Årets bästa böcker 2008

Jag brukar ju varje år göra en liten lista på de bästa böcker jag läst under året och det har jag gjort också i år. Det som slog mig när jag gick igenom alla inlägg i bokbloggen var att detta verkar ha varit kvinnornas år i mitt läsande. Jag träffar då och då folk som säger att "Jag läser bara böcker av kvinnor." eller "Jag läser bara böcker av män.", men sådan är jag absolut inte. Snarare tycker jag synd om sådana personer, eftersom de går miste om så mycket bra litteratur genom att vara så fördomsfulla.

Jag tänker därför sällan på om en bok är skriven av en man eller kvinna, utan jag väljer de böcker som jag tror är bra. I år har det dock slumpat sig att av de 103 böcker som jag läst är 70 st skrivna av kvinnor och bara 30 av män, samt 3 stycken som är skrivna av en man och en kvinna tillsammans. Förra året läste jag dock 102 böcker, varav 52 var skrivna av kvinnor och 50 av män.

När det gäller årets topplista är det dock mer jämnt; hälften är skrivna av män och hälften av kvinnor :

1. Anthem- Ayn Rand
2. The Kite Runner- Khaled Hosseini
3. Brick Lane- Monica Ali
4. Möss och människor- John Steinbeck
5. Middlesex- Jeffrey Eugenides
6. Vita tänder- Zadie Smith
7. Myrrha- Ulrika Kärnborg
8. Alkemisten- Paulo Coelho
9. Den som vandrar om natten- Marianne Fredriksson
10. Om de bara kunde tala- James Herriot

Livet är en fest

Livet är en fest är skriven av Adele Parks och handlar om Bella och Laura, som är bästa kompisar. Bella är gift med Philip, men när Laura träffar sin nya kärlek Stevie blir det hela komplicerat, eftersom Bella i själva verket gifte sig i hemlighet med Stevie när de var unga. Och det har aldrig blivit av att någon av dem tagit ut skilsmässa.

Ämnet i den här romanen kan verka väldigt långsökt och det gjorde att jag i början hade lite svårt att komma in i den. Men efter hand blev jag mer och mer engagerad och ville läsa vidare för att få veta hur det skulle gå. Omslaget och titeln antyder att detta är en lättsam feel good- roman och det är det väl på sätt och vis. Men personerna känns lite mer levande än vad de brukar göra i såna här romaner och framför allt så får man veta mer om deras tankar och känslor.

Den här romanen är uppdelad i kapitel där de olika personerna är berättarjaget. Kapitlen är ganska korta, vilket jag som bekant gillar. Det är heller inte svårt att hålla reda på vem det är som är berättaren i just det kapitlet, mycket på grund av att de olika karaktärerna har sin egen personlighet så att man kan känna igen dem på saker som de säger och tänker.

En sak som irriterade mig ganska mycket när jag läste den här romanen var slarvfel i språket. Jag vet inte om det kan skyllas på författaren, översättaren eller någon annan, men irriterande är det i vilket fall som helst. Exempel på såna små fel är Måste i verkligen prata om det? frågar jag eller Du vill kontrollera alla andra men avsäger dig allt ansvar för i din egen lilla värld.

Men det jag mest ogillade med romanen var den stereotypa synen på män och kvinnor som författaren uppenbarligen har. Det framkom inte förrän i slutet men uttalanden som:

Sedan Bella hade öppnat sig på THE Hotel i Las Vegas hade vi haft oräkneliga ' långa samtal'. Jag har ägnat en stor del av den senaste månaden åt att tala om känslor och kärlek. Det har väl inte varit så hemskt, antar jag. Men jag hoppas kunna sätta punkt för den här fasen snart. Det är trots allt kvinnogöra.

och

När vi kom tillbaka till England föreslog Phil att jag skulle gå och prata med en terapeut. Helvete! Skulle det aldrig ta slut! Philip Lawrence föreslog en terapeut, som om han vore en kvinna eller någon av mina bögkompisar.

är tillräckligt för att dra ner helthetsintrycket ordentligt. Boken, som var ganska medelmåttig innan, blir därför rent av dålig mot slutet, på grund av denna stereotypa syn på manligt/kvinnligt.

