Den sjätte boken i Harry Potter- serien heter Harry Potter and the Half-Blood Prince och när jag började läsa den upptäckte jag att jag faktiskt inte kom ihåg särskilt mycket av den, förutom vad som hände på slutet. Det beror antagligen på att jag bara läst den en enda gång. De andra böckerna har jag läst ett par gånger, några av dem också på svenska, men inte den här.
Harry Potter kommer tillbaka till Hogwarts för sitt sjätte år. Snape har fått det jobb han så länge har velat ha, lärare i Defense Against the Dark Arts, men gör verkligen Dumbledore rätt som litar på honom? Draco Malfoy syns knappt till, vilket gör Harry misstänksam, speciellt eftersom han är säker på att Draco blivit en Death Eater, d v s anhängare till Voldemort. I Potions får Harry tag på en gammal bok som någon klottrat egna instruktioner och trollformler i, en bok som har tillhört någon som kallar sig the Half-Blood Prince. Förutom de vanliga lektionerna får Harry också privatlektioner av Dumbledore, vilket leder till spännande äventyr. Och än mer spännande blir det när de återvänder och finner att skolan invaderats av Death Eaters...
Jag tror att detta är den bästa av Harry Potter-böckerna hittills. Jag gillar att man får veta lite mer om Voldemorts förflutna och vill hela tiden läsa mer om det. Man undrar också vem the Half-Blood Prince är och självklart undrar man ju också vad för jäkelskap som Draco Malfoy sysslar med. Dessutom undrar man om Dumbledore, och jag själv, har gjort rätt i att lita på Snape, för nog verkar det som om han har återvänt till den mörka sidan. Detta gör att boken blir spännande trots att det inte egentligen är så mycket action. Lite romantik gör också att boken blir ytterligare lite mer intressant.
Jag minns att jag när jag hade läst ut den här boken förra gången knappt kunde tåla mig tills nästa bok skulle komma, vilket då var ca ett och ett halvt år bort. Den här gången hade jag dock sjunde boken liggandes vid sidan av, så att jag bara kunde fortsätta att läsa och få svar på de frågor som förblev obesvarade i denna.
Jag ser också verkligen fram emot filmen som bygger på den här boken, men med tanke på att den inte kommer att börja spelas in förrän i september så lär jag väl få vänta ett tag på den.
tisdag, juli 31, 2007
tisdag, juli 24, 2007
Harry Potter and the Order of the Phoenix
Den femte boken i Harry Potter-serien heter Harry Potter and the Order of the Phoenix. I den förnekar Ministry of Magic att Voldemort har kommit tillbka och ministern är rädd för att Dumbledore är ute efter hans jobb. Dumbledore och en massa andra bildar därför en motståndsrörelse för att förhindra att Voldemort kan komma tillbaka med full styrka, Fenixordern. På Hogwarts har eleverna som vanligt fått en ny lärare i Defense Against the Dark Arts, Dolores Umbridge från ministeriet. Hon vägrar låta eleverna utföra praktisk magi på hennes lektioner, så de som tror på Harry och Dumbledore när de säger att Voldemort är tillbaka bildar en klubb där de tränar på Defense Against the Dark Arts, med Harry som lärare. Det visar sig också att samhörigheten mellan Harry och lord Voldemort har växt sig än starkare, vilket både kommer till nytta och hotar hans liv.
Detta är den längsta av Harry Potter-böckerna, mer än 800 sidor, och även den tillhör en av mina favoriter. Dolores Umbridge är lätt att avsky och jag gillar tanken med Dumbledores Army. Jag gillar Fred och Georges idéer för den skämtaffär som de planerar att starta. Det är ganska mycket humor och mer romantik än i de tidigare böckerna och det gillar jag.
Men jag tycker också att den inte är riktigt tillräckligt spännande. Visst, det är lite spänning, men efter Voildemorts återkomst i den förra boken hade jag väntat mig lite mer av den här boken. Jag uppskattar fortfarande att Rowlings vågar låta viktiga personer dö (och i denna är det en ännu viktigare person som dör), men var hon tvungen att ta livet av en av mina favoritkaraktärer?
