Författaren till Miss Marples mysterier är naturligtvis Agatha Christie. I hennes tionde roman, Mordet i prästgården, är det för första gången inte Hercule Poirot som löser mysteriet utan en skarpsinnig äldre dam vid namn Jane Marple. Efter denna roman dröjde det 12 år innan hon återigen var huvudperson i en av Christies romaner, men sedan var hon huvudperson i 12 böcker. Men läsarna får redan ett par år efter prästgårdsmysteriet återigen stifta bekantskap med Miss Marple i en novellsamling, som bestod av 12 historier som Agatha Christie skrivit för en tidskrift + en trettonde nyskriven inför utgivningen. Detta är den novellsamlingen.
Några personer, bl a Miss Marple, bestämmer sig för att träffas och berätta om olika mysterier för varandra. Endast den som berättar känner till lösningen och de andra ska gissa sig till lösningen. Det behöver väl knappast nämnas att Miss Marple är överlägsen på detta.
Jag har inte läst särskilt många böcker av Agatha Christie (och det var länge sedan), men jag gillar dem faktiskt. Den typen av deckare, där man får ledtrådar och själv får en chans att lösa brottet uppskattar jag eftersom de får mig att känna mig intelligent. Därför gillade jag den här novellsamlingen, för de fick mig att tänka till.
Den här boken är lätt att läsa och eftersom den är uppdelad i tretton delar efter varje avslutat mysterium så är den också lätt att lägga ifrån sig. Jag tyckte dock inte att det var någon jättebra novellsamling och jag känner ibland en viss irritation över sådant som säkert var helt rätt i tiden då (den publicerades första gången 1933), som t ex att alla kvinnorna, inklusive Miss Marple, nedvärderar sig själva och säger saker i stil med att "jag är så dåliga på att berätta en historia" eller att "jag vet minsann ingenting om någonting förutom blommor". Men som avslappnande sommarläsning fungerar den här boken alldeles utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar