Camera

Camera av Eva-Marie Liftner handlar om fotografen Johanna Hall som av sin farbror Jakob får ärva en portfölj med en bunt fotografier. Fotografierna är svårtydda och väcker hennes nyfikenhet, så hon reser till London för att söka svaret på vad som hände sommaren 1905, då Jakob praktiserade i en fotofateljé i East End. Johanna kommer en makaber historia på spåren.

Romanen utspelar sig dels i nutid och dels i dåtid. Johannas nutidsberättelse är skriven i jag-form, medan Jakobs är skriven i tredje person. Jag tycker dock inte att de två tidsperioderna är lika intressanta, utan det känns som att den verkliga romanen utspelar sig i början av 1900-talet. Vad Johanna har för sig i romanens nutid intresserar mig knappast alls och det gör att romanen känns väldigt ojämn.

Överhuvudtaget har jag svårt för att komma in i den här romanen och den har redan börjat blekna bort ut mitt minne, så jag kan inte påstå att den gjorde något stort intryck på mig. Bitvis var den så tråkig att jag knappt orkade läsa vidare. Jag har aldrig hört talas om författaren och jag kan inte påstå att jag blev särskilt intresserad av att läsa något mer av henne. I somras bytte jag till mig den här boken i bibliotekets bokbytarväska och där kommer den nog att hamna igen nästa sommar.

Ängelns lek

När jag såg att Carlos Ruiz Zafón hade kommit ut med en ny roman, Ängelns lek, blev jag glad. Jag tyckte jättemycket om hans första roman Vindens skugga och ville därför absolut ha den här romanen. Även Ängelns lek utspelar sig i Barcelona och har vissa beröringspunkter med Vindens skugga, utan att det för den skull är nödvändigt att man har läst den för att uppskatta den här romanen. Man känner dock igen vissa karaktärer från den första romanen.

Den här romanen handlar om David Martín, som vill bli författare. Han skriver gotiska berättelser och är på väg att slå igenom när han drabbas av olycklig kärlek och kan inte uppfylla det slavkontrakt han upprättat med förläggarna. Men en dag dyker en man som påstår sig vara förläggare upp och ger honom ett märkligt erbjudande som han inte kan motstå. David ska skriva en bok av ett slag som världen sällan skådat och för det ska han få en stor summa pengar. Han köper ett övergivet tornhus där han upptäcker en del hemligheter. Snart befinner han sig en en gåtfull mardröm som det inte tycks finnas någon väg ut ur.

Jag tyckte inte lika mycket om den här romanen som jag tyckte om Vindens skugga. Carlos Ruiz Zafón skriver väldigt bra, men jag tycker att tempot i den här romanen är alldeles för långsamt. Dessutom är intrigen lite för tillkrånglad och det känns som att författaren ansträngt sig lite för mycket. Det är lite för mycket övernaturliga inslag och lite för många mord.

Det är ingen tvekan om att Zafón skriver bra och hans miljö- och personbeskrivningar är mycket bra. Jag gillar författare som kan konsten att gestalta istället för att skriva rakt ut vad läsaren ska tycka, tro och tänka. Det är mycket som är oklart i den här romanen och det kan säkert reta en del, men jag gillar att inte få veta allt utan tvingas använda fantasin lite grann. Den här romanen påminner i stilen om de gotiska skräckromaner som huvudpersonen David Martín skriver, men jag tycker inte att författaren lyckas helt med att skapa spänning i romanen, annat än i enstaka partier.

I den här romanen tycker jag mig också lägga märke till spår av författarens arbete som manusförfattare i Hollywood. Bitvis känns romanen lite som ett filmmanus. Jag tror också att den skulle göra sig mycket bra som film. Jag tycker också om att romanen ger en del tankeställare, framför allt om religion;
Det mest intressanta hittills är att de flesta religioner verkar utgå från en verklig, historisk händelse eller från en person med största sannolikhet har existerat, sedan har de i snabb takt utvecklats till rörelser som formats av och underkastats politiska, ekonomiska och sociala omständigheter inom den egna gruppen. /.../ Mycket av mytologin kring de här troslärorna, från liturgi till normer och tabun, kommer från den byråkrati som växer fram parallellt med dem, och inte från den förmodat historiska händelse eller person som var deras upprinnelse. Större delen av derssa enkla och harmlösa anekdoter- där sunt förnuft blandas med skrock- och den krigiska ton som allteftersom utvecklas i dem, kommer ur efterföljande tolkningar av de grundläggande troslärorna, när de inte tenderar att förvrängas i händerna på dem som förvaltar dem. Den administrativa och hierarkiska aspekten som verkar vara avgörande för deras utveckling. Till en början är sanningen uppenbarad för alla, men snart dyker det upp individer som ger sig själva makten och plikten att tolka, förvalta, och i vissa fall, ändra på sanningen. De säger sig göra det för det allmännas bästa, och i det syftet bygger de upp en mäktig organisation och potentiell förtryckarapparat. Detta beteende, som enligt vad biologin har lärt oss kännetecknar alla sociala djur, förvandlar snart doktrinen till en byggsten för kontroll och politisk kamp, med splittring krig och uteslutning som oundviklig följd.