Jag såg filmen som bygger på den här boken samma dag som jag läste ut den och det kanske var ett misstag. Jag hade förstås väntat mig att mycket skulle vara borttaget i filmen, eftersom boken är så lång, men jag tyckte ändå att de hade tagit bort för mycket och i vissa fall också fel saker. Och trots att de tagit bort mycket kändes filmen stressig för att de ville visa så mycket som möjligt av vad som kan komma att få betydelse i fortsättningen. Enligt min mening så var den här filmen den sämsta hittills, men trots det så var den faktiskt inte dålig. Har man inte läst boken skulle man kanske till och med tycka att den var riktigt bra.
Detta är den längsta av Harry Potter-böckerna, mer än 800 sidor, och även den tillhör en av mina favoriter. Dolores Umbridge är lätt att avsky och jag gillar tanken med Dumbledores Army. Jag gillar Fred och Georges idéer för den skämtaffär som de planerar att starta. Det är ganska mycket humor och mer romantik än i de tidigare böckerna och det gillar jag.
Men jag tycker också att den inte är riktigt tillräckligt spännande. Visst, det är lite spänning, men efter Voildemorts återkomst i den förra boken hade jag väntat mig lite mer av den här boken. Jag uppskattar fortfarande att Rowlings vågar låta viktiga personer dö (och i denna är det en ännu viktigare person som dör), men var hon tvungen att ta livet av en av mina favoritkaraktärer?
Jag såg filmen som bygger på den här boken samma dag som jag läste ut den och det kanske var ett misstag. Jag hade förstås väntat mig att mycket skulle vara borttaget i filmen, eftersom boken är så lång, men jag tyckte ändå att de hade tagit bort för mycket och i vissa fall också fel saker. Och trots att de tagit bort mycket kändes filmen stressig för att de ville visa så mycket som möjligt av vad som kan komma att få betydelse i fortsättningen. Enligt min mening så var den här filmen den sämsta hittills, men trots det så var den faktiskt inte dålig. Har man inte läst boken skulle man kanske till och med tycka att den var riktigt bra.
onsdag, juli 18, 2007
Harry Potter and the Goblet of Fire
Så har jag återgått till Harry Potter-böckerna och turen har nu kommit till den fjärde boken, Harry Potter and the Goblet of Fire. I den åker Harry och hans vänner Ron och Hermione till Quidditch-världscupen under sommarlovet och där händer det en del saker som tyder på att Voldemort fortfarande har anhängare. Väl tillbaka på Hogwarts får de reda på att en tävling ska hållas på skolan och trots att Harry är alldeles för ung så väljer den flammande bägaren ut honom som en av kämparna. Det verkar som att någon är ute efter Harrys liv.
Detta är en av mina favoriter bland Harry Potter-böckerna. Kanske för att det inte är några Quiddich-matcher; så totalt ointresserad av sport är jag att inte ens ett fiktivt spel med kvastar och tre sorters bollar intresserar mig. Det börjar också bli lite mer romantik i den här boken, vilket jag tycker lyfter den lite grann.
Den är också rätt spännande med de uppdrag som kämparna i Tri-Wizard Tournament får. Och den blir ju inte mindre spännande av att lord Voldemort får tillbaka sin kroppsliga form i slutet av boken och att Harry får möta honom ansikte mot ansikte för första (men naturligtvis inte sista) gången.
Jag gillar också att J K Rowlings vågar låta någon med en relativt viktig roll dö. Det är klart att det är hemskt (jag erkänner, jag grät), men jag tror också att det är bra att inte försköna allting för att skydda barnen som läser/ser filmen. I verkligheten dör viktiga personer, så varför inte också i fiktionen?