Mamma sa att jag var sjuk

Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory är en självbiografisk bok om vad Julie utsattes för som barn av sin mamma. Under barndomen utsattes Julie för otaliga undersökningar, röntgen, provtagningar och till och med operationer och fick många olika mediciner. Detta trots att hon inte alls var sjuk; hennes sjukdomar fanns bara i hennes mammas fantasi. Allt detta bara för att mamman själv eftersträvade läkarnas uppmärksamhet.

Den sjukdom som mamman led av kallas Münchausen by proxy och är en väldigt allvarlig form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast mamman, hittar på eller förorsakar sjukdomssymtom hos barnet. Ibland går det så långt att barnet dör.

Den här boken var väldigt lättläst och det var svårt att lägga den ifrån sig. Det är en bok som verkligen väcker känslor. Man upprörs och blir arg över hur en mamma kan göra så mot sitt barn, hur en pappa bara kan låta det pågå, hur läkarna bara kan gå med på att göra undersökning efter undersökning och hur myndigheterna kan vara så blinda. Julie Gregory har lyckats skriva en bok om ett barns utsatthet utan att försöka få läsaren att tycka synd om henne själv. Det uppskattar jag.

Trots detta känns det som att det främsta skälet till att den här boken har blivit skriven är som terapi för henne själv. Det tycker jag inte spelar så stor roll. Det är trots allt viktigt att uppmärksamma alla former av barnmissahandel och upplysa om Münchausen by proxy. Därför tycker jag ändå att den här typen av böcker fyller en viktig funktion.

Det är förstås omöjligt att låta bli att jämföra en sån här bok med exempelvis Pojken som kallades Det (och de två uppföljarna till den) av Dave Peltzer och Äcklig av Constance Briscoe. Dock tycker jag att denna är bättre än Dave Peltzers böcker, eftersom han faller i fällan att rada upp precis allt elände han utsattes för och dessutom upprepar han det om och om igen. Men den är inte lika bra som Constance Briscoes bok, eftersom Constance Briscoe skriver bättre. Det denna bok har, som de andra två saknar, är dock en skildring av barnets kärlek till mamman; det som gör barnet villigt att offra sig för att göra mamman lycklig.

Ett plos för den här boken är också de utdrag ur läkarjounaler och fotografier från Julie Gregorys barndom som finns med. Det gör att det hela känns ännu mera verkligt. Detta är ingen välskriven litteratur, men dess värde ligger i innehållet och därför tycker jag absolut att den här boken är läsvärd.

Labyrinten

Labyrinten av Kate Mosse har två parallella historier, en som utspelar sig 1209 och en som utspelar sig 2005, och de båda historierna har med varandra att göra. 1209 får Alais en bok och det blir hennes livsuppgift att skydda labyrintens hemlighet. År 2005 hittar Alice två skelett på en utgrävningsplats och labyrintens hemlighet riskerar att avslöjas.

Detta är ännu en roman om den heliga Graalen. Finns det verkligen ingen annan intressant antik och/eller helig relik att skriva romaner om? Det börjar faktiskt bli lite tröttsamt med böcker om just graalen och det var faktiskt anledningen till att jag valt att inte köpa boken. Jag funderade nämligen på att köpa den när jag var i England, men jag är glad att jag inte gjorde det (även om jag tror att den varit en aning bättre att läsa på originalspråk).

Med den här boken vill författaren visa att det förflutna alltid är något som påverkar oss; historien har gjort oss till den vi är: Och det kan jag ju i och för sig hålla med om. Men jag tycker att det känns lite krystat att Alais och Alice inte bara nästan heter samma sak, utan råkar ut för nästan samma saker och blir kära i män som ser nästan likadana ut och som heter nästan samma sak- fast med 800 års mellanrum.

Kate Mosse är ingen speciellt bra författare. Det jag främst ogillar är att hon skriver rakt ut var personerna tänker och känner istället för att gestalta, d v s beskriva vad de gör. Jag tycker också att hon många gånger använder onödigt mycket ord och gör berättelsen för detaljerad. Att läsa den här romanen är som att läsa en film (jag tror faktiskt att den skulle kunna göra sig ganska bra som film).

