Jag älskade honom

Jag älskade honom av Anna Gavlada är en väldigt kort roman, knappt mer än en lång novell. Den handlar om Chloe, vars man har varit otrogen och lämnat henne för sin älskarinna. För att komma bort från hemmet tar Chloes svärfar med henne och de två döttrarna ut på landet över en helg. Chloe tycker att svärfadern är kall och partiarkalisk, men under helg öppnar han sig och berättar för henne om den stora kärleken i hans liv.

Den här romanen är väldigt enkelt skriven och den går fort att läsa, både för att den är lättläst och för att den är kort. Främst gillar jag barnens repliker, eftersom de verkligen efterliknar barns sätt att prata (de vuxnas repliker blev dock ibland lite för "prosaaktiga" för att kännas som riktigt tal). Jag blev också intresserad av historien på en gång, främst för att författaren låter läsaren själv gissa sig till vad som hänt; hon skriver det inte rakt ut. Jag gillar när författare inte underskattar sina läsare.

Romanen känns väldigt fransk. Jag har tidigare läst Tillsammans är man mindre ensam av samma författare och den kändes också lite fransk, men inte alls så typiskt fransk som den här. Det är förstås inget fel i det; författaren bor ju i Frankrike, men ibland kan vissa saker kännas lite främmande på grund av det.

Detta är en liten roman med mycket innehåll. Den tar upp frågor om moral, om att göra det rätta. Ska man stanna kvar i äktenskapet eller inte? Jag gillar romaner som gör att man får tänka och fundera lite grann och därför gillar jag den här. Jag tycker dock inte att den är lika bra som Tillsammans är man mindre ensam, men det kan bero på att den är hennes andra roman; detta är hennes debutroman.

Jag har också tidigare läst en novellsamling, som heter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, av Anna Gavalda. Den gav inte något bestående intryck, men jag gillar både hennes sätt att skriva och att hon ger läsaren lite att fundera på så jag kommer alldeles säkert att läsa fler romaner av henne i framtiden.

Olivia Joules fria fantasier

Olivia Joules fria fantasier av Helen Fielding handlar, som man kan förstå av titeln, om Olivia Joules. Hon är en duktig journalist, som dock då och då hamnar i trubbel på grund av att hon har lite väl livlig fantasi. När hon på ett lanseringsparty för en hudkräm träffar Pierre Feramo får hon för sig att han egentligen är Usama bin Laden eller åtminstone med i al-Qaida. Hon börjar följa honom runt på olika platser i världen för att avslöja honom och blir så småningom också anlitad av brittiska underrättelsetjänsten.

Helen Fielding är mest känd för sina tre romaner om Bridget Jones. Jag har inte läst någon av dem, men jag har sett filmerna. Olivia Joules är på många sätt väldigt lik Bridget Jones. I och för sig lite mer världsvan, men ändå en smula vimsig och klantig. Detta gör att hon inte känns särskilt trovärdig som spion.

Fast det kanske egentligen inte betyder särskilt mycket, eftersom ingenting i romanen är särskilt trovärdigt. Jag menar, hur sannolikt är det att man stöter på en al-Qaida-medlem på en lanseringsparty för hudcreme? Och det är bara början...

Det känns också som att romanen är ganska fördomsfull mot araber i allmänhet. Det förvånar mig i och för sig inte, eftersom jag uppfattade engelsmännen som en aning paranoida när det gäller araber när jag var där. Och Helen Fielding är inte bara engelska, utan bor i USA, vilket förmodligen inte gör saken bättre. Själv har jag dock svårt att känna att al-Qaida är ett verkligt hot och därmed känns också handlingen ganska överdriven och icke trovärdig. Det var nog därför som jag tyckte att det var svårt att komma in i den här romanen; jag hade läst ca 150 sidor innan jag lyckades bli i alla fall lite intresserad av vad som skulle hända.

Det jag gillade med den här romanen var att kapitlen var korta och att den var skriven på ett lätt och enkelt språk. Det gjorde att den gick fort att läsa. Dock tror jag att den rent språkligt hade varit bättre om jag hade läst den på originalspråk. Hade bara handlingen varit bättre så tror jag att jag hade gillat den här romanen, men tyvärr känns hela historien som... ja, fria fantasier.

Den amerikanske pojken

Den amerikanske pojken av Andrew Taylor är svår att kategorisera. Den innehåller mord, men är inte en riktigt deckare. Den utspelar sig i historisk tid, men eftersom mord och bedrägerier är huvudtemat är den inte enbart en historisk roman. Jag väljer därför att kalla den för en historisk thriller.