Filmen som bygger på boken är också väldigt bra. Den är inte lika trogen boken som de övriga filmerna har varit, men det beror antagligen på att den här är lite längre än de andra. Men
jag tycker att de lyckas riktigt bra. En del ser inte riktigt ut som jag hade föreställt mig när jag läste boken, t ex Madame Maxime och Fleur Delacour, som ju enligt boken skulle vara otroligt vacker; jag tyckte inte att skådespelaren var tillräckligt vacker. Men jag inser ju också hur svårt det är att hitta den perfekta skådespelaren till en sådan roll. Men Mad-Eye Moody i filmen ser ut nästan precis som jag föreställde mig honom.
Detta är en av mina favoriter bland Harry Potter-böckerna. Kanske för att det inte är några Quiddich-matcher; så totalt ointresserad av sport är jag att inte ens ett fiktivt spel med kvastar och tre sorters bollar intresserar mig. Det börjar också bli lite mer romantik i den här boken, vilket jag tycker lyfter den lite grann.
Den är också rätt spännande med de uppdrag som kämparna i Tri-Wizard Tournament får. Och den blir ju inte mindre spännande av att lord Voldemort får tillbaka sin kroppsliga form i slutet av boken och att Harry får möta honom ansikte mot ansikte för första (men naturligtvis inte sista) gången.
Jag gillar också att J K Rowlings vågar låta någon med en relativt viktig roll dö. Det är klart att det är hemskt (jag erkänner, jag grät), men jag tror också att det är bra att inte försköna allting för att skydda barnen som läser/ser filmen. I verkligheten dör viktiga personer, så varför inte också i fiktionen?
Filmen som bygger på boken är också väldigt bra. Den är inte lika trogen boken som de övriga filmerna har varit, men det beror antagligen på att den här är lite längre än de andra. Men
jag tycker att de lyckas riktigt bra. En del ser inte riktigt ut som jag hade föreställt mig när jag läste boken, t ex Madame Maxime och Fleur Delacour, som ju enligt boken skulle vara otroligt vacker; jag tyckte inte att skådespelaren var tillräckligt vacker. Men jag inser ju också hur svårt det är att hitta den perfekta skådespelaren till en sådan roll. Men Mad-Eye Moody i filmen ser ut nästan precis som jag föreställde mig honom.
fredag, juli 06, 2007
Matilde
Jag gjode ett litet avbrott i Harry Potter-läsandet för att läsa chic lit- romanen Matilde av Denise Rudberg. Det brukar vara lagom läsning och ge en stunds underhållning när man känner sig lite lat och slö. Det gjorde dock inte den här.
Den handlar, inte helt oväntat, om Matilde. Hon är i fyrtioårsåldern, frånskild tvåbarnsmamma och bor på Södermalm. Hon har författarambitioner och har därför sagt upp sig från sitt jobb för att skriva en roman. Men det är inte så lätt som hon tror och det var ett misstag att inleda ett förhållande med läraren på skrivkursen. Som tur är har hon bästa vännen Tomas som kan stödja henne.
Många karaktärer känner man igen från Jenny S av samma författare. T ex så är Matilde exfru till den manliga huvudrollen i den romanen och även hans bror och homosexuella partner finns med i denna. Jenny S tyckte jag var lagom underhållning för en lat dag (för längre än en dag tar det inte att läsa hennes romaner), men den här var rent ut sagt usel.
Jag redogjorde för handlingen ovan, men sanningen att säga så handlar den egentligen inte om något alls. Det är bara en massa beskrivningar av hur rika människor har det. Men det känns inte särskilt trovärdigt, utan snarare skildrar hon deras liv så som "fattiga" människor tror att de rika lever. Romanen är full med beskrivningar av vilka märkeskläder var och en har, vilket för mig är totalt ointressant. Och lika ointressant är det för mig vilka inneklubbar huvudpersonerna går på och vilka kändisar de möter där.