Det fanns mycket som var tänkvärt i romanen, men detta tycker jag är speciellt värt att uppmärksamma, eftersom det enligt min mening är så det är (kristendomen är INTE ett av de få undantagen!): En av grundpelarna i alla organiserade religioner, med ytterst få undantag, handlar om att underkuva och förtrycka kvinnan, och att utesluta henne från gruppen. Kvinnan ska finna sig i rollen som eteriskt, passivt och moderligt väsen, hon får inte vara stark och självständig, det kan stå henne dyrt. Hon han få en hedersplats bland symbolerna, men aldrig i hierarkin. Religion och krig är manliga angelägenheter. Och det slutar ofta med att kvinnan inte bara medverkar till, utan även driver på, sin egen underkastelse.

Carlos Ruiz Zafón skriver också mycket vacker om böcker: Varje bok, varje volym du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För var gång en bok byter ägare, för var gång som en ny läsare låter sin blick glida fram över sidorna i den, växer sig bokens själ allt starkare.

Mitt nya jag

Mitt nya jag av Sophie Kinsella är en chick lit-roman som handlar om Lexi, som vaknar upp på sjukhuset efter en olycka. Hon har tappat minnet och tror att året är 2004 istället för 2007 och att hon har sneda tänder och ett katastrofalt kärleksliv. Men hennes tänder är raka, hon är chef på jobbet och gift- med en snygg miljonär. När hon får veta mer om sitt nya jag och sitt perekta liv upptäcker hon en del mindre roliga saker om sig själv.

Som all litteratur i den här genren är romanen enkelt skriven och därmed lättläst. Jag har tidigare läst Mina hemligheter, The Secret Dreamworld of a Shopaholic och The Undomestic Godess av samma författare och jag gillade inte alls The Secret Dreamworld of a Shopaholic, men de övriga två böckerna jag läst hör inte till Shopaholic-serien och de har varit betydligt bättre. Därför trodde jag att jag skulle gilla även den här, men det gjorde jag inte.

Den här romanen saknade den humor som fanns i både Mina hemligheter och The Undomestic Godess och jag kan inte på något sätt känna sympati för huvudpersonen. I de romaner jag läst tidigare har det också varit en hel del romantik, vilket jag saknade i den här romanen. Dessutom känns handlingen så osannolik att det är svårt att engagera sig.

Jag ogillar dessutom omslaget på den här romanen. Tjejen på bilden ser mest ut som en uppblåsbar docka med sina överdrivet rosa läppar. Dessutom ser hon ut som en dum bimbo (visserligen ska det säkert symbolisera huvudpersonens förvirring, men då kan de väl ha en tjej som ser förvirrad istället för korkad ut på omslaget?).

Romanen var mycket ytlig och jag irriterade mig lite på att den sänder ut budskapet att det är viktigt att vara snygg. Men den gick i alla fall fort att läsa och hade väl vissa kvaliteter som lättsam underhållning (exempelvis gillar jag avsnittet där Lexi försöker göra sig av med en död fisk), men någon bra litteratur är det inte enligt min mening.

Högläsaren

Högläsaren av Bernhard Schlink fick jag tag på i bokbytarväskan på biblioteket. Jag hade aldrig hört talas om den, men det fanns inte så många andra bra böcker i bokbytarväskan och baksidestexten lockade i alla fall lite grann. Och när jag började läsa den ångrade jag inte för ett ögonblick att jag bytte till mig den!

Den handlar om Michael som på 60-talet träffar den mer än dubbelt så gamla Hanna. Hon är vacker, sensuell och gåtfull. Efter skolan smyger sig den femtonårige Michael hem till henne för att älska och för att läsa högt för henne ur olika romaner. Men deras kärlek är dömd på förhand och Hanna försvinner, men de träffas igen några år senare och Michael får veta mer om den gåtfulla Hanna.

Skuld och skam är två framträdande teman i den här romanen: Hon accepterade att ställas till svars, men ville inte dessutom skylta med sin skam. Hon slogs inte för att rädda sin egen sak utan för det hon menade vara sanning och rätt. Eftersom hon alltid måste förställa sig lite, aldrig kunde vara alldeles öppen och helt sig själv, blev hennes påståenden sällan övertygande men för henne var det sanning och rätt, det enda hon ville kämpa för. Hon måste vara totalt slut. Hennes kamp gällde inte bara rättegången. Hennes kamp gällde och hade alltid gällt, inte att visa vad hon kunde utan att dölja vad hon inte kunde. Ett liv där nerderlagen markerats av drastiska uppbrott och segrarna varit lyckat kamouflage.

Den här romanen inbjuder till en hel del tankar och funderingar och det är ju som bekant något som jag tycker om. Det jag tyckte var mest intressant var att inte bara Hanna ställs till svars för det hon gjort, utan även Michael, fast på ett annat sätt.

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den var kort och väldigt enkel i handlingen, men just för att den får läsaren att tänka och känna så älskade jag den. Jag fastnade i den nästan så fort jag började läsa och jag tänkte hela tiden medan jag läste att den skulle passa jättebra som film. När jag hade läst ut den läste jag på lite grann om författaren m m och fann då att den faktiskt redan kommit ut som film, med titeln The Reader och med Ralph Fiennes och Kate Winslet i huvudrollerna. Jag är förvånad över att jag inte hört talas om den eller sett den, men jag ska försöka se den så snart som möjligt (även om jag har svårt att tro att den överträffar romanen, eftersom filmer sällan gör det).