Berättaren i romanen är läraren Mr Shield, som mest av en slump blir inblandad i två av sina elevers liv. Den ena är Charlie Frant, vars far blir mördad, och den amerikanske pojken Edgar Allan (som naturligtvis är skräckförfattaren Edgar Allan Poe). Shield fattar misstankar om mordet på Frant och börjar försöka ta reda på vad som har hänt, vilket försätter honom i ibland farliga situationer. Dessutom kompliceras allt av att han har varma känslor både för Charlies mamma Sophia Frant och hans kusin Flora Carswall.

Det här var verkligen en roman full av spänning och jag tyckte om den. Den var dock inte riktigt så bra att den var svår att lägga ifrån sig, speciellt inte i början. Fast den tog sig lite mot slutet när historien började närma sig sin kulmen. Det jag hade lite svårt för var att handlingen var en liten aning för invecklad, med ekonomiska bedrägerier och annat fiffel som sträckte sig långt tillbaka med många olika personer inblandade. Jag tycker också att romanens titel är lite missvisande, eftersom Den amerikanske pojken syftar på Edgar Allan Poe, som dock inte alls har någon framträdande roll i romanen (även om en del indirekt handlar om honom).

Det märks att författaren har gjort ordentliga undersökningar innan han skrev romanen, för han porträtterar 1800-talssamhället på ett bra sätt. Romanen är också välskriven. Andrew Taylor försöker dock inte härma 1800-tals författarnas sätt att skriva utan skriver modernt på ett lite gammeldags sätt. Det är något som jag uppskattar. Det är få som lyckas bra med att försöka skriva som man gjorde på 1800-talet och dessutom tycker jag inte att de skrev särskilt bra på den tiden (som bekant så är jag inte särskilt förtjust i 1800-talsförfattare som Charlotte och Emily Brontë eller Jane Austen). Jag tycker dock om att han inte heller skriver alltför modernt, utan håller stilen lite "lagom" historisk.

Miljöerna tycker jag är väl besrkrivna och man kan riktigt föreställa sig London på den tiden. När det gäller karaktärerna så är det lite si och så med hur väl de beskrivs. Berättaren Tom Shield är en väl beskriven karaktär som dessutom känns ganska sympatisk. Även den ganska otrevlige Mr Carswall är väl besrkiven. Övriga karaktärer känns dock ganska stereotypa.

Romanen känns därför lite ojämn och handlingen blir lite splittrad, men på det stora hela tyckte jag att det här var en riktigt bra roman. Jag blev engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det hela hängde ihop, även om det inte var en av dessa romaner som det är omöjligt eller svårt att lägga ifrån sig.

Agnes Grey

Jag har nu läst Agnes Grey, som är skriven av den yngsta systern Brontë, Anne. Jag har tidigare läst Jane Eyre av Charlotte Brontë och Wuthering Heights av Emily Brontë. Ingen av dessa gillade jag speciellt mycket och jag har överhuvudtaget svårt för romantikens litteratur. Jag har dock hört att Anne Brontë inte skriver med romantikens särdrag även om boken är skriven under den perioden, så jag tänkte ge den en chans.

Och det ångrar jag inte. Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen och jag vill väldigt gärna läsa även hennes andra roman, The Tenant of Wildfell Hall, också. Agnes Grey handlar, som man kan förstå av titeln, om Agnes Grey. Hon är dotter till en fattig präst och lämnar föräldrahemmet för att bli guvernör. Först hos familjen Bloomfield, där barnen är hemska och bortskämda och sedan hos familjen Murray, där hon mest ignoreras av familjen. I allt detta finns också en kärlekshistoria, då hon förälskar sig i kyrkoadjunkten Mr Weston.

Boken är till viss del självbiografisk. Anne Brontë var dotter till en präst och levde nästan hela sitt liv i prästgården i Haworth i Yorkshire. Under några år var hon dock guvernör och den här romanen är skriven efter hennes erfarenheter från den tiden. Romanen riktar också skarp kritik mot utbildningssystemet med guvernörer och behandlingen av guvernörerna. Hon tar också upp hur de fattiga behandlades och föraktades av de rika.