Sedan så är slutet också fel, och med det menar jag att man inte kan skriva en roman i den här genren och sedan bryta mot mönstret. Missförstå mig inte, jag anser naturligtvis att man visst kan bryta mot mönster i en specifik genre, men inte på det vis som hon gör (följer mönstret till punkt och pricka, utom på en väsentlig punkt). Författaren tror säkert själv att hon är nyskapande, men för mig skapar hon mest irritation. Hon uppfyller inte mina förväntningar, som dessutom var mycket lågt ställda redan från början.
Sammanfattningsvis kan man säga att storyn var usel, språket platt och tråkigt och hela romanen var allmänt ointressant. Jag får inte precis lust att läsa fler romaner av Denise Rudberg efter att ha läst den här.
Den handlar, inte helt oväntat, om Matilde. Hon är i fyrtioårsåldern, frånskild tvåbarnsmamma och bor på Södermalm. Hon har författarambitioner och har därför sagt upp sig från sitt jobb för att skriva en roman. Men det är inte så lätt som hon tror och det var ett misstag att inleda ett förhållande med läraren på skrivkursen. Som tur är har hon bästa vännen Tomas som kan stödja henne.
Många karaktärer känner man igen från Jenny S av samma författare. T ex så är Matilde exfru till den manliga huvudrollen i den romanen och även hans bror och homosexuella partner finns med i denna. Jenny S tyckte jag var lagom underhållning för en lat dag (för längre än en dag tar det inte att läsa hennes romaner), men den här var rent ut sagt usel.
Jag redogjorde för handlingen ovan, men sanningen att säga så handlar den egentligen inte om något alls. Det är bara en massa beskrivningar av hur rika människor har det. Men det känns inte särskilt trovärdigt, utan snarare skildrar hon deras liv så som "fattiga" människor tror att de rika lever. Romanen är full med beskrivningar av vilka märkeskläder var och en har, vilket för mig är totalt ointressant. Och lika ointressant är det för mig vilka inneklubbar huvudpersonerna går på och vilka kändisar de möter där.
Sedan så är slutet också fel, och med det menar jag att man inte kan skriva en roman i den här genren och sedan bryta mot mönstret. Missförstå mig inte, jag anser naturligtvis att man visst kan bryta mot mönster i en specifik genre, men inte på det vis som hon gör (följer mönstret till punkt och pricka, utom på en väsentlig punkt). Författaren tror säkert själv att hon är nyskapande, men för mig skapar hon mest irritation. Hon uppfyller inte mina förväntningar, som dessutom var mycket lågt ställda redan från början.
Sammanfattningsvis kan man säga att storyn var usel, språket platt och tråkigt och hela romanen var allmänt ointressant. Jag får inte precis lust att läsa fler romaner av Denise Rudberg efter att ha läst den här.
onsdag, juli 04, 2007
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban
Den tredje boken i Harry Potter-serien av J K Rowlings heter Harry Potter and the Prisoner of Azkaban. I den återvänder Harry för sitt tredje år på Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry tillsammans med sina vänner Ron och Hermione. Men när de kommer dit är stämningen spänd- en fånge har rymt från trollkarlsfängelset Azkaban och dementorer, otäcka vakter från fängelset bevakar skolan eftersom det finns en misstanke om att han är ute efter Harry Potter.
Precis som alla de andra böckerna om Harry Potter är denna fylld av spänning och action. Jag tycker att den är bättre än båda de tidigare böckerna och det är en del trevliga nya karaktärer, t ex den nya läraren i Defense Against the Dark Arts och Sir Cadogan, riddaren i porträttet. Det är också kul att Harry och hans vänner får några nya ämnen som t ex Divination (extra kul är det att det till och med i magikervärlden anses som bluff). Jag är också barnsligt förtjust i idéen med en Marauder's Map.
Det jag tycker är lite synd med den är att den var en liten aning förutsägbar, mycket på grund av namn som Sirius Black och professor Lupin. Redan första gången namnet Lupin nämns anar jag vad han är och det är ju inte särskilt svårt att koppla ihop Sirius Black med en svart hund. Men samtidigt uppskattar jag denna lek med mytologi och latinska språk, i denna bok såväl som i alla de andra, så det irriterar inte allt för mycket (det är också möjligt att det inte är fullt lika förutsägbart för barn, som ju är den tänkta målgruppen).