Bitvis är det spännande och intressant och man vill veta hur det ska gå. Speciellt i början är den spännande och intressant, men ju närmare lösningen, svaret, sanningen man kommer desto ointressantare blir det. Eftersom den här romanen inte är originell på något vis blir den också väldigt förutsägbar.

Detta betyder inte att boken är dålig. Som de flesta böcker och filmer av den här typen är det bra underhållning. Det märks att författaren har försökt att göra ordentlig research och miljöbeskrivningar, speciellt i de delar som handlar om medeltiden, är ganska bra. Hoppen mellan de olika tiderna fungerar också riktigt bra. Personbeskrivningarna är dock inte riktigt lika bra och personerna känns inte levande.

Vita tänder

Första gången jag hörde talas om Vita tänder av Zadie Smith var under VFU:n på Medlefors, där mina elever jobbade med ett stycke ur White teeth (som den heter på engelska) som fanns i engelskaläroboken. Jag blev lite nyfiken på att läsa den och när jag hittade den på höstbokrean.

Jag hade allra helst velat läsa den här romanen på engelska, men eftersom jag fick tag på den så billigt så fick det bli på svenska. Mitt intryck är dock att översättningen är bra (jag har ju också läst ett stycke på engelska och stilen i översättningen kändes helt rätt). Det är egentligen bara en sak med översättningen som stör mig och det är när en boktitel översätts till En apelsin med urverk. Det är visserligen den titel som boken hade när den först översattes till svenska, men i och med att den idag har kultstatus tycker jag att det hade varit bättre att skriva A Clockwork Orange.

Den handlar om två familjer, Jones och Iqbal, och om vad som händer dem. Archie Jones och Samad Iqbal blev vänner under andra världskriget och deras vänskap fortsätter även sedan de kommit tillbaka till England och gift sig. De får barn; Archie och Clara får dottern Irie och Samad och Alsana får tvillingsönerna Magid och Millat, och romanen handlar också om deras relation till varandra. Med tiden kommer ytterligare en familj med i handlingen, familjen Chelfen, och sakar och ting blir mer och mer komplicerade.

Mitt intryck av den här romanen är att den är ojämn. Den börjar i en ganska humoristisk stil, som påminner ganska mycket om stilen i Liftarens guide till galaxen, men ändrar sedan karaktär lite grann och blir allvarligare, dock fortfarande med ett humoristiskt språk. Personligen hade jag lite svårt att komma in i den på grund av det reljerande språket, men den blev bättre mot slutet när ämnena blev allvarligare.

Men då blev en annan ojämnhet tydligt, nämligen karaktärerna. Den här romanen har väldigt många karaktärer, ca 10 huvudkaraktärer och några bikaraktärer, och alla är inte lika intressanta. Vissa karaktärer, t ex Samad Iqbal, är mycket bra porträtterad, trots att han är en ganska otrevlig typ, medan familjen Chalfen, när de kommer in bilden, beskrivs väldigt stereotypt. Irie är ännu ett exempel på en intressant karaktär, men tyvärr får hon lite för lite utrymme i romanen. Jag har också hört andra säga att det var svårt att hålla reda på de olika karaktärerna för att det var så många. Själv hade jag inga problem med det, men jag kan förstå att det kan vara ett problem.

Zadie Smith är utan tvekan en bra berättare. Vissa delar av den här romanen var mycket bra skrivna, medan andra delar inte var särskilt intressanta. Men detta är hennes debutroman och jag är säker på att hon i framtiden kommer att skriva riktigt bra romaner. Jag vet att hon har kommit ut med åtminstone en roman efter den här och jag kommer alldeles säkert att läsa den också. Den här romanen påminner lite grann om Brick Lane av Monica Ali och kanske också lite grann om De små tingens gud av Arundhati Roy. Den har också filmatiserats och visats som TV-serie och jag kan tänka mig att det fungerade bra (jag har dock inte sett den själv).

