jag hade velat ha lite mera realism. Den blev dock bättre i slutet.

Jag hade nog väntat mig att den här boken skulle likna Majgull Axelssons Rosario är död, som också handlar om barnprostitution, men den var betydligt mer realistisk och därmed också mera gripande och minnesvärd. Bitvis var dock också denna bok informativ om en värld som är så främmande, men som man ändå behöver bli påmind om: En gång fick en flicka slidan ihopsydd därför att hon hade haft samlag för sin egen njutnings skull. Den hela utfördes av en stor kvinnlig yazak med nål och tråd medan hon satt på flickan och hade andra barn att hålla fast armar och ben. Ett hål lämnades för urin men det betyder för det mesta ingenting, antingen därför att flickan tar bort stygnen själv med en kniv eller glasskärva, eller för att såret blir infekterat på den oundvikliga vägen mot soptippen. På andragångsförbrytare skärs klitoris bort och slidan sys ihop helt och hållet; inte särskilt många av de flickorna lever till vuxen ålder. Man kan ju tycka att det inte är vettigt eftersom flickan då faller bort ur poolen av prostituerade. Där har ni fel, för straffet skapar en sådan stark rädsla hos de andra flickorna- och det finns många flickor- att de aldrig lurar sina yazaker. Att stänga en flicka, som proceduren kallas, är därför en ren investering. Dessutom blir de "stängda flickor" som överlever specialister på att tjäna med sina munnar och bruna hål och betingar ett högre pris från kunderna.