Filmen med samma namn är dock inte fullt lika bra som boken eller de tidigare två filmerna. Enligt min mening så är den lite för mörk och dyster och skiljer sig lite för mycket från boken för att vara riktigt bra. Men om boken säger jag som tidningen The Mirror, som citeras på bokens baksida: Spellbinding, enchanting, bewitching stuff.
Precis som alla de andra böckerna om Harry Potter är denna fylld av spänning och action. Jag tycker att den är bättre än båda de tidigare böckerna och det är en del trevliga nya karaktärer, t ex den nya läraren i Defense Against the Dark Arts och Sir Cadogan, riddaren i porträttet. Det är också kul att Harry och hans vänner får några nya ämnen som t ex Divination (extra kul är det att det till och med i magikervärlden anses som bluff). Jag är också barnsligt förtjust i idéen med en Marauder's Map.
Det jag tycker är lite synd med den är att den var en liten aning förutsägbar, mycket på grund av namn som Sirius Black och professor Lupin. Redan första gången namnet Lupin nämns anar jag vad han är och det är ju inte särskilt svårt att koppla ihop Sirius Black med en svart hund. Men samtidigt uppskattar jag denna lek med mytologi och latinska språk, i denna bok såväl som i alla de andra, så det irriterar inte allt för mycket (det är också möjligt att det inte är fullt lika förutsägbart för barn, som ju är den tänkta målgruppen).
Filmen med samma namn är dock inte fullt lika bra som boken eller de tidigare två filmerna. Enligt min mening så är den lite för mörk och dyster och skiljer sig lite för mycket från boken för att vara riktigt bra. Men om boken säger jag som tidningen The Mirror, som citeras på bokens baksida: Spellbinding, enchanting, bewitching stuff.
tisdag, juli 03, 2007
Harry Potter and the Chamber of Secrets
Nu har turen kommit till den andra boken av Harry Potter-böckerna av J K Rowlings, nämligen Harry Potter and the Chamber of Secrets. Harry Potter är nu ett år äldre och tillbaka på Hogwarts efter sommarlovet. Men någon försöker hindra honom från att åka dit och det verkar som om det finns skäl för det eftersom oväntade faror lurar på skolan. Det ryktas om att Hemligheternas kammare, där ett otäckt monster finns, har öppnats igen. Förra gången det hände dog en flicka på skolan.
Enligt min mening så är detta den sämsta av Harry Potter-böckerna. Det betyder inte att den är dålig, men den håller inte riktigt samma klass om de andra. Den är visserligen spännande, men jag blir inte riktigt lika engagerad i den som jag blir i de andra. Detsamma gäller för filmen med samma namn; det är helt klart den sämsta av de hitintills fyra filmerna
Men den är naturligtvis läsvärd och eftersom det är en serie av böcker kan man förstås inte hoppa över den. Precis som de andra Harry Potter-böckerna gör den sig bäst på engelska. Jag läste den först på svenska och då var den bra mycket sämre än vad den är på engelska.
Enligt min mening så är detta den sämsta av Harry Potter-böckerna. Det betyder inte att den är dålig, men den håller inte riktigt samma klass om de andra. Den är visserligen spännande, men jag blir inte riktigt lika engagerad i den som jag blir i de andra. Detsamma gäller för filmen med samma namn; det är helt klart den sämsta av de hitintills fyra filmerna
Men den är naturligtvis läsvärd och eftersom det är en serie av böcker kan man förstås inte hoppa över den. Precis som de andra Harry Potter-böckerna gör den sig bäst på engelska. Jag läste den först på svenska och då var den bra mycket sämre än vad den är på engelska.
söndag, juli 01, 2007
Harry Potter and the Philosopher's Stone
Det är förstås inte första gången jag läser Harry Potter and the Philosopher's Stone av J K Rowlings, utan snarare tredje. Men eftersom det snart kommer ut en ny Harry Potter, den sjunde och sista, så tänkte jag att jag skulle läsa om alla Harry Potter-böckerna innan dess.