Det jag tyckte bäst om med den här romanen var att den var rolig, samtidigt som hon tog upp allvarliga ämnen som politik, etik och religion och att hon dessutom låter de olika karaktärerna ha helt eller delvis olika ståndpunkter i olika frågor. Eftersom många av huvudpersonerna i den här romanen är antingen första eller andra generationens invandrare tas också frågor om historia och kultur upp, vilket också är intressant. Författaren gör en intressant iakttagelse angående detta:

Detta har varit de främmandes sekel: bruna, gula och vita. Ett sekel präglat av den stora invandringens experiment. Det är först nu mot slutet som man kan gå till en lekplats och hitta Isaac Leung vid fiskdammen, Danny Rahman på fotbollsplanen, Quang O'Rourke som studsar en baseball och Irie Jones som gnolar. Barn med för- och efternamn på kollisionskurs. Namn som inom sig döljer massutvandring, överfulla båtar och flygplan, kalla mottaganden, hälsokontroller. Det är först nu mot slutet, och troligtvis endast i Willesden, som man kan hitta bästisarna Sita och Sharon, vilka ständigt blir förväxlade eftesom Sita är vit (hennes mamma gillade namnet) och Sharon är pakistanska (hennes mamma tyckte det var bäst- mindre bekymmer).

Hogfather

Hogfather av Terry Pratchett är en av böckerna i Discworld-serien. I den här boken hotas Hogfather (Discworlds motsvarighet till tomten) till döden. Och indirekt hotas också hela mänskligheten. Döden tar över Hogfathers jobb att dela ut gåvor på Hogwatchnight, men gör det på sitt eget sätt. Dödens dotterdotter Susan försöker, med hjälp av professorerna på Unseen University, rädda Hogfather.

Jag har tidigare läst ett par andra böcker i Discworld-serien, Mort och Reaper Man som liksom den här handlade om Döden och en annan som jag inte minns namnet på. Den här är helt klart den bästa av dem.

Dock tycker jag att det är lite för många karaktärer för att boken ska bli riktigt bra. Det är ibland svårt att hålla reda på dem allihop. Handlingen har också många trådar och det gör att boken känns lite splittrad. Det är bokens främsta svaghet. Men böckerna är ju skrivna i första hand för att vara roliga och det gör att jag tycker att de känns alldeles för ytliga och man kan inte riktigt engagera sig (vilket väl heller inte är meningen). Men bitvis tyckte jag att den var ganska rolig:
"Who are you?" "I... think my name is Bilious. I'm the oh God of Hangovers." "There's av God of Hangovers?" "An oh God'" he corrected." "When people witness me, you see, they clutch their head and say 'Oh God...' "

Eller följande stycke om bananer:
"Very nourishin' fruit, Mr Stibbons."
"Yes, sir. Although funnily enough it's not actually a fruit, sir."
"Really?"
"Yes, Sir. Botanically, it's a type of fish, sir. According to my theoryit's cladistically associated with the Krullian pipefish, sir, which of course is yellow and goea around in bunches or shoals."
"And lives in trees?"
"Well not usually, sir. The banana is obviously exploiting a new niche."

Att läsa den på engelska är nästan ett måste; många av skämten och ordlekarna skulle helt försvinna vid en översättning.

Den här boken har tagit mig ganska lång tid att läsa, men inte bara för att jag inte fastnade och engagerade mig utan på grund av att jag har läst den vid sidan om andra böcker. Jag brukar aldrig göra så; jag läser en skönlitterär bok i taget. Anledningen till att jag gjorde det den här gången var att jag relativt nyligt sett en filmatisering i två delar av Hogfather. Den var väldigt trogen boken och därför kände jag inte att boken hade något nytt att komma med, utan jag mindes ganska exakt vad som skulle hända.

Men det var en mycket bra filmatisering och jag tyckte nästan att den var bättre än boken. Den gjorde i alla fall boken intressantare att läsa eftersom jag redan hade bilder i huvudet på hur personer och platser såg ut. Det tycker jag annars har varit en brist i de andra böckerna i serien jag läst- jag har helt enkelt inte kunnat föreställa mig allt.

Jag har ytterligare en bok i Discworld-serien hemma som jag kommer att läsa när jag får lust och tillfälle, men jag tvivlar på att jag kommer att köpa eller läsa fler böcker i serien. De är inte precis dåliga, men jag känner inte att de ger mig särskilt mycket.