Urkällan

En gång för länge, länge sedan när jag gick sista året på gymnasiet läste jag en roman som heter Hymn av författaren Ayn Rand. Jag tyckte väldigt mycket om den och trots att jag inte lyckats få tag på den för att läsa om den så minns jag den fortfarande ganska bra, trots att det var ca 15 år sedan jag läste den. I amerikanska filmer och TV-serier nämns den här författaren ibland, men verkar mest vara känd för en annan roman, The Fountainhead, så när jag såg den och en annan roman av samma författare i en ny utgåva på bokhandeln slog jag till. Och nu har jag då läst Urkällan, som den heter på svenska.

Den publicerades 1943 och handlar om arkitekten Howard Roark. Han relegeras från den främsta utbildningen för arkitekter för att han vill rita modernistiska hus. Han får hanka sig fram på diverse jobb och då och då får han möjlighet att rita någon modernistisk byggnad. Hans klasskamrat Peter Keating får ett toppenjobb hos en av de främsta arkitektfirmorna och snart tjänar han massor med pengar. Romanen handlar om Howard Roarks kamp att få skapa på sina egna villkor och om hans kärlek till den vackra Dominique och hans strid mot fiender som vill förgöra honom.

Romanen var väldigt lång, ca 800 sidor och arkitektur är inte något som direkt intresserar mig. Den var därför bitvis ganska långtråkig. När jag hade läst ca en fjärdedel av romanen hade jag bestämt mig för att jag inte gillade den särskilt mycket. Men det visade sig att när jag la den ifrån mig så återkom tankarna hela tiden till Howard Roark och hans liv. Jag drömde t o m om den på natten! Och när den var slut hade jag också svårt att släppa den ifrån mig. Jag misstänker att detta är en roman som jag kommer att minnas en väldigt lång tid, precis som Hymn.

Karaktärerna i romanen är ganska osympatiska och jag fastnade inte särskilt för någon av dem. Även huvudpersonen är rätt osympatisk och ofta tyckte jag att han är ganska dum i sin stolthet. Men hur det än är så fastnade jag ändå i den här romanen, även om jag inte vare sig gillade karaktärerna eller tyckte att handlingen var särskilt intressant och spännande.

Det som gjorde att jag gillade den var hennes beskrivning av mänskligheten. Det känns som att Ayn Rand faktiskt har fångat människans natur i den här romanen. Romanen handlar om kampen mellan individualism och kollektivism, mellan egoism och altruism. Den ideala människan är egoisten, som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor. Den goda människan är alltså egoisten, som här representeras av Howard Roark och inte Peter Keating, även om det vid en första anblick verkar som att det är han som är egoisten.

De som skapade var inte osjälviska. Det är hela hemligheten med deras makt- att den var självtillräcklig, självmotiverad och självalstrad. En yttersta grund, en energikälla, en 'orörd rörare'. Den som skapade tjänade ingen och inget. Han levde för sin egen skull.

En människa tänker och arbetar ensam. En människa kan inte råna, exploatera och härska- ensam. Rån, exploatering och härskande förutsätter offer. De förutsätter beroende. De tillhör andrahandsmänniskans område. /.../ Men människor har fått lära sig att se andrahansmänniskor- tyranner, kejsare och diktatorer- som representanter för egoismen. Genom detta bedrägeri fick man dem att förstöra jaget, sitt eget och andras.

Mycket av det Ayn Rand skriver är väldigt klokt och det märks tydligt att hon verkligen har funderat på människans sanna natur och att hon har formulerat teorier på området. Jag håller inte med henne om allt hon skriver, men det gör ju samtidigt att romanen blir ännu mer intressant och givande att läsa.