Jag antar att de flesta redan känner till handlingen i den här boken, men om det inte gör det så kan jag berätta att den handlar om Harry Potter, som är föräldralös och bor hos sin mosters elaka familj. När han fyller elva år får han veta att han egentligen är trollkarl och har kommit in på en av de finaste skolorna för häxkonst och trolleri. Han börjar på skolan och får lära sig en massa nu saker om en för honom helt ny värld. Men han får också lära sig om sitt eget förflutna, t ex sanningen om hur hans föräldrar dog och om det blixtformade ärret han har i pannan. Han inser också att han, och alla andra svävar i fara.
Det var ganska länge sedan jag läste den här boken första gången, då på svenska. Jag tyckte inta att det egentligen var något speciellt med den förutom att den var en relativt trevlig liten barnbok. Men efter att några år senare läsa den på engelska förändrade helt min syn på den. Detta är helt klart en bok som man tjänar på att läsa på originalspråk. Den är bra, men enkelt skriven, så de flesta borde klara av att läsa den på engelska. Eftersom jag är väldigt intresserad av mytologi och klassiska språk så tycker jag att det är väldigt kul med namnen och ordlekarna i boken.
Naturligtvis har jag också sett filmen som bygger på boken (flera gånger) och jag tycker att också den är mycket bra. Nu när jag har läst om boken inser jag hur väl filmen stämmer överens med boken, vilket är väldigt ovanligt. För det mesta brukar ju filmen vara sämre, men i det här fallet skulle jag vilja påstå att de är lika bra, i alla fall nästan. Det är förstås vissa saker i boken som inte finns med i filmen, men det allra mesta är med.
Jag har läst alla de sex böcker som har kommit hittills och om jag jämför denna med dem som den dock inte alls lika bra som de senare, men är ändå en väldigt bra bok. Och allra bäst är den, och alla de andra, på engelska.
Jag antar att de flesta redan känner till handlingen i den här boken, men om det inte gör det så kan jag berätta att den handlar om Harry Potter, som är föräldralös och bor hos sin mosters elaka familj. När han fyller elva år får han veta att han egentligen är trollkarl och har kommit in på en av de finaste skolorna för häxkonst och trolleri. Han börjar på skolan och får lära sig en massa nu saker om en för honom helt ny värld. Men han får också lära sig om sitt eget förflutna, t ex sanningen om hur hans föräldrar dog och om det blixtformade ärret han har i pannan. Han inser också att han, och alla andra svävar i fara.
Det var ganska länge sedan jag läste den här boken första gången, då på svenska. Jag tyckte inta att det egentligen var något speciellt med den förutom att den var en relativt trevlig liten barnbok. Men efter att några år senare läsa den på engelska förändrade helt min syn på den. Detta är helt klart en bok som man tjänar på att läsa på originalspråk. Den är bra, men enkelt skriven, så de flesta borde klara av att läsa den på engelska. Eftersom jag är väldigt intresserad av mytologi och klassiska språk så tycker jag att det är väldigt kul med namnen och ordlekarna i boken.
Naturligtvis har jag också sett filmen som bygger på boken (flera gånger) och jag tycker att också den är mycket bra. Nu när jag har läst om boken inser jag hur väl filmen stämmer överens med boken, vilket är väldigt ovanligt. För det mesta brukar ju filmen vara sämre, men i det här fallet skulle jag vilja påstå att de är lika bra, i alla fall nästan. Det är förstås vissa saker i boken som inte finns med i filmen, men det allra mesta är med.
Jag har läst alla de sex böcker som har kommit hittills och om jag jämför denna med dem som den dock inte alls lika bra som de senare, men är ändå en väldigt bra bok. Och allra bäst är den, och alla de andra, på engelska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)