Romanen blir ibland lite predikande, vilket kanske inte så konstigt med tanke på att Anne Brontë i likhet med sin huvudperson var döttrar till präster och att den manliga huvudpersonen är kyrkoadjunkt. Men det blir ibland lite väl präktigt, även om en del hon skriver är klokt, som t ex A soft answer turneth away wrath : but grievous words stir up anger. Ett av romanens budskap är också att tålamod och dygd lönar sig, vilket för en modern människa känns lite föråldrat och präktigt.

Det jag gillade absolut mest med den här romanen är dels att den är samhällskritisk och dels att Anne Brontë skriver på ett ironiskt sätt som gör romanen lite humoristisk. Det stämmer att hon inte skriver på det typiska romantiska sättet, som hennes systrar gör. Hennes stil är mera realistisk och jag tycker om att hon skriver om "riktiga" människor. Det jag avskyr med exempelvis Jane Austens romaner är att de handlar om överklassen och deras nöjen; att det finns fattiga människor ignoreras totalt eller, ännu värre, föraktas. Anne Brontë skriver mer om det dagliga livet för en "vanlig" människa, d v s en som varken är rik eller fattig.

Anne Brontë börjar första kapitlet i Agnes Grey med att skriva All true histories contain instruction; though, in some, the treasure may be hard to find, and when found, so trivial in quantity, that the dry, shriveled kernel scarcely compensates for the trouble of cracking the nut. och efter att ha läst den kan jag säga att den var värd besväret!

Fantomerna

Fantomerna av Klas Östergren handlar om en ung man som kallas Claudius (man får aldrig veta vad han heter, bara att han kallas för Claudius). Han befinner sig i Frankrike där han håller på att skriva en bok för att få perspektiv på sina minnen av de två personer som var viktigast för honom under uppväxten, hans pappa och ungdomskärleken Sandi.

Den här romanen kom ut 1978 och jag känner igen väldigt mycket från 70-talet. Själv var jag ju bara 8 år när den här boken kom ut, och bokens huvudperson är ju betydligt äldre än så, men jag känner igen vissa uttryck från bland annat mina yngsta farbröder, som nog är i stort sett jämnåriga med bokens huvudperson. Den här romanen känns därför som ett verkligt tidsdokument.

Klas Östergren har definitivt talang för att berätta en historia och han är helt klart en språkbegåvning. Romanen är mycket välskriven, på ett sätt som känns fräscht. Romanen är allvarlig, men språket är ibland lite humoristiskt. En sak som jag dock absolut inte gillade med den här romanen var att kapitlen var otroligt långa, ca 80-100 sidor per kapitel (förutom ett som var bara ca 10 sidor långt).

Romanen har också en intressant kronologi, eftersom den inte är rak. Romanen börjar i nutid i Frankrike, men huvudsakligen består den av huvudersonens tillbakablickar och minnen. Men inte heller minnena är kronologiska och ibland är det tillbakablickar i tillbakablickarna för att man får följa huvudpersonens tankekedjor där minnet av en sak leder till minnet av en helt annan sak. Jag hade inte något problem med detta, men jag kan tänka mig att många tycker att det är jobbigt att läsa en sån roman.

Miljöerna och karaktärerna är bra beskrivna, men jag tyckte ändå att den här romanen var ganska tråkig. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt intressant att läsa om en ung man som växer upp och hittar sig själv. Romanen är också helt klart till viss del självbiografisk, vilket gör den ännu mindre intressant. Sådana här romaner brukar mest vara till för att författaren ska få bearbeta sina tankar och känslor och brukar därför bli mindre intressanta för sina läsare. Dock tycker jag att Klas Östergren lyckas med detta bättre än de flesta; det märks ändå att han haft läsarna i åtanke när han skrev. Det märks också att författaren tagit stort intryck av andra författare, t ex J.D Salinger, vars roman Räddaren i nöden (Catcher In The Rye), som också nämns flera gånger i romanen och har inflytande på huvudpersonen. Det känns lite tråkigt att den här romanen inte är mer originell.

Men trots allt är detta inte en dålig roman. I början tyckte jag att den var ganska tråkig, men när man väl kommit in i den blir den mer intressant. För min del tror jag att det är det brutna kronologin som gör det. Man måste hålla sig skärpt för att hänga med och det krävs lite tankeverksamhet för att man ska kunna pussla ihop historien. Dock tycker jag inte att författaren lyckas knyta ihop berättelsen riktigt, eftersom man aldrig får veta varför han vid romanens början befinner sig i Frankrike och vem Nadja är. Romanen innehåller också en del tankvärda saker och jag gillar ju oftast romaner som gör att man måste tänka lite.